- linnealiljegard.blogg.se

Väldigt länge sedan jag bloggade nu, jag ber om ursäkt för detta! Det finns dock förklaringar till varför. Innan jag börjar förklara vill jag meddela att jag mår bra, jag står på benen och är nu redo att börja träna igen. Med det sagt kan jag berätta om den överlägset värsta veckan i hela mitt liv. Veckan jag fick tillbringa på ett ryskt sjukhus.

Jag har tidigare berätta om både läkarundersökningar och svimningar och mer eller mindre skrattat åt alltihop. Det skulle jag inte ha gjort. Efter vår hemmamatch måndagen den 8:e fick jag beskedet av vår tränare, läkare och tolk att jag skulle vara tvungen att tillbringa tre dagar på sjukhus. Jag tyckte dem överdrev, jag hade varit sjuk i endast tre dagar och mådde redan bra igen, jag var redo att börja träna, jag behövde inte åka till något sjukhus. Dem förklara för mig att det inte gällde den magsjuka (eller vad det nu var jag haft) utan att dem behövde kolla upp mitt hjärta en gång till. Det var något som inte riktigt stämde och dem behövde vara på den säkra sidan innan dem tillät mig att träna eller spela matcher. Jag hade inte så mycket val, bara att acceptera att det skulle bli några dagar på sjukhus.

Kl 06.00 dagen efter kom en taxi och hämtade upp mig och tre timmar senare var jag framme i Moskva. Jag var väldigt förvånad när vi kom fram till ”sjukhuset”, det var nämligen inget vanligt sjukhus, utan stället där jag gjort läkarundersökningarna för någon vecka sedan. Jag skulle egentligen vilja berätta precis allting, för att få er att förstå hur hemskt det har varit. Men medan jag legat på sjukhuset har jag börjat skriva på en bok och det vore ju idiotiskt av mig att ge bort allt till er redan nu. Jag känner också att vissa delar är lite för privata för att skriva om. Jag nöjer mig med att säga att jag har fått dela rum med 7 andra gamla tanter, toaletter utan papper, mat som inte gått att äta och varken läkare eller sköterskor som kan engelska. Dessutom har jag gjort mer än 10 olika tester på alla möjliga ställen runtom i Moskva och från att bara vara där för att kolla hjärtat visade det sig att även mina levervärden var förhöjda. Tanke var att jag skulle vara där tre dagar, två nätter. Så blev inte fallet. Jag blev kvar en hel vecka. Givetvis har jag inte haft något nät där och därför inte kunnat höra av mig till familj och vänner på samma sätt. Så för att fördriva tiden har det blivit många filmer och serier men jag roade mig även med att skriva ner allt som hände och hur jag upplevde saker och ting. Det är ju inne att skriva böcker nuförtiden och under en vecka hann jag samla på mig mycket bra material. Jag vet inte om det kommer bli en bok i framtiden eller om jag nöjer mig med att föreläsa om allting men ni ska få läsa ett utdrag av det jag skrivit. Mitt humör pendlade väldigt mycket under denna vecka, från väldigt mörka tankar till det som ni kommer få läsa, där jag håller humöret uppe och försöker se allt som något komiskt.

