Syskonkärlek
Kategori: Allmänt
När jag växte upp var det bästa jag visste att spela fotboll hemma med min storebror Richard som är tre år äldre än mig. Jag har berättat det förut, hur jag fick agera målvakt medan han sköt allt vad han hade, eller som vi säger i Göteborg, dönade, på sin stackars lillasyster. Eller speciellt synd om mig vad det faktiskt inte, det var det bästa jag visste. Kanske inte att stå i mål men att få vara med. Desto äldre vi blev desto oftare turades vi om att vara målvakt och när jag hade växt till mig ytterligare kunde vi börja spela mot varandra. 1 mot 1 på två mål. Till en början var det lek, vi spelade och hade roligt, skrattade och uppmuntrade varandras dribblingar och fina mål. Desto längre tiden gick och när svetten inte längre bara pärlande sig i pannan utan fullständigt rann ner för kinderna blev det mer och mer allvar. Skotten blev allt hårdare, tacklingarna bakifrån blev allt mer intensivare och det uppmuntrande orden var numera bortbytta mot trashtalk. Nu var det på allvar. Mamma försökte förgäves få oss att sluta spela innan någon skulle skada sig eller bli ledsen, vi lyssnade inte. Nu kunde man inte sluta, nu ville man vinna matchen. Ingen ville ge sig. Varje gång slutade det med bråk. För att vara helt ärlig slutade det väl med att jag förlorade matchen och just därför blev det bråk. Jag har alltid varit en betydligt sämre förlorare än min bror, eller så har jag helt enkelt brytt mig mer. Jag vill nog vinkla det så ändå. Att jag har en större vinnarskalle än honom. Såhär höll vi på, flera gånger i veckan under flera års tid. Spelade fotboll, som började med lek men som allt som oftast slutade med bråk och gråt. Ändå lärde vi oss aldrig, på något sätt tyckte man det var lika roligt varje gång vi började spela. Mamma försökte gång på gång uppmana oss att sluta innan det blev tråkigheter och tillrättavisade ofta Richard med orden ”ta det lite lugnt, tänk på att hon är tre år yngre”. Det spelade ingen roll att vi ibland försökte byta sport för att det skulle gå lugnare till. Handbollsstraffarna hemma i köket slutade även de med bråk och innebandymatcherna var nog de allra värsta. Samma vinnarinstinkt som i fotbollen men med en klubba i handen, livsfarligt.
Jag och brorsan under en grillkväll för några år sedan
Nu, 15-20 år senare. Fy vad hemskt det låter att säga så, börjar känna mig gammal. Hur som helst. Nu kan man sakna de där matcherna. Även om det oftast slutade med att jag började gråta så saknar jag den där känslan jag hade de första 30 min. Glädjen när Richard frågade om jag ville spela eller känslan då han svarade ja, när jag frågade honom. Hur man var full av förväntningar. Det uppmuntrande orden vi till en början gav till varandra och våra rop efter mamma att hon skulle kolla på oss när vi gjorde snygga finter eller när vi la snygga frisparkar. ”mamma kolla på detta!! Såg du mamma? Kolla bara en gång till!”. Jag tror det är därför jag fortfarande älskar när min familj är och kollar på mina matcher. Även om jag inte ropar högt precis innan jag ska utmana en försvarare, ”mamma kolla på detta” så är det samma känsla. Man vill att hon ska se. Jag tror inte det spelar någon roll hur gammal man är. Människan är i behov av bekräftelse och uppmuntran. Mitt femåriga jag hemma i köket och ute på gården var det och mitt nu 24 åriga jag på olika arenor i Norge är det, även om det inte är på samma sätt.
Hur mycket jag än älskade att spela med min storebror hemma så var det alltid lika skönt när jag hade riktiga träningar och fick spela med mitt riktiga lag. Långt ifrån storebror, tävlingar och bråk. Jag är ganska säker på att han tyckte likadant när han fick träna med sitt lag. Även om det var tävling och matcher där också, så blir det aldrig på samma sätt som när man tävlar mot ett syskon. Den hat-kärleken kan man aldrig få med en lagkamrat. Så arg som man kan bli på ett syskon kan man aldrig bli på någon annan. Jag imponeras därför av de syskonpar som spelar i samma lag, hur det faktiskt kan hålla sams såpass bra som det gör. Jag förstår inte hur de klarar av det. Jag kände att jag måste ta reda på hur det känns att spela i samma lag som sitt syskon, eller till och med som sin tvilling. Jag ringde därför upp tvillingarna Kristin och Marie Hammarström. Kopparberg/Göteborgs och landslagets stjärnor för att höra vad det har att säga om saken. Så här kommer helt enkelt min intervju med enäggstvillingarna Hammarström.
