MATCH
Kategori: Allmänt
Senast jag stod på en fotbollsplan var den 18:e november förra året. Eller jag har stått på en fotbollsplan sedan dess men inte med matchkläder på mig och inte med motståndare på andra sidan. Igår var det ÄNTLIGEN dags igen! 5 månader senare. 5 månader är en lång tid och mycket har hänt sedan dess. Jag har hunnit med att vara i Egypten på semester, firat jul hemma i Sverige, varit i Ryssland, på Cypern, opererat en fot, kört rehab, bytt lag, varit på La manga i Spanien och flyttat till Norge. De senaste två veckorna har jag dock endast ägnat mig åt att förbereda mig inför gårdagens match. Tanken var nämligen att det skulle varit vår seriepremiär igår men vädret har satt stopp för det. De flesta planerna i Norge är inte i speldugligt skick och därför är premiären framflyttad. Istället för seriepremiär satte vi oss på en buss för att spela träningsmatch. 5 timmar i buss. Det kan låta mycket, 5 timmar dit, spela match och sedan 5 timmar hem. Men har man väntat i 5 månader på den här dagen så spelar det ingen roll att man var tvungen att gå upp klockan 06.30 för att sedan sitta 5 timmar på en buss för att få spela en träningsmatch. Jag har längtat efter den här dagen så fruktansvärt länge och ska jag vara helt ärlig så trodde jag inte att jag skulle vara spelklar redan nu. När jag kom hem från min operation för 2 månader sedan kändes det som jag aldrig någonsin skulle kunna gå igen. När svetten fullständigt rann ner för mina kinder när jag hoppade runt på mina kryckor och då jag dessutom inte hade något kontrakt med någon klubb, nä, då trodde jag inte att jag skulle sitta på en buss i Norge 9 veckor senare och vara så lycklig över att få spela en träningsmatch. Jag har sagt det förut men det är när man inte förväntar sig något av livet som bra saker händer.
Att vår plan inte är spelduglig än behöver jag nog inte kommentera mer, ni ser själva
Så till matchen. Vi mötte ett lag som heter Amazon och som kommer spela i vår serie i år, men som enligt experterna kommer att få kämpa om platserna längre ner i tabellen. Vi vann matchen med 5-1. Jag tycker vi var det klart bättre laget hela matchen och fick en bra genomkörare innan vår seriepremiär mot guldfavoriterna Lilleström nästa lördag. För egen del finns det väldigt mycket mer att hämta men för att vara första matchen på 5 månader är jag helt klart nöjd. Det som måste förbättras, förutom flåset är framförallt tajmingen och första touchen, men jag är övertygad om att det kommer allt mer desto mer jag får spela. Det viktigaste är att foten höll. Jag tänkte inte ens på den under matchen och det kan jag ärligt säga inte har hänt på över tre års tid. Efter ca 60 min och ställningen 4-0 klev jag av. 60 min räcker gott när man inte spelat på 5 månader.
Grym känsla att få dra på sig matchtröjan igen, även om det bara var en träningsmatch
För er som inte vet det är jag fruktansvärt skrockfull. I vardagslivet skulle jag aldrig lägga nycklarna på bordet eller trampa på en a-brunn tex. men det är ingenting jämfört med hur jag är när det kommer till fotbollen. Jag är snudd på sjuklig när det kommer till förberedelser inför matcher. När jag spelade hemma i Sverige och Kopparberg/Göteborg var det som värst. Det här är några av sakerna jag behövde göra under en matchdag. Äta spagetti och köttfärssås till lunch. Dricka en vitamin well focus. Alltid bära antingen keps eller mössa till matcherna. Ha på mig mina matchtrosor. Sätta på mig höger benskydd före den vänstra. Knyta höger fotbollsko före den vänstra. Ha på mig ett speciellt halsband och ta av det en exakt tidpunkt innan matchstart. På uppvärmningen var jag tvungen att alltid ta tre klunkar vatten åt gången. Dricka två och spotta ut en. Efter lineupen var jag tvungen att ta en sista klunk vatten, fast med samma ritual som jag tidigare nämnt. Precis innan domaren blåste igång matchen var jag tvungen att sparka med tårna i marken, två gånger med varje fot. Blåste inte domaren igång matchen direkt efter jag gjort detta var jag tvungen att göra om det en gång. Förutom alla dessa saker jag var tvungen att göra själv så hade vi som lag några grejer som vi alltid gjorde och inte fick glömmas. Ja, ni hör. Detta är ett nästintill sjukligt beteende eller kanske till och med är det ett sjukligt beteende, jag är medveten om det. Jag har slutat med många av sakerna nu eftersom det nästan tog överhanden och jag blev stressad om jag inte hann göra allt eller glömde av något av det någon gång. Därför skrattade jag till för mig själv i omklädningsrummet igår när jag satte på mig höger benskydd först och knöt höger fotbollssko först, det sitter liksom i ryggmärgen. Innan matchstart kunde jag inte låta bli att sparka med tårna mot marken. Det får mig på nått sätt att känna mig som hemma, oavsett var i världen jag spelar. Visst är det ironiskt. Man kan tappa flåset och tajmingen men rutiner innan match, det sitter alltid kvar, hur länge man än har varit borta.
Efter matchen blev det till att sätta sig på bussen igen, 5 timmar hem. 5 timmar över berg och runt fjordar, eller i vissa fall även över dem med hjälp av färja. Det bästa med hemresan, förutom att känna känslan av att sitta på en buss med ett lag som precis har vunnit en match igen, var helt klart pizzan vi fick. Kroppen tyckte dock inte det var lika roligt att sitta lite halvt obekvämt på en buss i 5 timmar efter första 60 min på 5 månader. Nu blir det till att gå till gymmet för att köra lite återhämtning. I need it!
Kram Linnéa