linnealiljegard.blogg.se

Hej igen!

Eller vad man nu säger efter nästan fyra års tystnad!!

Jag kikade igenom den här gamla bloggen för ett tag sedan och insåg att den fungerade mer som en dagbok för mig än som något annat, framförallt under min tid i Ryssland. Oavsett vad jag ska kalla detta skrivande så har jag insett att jag saknat det och tänker nu alltså starta upp igen.

Vad det blir hädanefter vågar jag inte lova. Det kanske blir ofta, det kanske blir sällan. Det kanske blir oviktiga saker, det kanske blir vettigt. Det kanske blir fotbollssnack, det kanske handlar om ridsport. Ja, helt enkelt, den som läser får se! 

Fyra år sedan alltså! Vad har tiden tagit vägen? Det känns som jag inte har gjort någonting sedan förra gången jag skrev, samtidigt som det känns som det var ett helt annat liv sedan. För att jag ska kunna skriva om det som händer och sker i mitt liv idag känner jag att jag måste skriva av mig om de fyra år som gått. Orkar ni läsa? Nädå. Jag ska försöka hålla mig så kortfattad jag kan. Så kan jag skriva mer om de viktigaste stunderna någon annan gång. Vi kör helt enkelt fyra år i snabbversion. 

I mitt senaste inlägg jag skrev, 25:e november 2014, som handlade om att jag ställde skorna på hyllan och avslutade min aktiva fotbollskarriär så avslutade jag med dessa ord. "Okej, det är dags att göra det officiellt nu. Jag kommer inte släppa fotbollen helt givetvis. Nästa år kommer jag vara huvudtränare för Bergdalen i div 2. Detta är något jag velat göra länge och som jag ser fram emot oerhört mycket. När det kommer till tränarbiten känner jag glöd, målmedvetenhet och där har jag viljan att utvecklas, allt det som jag saknar som spelare för tillfället.” 

Jag minns den dagen så väl. Jag minns vilken lättnad det var att få skriva ut de där orden. Men jag minns också vilken osäkerhet det fanns inom mig. Tankar som. ”Det var det de!” Tomhet. ”Vem är jag nu? Vad ska jag göra nu? Hur ska jag göra nu? Vart ska jag bo nu när inte fotbollen styr mig? Jobb? Det måste jag ju ha!! Ett RIKTIGT jobb.” Så mycket tankar som for genom huvudet. Så mycket som kändes så ovisst, osäkert, skrämmande men samtidigt helt rätt och spännande på samma gång. Jag ska vara helt ärlig nu. I början kände jag mig helt vilsen. Det var så mycket beslut jag var tvungen att fatta, på väldigt kort tid. Det skrämde mig. Viktiga beslut. Ännu större klump i magen. Jag var dessutom van att följa ett schema, ett fotbollsschema. Där någon (tränaren) bestämde vart och när jag skulle vara någonstans och bestämde exakt vad jag skulle göra. Jag var inte van att fatta egna beslut, jag var bra på att infinna mig och göra det jag blev tillsagd. 

När jag tog mitt beslut att lägga av var det oktober. Allt kändes helt okej. Det kändes som ett vanligt vinteruppehåll från fotbollen bara. När sen januari kom och alla fotbollsspelare började sin försäsong, det var då ångesten började komma. ”Ska jag inte träna nu?” Jag ville nästa ringa upp varenda allsvensk klubb där och då och nästintill betala för att få vara med och spela. Jag var vilsen. Andra hade definierat mig, jag själv hade definierat mig som fotbollsspelare i så många år. Det var min identitet. Nu var jag ingen. Helt bortglömd. På bara 2 månader gick man från att vara en i gänget till att inte finnas mer. Utåt sätt sa jag att allt var toppen, men inombords fanns det helt andra tankar. 

Men precis som jag skrev i mitt senaste inlägg. Jag skulle inte lägga av helt, jag skulle bli tränare. Det blev räddningen!  

Det är många som frågat mig under dessa fyra år, saknar du det aldrig? Klart jag gör! Varje dag, varje sekund, fast aldrig. Jag vet. Den meningen går inte alls ihop, men så känns det. Jag saknar känslan av att kunna leva på att göra det roligaste som finns. Jag saknar alla härliga lagkamrater. Tjötet i omklädningsrummet. Adrenalinet när domaren blåser igång en match. Glädjen efter ett mål, en vinst. Jag saknar till och med att få vara sådär sur efter en match när det gått dåligt. Jag saknar den romantiserade bilden och de minnena jag har av fotbollen. Samtidigt som jag inte saknar det alls. Jag var färdig. Min kropp var färdig. Mitt huvud var färdig. Min motivation var färdig. På elitnivå. 

Återigen. Jag har löst det bra. Jag blev fotbollstränare, jag är fotbollstränare. Jag får ha kvar alla de göttigaste bitarna. Jag har ynnesten att träna ett gäng med helt underbara tjejer. Jag får ha kvar tjötet i omklädningsrummet. Jag får nästan ännu värre adrenalin nu när domaren blåser i pipan. Jag får känna den där glädjen efter ett mål, efter en vinst. Jag får vara förbannad och ligga sömnlös efter en förlust. Jag har egentligen inte förändrat mer än sista ändelsen i mitt yrke. Från fotbollsspelare till fotbollstränare. 

Jag tycker glädjen idag är ännu större än den någonsin varit. Mina spelare känns som mina barn. Jag vet, vissa av spelarna är bara 3 år yngre än mig. Men jag bryr mig om dem lika mycket som om de vore mina egna barn. Jag vill att de ska få lyckas på fotbollsplanen och bli så bra som bara de kan men framförallt vill jag att de ska må bra som människor och utvecklas även utanför planen. Därför är glädjen extra stor idag efter en bra match. Jag gläds givetvis för min egen skull, det tänker jag inte ljuga om, men jag gläds också minst lika mycket för alla mina barn. Att få se de lyckas med något som vi tränat på länge, de är äkta lycka för mig. 

Ni ska få höra mycket mer om min tid med Bergdalens damer som jag nu tränat i 3 år, i år går jag in i mitt 4:e. Det finns många saker jag vill gå in närmare på och berätta om, men vi tar det en annan gång. 

När jag tog över Bergdalen var de nykomlingar i div 2. Samma år vann vi serien och klarade även kvalet till div 1. Idag är vi ett etablerat div 1 lag. Men trots att jag inte trodde de för fyra år sedan så finns det mer än fotboll i livet. På de fyra år som gått har jag även hunnit med att flytta till Borås. Blivit sambo, förlovat mig, gift mig, blivit faster och börjat jobba på förskola och det är ungefär där jag befinner mig idag.  

Jag bor i en lägenhet i Borås tillsammans med min hästtokiga fru Martina. Jobbar på förskola 80% och resterande av dygnets timmar är jag alltså fotbollstränare för Bergdalens damer i div.1

Bästa dagen i mitt liv! 

Hoppas ni vill följa med! 

Väldigt mycket känslor nu. Hjärnan har gått på högvarv på sistone. Hur mår jag? Vad vill jag? Hur känner jag?

Jag är i normala fall en människa som är extremt dålig på att ta beslut. Om jag umgås i grupp och någon frågar vart eller vad vi ska äta så är jag alltid den som säger ”det spelar ingen roll för mig, bestäm ni”. Jag gillar inte att fatta beslut. Att gå och handla kan ta evigheter då jag inte kan bestämma mig om jag ska ha bröd med havre eller vete. Om jag ska ha vanilj eller jordgubbssmak på yoghurten eller om jag ska ha päron eller äppeljuice. Jag gillar inte beslut, stora som små.

De senaste månaderna har hjärnan därför haft kortslutning. Jag har behövt fatta mitt livs jobbigaste beslut. Om jag ska fortsätta spela fotboll eller inte.

Fotbollen har varit hela mitt liv. Jag började spela när jag var 4,5 år. Så under 21 år har det varit mitt allt. Jag har varit fotbollsspelaren Linnéa för de allra flesta. Även för mig själv. Folk ser mig som en fotbollsspelare, jag själv ser mig som en fotbollsspelare. Men tankarna har funnits där ett tag nu. Känslan i kroppen har funnits där. Jag tycker inte längre att fotbollen är det viktigaste i mitt liv, det är inte det roligaste jag vet. Jag har alltid älskat att träna. Jag har gått hela dagarna och längtat tills träningen eller matchen ska börja. Jag har kommit till varje träning och velat vara bäst, velat utvecklas. Jag känner inte så längre. Detta året har varit jobbigt. Det har varit så mycket runt omkring som har tagit min energi att fotbollen blivit lidande. Istället för känna glädje på träningarna har jag nästan enbart varit frustrerad. Jag är ingen bra spelare när jag är frustrerad. Jag vill spela fotboll för att det är det roligaste jag vet, inget annat. Jag vet att jag har varit extremt lyckligt lottad som kunnat kalla det mitt jobb under de senaste 5 åren. Jag har haft världens bästa jobb. Men för mig är fotbollen fortfarande en hobby och en hobby måste vara roligt. Det är det inte längre. Jag har även alltid varit extremt målmedveten. Jag har alltid haft något jag har siktat mot. Målen har blivit större och större med åren, jag har siktat högre och högre. Att få spela i allsvenskan och i landslaget har varit ett av målen, jag har fått uppleva båda. Jag har vunnit skytteligan i allsvenskan, jag har blivit vald till Sveriges bästa forward en gång. Jag har vunnit svenska cupen två gånger och jag har fått spela i champions League två ggr. Jag har dessutom fått vara proffs i både Ryssland och Norge. Jag har upplevt hur mycket som helst i min karriär. Jag har fått se extremt många platser jag aldrig hade fått göra annars. Jag har träffat helt fantastiska människor i alla olika lag jag spelat i, många som kommer vara mina vänner för livet. Jag är stolt och nöjd över vad jag har gjort i min karriär. Men just nu finns inte drivet där. Jag siktar inte längre mot landslaget, jag strävar inte längre efter att bli Sveriges bästa forward, jag har inte samma driv, inte samma målmedvetenhet.

Därför har jag beslutat att lägga skorna på hyllan. Om det är för alltid vet jag inte. Får jag tillbaka suget och drivet igen ska jag göra allt jag någonsin kan för att få till en comeback men just nu finns det inte där och då ska jag inte ta upp en plats i en trupp i en elitförening där det finns spelare som vill så mycket mer än vad jag vill.

 Lite blandade bilder från min karriär

 

 

Det är många som sagt till mig att jag är för ung för att sluta, att jag har så mycket mer att ge på en fotbollsplan, att jag kan bli bäst igen, spela i landslaget igen. Det är svårt att förklara för de människorna varför jag ska sluta. Så jag ska försöka göra det på ett sätt som jag tror det flesta kan relatera till.

 Fotbollen för mig är som en relation, tänk er en pojkvän eller flickvän. Du älskar den här personen över allt annat, det finns inte en dag du vill vara utan hen. Om ni ska vara ifrån varandra en dag så längtar du redan tills dagen efter då ni ska få ses igen. För alla andra runt omkring är det så självklart att det ska vara just ni, ni är som gjorda för varandra. Visst, ni bråkar ibland men när ni gjort det kämpar ni för att lösa det och gå vidare till en ännu starkare relation. Du tänker på personen 24 timmar om dygnet. En sådan relation har jag haft med fotbollen hela mitt liv. Jag har älskat fotbollen över allt annat, det har inte funnits en dag jag har velat vara utan den. Om jag har haft en ledig dag har jag längtat tills dagen efter då jag ska få träna eller spela igen. För alla runt omkring har det varit så självklart att jag spelat fotboll. Visst, jag har fått mina skador men jag har kämpat för att bli hel och ta mig tillbaka ännu starkare. Jag har tänkt fotboll 24 timmar om dygnet.

 Men vad händer i en relation när glöden försvinner? Vad händer om man börjar känna att man hellre sitter själv hemma än att umgås med sin partner? Vad händer om man inser att man inte tänker på person så ofta längre utan inser att det finns andra saker i livet som betyder mer? Vad händer om man känner att man inte är villig att lägga ner den tiden som krävs för att få relationen att fungera? I mina ögon är det då relationen tar slut. Jag anser att för att ha en fungerande relation så gäller det att ge och ta. Att man ger lika mycket energi som man tar. Det är precis så jag känner med fotbollen. Glöden har försvunnit. Jag har kommit på mig själv med att önska att jag kunde göra något annat än att åka till träningen. Jag har insett att jag tycker det finns andra saker i mitt liv som är betydligt viktigare och som jag önskar jag kunde lägga min tid på. Jag har känt att fotbollen tagit för mycket tid och att jag inte längre varit villig att lägga ner den tiden som krävs för att utvecklas på ett bra sätt. Fotbollen ger mig fortfarande mycket energi men jag är inte villig att ge den all min.

 Jag hör till en av de människorna som tycker att många går isär för snabbt idag, att man inte kämpar tillräckligt för att få det att fungera. Så fort glöden försvinner så gör man slut. Därför har mitt beslut varit extra svårt. Jag har försökt under en längre tid att väcka glädjen till fotbollen till liv igen. Min mamma har en granne som en gång uttryckte sin frustration över att folk går isär för snabbt på ett så roligt sätt, hon sa ”Man får väl tråka med, och tråka har man väl fått gjort”. Jag håller med henne, allt är inte guld och gröna skogar jämt. Det kommer perioder då man måste kämpa och bara tråka med. Jag har tråkat med när det kommer till fotbollen. Jag har verkligen gjort det i år. Men det finns också en gräns för hur mycket man ska tråka med och när det är dags att bryta upp. I många relationer bryter man också försent, vilket gör att det blivit för mycket bråk som leder till att man inte kan ha en fungerande relation alls efter att man brutit upp, jag är rädd för att det kommer hända mig och fotbollen om jag fortsätter tråka med. Därför bryter jag upp nu, medan jag fortfarande har känslorna kvar för fotbollen, då jag fortfarande älskar den, men på ett annat sätt. Jag säger inte att jag och fotbollen aldrig kommer bli tillsammans igen, men vi har tagit en paus. Vi älskar fortfarande varandra och förhoppningsvis hittar vi tillbaka till varandra i framtiden, det är åtminstone vad jag drömmer om. Om fotbollen tar mig tillbaka eller inte återstår att se.

Rädslan för vem jag är utan fotbollen är stor och något jag varit rädd för i många år. Rädslan för att jag kommer ångra mitt beslut är nästan än större. Men det är dags att möta mina rädslor. Det är dags att börja leva det riktiga livet. Det är dags att våga ta ett beslut utan att veta vad som kommer hända. Det är dags att ta en stor risk i mitt liv och göra något som jag vet kommer förändra mitt liv väldigt mycket. Om det är till det bättre eller sämre vet jag inte, det är just det som är läskigt.

