Tillbaka på fotbollsplanen
Kategori: Allmänt
Fotbollen har varit mitt liv och mitt allt i 20 år nu. Jag började spela fotboll när jag var 4,5 år och sedan den dagen har det varit det som tagit all min tid men också det jag älskat allra mest. Det har varit en del av min vardag men på senare år har det också varit mitt jobb. Det är farligt det där, när det blir vardag. Jag har gått till träningarna varje dag, givetvis gjort mitt bästa och velat utvecklas så mycket som möjligt. Men precis som jag sa, det har blivit vardag. Torbjörn Nilsson (Kopparbergs tränare) sa flera gånger till oss när vi samlades för morgonträning att vi skulle njuta av den här träningen. Att den här dagen aldrig kommer igen. Det gjorde jag, fast kanske bara tillfälligt. Dagen efter hade man glömt av hur lyckligt lottad man var som fick ha sin hobby som sitt jobb. Det var mitt liv, det var mitt jobb och även om man vissa dagar verkligen kände sig lyckligt lottad så var det många gånger man glömde av att njuta.
Det har gått nästan precis en månad sedan jag gjorde min operation. Det har faktiskt gått väldigt fort. Denna vecka har rehaben gått än mer framåt. Jag har börjat jogga nu, konditionen har börjat komma tillbaka och styrketräningen går väldigt bra. Men det är något som har saknats, bollen. Att få vara på en fotbollsplan, att få passa, skjuta. Ja, allt sådant som känns självklart i vanliga fall. Gud vad jag har saknat det. Jag tänkte inte så mycket på det i början av min rehab, för då var det så avlägset. När man hoppar där på sina kryckor och får ont i foten när man bara rör på tårna, då känns allt så långt borta. Då orkar man inte ens sakna något som känns så långt fram i tiden. Nu den senaste veckan har saknaden blivit allt större och större. Jag har känt att jag snart kan hoppa av cykeln och istället börja jogga. Jag har känt att jag snart kan börja sparka på en fotboll igen. Så fort jag kände att det snart var möjligt då kom saknaden, saknaden efter att få vara på en fotbollsplan igen.
Efter förra veckans blogg gav min sjukgymnast mig en övning med boll i början av veckan
Annars har det varit mest svett och slit på en cykel
Så igår (fredag) hände det. Jag fick ta mina första riktiga löpsteg. Jag började med att trippa fram litegrann, var rädd att det skulle göra ont. Jag sprang runt koner, hoppade i sidled. Foten då? Hur gick det med den? Jag kände ingenting. Klart att den är lite stel men ingen smärta. Jag fick klart godkänt av min sjukgymnast och fick genast ställa mig på löpbandet. Ingen smärta där heller. Lycka. Som om inte dagen redan hade varit väldigt lyckad fick jag nu klartecken till att börja med boll, till att gå ut på en fotbollsplan igen. Jag har känt mig som ett barn på julafton många gånger under min rehab. Som när jag kunde släppa kryckorna eller när jag fick börja springa i tjockmatta. Nu vet jag inte hur jag ska beskriva det. Jag kände mig som ett barn som har födelsedag, får ett påskägg och får julklappar på samma dag. Total lycka.
Söndagen den 2:e september förra året gjorde jag min sista match i Kopparbergs svarta tröja. Jag skulle skriva på för Rossiyanka några dagar senare och visste redan innan matchstart att detta var min sista match på Valhalla IP. Samma match skadade sig en av mina bästa vänner och min radarpartner under alla åren i Göteborg, Sara Lindén sitt korsband. Det var en jobbig dag på alla sätt. Igår, 6 månader senare, tränade vi för första gången ihop igen. Ingen av oss visste innan den matchen mot Piteå att vi några månader senare skulle köra rehab tillsammans efter två olika operationer, och det kanske var tur det. Det är klart att jag önskar att läget vore annorlunda för både mig och Sara men nu är det som det är. Det som har hänt har hänt. Nu är båda på väg tillbaka från olika skador och operationer. Vilken kick det var att få träna ihop igen. Sara får mig alltid på så gott humör.
Jag och Sara under en av alla våra matcher ihop i Göteborg
Sara in action på gymmet. Eller just här var det inte så mycket action utan mest en pose för att få till ett fint kort
Karin plågar henne lite åtminstone. Jag kollar glatt på
Efter ett rehabpass ihop och en lunch på stan så var det dags. Träning nummer två för dagen. Jag skulle få träna fotboll igen. Med Sara. Vilken lycka. Vi sprang, gjorde olika passningsövningar, men framförallt det jag saknat mest, sköt. Lyckan var total. Foten kändes bra och att få springa omkring på en grön konstgräsplan igen, den känslan är obeskrivlig. Innan operationen pratade jag om att det kunde ta upp till 12 veckor innan jag var tillbaka igen. 6-12 veckor var det sagt. Det har gått 4 veckor nu och jag står redan på en fotbollsplan igen. Det är både med en lättnad och en glädje jag kan konstatera att det förstnämnda kommer vara mer korrekt.
Skorna snörade. Dags för första fotbollspasset
Givetvis var vi fullt upptagna med att faktiskt träna när vi var ute på fotbollsplanen så dessa kort är efterkonstruktioner, men vad gör det.
Fotbollen har inte varit vardag för mig det senaste och det är först då man lär sig att uppskatta det. Det är först då man lär sig att njuta av det, att varje sekund på planen är det bästa som finns. Jag hoppas jag kommer fortsätta att känna och tänka så när jag är tillbaka på riktigt igen. Att jag inte låter fotbollen bli en vardagslunk. Fotbollen kan vara en hobby, ett jobb eller bara ett intresse. Det spelar ingen roll. Jag ska njuta. Jag ska uppskatta varje träning på ett annat sätt nu framöver. Fotbollen är inte längre en självklarhet på samma sätt det varit innan. Det är en förmån. En förmån jag ska uppskatta och njuta av.
Vill avsluta med att tacka Kopperberg/Göteborg som låter mig träna med dem nu under min rehab
Trevlig helg allihop
Kram Linnéa