Båda två befann sig hemma hos Göteborgs lagkapten Stina Segerström när jag fick tag på dem. Stina hade lockat med en lunch, men i själva verket behövde hon hjälp att få i ordning på sin stora trädgård och hade anlitat två tvillingar som arbetskraft. Stina tillät mig att störa hennes ”personal” en stund. Hennes egna ord var faktiskt
- Då lägger jag mig och spelar candy crush ett tag då!
Nu till min fantastiska intervju med systrarna Hammarström
Det här är Kristin ”Krisse” Hammarström (enligt Marie)
En obotlig tidsoptimist som alltid tar hand om andra. Hon är väldigt vårdande och otroligt snäll. Hon är även flirtig (Krisse protesterar högljutt i bakgrunden)
Det här är Marie Hammarström (enligt Krisse)
En obotlig tidsoptimist som är nästintill dumsnäll och väldigt pratglad
Först och främst. Vem är äldst?
Krisse – Marie är 14 min äldre
Marie – 14 min mognare, väldigt viktigt.
Hur är det egentligen att spela i samma lag som sin tvillingsyster?
Marie – Vi tänker samma sak, speluppfattningen är samma. Jag tycker bara det är fördelar. Men jag säger till syrran tuffare än jag gör med någon annan
Krisse - Håller med. När Marie får bollen vet jag vad hon ska göra, vi tänker likadant. Jag tänker ofta, ”passa dit” och så gör hon precis det. Vi tänker helt enkelt väldigt lika.
Marie - När Krisse tänker att hon ska rädda straffen så tänker jag det också, skratt
Ni har varit inne på det, men vilka fördelar är det att spela i samma lag?
Marie – Att vi kan cykla ihop till träningarna. Skratt igen. Nä, men det är en träningskompis. Om det inte är vanliga fotbollsträningar på schemat så kan man alltid träna ihop. Vi tycker väldigt lika och kan gå till gymmet ihop eller göra andra aktiviteter ihop. Man kan dessutom umgås mycket när man alltid har samma tider att passa och samma schema.
Krisse sitter bara och håller med
Vilka nackdelar finns?
Krisse - Jag var tvungen att vara mer självständig när vi inte spelade ihop. Jag hade ingen att ringa och fråga när samlingen var imorgon när jag inte hade lyssnat ordentligt. Nu blir det att man hänger mycket mer med syrran. Vi gör allt tillsammans. Så för att svara på frågan. Man umgås mer med de andra i laget när man inte spelar ihop. Det är väl en nackdel nu, att vi umgås mer med varandra än med de andra i laget.
Tänker man på att man är syskon när man tränar och spelar eller är det som vilken lagkamrat som helst?
Marie - Jag tänker inte direkt att, nu ska jag skjuta ett skott på syrran. Jag är ju givetvis medveten om att det är Krisse som står i målet men det är inte mer än så. På träningarna är hon min lagkamrat.
Krisse - Det är som vem som helst.
Kan ni bli mer arga på varandra än på andra spelare i laget?
I kör -JAAAA!
Krisse - De personer man är närmast kan man alltid bli argare på, så är det. Man vet att den inte tar illa upp när man skäller. Det är någon form av hat-kärlek.
Tävlar ni mot varandra på träningarna?
Krisse - Faktiskt inte
Marie - Enda gången jag tävlar mot Krisse är på straff, för det är hon så fruktansvärt bra på. Det är enda gången det känns som en tävling mellan oss, då vill jag verkligen sätta den.
Krisse - Vi har tävlat i allt annat, som i skolan eller simning och sådant men aldrig på fotbollsplan faktiskt.
En av er är ju målvakt och en utespelare, tror ni det är en fördel? Att ni inte spelar precis bredvid varandra menar jag! Varför blev det så?
Marie - Jag tror vi hade kunnat utnyttja varandra mer och bättre om vi båda hade spelat ute.
Krisse – Ja, nu kan vi inte utnyttja att vi har samma speluppfattning så mycket
Marie - Jag började faktiskt som målvakt. Sen vill Krisse göra som originalet (med syfte på att Marie är född först)
Krisse - Vi var de enda två som inte var bollrädda i vårt lag, så vi turades om att stå i början.
Marie - Vi stod och sköt på varandra mycket när vi var små, då turades vi om
Ni har ju en till syster. Fick hon aldrig vara med när ni stod och sköt på varandra?