Jag vill tacka alla tränare jag haft genom åren, från F10 hemma i Skogsbygden till landslagstränare. Alla har varit lika viktiga för mig och format mig till den jag är idag. Ett tack till alla klubbar jag fått representera. Skogsbygden, Falköping, Kopparberg/Göteborg, Rossiyanka, Avaldsnes och Kristianstad. Ett sista sort tack till alla underbara spelare jag fått äran att spela med genom åren. Tack vare er har jag helt fantastiska minnen som jag kommer bära med mig resten av mitt liv.

Till sist vill jag ge min familj det största tacket som finns, utan ert stöd hade jag aldrig blivit den spelare jag blev. Ni betyder allt för mig, jag älskar er! 

Okej, det är dags att göra det officiellt nu. Jag kommer inte släppa fotbollen helt givetvis. Nästa år kommer jag vara huvudtränare för Bergdalen i div 2. Detta är något jag velat göra länge och som jag ser fram emot oerhört mycket. När det kommer till tränarbiten känner jag glöd, målmedvetenhet och där har jag viljan att utvecklas, allt det som jag saknar som spelare för tillfället. Detta kommer bli ett grymt år och jag säger till er redan nu, ha koll på tjejerna i Bergdalen, många av dem kommer spela i allsvenskan inom en snar framtid.  

Kram Linnéa, fd fotbollsspelare

Att vara där fast ändå inte, det är det värsta som finns. Man sitter där bredvid och kollar men man tillhör inte, tillför inte något, man bara är. Givetvis synlig men på något sätt helt osynlig. Det är en lagidrottares värsta mardröm, en mardröm jag just nu lever i.

För någon vecka sedan kände jag att jag började få ont i mitt knä och efter vår svenska cup match mot Hovås/Billdal för 1,5 vecka sedan blev smärtan allt värre. Jag förstod direkt vad det var, jag har haft det en gång förut, fast då i vänsterknä och inte i höger som det är nu. Jag hade fått löparknä. Efter ett besök hos vår sjukgymnast på måndagen efter konstaterades eller bekräftades det jag egentligen redan visste, det var löparknä. Skadan var i ett tidigt stadie och skulle inte vara långvarigt om jag bara skötte det rätt. Så förra veckan var det nålbehandling (inte min favorit) och laser som gällde och jag kände mig ändå ganska hoppfull. Smärtan var inte alls lika stor som jag upplevde det förra gången och som tvingade mig till 2 månaders rehab. Det skulle bara krävas några dagars vila sen skulle jag vara tillbaka. Trodde jag. Det har tagit längre tid och just nu känns det lite ovisst när jag kommer kunna träna igen, ska träffa vår sjukgymnast igen imorgon och hoppas på bättre besked då.

De flesta lagidrottare som blir skadade beskriver ofta det som att det känns som att gå från att vara just lagidrottare till att bli en ofrivillig individuellidrottare. Jag delar den meningen och uppfattningen men det är så mycket mer. Jag tror att alla vi människor har ett stort bekräftelsebehov och kanske framförallt vi idrottare. Man vill utvecklas, uppnå mål och vinna matcher eller tävlingar. Man vill prestera. Jag skrev det för någon vecka sedan, hur viktig den där klappen på axeln och lagkamraternas uppmuntrande ord är. Man vill att andra ska tycka att man gör något bra. ”Bra passning”, ”bra löpning” enkla ord att säga men viktiga att få höra. Man blir sedd, man blir uppmuntrad och ens bekräftelsebehov blir uppfyllt. Efter en träning vet man att lagkamraterna har sett dig, du har deltagit och förhoppningsvis gjort något bra. Laget har utvecklats tillsammans och jag fick vara en del av det, det är nått fint i det. Jaget i laget, det är något jag gillar. Hur en individ kan påverka en hel grupp och hur en grupp kan påverka en individ.

Som jag skrev inledningsvis. När man är skadad är man där men ändå inte. Man är med laget, man ser dem men man är inte i det. Man kan inte påverka träningen och man tillför inget. Det är en jobbig känsla. Dagens träning var enbart jobbig att kolla på, jag är glad att jag träffade tjejerna i laget som alltid ger mig energi men jag önskar faktiskt att jag inte åkt dit. När jag åkte därifrån kände jag mig nere. Det är svårt att vara jaget i laget när man är skadad, för laget känns så långt bort och kvar blir endast jag. Man känner sig som det mobbade barnet i skolan. Som ser de andra barnen leka på rasterna men som inte får vara med. Man hör hur det pratar med varandra, ser varandra och uppmuntrar varandra. Själv sitter man synlig men ändå osynlig några meter bort.

Voltaire sa en gång. ”Den som inte kan hata kan heller inte älska”. Jag är ganska säker på att han inte syftade på en idrottares skador men som med alla citat och ordspråk kan och får man tolka det som man vill och man gör det oftast olika beroende på i vilken sinnesstämning man är. Så just nu tolkar jag hans citat såhär. Kan man inte hata att vara skadad och sitta bredvid så kan man inte heller älska att få vara hel och vara på plan. Jag vet att jag hatar att sitta bredvid men jag vet också hur mycket jag kommer älska det när jag är tillbaka, det ser jag fram emot.

I fredags var det äntligen dags för årets första tävlingsmatch. Svenska cupen och åttondelsfinal mot Hovås/Billdal. Inför några få tappra supportrar som trotsat både kyla och regn lyckades vi vinna med 6-1 efter målkalas av Susanne Moberg och Mia Carlsson. Om det var någon som struntat i Let´s dance och tagit sig till Valhalla för att få se samba där istället kanske det blev lite besvikna. Men vi gjorde vårt jobb och vann matchen, vilket var det viktigaste. Jag tror faktiskt även att Mia tog några stela danssteg som målgest, så helt lottlösa gick inte publiken även om Tony Irving kanske inte hade vart så imponerad. Det var en speciell känsla att vara tillbaka i Göteborg och framförallt på min gamla hemmaplan Valhalla. En arena som var som mitt andra hem i nästan 5 års tid. Jag har verkligen inte samma känslor längre men har nästan bara bra minnen därifrån och tyckte det var kul att vara tillbaka. Härligt också för laget att få bryta en negativ trend som vi (eller dem, om man får vara fräck och säga så) har haft på Valhalla innan. Så förutom seger och vidare avancemang till kvartsfinal fick laget också knäcka spöket, Valhalla. Två segrar i en, bättre kunde det inte bli.

Eftersom vi fick resten av helgen ledig passade jag på att stanna kvar efter matchen och hälsa på familj, släkt och vänner. Det blev en snabbvisit men det gav mig oerhört mycket. Jag har inte varit hemma sedan jul och saknar alla hemma väldigt mycket givetvis. Det blev två intensiva dagar. Leka med alla kusinbarnen, träffa vänner men också hinna bli ordentligt bortskämd av mamma var bara några saker som stod på schemat.

Ladda batterierna. Det känns som ett töntigt uttryck egentligen, något som vuxna slänger sig med. Men jag är trots allt 25 år nu och eftersom det är precis vad jag har gjort denna helg så finns det inget bättre sätt att förklara det på, jag har laddat batterierna. Efter en tung period med försäsong, träningsvärk och ett trött huvud var det skönt att kunna koppla bort fotbollen bara för någon dag, äta mammas mat, ha spelkväll med kusinerna och bygga tågbana med barnen. Ibland är det skönt att komma bort från vardagslunken och prata om andra saker än fotboll. Så även om klockan ringde redan 05.30 i morse för att jag skulle hinna ner till Kristianstad och vår morgonträning så kände jag mig både utvilad och fylld med ny energi. Dessutom känns det som att jag lämnade en familj men kom tillbaka ”hem” till min andra idag. Det är få förunnat att ha två familjer, en genetisk och en fotbollsfamilj. Jag har det och känner mig väldigt lyckligt lottad.

Hissa och dissa

Hiss : När kusinbarnet säger "du är min bästa kompis"

Diss : Sjukgymnastens nålbehandling 

Jag gör ofta ganska korkade saker. Det hör liksom till min vardag. Det är inte så att jag försöker göra idiotiska saker, jag söker inte upp det och jag lever verkligen inte efter mottot ”living on the edge”, det bara händer. T.ex. igår morse när klockan ringde. Jag sträckte mig efter mobilen och det var då olyckan var framme. Det jag inte såg var att madrassen på sängen hade glidit lite åt sidan under natten, vilket gjorde att sängen såg bredare ut än vad den egentligen var. Ett brak senare och sprattlandes på golvet lyckades jag tillslut stänga av mobilen. Ytterligare exempel är från förra året när jag cyklade till träningen. På väg till träningen passerar jag en park och när jag cyklar som bäst genom allén smäller det till i huvet, av förvåning tappar jag balansen, vinglar till och ramlar av cykeln. Jag hoppa snabbt upp och borsta av mig gruset och kolla runt omkring ,för att försäkra mig om att ingen hade sett mig. På marken såg jag också ”mordförsöksvapnet”, en kastanj. Som tur var hade jag en ganska tjock mössa på mig vilket hade tagit den värsta smällen men en bula i huvudet blev resultatet. Jag skulle kunna berätta om miljoner saker, det händer något nytt varje dag. Många har sagt att de skulle vilja sätta en kamera på mig dygnet runt och jag är nog beredd att hålla med, det skulle kunna bli till 20 avsnitt av funniest homevideos, eller vad det programmet heter.

Sedan några år tillbaka har jag haft sömnproblem till och från men för några månader sedan blev det allt värre. Varje kväll låg jag och vände och vred på mig i sängen med klarvakna ögon. Jag provade allt från att läsa till att dricka ett glas mjölk innan läggning, inte fungerade. Kroppen var trött men inte ögonen. När jag väl somnade hade klockan allt som oftast blivit fem på natten. Under en försäsong är det allt annat än optimalt om inte helt otänkbart. Så för någon vecka sedan sökte jag hjälp och fick utskrivit sömntabletter. Det är inte världens starkaste tabletter men det hjälper mig enormt. Jag tar dem runt en timma innan jag ska gå och lägga mig och efter ett tag blir jag tillräckligt seg i huvudet och somnar.

I lördags skulle vi spela träningsmatch mot Mjällbys pojklag. Ett bra motstånd för oss, som senaste veckan fokuserat på försvarsspel. På morgonen när jag vaknade kände jag att jag hade en hemsk huvudvärk. Jag trodde att det skulle ge med sig men tyvärr gjorde det inte de. Med samling bara en halvtimma bort bestämde jag mig för att ta en huvudvärkstablett. Jag vet inte hur jag tänkte, antagligen gjorde jag det inte alls, av ren gammal vana tog jag en sömntablett. Direkt när jag svalt den inser jag mitt misstag men då var det försent. Alternativet var att sätta fingrarna i halsen och försöka spy upp den men att spela match på tom mage kändes som ett sämre alternativ än en sömntablett i kroppen. Jag cyklade till samlingen och hoppades att det inte skulle påverka mig så mycket. Jag kan erkänna att jag kämpade mig igenom vårt matchmöte och i bilen på väg till Sölvesborg försökte jag prata så mycket som möjligt för att inte bli allt för trött. Jag tyckte faktiskt inte det påverkade mig allt för mycket under matchen, den friska luften hjälpte säkerligen till, men det är inget jag rekommenderar. När jag kom hem igen hann jag nämligen knappt sätta nyckeln i låset innan jag hade somnat. Jag kan med säkerhet säga att det är den största tabben jag gjort på väldigt länge och efter alla gliringar jag fått av laget det senaste så kan jag lova att det aldrig kommer hända igen.

Veckans hissa och dissa:

Hiss: Att vinna fredagens fotbollstennis med en målvakt, klass

Diss: Öl-leken som pågår på facebook! Kom igen nu. Jag skulle kunna predika länge och väl om detta men nöjer mig med att säga, lägg ner skiten! 

Nu har jag haft ett väldigt långt blogguppehåll. Anledning är att det tog för mycket energi och jag helt enkelt inte hade lust att knappa på tangenterna men suget har börjat hitta tillbaka. Hur ofta och hur mycket jag kommer blogga ska jag låta vad osagt, det blir helt enkelt när andan faller på eller när jag har något viktigt att säga, eller bara behöver skriva av mig.

Det kan väl inte ha undgått någon att OS har börjat. Jag är så fruktansvärt blödig när det kommer till idrottprestationer. När Kalla kom på upploppet idag kände jag tårarna komma smygande och när hennes glädjeskrik för andraplatsen skar genom tv-rutan då sprutade de ut. Även om jag givetvis inte följt Kalla och hennes träning på nära håll så kan jag bara föreställa mig hur många timmars slit som ligger bakom den här framgången. Hur många gånger hon har sprungit ute på myrarna uppe i Piteå, hur många gånger hon gått till gymmet och lyft skrot och hur många gånger hon dragit på sig skidorna och plöjt fram mil för mil. Det är ofantligt många timmars, veckors, månaders och års slit som belönar sig. Återigen, jag vet inte hur Kalla fungerar men jag kan tänka mig att det funnits dagar när klockan ringt tidigt på morgonen som hon hellre velat ligga kvar i sängen än att låta snoret frysa fast längst kinderna i minusgraderna i spåren. Det har säkert funnits gånger då hon velat slå ner en reporter eller två som direkt efter ett misslyckat lopp frågat vad som inte stämt. Men hon har knutit handen i fickan. Tränat hårdare än någonsin och finslipat på detaljer. Det är det jag tänker på när hon kommer på upploppet, det är det som framkallar mina tårar. Jag känner det jag tror att hon känner, det var värt allt slit och det här är min belöning.

Just nu är vi mitt upp i vår försäsong. Benen blir bara tyngre och tyngre och blånaglarna pulserar varje steg man tar. Hjärnan vill men benen orkar knappt. Det är då jag är glad att jag inte är en individuell idrottare. När man ser en lagkamrat ta i 100% då vill man göra detsamma. Eller när man är som tröttast och hör ett uppmuntrade ord eller får en klapp på axeln av en lagkamrat, ja, det är då jag är glad att jag inte är en individuell idrottare. Jag älskar att få träna ihop med andra, att få utvecklas ihop, dela glädje men också stöttas och uppmuntras av andra. Jag behöver det. Jag behöver de där orden ibland, den där klappen på axeln. Jag behöver folk runt omkring mig. Det är också med de känslorna som jag imponeras ännu mer av Charlotte Kalla och alla andra individuella idrottare. Det sliter helt själva. Det har ingen som pushar dem att ta i det sista lilla de sista metrarna. De har ingen annan att luta sig mot eller gömma sig bakom om resultaten uteblir, de står på egna ben och är helt och hållet själva ansvariga för sin prestation. Men när de vinner eller gör bra resultat är det också bara de själva de kan tacka. De är ensamma om att bli hyllade. Men jag skulle inte för en sekund byta ut mina lagkamrater för att ensam få hyllas, för att få känna att JAG gjorde detta. Jag vet att jag behöver dem och jag vill dela alla framgångar med dem.

