linnealiljegard.blogg.se

Jag heter Linnéa Liljegärd, är 29 år och en före detta fotbollsspelare som försöker hitta min nya väg i livet!

Skorna på hyllan

Kategori: Allmänt

Väldigt mycket känslor nu. Hjärnan har gått på högvarv på sistone. Hur mår jag? Vad vill jag? Hur känner jag?

Jag är i normala fall en människa som är extremt dålig på att ta beslut. Om jag umgås i grupp och någon frågar vart eller vad vi ska äta så är jag alltid den som säger ”det spelar ingen roll för mig, bestäm ni”. Jag gillar inte att fatta beslut. Att gå och handla kan ta evigheter då jag inte kan bestämma mig om jag ska ha bröd med havre eller vete. Om jag ska ha vanilj eller jordgubbssmak på yoghurten eller om jag ska ha päron eller äppeljuice. Jag gillar inte beslut, stora som små.

De senaste månaderna har hjärnan därför haft kortslutning. Jag har behövt fatta mitt livs jobbigaste beslut. Om jag ska fortsätta spela fotboll eller inte.

 

 

Fotbollen har varit hela mitt liv. Jag började spela när jag var 4,5 år. Så under 21 år har det varit mitt allt. Jag har varit fotbollsspelaren Linnéa för de allra flesta. Även för mig själv. Folk ser mig som en fotbollsspelare, jag själv ser mig som en fotbollsspelare. Men tankarna har funnits där ett tag nu. Känslan i kroppen har funnits där. Jag tycker inte längre att fotbollen är det viktigaste i mitt liv, det är inte det roligaste jag vet. Jag har alltid älskat att träna. Jag har gått hela dagarna och längtat tills träningen eller matchen ska börja. Jag har kommit till varje träning och velat vara bäst, velat utvecklas. Jag känner inte så längre. Detta året har varit jobbigt. Det har varit så mycket runt omkring som har tagit min energi att fotbollen blivit lidande. Istället för känna glädje på träningarna har jag nästan enbart varit frustrerad. Jag är ingen bra spelare när jag är frustrerad. Jag vill spela fotboll för att det är det roligaste jag vet, inget annat. Jag vet att jag har varit extremt lyckligt lottad som kunnat kalla det mitt jobb under de senaste 5 åren. Jag har haft världens bästa jobb. Men för mig är fotbollen fortfarande en hobby och en hobby måste vara roligt. Det är det inte längre. Jag har även alltid varit extremt målmedveten. Jag har alltid haft något jag har siktat mot. Målen har blivit större och större med åren, jag har siktat högre och högre. Att få spela i allsvenskan och i landslaget har varit ett av målen, jag har fått uppleva båda. Jag har vunnit skytteligan i allsvenskan, jag har blivit vald till Sveriges bästa forward en gång. Jag har vunnit svenska cupen två gånger och jag har fått spela i champions League två ggr. Jag har dessutom fått vara proffs i både Ryssland och Norge. Jag har upplevt hur mycket som helst i min karriär. Jag har fått se extremt många platser jag aldrig hade fått göra annars. Jag har träffat helt fantastiska människor i alla olika lag jag spelat i, många som kommer vara mina vänner för livet. Jag är stolt och nöjd över vad jag har gjort i min karriär. Men just nu finns inte drivet där. Jag siktar inte längre mot landslaget, jag strävar inte längre efter att bli Sveriges bästa forward, jag har inte samma driv, inte samma målmedvetenhet.

 

Därför har jag beslutat att lägga skorna på hyllan. Om det är för alltid vet jag inte. Får jag tillbaka suget och drivet igen ska jag göra allt jag någonsin kan för att få till en comeback men just nu finns det inte där och då ska jag inte ta upp en plats i en trupp i en elitförening där det finns spelare som vill så mycket mer än vad jag vill.

 

 Lite blandade bilder från min karriär

 
 

 

Det är många som sagt till mig att jag är för ung för att sluta, att jag har så mycket mer att ge på en fotbollsplan, att jag kan bli bäst igen, spela i landslaget igen. Det är svårt att förklara för de människorna varför jag ska sluta. Så jag ska försöka göra det på ett sätt som jag tror det flesta kan relatera till.

 Fotbollen för mig är som en relation, tänk er en pojkvän eller flickvän. Du älskar den här personen över allt annat, det finns inte en dag du vill vara utan hen. Om ni ska vara ifrån varandra en dag så längtar du redan tills dagen efter då ni ska få ses igen. För alla andra runt omkring är det så självklart att det ska vara just ni, ni är som gjorda för varandra. Visst, ni bråkar ibland men när ni gjort det kämpar ni för att lösa det och gå vidare till en ännu starkare relation. Du tänker på personen 24 timmar om dygnet. En sådan relation har jag haft med fotbollen hela mitt liv. Jag har älskat fotbollen över allt annat, det har inte funnits en dag jag har velat vara utan den. Om jag har haft en ledig dag har jag längtat tills dagen efter då jag ska få träna eller spela igen. För alla runt omkring har det varit så självklart att jag spelat fotboll. Visst, jag har fått mina skador men jag har kämpat för att bli hel och ta mig tillbaka ännu starkare. Jag har tänkt fotboll 24 timmar om dygnet.