Marie – vår andra syster var lite utanför. Vi var lite elaka mot henne. Nädå, men hon orkade nog inte med oss. Hon är 4 år äldre än oss och hade nog roligare med sina kompisar än hon hade med oss. Vi var och är väldigt olika dessutom. Hon är mer ordentlig. Kommer i tid till saker och har mer koll på läget. Vi spelade faktiskt ihop alla tre i damlaget hemma i Glanshammar ett tag. Då cyklade hon alltid 5 min före oss till träningar och matcher.
Krisse är nu upptagen med att dricka sitt kaffe som Stina gjort i ordning att hon inte hinner svara på den här frågan.
Har det blivit lättare eller svårare att spela och träna ihop nu när ni blivit äldre? (Ingen av dem förstod att jag kallade dem gamla utan svarade glatt på frågan)
Marie - Man tänker inte så mycket på att man är syskon när man tränar. På fotbollsplan har det aldrig varit ett problem eller att vi blivit trötta på varandra. Mer utanför i så fall.
Krisse – När vi var yngre sågs vi verkligen hela tiden. I skolan, på träningen och hemma. Vi gick även i samma klass tills vi tog studenten, så det var mer utanför som man kunde bli lite trött på varandra.
Marie - Vi umgicks nästan alltid med samma kompisar när vi var yngre också. Vi tog inte med två olika kompisar hem, utan det var en som kom hem och fick leka med oss båda.
Har ni alltid spelat ihop?
Marie – Nej. Jag spelade en säsong i Umeå IK. Sedan gick jag tillbaka till Örebro igen
Krisse – Sedan kom jag två år före till Göteborg. Så tre år har vi spelat i olika klubbar
Var det skönt att vara ifrån varandra lite?
Krisse – JAA! Jag tyckte faktiskt det var skönt, rent privat. Att få umgås med andra och inte bli kallad tvilling hela tiden, utan bara vara Krisse.
Marie - Men Krisse ringde redan efter första året i Göteborg och sa, du måste komma hit och få uppleva detta. Så hon saknade mig nog lite ändå. Skratt. Men vi vill vara två individer och inte bli kallad tvillingarna hela tiden.
Hur känns det att möta sin tvilling? Hur tänker man innan en sådan match?
Marie -Det hade varit värre om vi hade hamnat i närkamper med varandra. Nu spelar vi så långt ifrån varandra så man tänker inte så mycket på det.
Marie, har du gjort mål på Krisse någon gång?
Marie – Ja, Jag gjorde mål på Krisse när jag spelade i Umeå.
Hur kändes det Krisse? Att släppa in ett mål från syrran?
Krisse - Jag fattade inte att det var hon förrän efter matchen. Det var en väldigt tilltrasslad situation så jag hann inte se att det var hon som petade in bollen. Det värsta är att hon alltid kommer ha det på mig, att hon gjort mål på mig. Det svider lite.
Marie - Krisse var mer besviken efter matchen Örebro-Göteborg hemma på Bern Arena, när vi vann med 3-1. Jag spelade i Örebro då och Krisse i Göteborg. Då var Krisse riktigt arg faktiskt. Hon sa att det var en orättvis förlust och hon anklagade oss för att spela tråkigt mm.
Krisse – Jag skulle stanna i Örebro efter den matchen och vi skulle grilla hela familjen, det var ingen bra stämning alls. Så arg har jag nog aldrig varit. Jag blir arg bara jag tänker på det. Varför skulle du ta upp det igen Marie?
Vilka har era föräldrar hejat på när ni har mötts?
Krisse – Dem har aldrig hejat på mig när vi i Göteborg mötte KIF Örebro åtminstone
Marie – Jag tror dem alltid har hejat lite extra på Örebro. När jag spelade i Umeå också. Fast då vann vi ju serien, så de kanske hejade på oss väldigt mycket på slutet också.
Krisse suckar lite i bakgrunden. Hon säger det inte men man får känslan av att hon tycker de har hejat lite mer på Marie än på henne de få gånger de mötts.
Krisse. När Marie gjorde det där avgörande målet mot Frankrike i VM. Hur känner man som syster då egentligen? Känns det extra speciellt när det är hon eller blir man lika glad om det är någon annan?
Krisse – Jag har aldrig blivit så berörd i hela mitt liv. De sista minuterna av matchen var jag så nervös att jag bara satt och skakade på bänken. Nej, det går knappt att beskriva. Jag var väldigt glad och stolt givetvis och att det är ens syster som avgör, det är klart att det förstärker hela känslan. Hela situationen, stämningen, ja allt runt omkring var bara perfekt, jag har aldrig upplevt något liknande.