 Detta är hur jag ser ut varje kväll. Återhämtningsbyxorna på och min kära foam roller

Så till alla spelare och ledare i Kristianstad DFF. Tack för att ni hjälper mig i min utveckling och hoppas vi får dela många framgångar tillsammans. Och tack till Charlotte Kalla som idag påmint mig, mitt i försäsongen, att allt slit är värt det.

 

 

Framgång beror på möda. – Sophocles

Kram Linnéa

När jag flyttade till Ryssland gjorde jag ingen hemlighet av att det var mycket för att lära mig stå på egna ben, långt ifrån allt vad trygghet var. Hade någon sagt till mig 5 år tidigare att jag skulle flytta till Ryssland hade jag skrattat och sagt att det inte var min grej, att det inte är jag. Anledningen att jag flyttade till Norge var någon helt annan men hade någon sagt det till mig för 5 år sedan att jag skulle flytta hit och spela fotboll hade jag skrattat lika mycket och sagt samma sak. ”Det är inte min grej, det är inte jag.” Jag tycker det är intressant. Hur många gånger har man inte hört dessa fraser. ”jag vill hitta mig själv” eller ”jag tappade bort vem jag var”. Det är väldigt individuellt det där, vissa är väldigt trygga i sig själva och vet vem de är medan vissa kan söka hela livet efter den där känslan, det här är jag. Jag skulle vilja påstå att jag är väldigt trygg i mig själv, att jag vet vem jag är. Samtidigt som jag säger det kan jag också erkänna att jag inte har en aning. Jag har nämligen det senaste året gjort så många saker som inte är jag, som jag aldrig skulle göra och det har fått mig att fundera, vem är jag? Måste man veta det? Kan man inte bara leva livet och se vad som händer och vem man blir?

Om jag skulle beskriva mig själv kortfattat skulle jag säga att jag är en småstads tjej, vem försöker jag lura, jag är en lantis. Jag är en person som är väldigt beroende av nära och kära och tryggheten som de ger. Jag är en lättsam, social tjej som har nära till skratt men som innerst inne också är en extrem grubblare.

Det är vem jag är. Eller det är alltid vem jag trott att jag har varit, tills september förra året, då jag packade min väska och flyttade till Ryssland. Det var inte jag, det skulle jag aldrig göra. Jag behöver familjen nära, tryggheten och är ingen person som letar efter utmaningar eller äventyr. Den Linnéa jag trodde jag var, hon var nöjd med livet och mådde bra där hon befann sig. Ändå satte jag mig på de där flyget som tog mig till Ryssland och efter det även ett flyg som gjorde att jag bosatte mig i Norge. Det är det här jag tycker är så intressant. Hur vi människor är dem vi är men samtidigt kan göra saker och ta beslut i livet som helt går emot vår personlighet och dem vi är, eller dem vi tror att vi är.

Den här helgen har det varit uppehåll i serien eftersom det har varit landskamper och detta innebar ledig helg för oss. Så vad gör man då en ledig helg i Avaldsnes? Jo, man flyr Avaldsnes. Nä, jag skämtar bara! Men jag och Mia bestämde oss faktiskt för att komma iväg lite och hitta på något annat.

Innan jag flyttade hit till Norge hade jag aldrig träffat Mia. Jag visste absolut vem hon var och vi hade spelat mot varandra några gånger men vi hade aldrig pratat eller träffats utanför planen. Det finns ingen mer lättsam människa än Mia. Vi ”klickade” redan första dagen jag kom hit. Jag har aldrig träffat någon som skrattar så mycket som hon gör eller som får mig att skratta så mycket som hon får. Jag är helt säker på att jag funnit en vän för livet i Mia Jalkerud. Så när Mia frågade mig om jag ville följa med på ”hajk” i helgen var mitt svar givetvis, ja.

Vi träffades dagen innan för att planera inför vår utflykt. Vi handlade mat, fika, frukt och dryck som vi skulle ha med oss och satte tiden för avfärd till klockan 10.00 igår (lördags) morse och vårt mål var Langfoss, ett känt vattenfall i Norge, som faktiskt utsetts som ett av världens 10 vackraste vattenfall. Detta var vi ju tvungna att se. Det skulle ta ca 1,5 timma att köra dit och sedan skulle vi vandra uppför hela berget och kolla på den underbara utsikten som det talats så mycket om. Vilken kanon dag vi skulle ha.

Även om jag är uppvuxen på landet så är jag ingen friluftsmänniska och även om jag är uppväxt med en ladugård runt hörnet så gillar jag inte djur sådär värst mycket. Jag hade skrutit för Mia att jag faktiskt gick i scouterna när jag var liten så om det hände något kunde jag allt vad överlevnad hette. Det var tills jag insåg att jag inte kunde en enda knop och att vi dessutom inte hade med oss något annat än bullar som överlevnad. Att vandra och gå på hajk är helt enkelt inte min grej. Vissa människor njuter av att gå ute i naturen, jag hör inte till en av dem. Att gå är bland det tråkigaste jag vet och jag är mest rädd att jag ska stöta på något farligt djur medan jag är där ute i skogen. Nej, för mig är det inte det minsta rofyllt. Ändå skulle vi på hajk. Vi skulle gå uppför ett högt berg mitt ute i naturen och jag såg faktiskt fram emot det.

När vi satte oss i bilen igår och började vår resa mot vattenfallet hade klockan redan hunnit bli lite över 11. Eftersom vi var lite sena i starten tryckte jag lite extra på gaspedalen. Vi hann inte komma många meter innan jag frågar Mia, åt vilket håll ska vi? Ingen av oss hade någon jättekoll på detta, men som tur var hade vi gps i bilen. Eller tur. Jag brukar älska det norska språket, det låter alltid så glatt. Vår norska vän (gps:n) som vi hade i bilen var extremt tråkig, dessutom hittade hon ingenstans. Inte ens till Haugesund som ligger 10 min härifrån och som bara är raka vägen kunde hon hitta till. ”Gör en u-sväng om möjligt” eller om ”muligt” som hon sa. Nej, henne orkade vi inte lyssna på någon längre stund. Problemet var bara att hon var helt omöjlig att stänga av. Vilka knappar vi än tryckte på så fortsatte hon att babbla. Så där satt vi i bilen i 1,5 timma och lyssnade på den tråkigaste norska rösten jag någonsin hört och som var och varannan sekund tyckte att vi skulle vända och åka tillbaka, om ”mulig”. 

Mia försöker stänga av den irriterande rösten

När vi väl kom fram så spöregnade det. Varken jag eller Mia hade tänkt på att ta med oss några regnkläder, typiskt. Vår planering hade mer handlat om mat än kläder. Vi satt kvar i bilen, tittade upp mot vattenfallet och åt vår medhavda pastasallad, som vi egentligen skulle äta uppe på toppen. Medan regnet började avta litegrann satt vi och skrattade ihjäl oss i bilen, detta var så typiskt oss. Två andra tjejer i laget hade varit här någon vecka tidigare. De hade haft klarblå himmel och sa att det var bland de bästa platserna de hade besökt. Här satt jag och Mia, kvar i bilen och kollade på vattenfallet på avstånd. Vi kunde ju inte bara åka hit och vända, vi beslöt oss för att trotsa vädret och börja vår klättring uppför berget. 

Vattenfallet från bilen

Till en början var det en ganska enkel passage. Trots att det sluttade uppåt och man ganska snabbt började bli trött i låren så följde man bara en stig inne i skogen. Vi gick där och pratade om allt och ingenting. Vädret tycktes bli bättre, inte en regndroppe hade vi fått på oss och när vi hade kommit upp en bra bit över havet så var jag tvungen att stanna. Vilken utsikt. Det var fantastiskt fint. Jag blev nästan lite rädd för mig själv. Här stod jag mitt ute i skogen i Norge och njöt. Det var en fantastisk utsikt och man hörde ett brus från vattenfallet som inbringade någon slags lugn inom mig. Vad var det som höll på att hända. Jag tyckte det var roligt. Den Linnéa som jag trodde att jag var skulle inte uppskatta det här men nu gjorde jag det. Jag fick blodadtand, jag ville högre upp, se hur det såg ut längre upp, uppe på toppen. Jag glömde av att jag egentligen tycker det är tråkigt att gå och vi fortsatte vår klättring.

Det blev allt brantare ju längre upp vi kom och stenarna som vi var tvungna att klättra på hade blivit blöta och väldigt hala av allt regnande tidigare. Jag tyckte det var kul. Man fick planera sina steg så man inte skulle halka och någonstans på vägen förvandlades jag till någon som hatar att gå på hajk till någon som verkligen njöt av det. Jag blev så inne i det att jag tillslut sa till Mia. Hör du? Hör vadå? Frågade hon. Nä precis, det är helt tyst, hur skönt är inte det?

Vi började tillslut se lappar som var uppsatta. 300m över havet, 400m, 500m och slutligen 600m- du har snart nått toppen. Vi skrattade högt åt att vi bara gått 600 m och att det tagit ca 1 timma och 15 min. Ingen av oss hade räknat med att det skulle vara så jobbigt och så brant. Det kändes som vi gått flera mil men snart skulle vi få vår belöning, vi var snart framme, bara några meter till.

Vilken besvikelse. Här hade vi gått i 1 timma och 20 min och så såg vi ingenting. Det var bara ett vitt dimtäcke som bredde ut sig och vattenfallet hörde vi bara ett brus ifrån. Vi satte oss ner på en blöt sten och fikade, kaffe och kanelgifflar. Det finns ingen annan person som jag hellre hade haft bredvid mig där uppe, högst uppe på berget, i all den besvikelsen som fanns, än Mia. Mia kan inte vara sur, hon är ett stort leende hela hon. Vi bröt i stort sett ihop av skratt av vår otur. Jag ringde mamma medan vi satt och fikade och när hon säger, ta ett kort så jag får se hur det ser ut, så skrattade jag och Mia så mycket så vi höll på att ramla de 620 metrarna ner igen. Här hade vi kämpat oss upp hela vägen och så såg vi ingenting. Vi var knappt sura, vi bara skrattade, ryckte lite på axlarna och sa till varandra att vi åtminstone hade haft väldigt roligt på vägen upp. För det hade vi. Det var ju bara synd att belöningen inte blev så stor som vi hade hoppats på. 

 Utsikten från toppen

Fikapus

Vägen ner blev minst lika jobbig. Om man hade jobbat med baksida lår på vägen upp så var det nu framsidan som fick jobba på vägen ner. Ibland var det så brant och stenarna så hala att vi till och med fick sätta oss på rumpan och hasa oss ner. Rötterna från träden hade förvandlats till en halkig livsfara och det var även en av dem som höll på att bli min död. Jag hade varit nära på att ramla många gånger men den här gången kunde jag inte parera. Jag halkade till på en hal rot, benen åkte rakt upp i luften och jag föll handlöst bakåt. Som tur var hade jag en ryggsäck på ryggen som tog hela smällen. Bananerna i väskan blev till mos men jag klara mig helt utan blåmärke och Mia förlängde sitt liv med 10 år efter det skrattanfallet.

Väl nere vid bilen igen kom nästa skrattanfall, hur såg vi ut egentligen. Vi var helt dyngsura. Mina vita strumpor var numera som två svarta disktrasor, byxorna var fyllda av lera och kepsen satt helt på sned. Mias vita skor hade förvandlas till två bruna lerhögar och hennes vita linne var numera så blött att det såg ut som en långklänning.

För att göra allt lite tyligare för er på vår otur av väder ska jag visa er ett kort från när jag och Mia var uppe på toppen

 och ett från när våra två lagkamrater var på samma ställe för ca en vecka sedan

Egentligen skulle man kunna säga att vår dag var helt misslyckad. Vi åkte för att se ett av världens 10 finaste vattenfall men allt vi såg var ett dimtäcke. Men på väg hem insåg jag att jag sett något mycket finare än de, jag hade sett en ny sida av mig själv. En sida jag gillade dessutom. Det kanske låter töntigt men jag ser en parallell mellan att klättra i berg och livet i allmänhet. Ibland tar det emot och känns jobbigt och du tror att du inte orkar mer, precis som i vanliga livet. Ibland går det bra och känns lätt och du får uppleva och se fantastiska saker, precis som i vanliga livet. Ibland tappar du fotfästet och faller på samma sätt som man ibland misslyckas i livet. På samma sätt som jag valde vilken väg jag skulle klättra på, vilka stenar jag skulle stå på eller luta mig mot när vi klättrade uppför berget, på samma sätt fungerar livet. Vi väljer olika vägar, vilka människor vi litar på och vill luta oss mot och ha nära oss. Jag ser också en likhet i när vi kom upp på toppen efter allt hårt slit och gick miste om hela belöningen, utsikten. På samma sätt fungerar det i livet. Ibland jobbar man stenhårt för någonting men får ingenting för det.

Jag fick verkligen se en ny sida av mig själv under gårdagen. Den personen jag alltid trott att jag har varit var helt borta och en ny Linnéa kom fram. Jag tycker det är härligt. Jag älskar att man kan vara en person fast i många olika former. Man kan vara en person som vill ha trygghet fast ändå gilla äventyr. Man kan vara en person som är rädd för saker fast ändå gillar att prova och utmana sig själv. Jag tror att vi människor måste våga prova nya saker i livet. Det man har är ofta tryggt och bra men vem vet om det är det bästa, om man aldrig provat något annat. Jag är jag, men jag behöver inte bestämma mig för vem jag ska vara. Mina grunder och värderingar kommer nog alltid vara de samma men hur jag är som person kommer nog ändra sig längst resans (livets) gång. Saker och ting händer i livet som gör att man ändras, som gör att man utvecklas som människa. Jag har trott förut att om man ändras som människa är det en ful sak, en dålig sak. Man ska vara den man är. Nu har jag insett att man alltid är den samma, fast att man utvecklas och lär sig nya saker och det tycker jag är en underbar sak. Man ändras inte, man får bara mer erfarenhet och en annan syn på saker. Så sluta försök hitta dig själv. Du finns där hela tiden. Du kommer formas av alla saker som händer i livet och allt du upplever. Jag tror inte man kan tappa bort sig själv. Man kan välja fel vägar i livet ibland men de betyder inte att man tappar bort sig själv, man formas bara om och utvecklas.

  Hädan efter ska jag våga göra fler saker som jag är rädd för eller tror mig veta att jag inte tycker om. Jag ska utmana mig själv mer och vara mer äventyrlig. Vem vet, jag kanske gillar det på samma sätt som vår bergsklättring. Om inte annat så har jag åtminstone provat och fått ett minne för livet.

