linnealiljegard.blogg.se

Att vara där fast ändå inte, det är det värsta som finns. Man sitter där bredvid och kollar men man tillhör inte, tillför inte något, man bara är. Givetvis synlig men på något sätt helt osynlig. Det är en lagidrottares värsta mardröm, en mardröm jag just nu lever i.

För någon vecka sedan kände jag att jag började få ont i mitt knä och efter vår svenska cup match mot Hovås/Billdal för 1,5 vecka sedan blev smärtan allt värre. Jag förstod direkt vad det var, jag har haft det en gång förut, fast då i vänsterknä och inte i höger som det är nu. Jag hade fått löparknä. Efter ett besök hos vår sjukgymnast på måndagen efter konstaterades eller bekräftades det jag egentligen redan visste, det var löparknä. Skadan var i ett tidigt stadie och skulle inte vara långvarigt om jag bara skötte det rätt. Så förra veckan var det nålbehandling (inte min favorit) och laser som gällde och jag kände mig ändå ganska hoppfull. Smärtan var inte alls lika stor som jag upplevde det förra gången och som tvingade mig till 2 månaders rehab. Det skulle bara krävas några dagars vila sen skulle jag vara tillbaka. Trodde jag. Det har tagit längre tid och just nu känns det lite ovisst när jag kommer kunna träna igen, ska träffa vår sjukgymnast igen imorgon och hoppas på bättre besked då.

De flesta lagidrottare som blir skadade beskriver ofta det som att det känns som att gå från att vara just lagidrottare till att bli en ofrivillig individuellidrottare. Jag delar den meningen och uppfattningen men det är så mycket mer. Jag tror att alla vi människor har ett stort bekräftelsebehov och kanske framförallt vi idrottare. Man vill utvecklas, uppnå mål och vinna matcher eller tävlingar. Man vill prestera. Jag skrev det för någon vecka sedan, hur viktig den där klappen på axeln och lagkamraternas uppmuntrande ord är. Man vill att andra ska tycka att man gör något bra. ”Bra passning”, ”bra löpning” enkla ord att säga men viktiga att få höra. Man blir sedd, man blir uppmuntrad och ens bekräftelsebehov blir uppfyllt. Efter en träning vet man att lagkamraterna har sett dig, du har deltagit och förhoppningsvis gjort något bra. Laget har utvecklats tillsammans och jag fick vara en del av det, det är nått fint i det. Jaget i laget, det är något jag gillar. Hur en individ kan påverka en hel grupp och hur en grupp kan påverka en individ.

Som jag skrev inledningsvis. När man är skadad är man där men ändå inte. Man är med laget, man ser dem men man är inte i det. Man kan inte påverka träningen och man tillför inget. Det är en jobbig känsla. Dagens träning var enbart jobbig att kolla på, jag är glad att jag träffade tjejerna i laget som alltid ger mig energi men jag önskar faktiskt att jag inte åkt dit. När jag åkte därifrån kände jag mig nere. Det är svårt att vara jaget i laget när man är skadad, för laget känns så långt bort och kvar blir endast jag. Man känner sig som det mobbade barnet i skolan. Som ser de andra barnen leka på rasterna men som inte får vara med. Man hör hur det pratar med varandra, ser varandra och uppmuntrar varandra. Själv sitter man synlig men ändå osynlig några meter bort.

Voltaire sa en gång. ”Den som inte kan hata kan heller inte älska”. Jag är ganska säker på att han inte syftade på en idrottares skador men som med alla citat och ordspråk kan och får man tolka det som man vill och man gör det oftast olika beroende på i vilken sinnesstämning man är. Så just nu tolkar jag hans citat såhär. Kan man inte hata att vara skadad och sitta bredvid så kan man inte heller älska att få vara hel och vara på plan. Jag vet att jag hatar att sitta bredvid men jag vet också hur mycket jag kommer älska det när jag är tillbaka, det ser jag fram emot.