Mödan värd
Kategori: Allmänt
Nu har jag haft ett väldigt långt blogguppehåll. Anledning är att det tog för mycket energi och jag helt enkelt inte hade lust att knappa på tangenterna men suget har börjat hitta tillbaka. Hur ofta och hur mycket jag kommer blogga ska jag låta vad osagt, det blir helt enkelt när andan faller på eller när jag har något viktigt att säga, eller bara behöver skriva av mig.
Det kan väl inte ha undgått någon att OS har börjat. Jag är så fruktansvärt blödig när det kommer till idrottprestationer. När Kalla kom på upploppet idag kände jag tårarna komma smygande och när hennes glädjeskrik för andraplatsen skar genom tv-rutan då sprutade de ut. Även om jag givetvis inte följt Kalla och hennes träning på nära håll så kan jag bara föreställa mig hur många timmars slit som ligger bakom den här framgången. Hur många gånger hon har sprungit ute på myrarna uppe i Piteå, hur många gånger hon gått till gymmet och lyft skrot och hur många gånger hon dragit på sig skidorna och plöjt fram mil för mil. Det är ofantligt många timmars, veckors, månaders och års slit som belönar sig. Återigen, jag vet inte hur Kalla fungerar men jag kan tänka mig att det funnits dagar när klockan ringt tidigt på morgonen som hon hellre velat ligga kvar i sängen än att låta snoret frysa fast längst kinderna i minusgraderna i spåren. Det har säkert funnits gånger då hon velat slå ner en reporter eller två som direkt efter ett misslyckat lopp frågat vad som inte stämt. Men hon har knutit handen i fickan. Tränat hårdare än någonsin och finslipat på detaljer. Det är det jag tänker på när hon kommer på upploppet, det är det som framkallar mina tårar. Jag känner det jag tror att hon känner, det var värt allt slit och det här är min belöning.
Just nu är vi mitt upp i vår försäsong. Benen blir bara tyngre och tyngre och blånaglarna pulserar varje steg man tar. Hjärnan vill men benen orkar knappt. Det är då jag är glad att jag inte är en individuell idrottare. När man ser en lagkamrat ta i 100% då vill man göra detsamma. Eller när man är som tröttast och hör ett uppmuntrade ord eller får en klapp på axeln av en lagkamrat, ja, det är då jag är glad att jag inte är en individuell idrottare. Jag älskar att få träna ihop med andra, att få utvecklas ihop, dela glädje men också stöttas och uppmuntras av andra. Jag behöver det. Jag behöver de där orden ibland, den där klappen på axeln. Jag behöver folk runt omkring mig. Det är också med de känslorna som jag imponeras ännu mer av Charlotte Kalla och alla andra individuella idrottare. Det sliter helt själva. Det har ingen som pushar dem att ta i det sista lilla de sista metrarna. De har ingen annan att luta sig mot eller gömma sig bakom om resultaten uteblir, de står på egna ben och är helt och hållet själva ansvariga för sin prestation. Men när de vinner eller gör bra resultat är det också bara de själva de kan tacka. De är ensamma om att bli hyllade. Men jag skulle inte för en sekund byta ut mina lagkamrater för att ensam få hyllas, för att få känna att JAG gjorde detta. Jag vet att jag behöver dem och jag vill dela alla framgångar med dem.
Detta är hur jag ser ut varje kväll. Återhämtningsbyxorna på och min kära foam roller
Så till alla spelare och ledare i Kristianstad DFF. Tack för att ni hjälper mig i min utveckling och hoppas vi får dela många framgångar tillsammans. Och tack till Charlotte Kalla som idag påmint mig, mitt i försäsongen, att allt slit är värt det.
Framgång beror på möda. – Sophocles
Kram Linnéa