Tack bästa Mia Jalkerud för en helt fantastiskt bra dag. Detta kommer vara ett minne för livet och några dagars träningsvärk i låren från klättringen och i magen för alla skratt!

Kram Linnéa

Jag är egentligen inget stort fan av högtider, jag tycker de är överskattade. Bortsett från julen som jag älskar. Julen är väldigt mysig och då får jag tid att tillbringa väldigt mycket tid med min familj och äta väldigt god mat (mest godis). Eftersom man är ledig från fotbollen under jul så är det en av de få stunderna på året som jag verkligen kan slappna av och bara vara. Så julen gillar jag. Men alla andra högtider, nja. Jag tycker de flesta är överskattade. Alla hjärtansdag t.ex. Extremt överskattad enligt min mening. Alla köper så mycket saker, menlösa saker som ingen behöver. Vi tycker om varandra så mycket den här dagen. Dagen efter då? Nej, då är allt som vanligt igen. Varför inte bara uppskatta varandra året om. Varför inte överraska med lite presenter då och då, utan att det behöver vara alla hjärtans dag. Det hade väl betytt mer? Nej, alla hjärtans dag gillar jag inte. Midsommar. Också överskattat. Folk planerar och planerar för att få till den perfekta festen. En fest som aldrig blir så lyckad som man hoppats. Alla ska vara ute och ha roligt, men vad händer. Jo, det regnar varje år och alla festplaner blir förstörda. Nej, midsommar är överskattat. Farsdag. Det är en dag jag helt och hållet hatar. Det kanske inte är så konstigt eftersom min pappa gick bort när jag var liten och något man tvingas påminnas om varje år just på farsdag, när alla andra firar sina pappor.

Så kommer vi till morsdag. Jag förstår att vissa människor hatar den, av precis samma anledningar som jag inte tycker om farsdag och det har jag all respekt för och förstår. Jag tycker egentligen att även morsdag är överskattad, av precis samma anledningar som jag inte tycker om alla hjärtans dag. Jag anser att man kan visa sin uppskattning året om istället för enbart en gång om året när det råkar stå i almanackan att det är morsdag. Jag älskar min mamma. Hon har varit både som en mamma och en pappa för mig under hela min uppväxt. Hon har kört mig överallt, till tusentals matcher och ännu fler träningar. Hon har alltid funnits där för mig, gjort allt och ännu mer. Om det är någon människa som jag beundrar så är det min mamma. Jag förstår inte vart hon får sin styrka ifrån och det är många gånger jag önskar jag var mer som henne. Min mamma är även den roligaste människan jag känner. Hon vet inte om det själv och försöker inte att vara rolig, hon bara är det. Hennes kommentarer är alltid klockrena och kommer ut med en tajming som ingen annan har.

Trots allt detta glömmer jag ofta av när det är morsdag. Stackars mamma. I år får jag väl erkänna att jag hade lite tur. För ett tag sedan bokade jag nämligen en biljett från Göteborg hit till Avaldsnes åt mamma och min morbrors fru Marianne. Att de skulle vara här under morsdag var inget jag visste när jag bokade men det betyder mycket för mig att åtminstone få ge min mamma, min stöttepelare i livet, en kram på morsdag.

Nu i fredags var det äntligen dags för dem att komma. Jag stod som ett litet barn och vinkade genom fönstret när de klev ut från flyget. Jag var så glad över att se dem. Jag tror faktiskt de var ganska glada över att se mig också efter 10 veckor, för de var två stora leenden jag mötte på flygplatsen. Det blev två intensiva dagar i Avaldsnes och Haugesund innan de tyvärr var tvungna att ta flyget hem igen. Sightseeing, shopping, lunch, middagar, cl-match och väldigt mycket skratt stod på schemat. Att de dessutom fick se vår match i lördags där jag lyckades göra mitt första mål på hemmaplan för klubben var givetvis extra kul. Det var två dagar som betydde mer för mig än jag någonsin kunde föreställa mig. Även om det kändes jobbigt när de åkte hem så gav de mig så mycket energi att jag lätt skulle klara mig 10 veckor till här nu.

 Jag och bästa mamma på flygplatsen

Jag och Marianne på flygplatsen

Tack för att ni kom, jag saknar er redan!

Vi ses om några veckor och grattis igen på morsdag mamma, jag älskar dig

Måste kanske erkänna att jag utnyttjade mamma det första jag gjorde när hon kom hit. Jag har ju skrivit ganska många gånger i bloggen att jag är väldigt skrockfull och när jag spelade hemma i Sverige var jag alltid tvungen att äta mammas spagetti och köttfärssås innan varje match. Jag har försökt göra min egen här i Norge men den blir aldrig lika bra och bringar aldrig samma tur som mammas gör. Så givetvis satte jag henne på att laga detta till mig när hon väl var här. Jag ångrar bara att hon inte gjorde mer så jag kunde frysa ner.

 Bästa matchmaten

Kram Linnéa

Nu har jag gjort det igen, väntat allt för länge med att blogga. Jag som lovade er att det inte skulle hända igen. Har inga undanflykter för detta beteende för det har hänt massor som är värt att skriva om. Vi har spelat många matcher, 17:e maj har varit och massa andra roliga saker. Ni får därför ta del av bilder från de senaste veckorna och lite små historier omkring dessa.

Match borta mot Kolbotn. Frågan brukar ofta vara, konstgräs eller vanligt gräs? Eller om man går tillbaka minst 10 år, grus? Jag kan ärligt säga att detta var den värsta planen jag någonsin spelat på, sten. Visste inte att det alternativet fanns

istället för att sanda planen hade de lagt på sten

och när vi väl hittade en grön liten plätt så var det tyvärr utanför planen

 

 

17:e maj var en regning historia. Så istället för att åka och kolla på någon parad bestämde sig jag och två av mina Isländska lagkamrater oss för att ta en promenad till en viking ö inte långt härifrån. Så här är mitt 17:e maj firande i bilder

 

 

 

Senare på kvällen bestämde sig jag och några andra oss för att åka in till Haugesund för att ta en fika och fira 17:e maj. Vi klädde väl upp oss litegrann, lite hänsyn kunde vi ju gott visa. Det var ju ändå en stor högtid här i Norge. När vi kommer ner till kajen möttes vi av hög musik. Vartenda fik/uteställe hade förvandlats till party och vår klädsel visade sig vara helt fel. Här skulle det vara norsk folkdräkt. Alla killar hade kostym på sig och alla tjejer bar folkdräkt. Vi var helt fel ute, alla glodde på oss. Det lyste nog svenskar om oss. Efter att ha stått där ett tag och känt oss både uttittade och helt malplacerade bestämde vi oss för att gå därifrån, till ett hotell en bit bort och ta en fika i lugn och ro. Det kanske bara är jag men jag har väldigt svårt att se detta hända i Sverige. Tänk er 6:e juni, vår nationaldag. Ni är ett gäng kompisar som ska gå ut och festa, ut och dansa. Inte hade ni tagit på er en svensk folkdräkt? Och om ni hade gjort det, visst hade det varit ni som blivit uttittade och inte de personerna som faktiskt hade på sig ”vanliga” kläder. Nej, detta var en helt ny upplevelse för mig men jag måste säga att jag gillar det. Inte att bli uttittad kanske men sättet Norge firar sin nationaldag på. Det är verkligen en folkfest och de är stolta över sitt land. Det är inte många år sedan vår svenska nationaldag inte ens var en röd dag. I firande av nationaldag utklassar Norge oss ganska rejält faktiskt. 

 

 

Vad gör man om man blir rastlös i Avaldsnes? Jag och min norska lagkamrat Sessy blev detta förra veckan och detta är resultatet  

Försök till att bota min höjdskräck. Livsfarlig klättring kan jag meddela, kramphöll mig fast 

 

Någon dag kanske man måste erkänna för sig själv att man blivit för stor, den dagen har jag inte kommit till ännu

Kul hade vi åtminstone

 

Just det jag, jag tillbringade även några timmar på sjukhus förra veckan. Röntgen av arm efter en träning. Det visade sig att inget var brutet så det var ett glädjebesked med tanke på att vi hade match dagen efter

 

 

Ja, detta var lite av vad som hänt de senaste veckorna. Och nu lovar jag på riktigt, NU ska jag bli bättre på att blogga!!

 

Kram Linnéa

Hur många gånger har man inte ringt någon och behövt lyssna på den låten. 3 is a magic number, yes it’s, it’s a magic number. Jag har nästan skrikit till den jag försökt nå att den ska svara så jag slipper lyssna på skiten. Jag har själv 3 som mobilabonnemang men som hänsyn till min omgivning slipper de lyssna på den låten när de ringer mig. Jag tycker det är en jobbig låt helt enkelt. Tanken med låten är nog att man ska bli glad men jag blir enbart irriterad. SVARA!!

Så i lördags när vi var på väg till vår bortamatch mot Vålerenga så slog det mig. Det är exakt 3 månader sedan jag opererade mig. 3 månader. När jag sa det till mig själv för tredje gången, 3 månader sedan, så slog det mig. 3 is a magic number. Låten som jag alltid har irriterat mig på kändes numera som en glad sång. Jag nynnade lite tyst för mig själv, ville ju inte att mina lagkamrater skulle tycka jag var helt dum i huvudet (det tycker de nog redan i för sig). ”3 is a magic number, yes it’s.”

 För 3 månader sedan låg jag lite halvt drogad på uppvak och såg ut såhär

Ni som följt min blogg under en längre tid vet att jag är lite av en siffernörd. Jag gillar hur saker och ting kan kopplas till siffror och i lördags föll allt återigen på plats. Det var exakt 3 månader sedan jag opererade mig, det var vår tredje match för säsongen och vi hade för första gången på hela året tre svenskar med i matchtruppen. Jag kunde inte sluta tänka på det. 3 is a magic number. Det var 3 saker som hade med siffran 3 att göra. Siffran 3 som enligt gammal tro även ska bringa tur. Alla goda ting är tre, heter det ju. Efter att ha pusslat ihop detta lilla sifferpussel blev jag lugn och självsäker, idag skulle det bli 3 poäng. Vi skulle vinna och ta våra första 3 poäng för säsongen!  3 is a magic number!

När vi gick mot arenan kände jag ett konstigt lugn men förstod inte riktigt varför, kunde det vara för att jag hade löst 3 ekvationen, kanske. Jag kände mig hemma på något sätt. Hur kunde jag göra det? Jag befann mig i Norge och dessutom i Oslo, vilket verkligen inte är hemma för mig. När vi kommer närmare arenan får jag svaret, vi ska spela på Vallhall. Vålerengas arena heter så, Valhall. Detta var för bra för att vara sant. Först hade jag löst ett 3 pussel som skulle bringa tur och nu skulle vi spela på en arena som hette Vallhall. Inte konstigt jag kände mig som hemma. I 5 år spelade jag i Göteborg och på Valhalla. Valhalla var som mitt andra hem under alla dessa år. Det var en plats jag kände mig trygg på, som en slags fristad. Ni får tycka att jag är knäpp men jag kände att det var allt för många saker som pekade min väg denna dag, jag var säker på att vi skulle vinna.

Jag var tvungen att lyssna på 3 låten när vi kom fram till arenan. Hur gick texten egentligen. Jag fastnade för en textrad i låten som gick ”The heart, the brain, the body, Will give you three”. Jag vet att låten inte handlar om fotboll men det är det härlig med musik, man får tolka den som man vill. ”Hjärtat, hjärnan och kroppen kommer ge dig tre.” Detta var jag helt övertygad om. Skulle jag spela med hjärtat, hjärnan och kroppen så skulle det ge mig tre poäng idag. Givetvis spelar jag inte själv utan alla skulle behöva göra det och om vi gjorde det skulle vi som lag få tre poäng. Det var något jag tog med mig ut på matchen. Hjärta, hjärna och kroppen. Det skulle vara mina verktyg och så länge jag gav 100 % i de tre sakerna så kunde jag inte göra mer. Jag skulle spela med mitt Avaldsnes hjärta till 100%, jag skulle spela smart och vara klok till 100% och jag skulle ta ut mig, använda min kropp till 100%. Det skulle inte finnas något mer att hämta efter matchen. 3 saker att tänka på, 3 it’s a magic number.

Det finns ett visdomsord som går såhär:

”Ta ut glädje i förskott. Det enda som kan hända är att du varit glad i onödan.”

Jag gillar det. Jag tycker vi människor oroar oss för mycket i onödan och inte tillåter oss att vara glada, speciellt inte innan vi ska göra något som krävs fokusering. Jag kan vara sådan innan match. Att jag är så inne i mig själv och min fokusering att jag inte hinner vara glad. Med alla tecken jag hade fått under dagen på att detta skulle bli en bra dag så tänkte jag på detta. ”Ta ut glädje i förskott. Det enda som kan hända är att du varit glad i onödan.”

Detta är jag och min fina lagkamrat Mia Jalkerud innan matchen. Vi tog ut glädjen i förskott och denna gång behövde vi inte vara glada i onödan eftersom vi vann med 2-0. Vi fick därför vara glada två gånger, en gång innan och en gång efter. 2-0 segern innebar att vi tog våra första 3 poäng för säsongen. Jag visste det, 3 it's a magic number! Yes, it’s!

Förlängning:

Innan matchen skämtade jag och vår målvakt Gugga om våra dräkter. Vi skulle spela i vårt bortaställ som är knallorange och Gugga skulle stå i hennes knallgula dress. Vi skämtade om att motståndarna skulle bli rädda för oss och om de kom fri med Gugga skulle de bli bländade och missa målet. Därför var det extra roligt när jag efter matchen såg vad Vålenrenga hade skrivit.

 Gugga i sin "crazy yellow" dress, som hon kallar den. Lägg även märke till att de kör sten, sax och påse om vem som ska börja med boll. Domaren verkar tycka det är roligt åtminstone

”antagelig var det det hysteriske fargevalget på draktene til både dommere og motstander som fremprovoserte små epileptiske anfall hos Vålerengas damer.”

Vålerenga hade nämligen några riktigt farliga lägen under matchen och där vi ska vara väldigt glada att det inte blev mål. Om det var oförmåga från deras sida eller om det var, precis som jag och Gugga prata om innan matchen, att vi skrämde dem med våra färger låter jag vara osagt men lite roligt var det åtminstone.

 Detta kortet är inte tagit från just denna matchen men det var dessa dräkter vi hade på oss och skrämde Vålerenga med.

Kram Linnéa

Hemmapremiären är snart här, imorgon smäller det. För första gången någonsin kommer en toppseriematch spelas här i Avaldsnes, eller Avfallsnes, som jag har döpt om det till. Mer om det snart. Att ha en hemmamatch är något speciellt. Man känner sig trygg på sin egen hemmaplan och det känns som lagets egen borg, på något sätt. Där kan inget lag räkna med att komma och ta några enkla poäng. Det är en känsla jag hoppas vi kommer ha i år. Att det här är vårt, här är det vi som bestämmer och ska andra lag ta poäng här kommer de behöva prestera en väldigt, väldigt bra fotboll. Med en förhoppningsvis stor och högljudd publik i ryggen också så ska det kännas tufft att komma hit.

