linnealiljegard.blogg.se

För 18 år sedan vann jag min första stora titel, F10 klassen i Frisco-cupen. Jag var 7,5 år (som man sa på den tiden) och dagen innan mitt F10 lag skulle spela hade jag stått och kollat på när min tre år äldre bror Richard och hans lag vann samma turnering.

 

Under många år hade jag stått bredvid och kollat på när Richard och hans lag spelade cuper och matcher, alltid med en boll vid mina fötter. Så fort det blev paus sprang jag ut på planen, dribblade och sköt mot mål. När matchen var slut var det likadant. Jag stod och väntade på att domaren skulle blåsa i sin pipa och lagen hann inte ens tacka för matchen innan jag stod och sköt mot mål. Jag hoppades varje gång att Richard skulle ta en långdusch så jag hade tid att spela lite längre. När jag sprang där med min boll och spelade för mig själv drömde jag om att få spela matcher och cuper. Jag ville också ha ett lag att spela med. Jag ville vinna matcher och få göra målgester precis som jag sett de i brorsans lag göra. Jag ville ha allt det där som min storebror hade.

 

I alla år hade jag stått där bredvid och kollat, för liten för att själv få spela men med en vilja som var större än de allra flesta. Jag hade stått där avundsjuk på min bror och längtat tills den dagen jag också hade åldern inne. Varje gång jag skjutit mot mål i paus och efter matcher hade jag drömt mig bort, längtat till att få tillhöra ett lag, längtat tills att få spela en cup. Så när jag stod där den dagen för 18 år sedan och kollade när Richards lag spelade Frisco-cupen stod jag som vanligt med en boll vid mina fötter men med en helt annan känsla i kroppen. Det var nämligen dan före dopparedagen. Dagen innan jag skulle få spela min första riktiga turnering, dagen jag längtat efter i så många år. Jag hade nu mitt eget lag. Jag skulle äntligen få bli som min storebror. Jag var stolt. Dagen efter var det min tur. Då var det mig alla föräldrar skulle stå och heja på, då var det jag som skulle få springa innanför de kritade linjerna. Jag var så glad att jag skulle få vara med. Men ju längre dagen gick desto mer ändrades min känsla. Richards lag gick hela vägen till final och vann den samma. Deras glädje var total. De slängde sig i en tv-pucks liknande hög och sprutade Herrljunga cider på varandra. Vilken glädje. Det ville jag också vara med om. Jag var inte längre nöjd med att jag bara skulle få spela min första turnering dagen efter, jag ville vinna den också. Vinnarskallen i mig hade fötts.

 

På söndag är det dags för seriepremiär. Varje år som det är dags för seriepremiär får jag samma känslor som jag hade den dagen för 18 år sedan, dagen innan jag skulle få spela min första turnering. Då hade jag bara tränat och drömt om att få spela. Förväntansfull men helt utan vetskap om vad som väntade. Jag kände mig ivrig, kunde knappt vänta på att få gå ut på planen. Känslan av att folk skulle se mig, heja på mig men också en känsla av att jag verkligen ville vinna. Idag är känslorna de samma. Jag har tränat i flera månader och drömt om att få spela en tävlingsmatch. Jag är förväntansfull men utan vetskap om hur säsongen kommer se ut och vad som kommer att hända. Jag känner mig ivrig, kan knappt vänta på att få gå ut på planen. Nu som då vill jag att folk ska se mig, heja på mig och viljan att vinna är om möjligt än större idag än den var då.

 

Jag tror det är därför jag älskar premiärer. Alla gamla minnen och känslor kommer tillbaka. Jag får känna mig som en 7,5 åring igen med drömmar och förväntningar. Ingen vet vad som kommer hända men alla hoppas. Alla lag står på noll, alla spelare står på noll. Vad du gjort eller inte gjort tidigare spelare inte längre någon roll. Det är ett nytt år, nya möjligheter och alla har chansen att vinna. Just därför hoppas jag att många föräldrar tar med sina barn till vår match på söndag. Jag hoppas att det sitter många unga tjejer och killar på läktaren och får samma känslor som jag fick för 18 år sedan. En känsla av avundsjuka. En känsla av drömmar. En känsla av att själva vilja stå där en dag. Fotbollen för mig är lika rolig som den var när jag var liten, det är bara förutsättningarna och arenorna som har förändrats.

 

För 18 år sedan vann jag min första stora titel, Frisco-cupen. Vad jag kommer få uppleva i år vet jag inte men jag ser fram emot det.

 

Jag hoppas vi ses på Vilans IP kl 15.00 på söndag då Tyresö kommer på besök