 Men vad händer i en relation när glöden försvinner? Vad händer om man börjar känna att man hellre sitter själv hemma än att umgås med sin partner? Vad händer om man inser att man inte tänker på person så ofta längre utan inser att det finns andra saker i livet som betyder mer? Vad händer om man känner att man inte är villig att lägga ner den tiden som krävs för att få relationen att fungera? I mina ögon är det då relationen tar slut. Jag anser att för att ha en fungerande relation så gäller det att ge och ta. Att man ger lika mycket energi som man tar. Det är precis så jag känner med fotbollen. Glöden har försvunnit. Jag har kommit på mig själv med att önska att jag kunde göra något annat än att åka till träningen. Jag har insett att jag tycker det finns andra saker i mitt liv som är betydligt viktigare och som jag önskar jag kunde lägga min tid på. Jag har känt att fotbollen tagit för mycket tid och att jag inte längre varit villig att lägga ner den tiden som krävs för att utvecklas på ett bra sätt. Fotbollen ger mig fortfarande mycket energi men jag är inte villig att ge den all min.

 Jag hör till en av de människorna som tycker att många går isär för snabbt idag, att man inte kämpar tillräckligt för att få det att fungera. Så fort glöden försvinner så gör man slut. Därför har mitt beslut varit extra svårt. Jag har försökt under en längre tid att väcka glädjen till fotbollen till liv igen. Min mamma har en granne som en gång uttryckte sin frustration över att folk går isär för snabbt på ett så roligt sätt, hon sa ”Man får väl tråka med, och tråka har man väl fått gjort”. Jag håller med henne, allt är inte guld och gröna skogar jämt. Det kommer perioder då man måste kämpa och bara tråka med. Jag har tråkat med när det kommer till fotbollen. Jag har verkligen gjort det i år. Men det finns också en gräns för hur mycket man ska tråka med och när det är dags att bryta upp. I många relationer bryter man också försent, vilket gör att det blivit för mycket bråk som leder till att man inte kan ha en fungerande relation alls efter att man brutit upp, jag är rädd för att det kommer hända mig och fotbollen om jag fortsätter tråka med. Därför bryter jag upp nu, medan jag fortfarande har känslorna kvar för fotbollen, då jag fortfarande älskar den, men på ett annat sätt. Jag säger inte att jag och fotbollen aldrig kommer bli tillsammans igen, men vi har tagit en paus. Vi älskar fortfarande varandra och förhoppningsvis hittar vi tillbaka till varandra i framtiden, det är åtminstone vad jag drömmer om. Om fotbollen tar mig tillbaka eller inte återstår att se.

 

Rädslan för vem jag är utan fotbollen är stor och något jag varit rädd för i många år. Rädslan för att jag kommer ångra mitt beslut är nästan än större. Men det är dags att möta mina rädslor. Det är dags att börja leva det riktiga livet. Det är dags att våga ta ett beslut utan att veta vad som kommer hända. Det är dags att ta en stor risk i mitt liv och göra något som jag vet kommer förändra mitt liv väldigt mycket. Om det är till det bättre eller sämre vet jag inte, det är just det som är läskigt.

 

Jag vill tacka alla tränare jag haft genom åren, från F10 hemma i Skogsbygden till landslagstränare. Alla har varit lika viktiga för mig och format mig till den jag är idag. Ett tack till alla klubbar jag fått representera. Skogsbygden, Falköping, Kopparberg/Göteborg, Rossiyanka, Avaldsnes och Kristianstad. Ett sista sort tack till alla underbara spelare jag fått äran att spela med genom åren. Tack vare er har jag helt fantastiska minnen som jag kommer bära med mig resten av mitt liv.

Till sist vill jag ge min familj det största tacket som finns, utan ert stöd hade jag aldrig blivit den spelare jag blev. Ni betyder allt för mig, jag älskar er! 

 

 

Okej, det är dags att göra det officiellt nu. Jag kommer inte släppa fotbollen helt givetvis. Nästa år kommer jag vara huvudtränare för Bergdalen i div 2. Detta är något jag velat göra länge och som jag ser fram emot oerhört mycket. När det kommer till tränarbiten känner jag glöd, målmedvetenhet och där har jag viljan att utvecklas, allt det som jag saknar som spelare för tillfället. Detta kommer bli ett grymt år och jag säger till er redan nu, ha koll på tjejerna i Bergdalen, många av dem kommer spela i allsvenskan inom en snar framtid.  

 

Kram Linnéa, fd fotbollsspelare