Förutom allt detta jag nämnt så har vi dessutom en annan fördel, vi är vana vid lukten. Jag det stämmer. Vi är vana vid bajslukten. Avaldsnes är en liten ort, tror det bor ca 3000 personer här. Det är inget ställe med stora köpcenter och flashiga byggnader. Det är, vad vi skulle säga i Sverige, en håla. Avaldsnes centrum består av tre mataffärer, en bank och, nä, det var nog allt. Vad det finns gott om är åkrar. Åkrar som bönderna just nu håller på att gödsla för fullt. Så fort man öppnar fönstret känner man lukten och på träningarna när det regnar eller vinden ligger på åt fel håll då sticker det riktigt i näsan. Det är vårt hemliga vapen, eller kanske inte speciellt hemligt när jag precis skrivit om det. Men det är ett vapen helt klart. Vi är vana vi det men förhoppningsvis kan det skrämma någon eller några av våra motståndare. Så kom till Avfallsnes imorgon kl 15.00 och heja fram oss i vår första hemmamatch i toppserien någonsin. Det är redan en historisk match men med hjälp av publiken hoppas jag vi kan göra det till en match värd att minnas för alltid. Vi är redo, jag hoppas ni är det också! 

Detta är givetvis skrivit med glimten i ögat, jag älskar Avaldsnes! Jag är själv uppväxt på landet och i en ännu mindre "håla" än vad Avaldsnes är, så jag känner mig mer än hemma här. Jag älskar känslan av att alla känner alla och att man hejar på folk nere i mataffären eller på gymmet. Det är en familjär känsla som passar mig perfekt. Så kom hit och stötta oss och ta del av den härliga känslan som Avaldsnes ger.

Avslutar med ett kort från den lite större staden Haugesund dit vi åkte för en fika i tisdags

Håll tummarna för oss imorgon

Kram Linnéá

Dagens blogg blir bara kort. Lite små historier om saker som hänt de senaste dagarna och vad som komma skall.

Jag håller nämligen på som bäst att förbereda mig inför morgondagen. Topsa öronen står överst på listan. Jag ska nämligen iväg på en tv och radiointervju imorgon. Jag tycker egentligen inte det är så jobbigt med media. De frågar en fråga och så svarar jag på den, svårare än så är det ju inte egentligen. Problemet är ju bara att man ska förstå vad de säger. Jag har bott i Norge i 4 veckor snart och vissa personer förstår jag bra, andra lite sämre å vissa inte alls. Jag kan tycka att det är svårt att förstå vissa svenskar, skånskan tex. Den kan vara lite svår, lite grötig liksom. Tänk er då norska, fast med någon form av skånsk dialekt. Nä, omöjligt. Därför är det tops som gäller ikväll. Ja, jag vet. Man ska egentligen inte använda tops, en armbåge räcker. Men vilken normal människa kan få in sin egen armbåge i örat? Och då jag behöver ha extremt fria ljudvägar imorgon så behöver jag gå in med något litet instrument. Jag kan ju inte stå där imorgon och säga VA? Vad sa du? Kan du ta det där en gång till? En gång är kanske okej men om jag inte lär mig förstå norska på något mirakulöst sätt under natten, så lär jag behöva säga det mer än en gång. Topsa, topsa!

 Jag under en intervju här i Norge. Ni ser blicken, förstår ingenting vad han frågar om

”Varför de valde just dig till att åka dit, det förstår jag inte” ord från min egen tränare. Bra pep-talk, de här kommer gå fint! Ja, han sa det med glimten i ögat. Eller? Som sagt, förstår inte norskan så bra. Topsa, topsa.

Idag har vi haft lagfotografering. Det finns inget värre än just det. Varje år gör jag likadant. Lite mascara brukar jag få på mig, men utöver det brukar jag gå in med en nonchalant inställning. Lite som en fruktansvärt trotsig tonåring. ORKA! Vem bryr sig! Nä, jag brukar inte göra det, bry mig alltså. Inte just den dagen jag tar kortet åtminstone. Det är sen, när man får se resultatet som man börjar bry sig. Det är när man ser hur kortet blev och man inser att detta kort nu kommer användas under ett helt år som man börjar bry sig. På diverse autografblock eller på olika affischer under ett helt år. Där ska jag sitta med mitt rufsiga hår, mitt osminkade ansikte och min trotsiga tonårs attityd som skriker, VEM BRYR SIG!

Typ såhär brukar det se ut

Nä, då är det inte lika roligt längre. Jag kan väl erkänna att jag inte gjorde någon vidare kraftansträngning i år heller. Mascaran åkte åtminstone på, håret försökte jag fixa någorlunda men mest av allt försökte jag jobba bort min dåliga attityd till just korttagning. Om jag lyckades eller inte, det låter jag vara osagt, men här är kortet som jag nu kommer få dras med under ett års tid. 

Okej, nu till något helt annat. Jag hade egentligen bestämt mig för att bevara detta som en hemlighet och min kära mor avrådde mig starkt från att skriva detta i bloggen, men jag bjuder helt enkelt på det. Nu när den värsta smärtan har lagt sig kan jag skratta åt det.

Innan vår andra träning för dagen kände jag mig lite stel och kände att jag behövde göra något åt detta, för att komma igång. Hemma i Sverige brukar jag ofta använda en sorts tigerbalsam, fast en starkare variant. Den är så stark att det bränner på kroppen. Det kanske låter hemskt men jag älskar det. Kroppen vaknar till och man blir varm i den muskeln som man tagit krämen på betydligt snabbare. Helt perfekt om man är lite stel med andra ord, eller inte orkar värma upp ordentligt. Nu var bara problemet att jag glömt min kräm hemma i Sverige. En av mina isländska lagkamrater tipsa mig om en kräm som hon hade. Det lät som samma sak fast en isländsk variant, perfekt! Hon varnade mig lite sådär i förbifarten att den var väldigt stark, att det riktigt bränner på kroppen. Jag visade det inte, men jag fnös till inombords. Stark? Herregud, inget biter på mig. Jag är van från min svenska kräm. Hon la till ”det är den starkaste i branschen” jaja, tänkte jag. Alltid ska ni Islänningar vara värst. Jag tog en rejäl klick och började smeta ut på de ställen jag var stel och hade ont. ”skölj av dig ordentligt om händerna efteråt” varnade hon mig. ”så du inte får det i ögonen eller något” absolut, det skulle jag göra. Jag kände riktigt på lukten hur stark den här krämen var men nu kunde jag inte backa ur. Jag smetade vidare. Jag smetade på och gnuggade tills hela händerna var dränkta i isländsk brännande kräm. Dags att skölja av. Jag gick in på toaletten för att tvätta av händerna. Det var bara det att väl inne på toa blev jag akut kissnödig, jag kunde inte vänta, jag behövde gå NU. Ingen fara. Jag kissar och sedan tvättar jag av mig. Perfekt, slipper jag tvätta händerna två gånger dessutom. Win, win. När jag väl uträttat mina behov tar jag tag i pappret. Då jag inte är någon vik person knycklar jag ihop pappret med mina krämhänder. Vid den här tidpunkten har jag glömt av att mina händer är helt insmorda i brinnande stark kräm. Jag tar pappret och torkar mig. Ja, resten får ni lista ut själva. En värre brännande känsla har jag aldrig känt.  Jag har aldrig varit hjulbent i hela mitt liv men under dagens träning var jag det definitivt. Nu, såhär 7 timmar senare börjar smärtan äntligen försvinna. Så till alla er där ute, ett litet tips. Om någon islänning kommer med tips, tacka så mycket givetvis, men säg NEJ. Bara en liten varning!

 Passa er för den här krämen säger jag bara

Okej, det blir inte fler rader från mig idag, måste hinna gå och topsa öronen en sista gång!

Kram Linnéa

När jag växte upp var det bästa jag visste att spela fotboll hemma med min storebror Richard som är tre år äldre än mig. Jag har berättat det förut, hur jag fick agera målvakt medan han sköt allt vad han hade, eller som vi säger i Göteborg, dönade, på sin stackars lillasyster. Eller speciellt synd om mig vad det faktiskt inte, det var det bästa jag visste. Kanske inte att stå i mål men att få vara med. Desto äldre vi blev desto oftare turades vi om att vara målvakt och när jag hade växt till mig ytterligare kunde vi börja spela mot varandra. 1 mot 1 på två mål. Till en början var det lek, vi spelade och hade roligt, skrattade och uppmuntrade varandras dribblingar och fina mål. Desto längre tiden gick och när svetten inte längre bara pärlande sig i pannan utan fullständigt rann ner för kinderna blev det mer och mer allvar. Skotten blev allt hårdare, tacklingarna bakifrån blev allt mer intensivare och det uppmuntrande orden var numera bortbytta mot trashtalk. Nu var det på allvar. Mamma försökte förgäves få oss att sluta spela innan någon skulle skada sig eller bli ledsen, vi lyssnade inte. Nu kunde man inte sluta, nu ville man vinna matchen. Ingen ville ge sig. Varje gång slutade det med bråk. För att vara helt ärlig slutade det väl med att jag förlorade matchen och just därför blev det bråk. Jag har alltid varit en betydligt sämre förlorare än min bror, eller så har jag helt enkelt brytt mig mer. Jag vill nog vinkla det så ändå. Att jag har en större vinnarskalle än honom. Såhär höll vi på, flera gånger i veckan under flera års tid. Spelade fotboll, som började med lek men som allt som oftast slutade med bråk och gråt. Ändå lärde vi oss aldrig, på något sätt tyckte man det var lika roligt varje gång vi började spela. Mamma försökte gång på gång uppmana oss att sluta innan det blev tråkigheter och tillrättavisade ofta Richard med orden ”ta det lite lugnt, tänk på att hon är tre år yngre”. Det spelade ingen roll att vi ibland försökte byta sport för att det skulle gå lugnare till. Handbollsstraffarna hemma i köket slutade även de med bråk och innebandymatcherna var nog de allra värsta. Samma vinnarinstinkt som i fotbollen men med en klubba i handen, livsfarligt.

 Jag och brorsan under en grillkväll för några år sedan

Nu, 15-20 år senare. Fy vad hemskt det låter att säga så, börjar känna mig gammal. Hur som helst. Nu kan man sakna de där matcherna. Även om det oftast slutade med att jag började gråta så saknar jag den där känslan jag hade de första 30 min. Glädjen när Richard frågade om jag ville spela eller känslan då han svarade ja, när jag frågade honom. Hur man var full av förväntningar. Det uppmuntrande orden vi till en början gav till varandra och våra rop efter mamma att hon skulle kolla på oss när vi gjorde snygga finter eller när vi la snygga frisparkar. ”mamma kolla på detta!! Såg du mamma? Kolla bara en gång till!”. Jag tror det är därför jag fortfarande älskar när min familj är och kollar på mina matcher. Även om jag inte ropar högt precis innan jag ska utmana en försvarare, ”mamma kolla på detta” så är det samma känsla. Man vill att hon ska se. Jag tror inte det spelar någon roll hur gammal man är. Människan är i behov av bekräftelse och uppmuntran. Mitt femåriga jag hemma i köket och ute på gården var det och mitt nu 24 åriga jag på olika arenor i Norge är det, även om det inte är på samma sätt.

Hur mycket jag än älskade att spela med min storebror hemma så var det alltid lika skönt när jag hade riktiga träningar och fick spela med mitt riktiga lag. Långt ifrån storebror, tävlingar och bråk. Jag är ganska säker på att han tyckte likadant när han fick träna med sitt lag. Även om det var tävling och matcher där också, så blir det aldrig på samma sätt som när man tävlar mot ett syskon. Den hat-kärleken kan man aldrig få med en lagkamrat. Så arg som man kan bli på ett syskon kan man aldrig bli på någon annan. Jag imponeras därför av de syskonpar som spelar i samma lag, hur det faktiskt kan hålla sams såpass bra som det gör. Jag förstår inte hur de klarar av det. Jag kände att jag måste ta reda på hur det känns att spela i samma lag som sitt syskon, eller till och med som sin tvilling. Jag ringde därför upp tvillingarna Kristin och Marie Hammarström. Kopparberg/Göteborgs och landslagets stjärnor för att höra vad det har att säga om saken. Så här kommer helt enkelt min intervju med enäggstvillingarna Hammarström.

Båda två befann sig hemma hos Göteborgs lagkapten Stina Segerström när jag fick tag på dem. Stina hade lockat med en lunch, men i själva verket behövde hon hjälp att få i ordning på sin stora trädgård och hade anlitat två tvillingar som arbetskraft. Stina tillät mig att störa hennes ”personal” en stund. Hennes egna ord var faktiskt

- Då lägger jag mig och spelar candy crush ett tag då!

Nu till min fantastiska intervju med systrarna Hammarström

Det här är Kristin ”Krisse” Hammarström (enligt Marie)

En obotlig tidsoptimist som alltid tar hand om andra. Hon är väldigt vårdande och otroligt snäll. Hon är även flirtig (Krisse protesterar högljutt i bakgrunden)

Det här är Marie Hammarström (enligt Krisse)

En obotlig tidsoptimist som är nästintill dumsnäll och väldigt pratglad

Först och främst. Vem är äldst?

Krisse – Marie är 14 min äldre

Marie – 14 min mognare, väldigt viktigt.

Hur är det egentligen att spela i samma lag som sin tvillingsyster?

Marie – Vi tänker samma sak, speluppfattningen är samma. Jag tycker bara det är fördelar. Men jag säger till syrran tuffare än jag gör med någon annan

Krisse - Håller med. När Marie får bollen vet jag vad hon ska göra, vi tänker likadant. Jag tänker ofta, ”passa dit” och så gör hon precis det. Vi tänker helt enkelt väldigt lika.

Marie - När Krisse tänker att hon ska rädda straffen så tänker jag det också, skratt

Ni har varit inne på det, men vilka fördelar är det att spela i samma lag?

Marie – Att vi kan cykla ihop till träningarna. Skratt igen. Nä, men det är en träningskompis. Om det inte är vanliga fotbollsträningar på schemat så kan man alltid träna ihop. Vi tycker väldigt lika och kan gå till gymmet ihop eller göra andra aktiviteter ihop. Man kan dessutom umgås mycket när man alltid har samma tider att passa och samma schema.

Krisse sitter bara och håller med

Vilka nackdelar finns?