Man hör på Krisses röst att hon verkligen menar det. Hon låter verkligen stolt och det är som att något magiskt kommer tillbaka när hon berättar om det
Marie. När Krisse fick ta emot priset som årets målvakt 2011, hur känner man sig som syster då? Att vara syster till Sveriges bästa målvakt måste kännas speciellt?
Marie - Jag var mest nervös för hennes tal faktiskt. Skratt. Nej, men det är klart man var stolt. Jag tyckte hon hade varit en av Sveriges bästa målvakter under flera år, så det var så roligt att hon äntligen fick vinna.
Tackade hon dig i sitt tacktal?
Marie - NEJ. Hon tackade inte mig i talet, de tog hårt.
Krisse – Jag hade så många att tacka, jag glömde av! skratt
Okej. Nu till det roliga! Har ni någon gång utnyttjat att ni är tvillingar och är väldigt lika? Jag menar om ni lurat någon?
Marie - Vi har vart skitdåliga på det faktiskt.
Krisse – Vi är inte så bra på att ljuga
Marie - Vi har vart urdåliga verkligen. Det har väl varit om man har glömt ett leg eller något någon gång, men då har vi inte behövt ljuga, utan de har sett att vi har vart tvillingar.
Finns det verkligen inte något annat roligt ni kan berätta? Att folk har tagit fel på er eller något?
De tänker väldigt länge och mumlar saker jag inte hör, säkert något väldigt roligt som det inte vill dela med sig av. Tillslut ger de mig någonting åtminstone.
Marie - Krisse låtsades var jag en hel kväll en gång. Det var ett event hemma i Örebro och dåvarande tränaren i Djurgården, Anders Johansson, kom fram och började prata med Krisse.
Krisse fortsätter historian.
Krisse – Han började prata fotboll och jag hade inte en tanke på att han trodde jag var Marie. Han pratade om att han tyckte jag hade haft ett bra år och det var ju givetvis kul att höra. Efter att vi pratat ett bra tag så säger han. ”Jag måste bara få fråga, varför lämnade du Umeå?”. Jag blev så paff. Vi hade stått och pratat så länge att jag inte kunde med att säga att han pratade med fel person, så jag körde på. Jag svarade som om jag vore Marie.
Marie – Sen fick hon låtsas vara jag hela kvällen.
Kom det aldrig fram? Eller är han helt ovetandes om detta än idag?
Krisse – Nä, han fick reda på det senare på kvällen. Det var någon som skvallra, så det var ju lite pinsamt.
Det fortsätter att tänka på om det lurat någon annan
Marie – Vi är för dåliga på att ljuga. Det har varit mer om någon tagit fel på oss, så har vi tyckt det varit pinsamt för den personen, så då har vi spelat med
Avslutande frågan. Jag vet ju att Torbjörn Nilsson har en fruktansvärt dålig syn men envisas med att inte bära glasögon. Ser han skillnad på er?
Marie - Jag tror han ser skillnad på oss, han säger det åtminstone.
Krisse – På planen är det ju inte så svårt, då jag är målvakt.
Marie - Han säger att han ser skillnad även privat, att han har ett speciellt trick för att veta vem som är vem, men han vägrar avslöja vad det är. Så vi tror han chansar ganska ofta.
Krisse – Det var på någon matchgenomgång som han skulle förklara för Marie hur hon skulle springa i en speciell situation och då stod han och tittade på mig hela tiden. Jag pekade lite på Marie, så han förstod att han förklarade för fel person. Då skämdes han och sa bara ”Gud vad lika ni är”.
Marie – Däremot kallar han oss för, Hammarlate. Bara för att vi alltid är sena
Stina börjar nu bli allt mer arg för att jag distraherar hennes arbetare så vi får avsluta med lite snabbfrågor.
Vem av er är mest tävlingsinriktad?
Krisse – Marie
Marie – Krisse
Vem av er är bäst i köket?
Marie - Krisse
Krisse- Jag (efter lång betänketid)
Vem av er är föräldrarnas ögonsten?
Krisse – MARIE!! Jag är familjens svarta får.
Marie – Jag (erkänner att det Krisse säger stämmer)
Vem av er är den bästa bilföraren?
Marie – Krisse, och det säger ju en hel del.
Krisse – Alltså båda är lika dåliga. Jag vet inte, jag kanske är lite bättre men vi båda är väldigt dåliga
Då kan jag tillägga till att Krisse förra året blev av med körkortet någon månad, då hon hade kört lite för fort.