”Jag och Richard pratade om filmen, The Truman show, häromdagen. Filmen handlar om en man som redan när han föds väljs ut till att vara huvudrollen i en dokusåpa. Allt runt omkring honom är påhittat. Hans familj, fru och vänner är alla bara skådespelare och allt utspelar sig i en enda stor studio. Alla vet om det, utan just Truman själv. Jag och Richard skrattade åt det och sa att det är precis så jag känner just nu, att allt är ett påhitt. Att alla runt omkring mig är skådespelare och den enda som inte vet om det är jag. För såhär mycket skit som händer hela tiden kan inte hända, det måste vara påhitt. Jag sitter faktiskt och skrattar lite för mig själv när jag tänker på det. Jag försöker låtsas som att det är en film och jag förundras över hur bra skådespelare alla är. De gamla tanterna spelar fantastiskt bra. Det är enda sättet för mig att överleva på just nu, att tänka så. Ju mer jag tänker på det desto mer blir jag säker på att det faktiskt är så. Efter varje måltid så brukar alla försvinna ett tag, jag vet aldrig vart dem går. Eftersom maten är vidrig här går dem givetvis och äter en utsökt måltid någonstans, snackar ihop sig om vad som kommer hända härnäst och hur de kan jävlas med mig ännu mer. Jag ska spela med i rollen har jag bestämt mig för. När de säger åt mig att göra saker ska jag säga emot lite för att se hur skickliga skådespelare dem egentligen är, om de kan improvisera. Jag ska utmana dem, jag var faktiskt ganska bra på drama i skolan. Jag är en liten teaterapa, jag ska knäcka dem.”

Någon dag senare återkom jag till ämnet

”Försöker fortfarande roa mig med att tänka att allt är en film, att alla är skådespelare. Det går i korta perioder. Nu är det matdags och efter maten tänker jag förfölja alla skådespelare och se till så att dem inte går någon annanstans och äter en utsökt måltid. Dem ska minsann enbart få äta samma skit som jag tvingas till. Nu är det dags för mig att lägga in stöten.

Misslyckades med mitt uppdrag. Min plan var att sätta mig vid ett eget bord för engångs skull. Sen när tanterna gick så skulle jag gå efter dem och se vart de tog vägen. Jag väntade och kollade vart tanterna satte sig, sen tog jag min tallrik och satte mig vid ett eget bord. Jag hann inte ens börja äta förrän en annan gammal tant och en gammal gubbe kom och satte sig vid samma bord, typiskt. Det var soppa som vanligt idag och gubben mittemot mig sörplade som aldrig förr. När han är mitt upp i att sörpla så får han en hostattack. Där satt jag, med soppa på mig och jag antar att det även hamnat i min mat som stod framför mig. Jag satt kvar någon minut för att inte verka oartig. Åt upp min smörgås som jag hade i handen sen reste jag mig och gick därifrån. Det var säkert riggat. Dem är skickliga skådisar på det här stället. Nu sitter jag och väntar på att tanterna ska komma tillbaka, dem har varit borta väldigt länge nu, så mina misstankar kvarstår.”

Det är lite komiskt nu när jag tittar tillbaka på bloggen. Redan första gången skrev jag om att detta äventyr handlade om överlevnad för mig. Det jag inte visste då var hur bokstavligt det faktiskt skulle bli. Jag har också sagt flera gånger att jag flyttade hit av två olika anledningar. Givetvis för att utvecklas som fotbollsspelare men också som människa. Att lära mig stå på egna ben och klara mig utan min familj och vänner. En av de sakerna kan jag bocka av redan. Man kan säga att jag gått en intensivkurs på en månad. Jag skulle ge mig själv ett MVG i ämnet ”stå på egna ben”. Klapp, klapp på axeln.

Jag är nu äntligen tillbaka hemma i lägenheten och allt visade sig bara vara falskt alarm, skönt. Mitt hjärta är numera normalt och mina levervärden likaså. Klart att jag är otroligt lättad av att jag är frisk och redo att börja träna igen. Samtidigt kan jag inte låta bli att vara lite arg och frustrerad över att jag fått gå igenom ett helvete helt i onödan. Just nu försöker jag sova ikapp och äta upp mig de fyra kilona som jag tappat på en vecka, men jag är glad. Jag är frisk och jag är spelklar, nu kan äventyret börja på riktigt!

Jag tror inte det har undgått er att jag älskar visdomsord och olika talesätt. Därför tänkte jag avsluta dagen med ett visdomsord från Buddha

Motgång är en del av livet. Den kan inte kontrolleras. Vad vi kan kontrollera är hur vi reagerar på den.

Här kommer lite bilder från veckan som gått