Krisse - Jag var tvungen att vara mer självständig när vi inte spelade ihop. Jag hade ingen att ringa och fråga när samlingen var imorgon när jag inte hade lyssnat ordentligt. Nu blir det att man hänger mycket mer med syrran. Vi gör allt tillsammans. Så för att svara på frågan. Man umgås mer med de andra i laget när man inte spelar ihop. Det är väl en nackdel nu, att vi umgås mer med varandra än med de andra i laget.

Tänker man på att man är syskon när man tränar och spelar eller är det som vilken lagkamrat som helst?

Marie - Jag tänker inte direkt att, nu ska jag skjuta ett skott på syrran. Jag är ju givetvis medveten om att det är Krisse som står i målet men det är inte mer än så. På träningarna är hon min lagkamrat.

Krisse - Det är som vem som helst.

Kan ni bli mer arga på varandra än på andra spelare i laget?

I kör -JAAAA!

Krisse - De personer man är närmast kan man alltid bli argare på, så är det. Man vet att den inte tar illa upp när man skäller. Det är någon form av hat-kärlek.

Tävlar ni mot varandra på träningarna?

Krisse - Faktiskt inte

Marie - Enda gången jag tävlar mot Krisse är på straff, för det är hon så fruktansvärt bra på. Det är enda gången det känns som en tävling mellan oss, då vill jag verkligen sätta den.

Krisse - Vi har tävlat i allt annat, som i skolan eller simning och sådant men aldrig på fotbollsplan faktiskt.

En av er är ju målvakt och en utespelare, tror ni det är en fördel? Att ni inte spelar precis bredvid varandra menar jag! Varför blev det så?

Marie - Jag tror vi hade kunnat utnyttja varandra mer och bättre om vi båda hade spelat ute.

Krisse – Ja, nu kan vi inte utnyttja att vi har samma speluppfattning så mycket

Marie - Jag började faktiskt som målvakt. Sen vill Krisse göra som originalet (med syfte på att Marie är född först)

Krisse - Vi var de enda två som inte var bollrädda i vårt lag, så vi turades om att stå i början.

Marie - Vi stod och sköt på varandra mycket när vi var små, då turades vi om

Ni har ju en till syster. Fick hon aldrig vara med när ni stod och sköt på varandra?

Marie – vår andra syster var lite utanför. Vi var lite elaka mot henne. Nädå, men hon orkade nog inte med oss. Hon är 4 år äldre än oss och hade nog roligare med sina kompisar än hon hade med oss. Vi var och är väldigt olika dessutom. Hon är mer ordentlig. Kommer i tid till saker och har mer koll på läget. Vi spelade faktiskt ihop alla tre i damlaget hemma i Glanshammar ett tag. Då cyklade hon alltid 5 min före oss till träningar och matcher.

Krisse är nu upptagen med att dricka sitt kaffe som Stina gjort i ordning att hon inte hinner svara på den här frågan.

Har det blivit lättare eller svårare att spela och träna ihop nu när ni blivit äldre? (Ingen av dem förstod att jag kallade dem gamla utan svarade glatt på frågan)

Marie - Man tänker inte så mycket på att man är syskon när man tränar. På fotbollsplan har det aldrig varit ett problem eller att vi blivit trötta på varandra. Mer utanför i så fall.

Krisse – När vi var yngre sågs vi verkligen hela tiden. I skolan, på träningen och hemma. Vi gick även i samma klass tills vi tog studenten, så det var mer utanför som man kunde bli lite trött på varandra.

Marie - Vi umgicks nästan alltid med samma kompisar när vi var yngre också. Vi tog inte med två olika kompisar hem, utan det var en som kom hem och fick leka med oss båda.

Har ni alltid spelat ihop?

Marie – Nej. Jag spelade en säsong i Umeå IK. Sedan gick jag tillbaka till Örebro igen

Krisse – Sedan kom jag två år före till Göteborg. Så tre år har vi spelat i olika klubbar

Var det skönt att vara ifrån varandra lite?

Krisse – JAA! Jag tyckte faktiskt det var skönt, rent privat. Att få umgås med andra och inte bli kallad tvilling hela tiden, utan bara vara Krisse.

Marie - Men Krisse ringde redan efter första året i Göteborg och sa, du måste komma hit och få uppleva detta. Så hon saknade mig nog lite ändå. Skratt. Men vi vill vara två individer och inte bli kallad tvillingarna hela tiden.

 Hur känns det att möta sin tvilling? Hur tänker man innan en sådan match?

Marie -Det hade varit värre om vi hade hamnat i närkamper med varandra. Nu spelar vi så långt ifrån varandra så man tänker inte så mycket på det. 

Marie, har du gjort mål på Krisse någon gång?

Marie – Ja, Jag gjorde mål på Krisse när jag spelade i Umeå.

Hur kändes det Krisse? Att släppa in ett mål från syrran?

Krisse - Jag fattade inte att det var hon förrän efter matchen. Det var en väldigt tilltrasslad situation så jag hann inte se att det var hon som petade in bollen. Det värsta är att hon alltid kommer ha det på mig, att hon gjort mål på mig. Det svider lite.

Marie - Krisse var mer besviken efter matchen Örebro-Göteborg hemma på Bern Arena, när vi vann med 3-1. Jag spelade i Örebro då och Krisse i Göteborg. Då var Krisse riktigt arg faktiskt. Hon sa att det var en orättvis förlust och hon anklagade oss för att spela tråkigt mm.

Krisse – Jag skulle stanna i Örebro efter den matchen och vi skulle grilla hela familjen, det var ingen bra stämning alls. Så arg har jag nog aldrig varit. Jag blir arg bara jag tänker på det. Varför skulle du ta upp det igen Marie?

Vilka har era föräldrar hejat på när ni har mötts?

Krisse – Dem har aldrig hejat på mig när vi i Göteborg mötte KIF Örebro åtminstone

Marie – Jag tror dem alltid har hejat lite extra på Örebro. När jag spelade i Umeå också. Fast då vann vi ju serien, så de kanske hejade på oss väldigt mycket på slutet också.

Krisse suckar lite i bakgrunden. Hon säger det inte men man får känslan av att hon tycker de har hejat lite mer på Marie än på henne de få gånger de mötts.

Krisse. När Marie gjorde det där avgörande målet mot Frankrike i VM. Hur känner man som syster då egentligen? Känns det extra speciellt när det är hon eller blir man lika glad om det är någon annan?

Krisse – Jag har aldrig blivit så berörd i hela mitt liv. De sista minuterna av matchen var jag så nervös att jag bara satt och skakade på bänken. Nej, det går knappt att beskriva. Jag var väldigt glad och stolt givetvis och att det är ens syster som avgör, det är klart att det förstärker hela känslan. Hela situationen, stämningen, ja allt runt omkring var bara perfekt, jag har aldrig upplevt något liknande.

Man hör på Krisses röst att hon verkligen menar det. Hon låter verkligen stolt och det är som att något magiskt kommer tillbaka när hon berättar om det

Marie. När Krisse fick ta emot priset som årets målvakt 2011, hur känner man sig som syster då? Att vara syster till Sveriges bästa målvakt måste kännas speciellt?

Marie - Jag var mest nervös för hennes tal faktiskt. Skratt. Nej, men det är klart man var stolt. Jag tyckte hon hade varit en av Sveriges bästa målvakter under flera år, så det var så roligt att hon äntligen fick vinna.

Tackade hon dig i sitt tacktal?

Marie - NEJ. Hon tackade inte mig i talet, de tog hårt.

Krisse – Jag hade så många att tacka, jag glömde av! skratt

Okej. Nu till det roliga! Har ni någon gång utnyttjat att ni är tvillingar och är väldigt lika? Jag menar om ni lurat någon?

Marie - Vi har vart skitdåliga på det faktiskt.

Krisse – Vi är inte så bra på att ljuga

Marie - Vi har vart urdåliga verkligen. Det har väl varit om man har glömt ett leg eller något någon gång, men då har vi inte behövt ljuga, utan de har sett att vi har vart tvillingar.

Finns det verkligen inte något annat roligt ni kan berätta? Att folk har tagit fel på er eller något?

De tänker väldigt länge och mumlar saker jag inte hör, säkert något väldigt roligt som det inte vill dela med sig av. Tillslut ger de mig någonting åtminstone.

Marie - Krisse låtsades var jag en hel kväll en gång. Det var ett event hemma i Örebro och dåvarande tränaren i Djurgården, Anders Johansson, kom fram och började prata med Krisse.

Krisse fortsätter historian.

Krisse – Han började prata fotboll och jag hade inte en tanke på att han trodde jag var Marie. Han pratade om att han tyckte jag hade haft ett bra år och det var ju givetvis kul att höra. Efter att vi pratat ett bra tag så säger han. ”Jag måste bara få fråga, varför lämnade du Umeå?”. Jag blev så paff. Vi hade stått och pratat så länge att jag inte kunde med att säga att han pratade med fel person, så jag körde på. Jag svarade som om jag vore Marie.

Marie – Sen fick hon låtsas vara jag hela kvällen.

Kom det aldrig fram? Eller är han helt ovetandes om detta än idag?

Krisse – Nä, han fick reda på det senare på kvällen. Det var någon som skvallra, så det var ju lite pinsamt.

Det fortsätter att tänka på om det lurat någon annan

Marie – Vi är för dåliga på att ljuga. Det har varit mer om någon tagit fel på oss, så har vi tyckt det varit pinsamt för den personen, så då har vi spelat med

Avslutande frågan. Jag vet ju att Torbjörn Nilsson har en fruktansvärt dålig syn men envisas med att inte bära glasögon. Ser han skillnad på er?

Marie - Jag tror han ser skillnad på oss, han säger det åtminstone.

Krisse – På planen är det ju inte så svårt, då jag är målvakt.

Marie - Han säger att han ser skillnad även privat, att han har ett speciellt trick för att veta vem som är vem, men han vägrar avslöja vad det är. Så vi tror han chansar ganska ofta.

Krisse – Det var på någon matchgenomgång som han skulle förklara för Marie hur hon skulle springa i en speciell situation och då stod han och tittade på mig hela tiden. Jag pekade lite på Marie, så han förstod att han förklarade för fel person. Då skämdes han och sa bara ”Gud vad lika ni är”.

Marie – Däremot kallar han oss för, Hammarlate. Bara för att vi alltid är sena

Stina börjar nu bli allt mer arg för att jag distraherar hennes arbetare så vi får avsluta med lite snabbfrågor.

Vem av er är mest tävlingsinriktad?

Krisse – Marie

Marie – Krisse

Vem av er är bäst i köket?

Marie - Krisse

Krisse- Jag (efter lång betänketid)

Vem av er är föräldrarnas ögonsten?

Krisse – MARIE!! Jag är familjens svarta får.

Marie – Jag (erkänner att det Krisse säger stämmer)

Vem av er är den bästa bilföraren?

Marie – Krisse, och det säger ju en hel del.

Krisse – Alltså båda är lika dåliga. Jag vet inte, jag kanske är lite bättre men vi båda är väldigt dåliga

Då kan jag tillägga till att Krisse förra året blev av med körkortet någon månad, då hon hade kört lite för fort.

Vem av er har sämst lokalsinne?

Marie – Krisse

Krisse – Jag, lätt

Vem av er var bäst i skolan?

Marie – Vi var nog lika bra, jag var väl lite bättre om man ska gå på betyg

Krisse – Marie, men jag var trevligare. Fjäskade mer

Vem av er är starkast?

Krisse – Marie

Marie - Krisse

Krisse – Vi är starka på olika saker.

Vem av er är mest intresserad av mode?

(Väldigt lång betänketid)

Marie – Krisse

Krisse - Lika dåliga. Vi är inte bra på det någon av oss.

Vem av er är snällast?

Krisse – Marie, Lätt!

Marie – Ja, det är nog jag.

Då kan jag lägga till att båda två är bland det absolut snällaste jag träffat. Det skulle väl vara deras dumsnälla lagkamrat, Anna Ahlstrand, som kan ge dem en match möjligtvis.

Innan Stina tar med sig systrarna ut i trädgården får jag även några ord med henne. Stina har trots allt känt tvillingarna (nej, just de, de vill ju vara individer) jag menar, Marie och Krisse mer än 15 år och spelat med dem i både Örebro och Göteborg. Jag tar helt enkelt ett avslutande snack med henne och ser vad hon har att säga om dem.

Stina – Ja, jag har känt både väldigt länge. Det är fruktansvärt roligt att ha både i Göteborg nu. Det är så snälla båda två bara, de behöver kaxiga till sig lite. Jag har jobbat väldigt mycket på Krisse de senaste åren. Hon har skärpt till sig lite. Marie är på ruta ett fortfarande men Krisse har ju fått två års försprång. De måste våga erkänna när de gör något bra och våga säga till när det är dåligt, när andra måste skärpa sig. Marie kan få en passning stenhårt i huvudet och ropa ”bra pass! Det var mitt fel att jag inte kunde ta emot den”. Sådant är det skärpning på. Mellan mig å Krisse har det alltid funkat bra. Vi har spelat nära varandra under många år eftersom hon är målvakt och jag mittback. Vi tänker väldigt lika på planen jag och Krisse och båda tar alltid på sig skulden när det blir mål. ”Sorry, det var mitt fel, säger jag” ”Nej, den skulle jag tagit, svarar hon” osv.

Du känner ju dem väl. Är dem som en och samma person fast i två olika kroppar eller hur olika är dem?

Stina - De känns inte som en person. Men det är klart att de har format varandra. De skulle inte vara som de var, om det inte vore för den andre. Jag tycker det har mycket och många olikheter. Samtidigt tror jag aldrig att vi kommer förstå hur det är att ha en tvilling, hur man formas av varandra och hur nära man verkligen står varandra. De har någon slags tvillingkod som ingen annan kan knäcka.

Nu har du din chans! Har du någon rolig historia att dela med dig av? Något dumt de gjort?

Stina- De gör inte så mycket roligt. De är så fruktansvärt tråkiga. Skratt. Nä, jag vet inte. Det finns väl hur mycket som helst att berätta egentligen men jag kommer inte på något speciellt precis nu. Det skulle väl vara att Marie har snattat en gång. Fast det är en väldigt oskyldig historia egentligen så den är inte så spännande den heller.

Okej då. Du får ringa upp mig om du kommer på nått bättre?

Stina – Det ska jag göra

Hejdå allihop och tack så mycket att jag fick störa er en stund

Alla – Hejdå!

Stina – Nu ska vi ut och jobba!