Vem av er har sämst lokalsinne?
Marie – Krisse
Krisse – Jag, lätt
Vem av er var bäst i skolan?
Marie – Vi var nog lika bra, jag var väl lite bättre om man ska gå på betyg
Krisse – Marie, men jag var trevligare. Fjäskade mer
Vem av er är starkast?
Krisse – Marie
Marie - Krisse
Krisse – Vi är starka på olika saker.
Vem av er är mest intresserad av mode?
(Väldigt lång betänketid)
Marie – Krisse
Krisse - Lika dåliga. Vi är inte bra på det någon av oss.
Vem av er är snällast?
Krisse – Marie, Lätt!
Marie – Ja, det är nog jag.
Då kan jag lägga till att båda två är bland det absolut snällaste jag träffat. Det skulle väl vara deras dumsnälla lagkamrat, Anna Ahlstrand, som kan ge dem en match möjligtvis.
Innan Stina tar med sig systrarna ut i trädgården får jag även några ord med henne. Stina har trots allt känt tvillingarna (nej, just de, de vill ju vara individer) jag menar, Marie och Krisse mer än 15 år och spelat med dem i både Örebro och Göteborg. Jag tar helt enkelt ett avslutande snack med henne och ser vad hon har att säga om dem.
Stina – Ja, jag har känt både väldigt länge. Det är fruktansvärt roligt att ha både i Göteborg nu. Det är så snälla båda två bara, de behöver kaxiga till sig lite. Jag har jobbat väldigt mycket på Krisse de senaste åren. Hon har skärpt till sig lite. Marie är på ruta ett fortfarande men Krisse har ju fått två års försprång. De måste våga erkänna när de gör något bra och våga säga till när det är dåligt, när andra måste skärpa sig. Marie kan få en passning stenhårt i huvudet och ropa ”bra pass! Det var mitt fel att jag inte kunde ta emot den”. Sådant är det skärpning på. Mellan mig å Krisse har det alltid funkat bra. Vi har spelat nära varandra under många år eftersom hon är målvakt och jag mittback. Vi tänker väldigt lika på planen jag och Krisse och båda tar alltid på sig skulden när det blir mål. ”Sorry, det var mitt fel, säger jag” ”Nej, den skulle jag tagit, svarar hon” osv.
Du känner ju dem väl. Är dem som en och samma person fast i två olika kroppar eller hur olika är dem?
Stina - De känns inte som en person. Men det är klart att de har format varandra. De skulle inte vara som de var, om det inte vore för den andre. Jag tycker det har mycket och många olikheter. Samtidigt tror jag aldrig att vi kommer förstå hur det är att ha en tvilling, hur man formas av varandra och hur nära man verkligen står varandra. De har någon slags tvillingkod som ingen annan kan knäcka.
Nu har du din chans! Har du någon rolig historia att dela med dig av? Något dumt de gjort?
Stina- De gör inte så mycket roligt. De är så fruktansvärt tråkiga. Skratt. Nä, jag vet inte. Det finns väl hur mycket som helst att berätta egentligen men jag kommer inte på något speciellt precis nu. Det skulle väl vara att Marie har snattat en gång. Fast det är en väldigt oskyldig historia egentligen så den är inte så spännande den heller.
Okej då. Du får ringa upp mig om du kommer på nått bättre?
Stina – Det ska jag göra
Hejdå allihop och tack så mycket att jag fick störa er en stund
Alla – Hejdå!
Stina – Nu ska vi ut och jobba!
Krisse- KUL
Efter att vi lagt på var jag tvungen att sätta mig en stund och verkligen tänka på allt som sagts. Jag kan inte sluta imponeras av båda två. Det är som två bästa kompisar som unnar varandra all framgång och lycka i världen. Det tävlar inte mot varandra och blir nästan aldrig trötta på varandra. Jag och min storebror skulle nog säga samma sak idag. Idag är rivalitet inte alls lika stor och det är klart att vi enbart vill varandra väl. Idag kan vi tävla mot varandra i olika sporter och faktiskt hålla sams. Eller så är det för att jag numera oftast vinner och därför inte behöver bli sur. Nä, skämt och sido. Det är klart att både jag och min bror har mognat och om det hade varit möjligt hade jag mer än gärna spelat i samma lag som honom nu. Men när vi var mindre, NEJ. Därför imponeras jag av Hammarströms och alla andra syskonpar där ute som klarar av det och har klarat av det under så lång tid. Sen är det något med tvillingar, det är som Stina säger. De har något som vi andra aldrig kommer förstå.
Kram Linnéa