linnealiljegard.blogg.se

Dagens blogg blir bara kort. Lite små historier om saker som hänt de senaste dagarna och vad som komma skall.

Jag håller nämligen på som bäst att förbereda mig inför morgondagen. Topsa öronen står överst på listan. Jag ska nämligen iväg på en tv och radiointervju imorgon. Jag tycker egentligen inte det är så jobbigt med media. De frågar en fråga och så svarar jag på den, svårare än så är det ju inte egentligen. Problemet är ju bara att man ska förstå vad de säger. Jag har bott i Norge i 4 veckor snart och vissa personer förstår jag bra, andra lite sämre å vissa inte alls. Jag kan tycka att det är svårt att förstå vissa svenskar, skånskan tex. Den kan vara lite svår, lite grötig liksom. Tänk er då norska, fast med någon form av skånsk dialekt. Nä, omöjligt. Därför är det tops som gäller ikväll. Ja, jag vet. Man ska egentligen inte använda tops, en armbåge räcker. Men vilken normal människa kan få in sin egen armbåge i örat? Och då jag behöver ha extremt fria ljudvägar imorgon så behöver jag gå in med något litet instrument. Jag kan ju inte stå där imorgon och säga VA? Vad sa du? Kan du ta det där en gång till? En gång är kanske okej men om jag inte lär mig förstå norska på något mirakulöst sätt under natten, så lär jag behöva säga det mer än en gång. Topsa, topsa!

 Jag under en intervju här i Norge. Ni ser blicken, förstår ingenting vad han frågar om

”Varför de valde just dig till att åka dit, det förstår jag inte” ord från min egen tränare. Bra pep-talk, de här kommer gå fint! Ja, han sa det med glimten i ögat. Eller? Som sagt, förstår inte norskan så bra. Topsa, topsa.

Idag har vi haft lagfotografering. Det finns inget värre än just det. Varje år gör jag likadant. Lite mascara brukar jag få på mig, men utöver det brukar jag gå in med en nonchalant inställning. Lite som en fruktansvärt trotsig tonåring. ORKA! Vem bryr sig! Nä, jag brukar inte göra det, bry mig alltså. Inte just den dagen jag tar kortet åtminstone. Det är sen, när man får se resultatet som man börjar bry sig. Det är när man ser hur kortet blev och man inser att detta kort nu kommer användas under ett helt år som man börjar bry sig. På diverse autografblock eller på olika affischer under ett helt år. Där ska jag sitta med mitt rufsiga hår, mitt osminkade ansikte och min trotsiga tonårs attityd som skriker, VEM BRYR SIG!

Typ såhär brukar det se ut

Nä, då är det inte lika roligt längre. Jag kan väl erkänna att jag inte gjorde någon vidare kraftansträngning i år heller. Mascaran åkte åtminstone på, håret försökte jag fixa någorlunda men mest av allt försökte jag jobba bort min dåliga attityd till just korttagning. Om jag lyckades eller inte, det låter jag vara osagt, men här är kortet som jag nu kommer få dras med under ett års tid. 

Okej, nu till något helt annat. Jag hade egentligen bestämt mig för att bevara detta som en hemlighet och min kära mor avrådde mig starkt från att skriva detta i bloggen, men jag bjuder helt enkelt på det. Nu när den värsta smärtan har lagt sig kan jag skratta åt det.

Innan vår andra träning för dagen kände jag mig lite stel och kände att jag behövde göra något åt detta, för att komma igång. Hemma i Sverige brukar jag ofta använda en sorts tigerbalsam, fast en starkare variant. Den är så stark att det bränner på kroppen. Det kanske låter hemskt men jag älskar det. Kroppen vaknar till och man blir varm i den muskeln som man tagit krämen på betydligt snabbare. Helt perfekt om man är lite stel med andra ord, eller inte orkar värma upp ordentligt. Nu var bara problemet att jag glömt min kräm hemma i Sverige. En av mina isländska lagkamrater tipsa mig om en kräm som hon hade. Det lät som samma sak fast en isländsk variant, perfekt! Hon varnade mig lite sådär i förbifarten att den var väldigt stark, att det riktigt bränner på kroppen. Jag visade det inte, men jag fnös till inombords. Stark? Herregud, inget biter på mig. Jag är van från min svenska kräm. Hon la till ”det är den starkaste i branschen” jaja, tänkte jag. Alltid ska ni Islänningar vara värst. Jag tog en rejäl klick och började smeta ut på de ställen jag var stel och hade ont. ”skölj av dig ordentligt om händerna efteråt” varnade hon mig. ”så du inte får det i ögonen eller något” absolut, det skulle jag göra. Jag kände riktigt på lukten hur stark den här krämen var men nu kunde jag inte backa ur. Jag smetade vidare. Jag smetade på och gnuggade tills hela händerna var dränkta i isländsk brännande kräm. Dags att skölja av. Jag gick in på toaletten för att tvätta av händerna. Det var bara det att väl inne på toa blev jag akut kissnödig, jag kunde inte vänta, jag behövde gå NU. Ingen fara. Jag kissar och sedan tvättar jag av mig. Perfekt, slipper jag tvätta händerna två gånger dessutom. Win, win. När jag väl uträttat mina behov tar jag tag i pappret. Då jag inte är någon vik person knycklar jag ihop pappret med mina krämhänder. Vid den här tidpunkten har jag glömt av att mina händer är helt insmorda i brinnande stark kräm. Jag tar pappret och torkar mig. Ja, resten får ni lista ut själva. En värre brännande känsla har jag aldrig känt.  Jag har aldrig varit hjulbent i hela mitt liv men under dagens träning var jag det definitivt. Nu, såhär 7 timmar senare börjar smärtan äntligen försvinna. Så till alla er där ute, ett litet tips. Om någon islänning kommer med tips, tacka så mycket givetvis, men säg NEJ. Bara en liten varning!

 Passa er för den här krämen säger jag bara

Okej, det blir inte fler rader från mig idag, måste hinna gå och topsa öronen en sista gång!

Kram Linnéa