Krisse- KUL

Efter att vi lagt på var jag tvungen att sätta mig en stund och verkligen tänka på allt som sagts. Jag kan inte sluta imponeras av båda två. Det är som två bästa kompisar som unnar varandra all framgång och lycka i världen. Det tävlar inte mot varandra och blir nästan aldrig trötta på varandra. Jag och min storebror skulle nog säga samma sak idag. Idag är rivalitet inte alls lika stor och det är klart att vi enbart vill varandra väl. Idag kan vi tävla mot varandra i olika sporter och faktiskt hålla sams. Eller så är det för att jag numera oftast vinner och därför inte behöver bli sur. Nä, skämt och sido. Det är klart att både jag och min bror har mognat och om det hade varit möjligt hade jag mer än gärna spelat i samma lag som honom nu. Men när vi var mindre, NEJ. Därför imponeras jag av Hammarströms och alla andra syskonpar där ute som klarar av det och har klarat av det under så lång tid. Sen är det något med tvillingar, det är som Stina säger. De har något som vi andra aldrig kommer förstå.

Kram Linnéa

Min första vecka i Norge går mot sitt slut. Jag tycker det är konstig med tid. Folk säger alltid att tiden går fort när man har roligt, det är något jag verkligen kan hålla med om. Denna vecka har gått fruktansvärt fort vilket måste betyda att jag har haft väldigt roligt. Samtidigt känns det som jag har bott här i Norge väldigt länge. Hur kan det gå ihop? Betyder det att jag har haft väldigt roligt men samtidigt väldigt, väldigt tråkigt. Nej, så är det givetvis inte. Jag har haft en väldigt bra vecka, en rolig vecka. Att det känns som att jag bott här länge tror jag hänger ihop med just detta. Jag har gjort väldigt mycket. Givetvis tränat men också umgåtts med folk i laget mycket utanför träningarna. Det känns som jag kommit folk nära fast att jag bara vart här en vecka. Jag kan redan säga att jag känner mina lagkamrater här i Norge bättre än jag någonsin lärde känna mina lagkamrater i Ryssland. En vecka här (två med lägret i La Manga) mot 5 månader i Ryssland. Det säger ganska mycket tycker jag. Jag gillar helt enkelt människorna här och det gör att jag känner mig hemma.

”förr är förr, nu är nu” som ett gammalt japanskt ordspråk säger.

Min Isländska lagkamrat "Guddan" på besök för att kolla matchen Sverige-Island igår. Detta var givetvis innan matchen och då hon fortfarande kunde vara nöjd!

Både spelare och ledare i laget har förstått att jag skriver en blogg nu. De både läser den och kommenterar innehållet på träningarna. Vissa har till och med frågat när jag ska skriva om dem här i bloggen. Jag ser min chans litegrann nu. Jag måste utnyttja situationen och tänker låta mig köpas och ta emot mutor. Så till er som vill att jag skriver om er på ett positivt sätt här i bloggen kommer här lite tips. Jag är svag för choklad, cola, pizza och hamburgare. OJ, det kanske inte var så smart att skriva om nu min tränare läser detta, han kommer tro att jag är väldigt ohälsosam. Jag menar givetvis pasta, sportdryck och frukt!

Okej, nu till något som jag stör mig på!

Jag stör mig på alla som lever lyckliga liv genom Facebook, Twitter och Instagram. Tolka mig rätt nu. Klart man får lägga upp vad man vill och har man ett sådant lyckligt liv som det verkar, så är det bara att gratulera. Jag tror att det jag stör mig på egentligen är att mitt liv aldrig är sådär underbart och lyckligt som andra tycks ha det. Det är underbara promenader i solen, det är fika med bästaste bästaste vännen och miljoner kort på vad folk äter under dagen. Hemmagjorda saker hit och nyttiga saker dit. Problemet kanske ligger mer hos mig än hos dessa människor egentligen och det är jag inte rädd för att säga och erkänna, men det är något som stör mig! Jag tycker inte att promenader är speciellt underbart, mest jobbigt. En fika med bästaste bästaste vännen är givetvis något jag uppskattar men då har vi oftast så roligt att jag inte hinner ta kort eller twittra om saken. Att lägga upp kort på vad jag äter tror jag inte skulle intressera någon. Jag är inte världens bästa i köket så att lägga upp en bild på makaroner och mamma scans köttbullar, nja. Det känns ju inte helt glammigt och något som skulle imponera mina ”följare”. Dessutom har jag förstått att man gärna ska skryta med hur mycket man tränat och exakt vad man gjort. Hur mycket vikt man kört på gymmet och vilken tid man sprungit milen på. Detta är ju något jag borde vara bra på, för jag tränar ju faktiskt väldigt mycket. Men det känns inte som min grej heller. Är det verkligen så roligt för er att läsa? En dags uppdateringar från min sida skulle alltså kunna se ut såhär

Kl. 8.30

”sjukt trött, HATAR morgonen. Nu blir det frukost, värsta målet om dagen”

Kl. 12.00

”Träning nr 1 för dagen slutförd. Lite passningsövningar och spel, helt okej”

 Kl.14.00

”Lunchdags. Korv och potatismos” (och så en bild på några brända korvar och ett klumpigt potatismos).

 Kl. 18.00

”Tränat igen, trött. Dåligt gick det också”

 Kl. 19.00

”Mat igen. Finns inget tråkigare än att laga mat” (återigen en bild på något inte alls glammigt)

 Kl 23.00

”Dags att lägga mig i min obäddade säng. Inte är jag trött heller, kommer säkert ligga vaken halva natten”

Ni ser vad jag menar. Jag har inte så mycket att skryta med under dagarna. För att vara helt ärlig, är det inte det som alla socialmedier handlar om nuförtiden. Vem som äter den godaste maten, vem som tränar mest, vem som lever det mest sociala livet. Jag kan erkänna att jag inte gör något av det. Ändå känner jag att jag lever ett fantastiskt bra liv. Jag har väldigt roligt och mår väldigt bra. Återigen, jag hoppas ni tolkar mig rätt. Jag har absolut lagt upp bilder på saker jag ätit, när jag suttit och fikat eller vart väldigt mallig när jag tränat hårt. Absolut, det har hänt. Men det händer inte ofta och min vardag ser inte ut så allt för ofta. Allt är inte perfekt hela tiden i mitt liv, långt ifrån, men för mig är det just det som är så perfekt. Jag är mer än nöjd ändå! Allt detta kanske låter som en väldig dubbelmoral då jag skriver en egen blogg och berättar om hur mina dagar och mitt liv ser ut och det kanske det är också. Det jag har svårt för är det som jag kan tycka, det överdrivna lyckliga livet som folk vill visa upp.

Ni ska få ett till exempel på hur mitt liv kan se ut. I morse när jag stod och stekte en omelett tog jag ett kort och tänkte ”Nu ska jag skriva ett skrytsamt inlägg på twitter och lägga ut denna bilden”.

När jag och min omelett ska gå och sätta oss vid bordet snubblar jag och tappar den på golvet. Efter att ha skrapat upp min fina omelett från golvet blir detta resultatet.

Det känns ju genast inte lika roligt att lägga upp en bild på min misslyckade omelett. Jag kan inte heller med att lägga upp den första bilden och låtsas som att min morgon varit helt underbar när jag vet hur slutresultatet blev. Det är det här jag menar. Mitt liv är långt ifrån perfekt men det är också det som gör det så perfekt!

Delar med mig av några visdomsord om detta som jag tycker är bra.

”Lycka, det är att vara lycklig. Det är inte att få andra att tro att man är det.” (Jules Renard)

”Ju lyckligare man är, desto mindre lägger man märke till sin lycka.” (Alberto Moravia)

Kram Linnéa

Det känns konstig att bo i Norge. Inte konstigt på något dåligt sätt utan mer konstigt att jag trivs så fantastiskt bra. Det hade jag inte trott för något år sedan. Att jag skulle bo i Norge och må så bra. Eller det hade jag inte trott för 3 månader sedan heller. Ehh, Vem försöker jag lura, det trodde jag inte för bara 5 veckor sedan heller. Jag vet att mina norska vänner kanske blir lite arga när jag skriver detta men vad tusan, det kan jag leva med. Jag tänkte nämligen att jag skulle försöka förklara hur jag såg på Norge innan jag flyttade hit och om mina fördomar har stämt eller inte.

Här kommer min lista om Norge (mina fördomar). Detta är alltså vad jag ansåg innan jag flyttade hit.

1.     Alla i Norge går runt i lusekoftor. De har inget annat i sin garderob än ett par jeans och 10 st olika lusekoftor.

2.     17 maj. Årets största och viktigaste dag i Norge. Om de känner att lusekoftan de har hemma inte är tillräckligt festlig så slänger de på sig den norska folkdräkten. Denna dag går alla ut på gator och torg och firar.

3.     Varje ledig stund går de ut och åker skidor. Eller, går på tur, som de själva skulle kalla det. Går på tur förresten, det är en konstig mening. Man åker väl ändå på skidorna? Vad jag sett av vinterns skidtävlingar så vore det nog mer passande att säga att Sverige gått på tur och Norge faktiskt åkt på sina skidor. Men mer om detta i nr 4.

4.     Norge älskar vintersport och de är fruktansvärt bra i detta. Det spelar ingen roll vilken gren det gäller, ge en norrman eller norska ett par skidor och en tävling så vinner dem. Detta är något som får en annan vansinnig hemma i den svenska soffan. Att bara höra namn som Björgen, Svendsen eller Northug ger en rysningar i hela kroppen.

Björgen och Northug iklädd lusekofta

5.     Olja. Vad mer behöver jag säga. Vi svenskar är avundsjuka över att det finns olja utanför Norges kuster och inte de svenska.

6.     Språket. I Norge pratar man glatt. Höga toner och glada ändelser på orden. En arg norrman låter som den gladaste svensken du träffat. Allt är bara kämpe fint hela tiden.

7.     Snåla. I Norge tjänar man bättre än vad man gör i Sverige. Samtidigt är det dyrare att leva i Norge. Så för en person som jobbar i Sverige att åka och handla i Norge är inget annat än idiotiskt. Norrmännen dock. De tjänar storkovan i Norge men åker mer än gärna till Sverige och köper på sig både det ena och andra. Billigt värre för dem. Snåljåpar.  

Detta var alltså vad jag visste om Norge innan jag flyttade hit. Visste? Detta var mina fördomar om Norge. Till alla er norrmän eller norskor som sitter och läser detta nu och blir väldigt arga på mig. Jag vet att ni har lika många fördomar om oss svenskar. Jag har redan lärt mig att ni kallar oss svenskar som kommer till Norge och jobbar ”partysvenskar” . Ni anser att vi kommer till Norge, tar era jobb för att sedan på helgerna festa upp allt vi tjänat. Till detta kan jag bara svara. Vi kommer till Norge och får de jobb som ni inte vill ha. Som att stå och rensa fisk hela dagarna. Efter en vecka med ett sådant jobb tycker jag man kan vara värd att få ha lite roligt. Åter till ämnet. Jag trodde alltså att mitt liv här i Norge skulle innebära att jag skulle ”gå på tur” var och varannan dag, iklädd min lusekofta. Att jag skulle fira 17 maj i ett parad tåg, iklädd en norskfolkdräkt. Som om detta inte vore nog skulle jag behöva låta glad på rösten hela tiden. Även på morgonen då jag alltid har mina absolut värsta stunder, skulle jag behöva svara ”kämpe fint” på frågan hur jag mår. Jag skulle dessutom behöva skämmas över att vara svensk varje gång det visas skidor på tv. Nej, vem utsätter sig för sådant. Jag tydligen.

Nu har jag inte varit här så länge, så om alla mina fördomar stämmer eller inte kan jag inte riktigt svara på. Detta har jag åtminstone kommit fram till än så länge.

1.     De har faktiskt vanliga kläder här. När jag tänker efter har jag nog inte sett en enda lusekofta.

2.     17 maj har ju inte varit än men jag har frågat mig runt lite om det. Det visar sig att det är en väldigt stor dag. Folk samlas på gator och torg och det är ett stort parad tåg. Det viftas med norskaflaggor och precis som mina fördomar var, det har på sig en norskfolkdräkt. Inte alla givetvis men många.

3.     Att de går på tur varje ledig stund stämmer kanske inte helt heller, men visst förekommer det. Vi hade ledigt nu över påsk och jag skrattade gott när jag fick ett sms från en norska i mitt lag där det stod ”årets sista tur” följt av en ledsen gubbe. 

4.     Eftersom jag lyckligtvis kom hit precis när vinterns alla skidtävlingar slutat så har jag inte velat nämna Norges totala dominans inom detta. Därför vet jag inte om alla följer sina skidhjältar eller inte.

5.     Oljan. Det behöver jag inte prata mer om, det är ju ren fakta att de har olja och inte vi.

6.     Japp! De pratar precis lika glatt som jag hade föreställt mig. Inga ledsamma eller dystra toner här inte. Har inte tagit tag i saken än men målet är att reta upp någon av norskorna till maxgränsen. Enbart för att få se om tonläget eller ordvalen förändras. Jag tvivlar starkt.

7.     Om norrmän är snåla eller inte vet jag faktiskt inte. Några i laget har berättat historier om att de åker till Sverige och handlar men jag känner att jag inte har klara bevis på att det verkligen är snåla. Jag låter helt enkelt den fördomen förbli just det, en fördom.

Jag hoppas att ni inte tar allt jag skriver för seriöst och bokstavligt. Det mesta är skrivet med humor och glimten i ögat. Jag trivs hur bra som helst här i Norgelandet, som vi säger hemma. Det är härliga människor och kulturen är väldigt lik den svenska. Jag är väldigt glad och tacksam över att jag fått möjligheten att bo och spela här i Avaldsnes.

Avslutar dagens blogg med några gamla norgehistorier

- Vad får man om man delar ett A4-ark i två delar?
- Ett norskt pussel.

- Varför kryper norrmännen på golvet i snabbköpet?
- De letar efter lågpriser.

-       Varför föddes Jesus inte i Norge?
- De kunde inte hitta tre vise män.

- Har du hört om norrmannen som stod och stirrade i solen en hel dag?
- Nej, varför gjorde han det?
- Jo, han ville så gärna ha bruna ögon.

Hört i Norge:
- Hur fångar man en kanin?
- Man ställer sig bakom ett träd och låter som en morot

Den norska badvakten till sin arbetsgivare:
- Det är ovanligt många trevliga badgäster här idag.
- Hurså?
- Minst sju stycken har vinkat till mig.

Kram Linnéa

Väldigt länge sedan jag bloggade nu och jag ber om ursäkt för det men jag har haft fullt upp kan man säga och inte haft tid att sätta mig bakom tangenterna. 

Ja, ny klubb klar!

Som det har stått i olika tidningar och media de senaste veckorna så är det klart med en ny klubb för min del. Det blir Norska Avaldsnes IL. Klubben är nykomlingar i högsta toppserien i Norge men med stora ambitioner och mål.

För två veckor sedan satte jag mig på ett flyg från Göteborg mot Norge och Haugesund (beläget på Norges västkust). Målet var att få en inblick i klubben och få besöka staden. Jag fick ett väldigt bra intryck av både laget och allt runt omkring. Kvalitén på den träningen jag såg var väldigt hög och stämningen bland både spelare och ledare verkade vara världsklass. Jag trivdes från första sekund som jag steg in i omklädningsrummet. Jag satt ner och hade samtal med tränaren, om hans fotbollsfilosofi och hans syn på min roll i laget, allt kändes bra.

 Här sitter jag i väntan på flyget hem efter första besöket. Trött men glad

Jag har förstått att olika ”experter” har haft åsikter om mitt val och att de tyckte att jag skulle valt spel i damallsvenskan istället. Jag tänkte inte kommentera det egentligen. Alla har vi rätt till våra åsikter och får tycka och tänka precis vad vi vill. Jag är väldigt nöjd med mitt val och känner att jag kommit till en miljö där jag kan utvecklas väldigt mycket, för det är prio ett för mig. Jag tycker inte att jag ska behöva försvara mitt val egentligen men jag kan säga så såhär. Ni som påstår att jag enbart spelar här för pengarna har helt fel. Jag valde Avaldsnes för att kvalitén på träningen jag såg var väldigt hög. Jag gillade tränarens sätt att se på fotboll och sättet han vill spela fotboll på. Jag gillade hans syn att se på lagidrott, hur en grupp måste fungera för att nå resultat. Han är dessutom en väldigt meriterande tränare som jobbat inom det norska fotbollsförbundet i ca 10 år, jag tror att han kan utveckla mig massor. Laget verkar ha en väldigt bra sammanhållning och jag tror verkligen på den satsningen som klubben gör. För mig känns det spännande och inspirerande att få vara med i början av en ny satsning. En början på något stort förhoppningsvis. Sen kommer vi till det här med pengar. Ja, jag kommer vara heltidsproffs i Norge. Men för mig handlar det inte om pengar utan möjligheten till att kunna träna mer. Det handlar om utveckling. Om jag inte jobbar kan jag träna mer, så enkelt är det. Så jag är här för min egen utvecklingsskull, för att jag tror att det är här jag kommer utvecklas allra mest. Att det är här jag har bäst förutsättningar till det. Jag vill bli en bättre fotbollsspelare, jag vill ta ytterligare kliv i min utveckling. Därför är jag i Norge och Avaldsnes. Jag tror att jag kommer utvecklas när jag får chans att spela mot nya lag, mot annan typ av fotboll. Jag är väldigt nöjd över mitt val, men det är som med alla val man gör i livet, man vet aldrig förrän efteråt om det var rätt eller inte. Så fram till dess tänker jag ha min åsikt så får alla andra ha sin.

Just nu är jag precis hemkommen från ett träningsläger med laget. Vi har varit i Spanska La Manga under en vecka. När vi samlades på flygplatsen förra tisdagen var det första gången jag träffa några av mina lagkamrater och det var en liten märklig känsla, att åka iväg en vecka med ett gäng främlingar, men shit vad roligt vi har haft. De som kändes som främlingar i början av veckan kände som personer jag känt i flera år när vi lämnade. Alla i laget är hur goa och lättsamma som helst. Det har verkligen varit en toppenvecka. Även om jag inte kunnat vara med på de två träningsmatcherna vi har haft så har det varit bra för mig att få se laget spela och få en inblick i hur vi vill spela fotboll och hur mina lagkamrater tar löpningar och vill ha boll och så vidare. Det finns givetvis massor att berätta från lägret, det har hänt hur mycket som helst. Jag har skrattat så mycket att jag tror jag har fått ett sexpack på magen.

Inte allt för pigg kl 5 på morgonen innan vi åkte till Spanien

”Ibland blir tillvaron precis som man tänkt sig – det är när man inte tänkt sig något särskilt!”

Tyvärr kommer jag inte ihåg vart jag läst detta någonstans men jag tyckte det var bra så jag skrev upp det. För visst är det ofta så? Man planerar mycket och förbereder sig och så blir det aldrig så bra som man trodde det skulle bli. Jag tänker på alla stora högtider man planerar för. På midsommar t.ex. man ska göra det och det, leka den och den leken och allt ska bli så roligt men det blir aldrig så roligt som man planerar för. Jag har bestämt mig för att leva lite mer avslappnat, ta dagen som den kommer. Vara mer spontan och inte ha så stora förväntningar på saker. Det blir som det blir ändå och så länge man går in i saker med ett gott humör och en positiv inställning och din omgivning gör det samma så brukar det bli hur bra som helst. Precis så känner jag efter den här veckan. Jag visste inte vad jag hade för förväntningar och åkte med en väldigt avslappnad inställning. Jag hoppades att det skulle bli roligt givetvis och att foten skulle hålla tillräckligt för att vara med på några av träningarna, mer än så tänkte jag inte. Det blev betydligt bättre än så. Foten höll för att vara med i spel på lägrets sista träning och jag har haft mer än roligt.

Mark Twain skrev en gång:

”Tjugo år från nu kommer du att vara mer besviken över de saker du inte gjorde än över de saker du gjorde. Segla iväg från en säker hamn, fånga förliga vindar i dina segel. Utforska. Dröm. Upptäck”

Jag har lämnat en säker hamn i Göteborg, jag har fångat de norska vindarna i mina segel. Jag håller på att utforska, drömma och upptäcka och jag njuter av varenda sekund av det. jag har inte mått såhär bra på länge och jag längtar tills jag kan vara på fotbollsplanen till 100 % också. För även på fotbollsplanen handlar det om att utforska, drömma och upptäcka. Det är inte ofta jag säger det, men jag älskar mitt liv just nu.

 Pokerturnering sista kvällen på lägret

Mitt lag hade ett grymt bra pokerface men tyvärr räckte det inte hela vägen till vinst

Och för att citera "Guddan" th i bild. "Vi vinner när vi snackar riktiga pengar.. inte lätt när pengarna går att äta!"

Från och med nu kommer bloggen förflytta sig från Ryssland till Norge, jag hoppas ni hänger med!

Förlängning 1

Mitt huvud är faktiskt nära en explosion snart. Det är för mycket språk i mitt huvud. Svenska och engelska vågar jag nog säga att jag pratar flytande. Jag läste spanska i skolan men tyvärr måste jag erkänna att det enbart är vissa fraser som sitter kvar och det är tyvärr fraser som ”Hej, jag heter Linnéa och jag gillar katter” med andra ord, inte så användbart. Ryskan sitter fortfarande där inne någonstans och utan att jag tänker på det kommer det ut vissa ryska ord från min mun. Nu är det givetvis norska som gäller. Även om jag förstår det mesta så är det vissa i laget som pratar på en fruktansvärd dialekt som gör att man måste fokusera till tusen för att förstå vad de säger. Inte nog med det. Vi har fyra isländskor i laget också så jag försöker lära mig lite isländska nu. Jag har delat rum med en av dem på lägret och ”hemma i Norge” bor jag just nu med en annan isländska. För att riktigt imponera på er får ni här tre isländska smakprov på vad jag lärt mig under veckan. Gurkor, tomatur och tonfiskur. Ja, ni förstår ju själva, inte lätt att lära sig det språket! Även om tjejerna från USA, Irland och Australien givetvis pratar engelska så är det olika dialekter och accenter på allt vilket gör mig förvirrad. Japp, det är kaos i min hjärna. Eller som en norska i laget säger, kokos. Så om jag nu över påsk är hemma och pratar värre än Tony Irving så ber jag om ursäkt.

Förlängning 2

Vi filmade våra matcher nere i Spanien. Vi gör det för att kunna titta på det efteråt och kunna se vad vi gör bra och vad vi måste göra bättre. Jag gillar det. Man får saker svart på vitt och det är ett tydligt sätt att lära sig på. Vi har ingen kameraman i klubben utan vi spelare som inte kunde vara med på matcherna agerade kameramän(kvinnor). Jag och min svenska kollega Mia Jalkerud försökte komma undan in i det sista men sista matchen var det bara vi kvar som inte hade filmat, det gick inte att komma undan. Varken jag eller Mia hade filmat någon match tidigare och inte gjorde det saken bättre att vi skulle stå högt uppe på ett rangligt torn i en fruktansvärd blåst. Jag har även en fruktansvärd höjdskräck och Mia var inte världens kaxigaste heller där uppe. Vi var nöjda med resultatet tillslut åtminstone men om vår tränare var det eller inte låter jag vara osagt då vi aldrig har fått se några klipp från just den matchen vi filmade. 

 Jag vet att Mia inte gillar det här kortet. Men ja ska inte träffa henne förrän på måndag så jag hoppas hon har glömt av det tills dess!

Ovärt 1

Att smörja in sig och ladda för en ledig dag i solen för att sedan när man kommer ut inse att det blåser storm ute och man fryser ihjäl i blåsten så man måste gå in igen och lukta solskyddsfaktor en hel dag. Det är helt klart ovärt!

Nu ska jag bli bättre på att hålla igång bloggen så ni slipper läsa såhär långa och tråkiga inlägg. Ha d! Som man säger i Norge

Kram Linnéa

Fotbollen har varit mitt liv och mitt allt i 20 år nu. Jag började spela fotboll när jag var 4,5 år och sedan den dagen har det varit det som tagit all min tid men också det jag älskat allra mest. Det har varit en del av min vardag men på senare år har det också varit mitt jobb. Det är farligt det där, när det blir vardag. Jag har gått till träningarna varje dag, givetvis gjort mitt bästa och velat utvecklas så mycket som möjligt. Men precis som jag sa, det har blivit vardag. Torbjörn Nilsson (Kopparbergs tränare) sa flera gånger till oss när vi samlades för morgonträning att vi skulle njuta av den här träningen. Att den här dagen aldrig kommer igen.  Det gjorde jag, fast kanske bara tillfälligt. Dagen efter hade man glömt av hur lyckligt lottad man var som fick ha sin hobby som sitt jobb. Det var mitt liv, det var mitt jobb och även om man vissa dagar verkligen kände sig lyckligt lottad så var det många gånger man glömde av att njuta.

Det har gått nästan precis en månad sedan jag gjorde min operation. Det har faktiskt gått väldigt fort. Denna vecka har rehaben gått än mer framåt. Jag har börjat jogga nu, konditionen har börjat komma tillbaka och styrketräningen går väldigt bra. Men det är något som har saknats, bollen. Att få vara på en fotbollsplan, att få passa, skjuta. Ja, allt sådant som känns självklart i vanliga fall. Gud vad jag har saknat det. Jag tänkte inte så mycket på det i början av min rehab, för då var det så avlägset. När man hoppar där på sina kryckor och får ont i foten när man bara rör på tårna, då känns allt så långt borta. Då orkar man inte ens sakna något som känns så långt fram i tiden. Nu den senaste veckan har saknaden blivit allt större och större. Jag har känt att jag snart kan hoppa av cykeln och istället börja jogga. Jag har känt att jag snart kan börja sparka på en fotboll igen. Så fort jag kände att det snart var möjligt då kom saknaden, saknaden efter att få vara på en fotbollsplan igen. 

 Efter förra veckans blogg gav min sjukgymnast mig en övning med boll i början av veckan

Annars har det varit mest svett och slit på en cykel

Så igår (fredag) hände det. Jag fick ta mina första riktiga löpsteg. Jag började med att trippa fram litegrann, var rädd att det skulle göra ont. Jag sprang runt koner, hoppade i sidled. Foten då? Hur gick det med den? Jag kände ingenting. Klart att den är lite stel men ingen smärta. Jag fick klart godkänt av min sjukgymnast och fick genast ställa mig på löpbandet. Ingen smärta där heller. Lycka. Som om inte dagen redan hade varit väldigt lyckad fick jag nu klartecken till att börja med boll, till att gå ut på en fotbollsplan igen. Jag har känt mig som ett barn på julafton många gånger under min rehab. Som när jag kunde släppa kryckorna eller när jag fick börja springa i tjockmatta. Nu vet jag inte hur jag ska beskriva det. Jag kände mig som ett barn som har födelsedag, får ett påskägg och får julklappar på samma dag. Total lycka.

Söndagen den 2:e september förra året gjorde jag min sista match i Kopparbergs svarta tröja. Jag skulle skriva på för Rossiyanka några dagar senare och visste redan innan matchstart att detta var min sista match på Valhalla IP. Samma match skadade sig en av mina bästa vänner och min radarpartner under alla åren i Göteborg, Sara Lindén sitt korsband. Det var en jobbig dag på alla sätt. Igår, 6 månader senare, tränade vi för första gången ihop igen. Ingen av oss visste innan den matchen mot Piteå att vi några månader senare skulle köra rehab tillsammans efter två olika operationer, och det kanske var tur det. Det är klart att jag önskar att läget vore annorlunda för både mig och Sara men nu är det som det är. Det som har hänt har hänt. Nu är båda på väg tillbaka från olika skador och operationer. Vilken kick det var att få träna ihop igen. Sara får mig alltid på så gott humör.

Jag och Sara under en av alla våra matcher ihop i Göteborg

 Sara in action på gymmet. Eller just här var det inte så mycket action utan mest en pose för att få till ett fint kort

Karin plågar henne lite åtminstone. Jag kollar glatt på

Efter ett rehabpass ihop och en lunch på stan så var det dags. Träning nummer två för dagen. Jag skulle få träna fotboll igen. Med Sara. Vilken lycka. Vi sprang, gjorde olika passningsövningar, men framförallt det jag saknat mest, sköt. Lyckan var total. Foten kändes bra och att få springa omkring på en grön konstgräsplan igen, den känslan är obeskrivlig. Innan operationen pratade jag om att det kunde ta upp till 12 veckor innan jag var tillbaka igen. 6-12 veckor var det sagt. Det har gått 4 veckor nu och jag står redan på en fotbollsplan igen. Det är både med en lättnad och en glädje jag kan konstatera att det förstnämnda kommer vara mer korrekt.

Skorna snörade. Dags för första fotbollspasset

Givetvis var vi fullt upptagna med att faktiskt träna när vi var ute på fotbollsplanen så dessa kort är efterkonstruktioner, men vad gör det. 

Fotbollen har inte varit vardag för mig det senaste och det är först då man lär sig att uppskatta det. Det är först då man lär sig att njuta av det, att varje sekund på planen är det bästa som finns. Jag hoppas jag kommer fortsätta att känna och tänka så när jag är tillbaka på riktigt igen. Att jag inte låter fotbollen bli en vardagslunk. Fotbollen kan vara en hobby, ett jobb eller bara ett intresse. Det spelar ingen roll. Jag ska njuta. Jag ska uppskatta varje träning på ett annat sätt nu framöver. Fotbollen är inte längre en självklarhet på samma sätt det varit innan. Det är en förmån. En förmån jag ska uppskatta och njuta av.

Vill avsluta med att tacka Kopperberg/Göteborg som låter mig träna med dem nu under min rehab

Trevlig helg allihop

Kram Linnéa