linnealiljegard.blogg.se

Hej igen!

Eller vad man nu säger efter nästan fyra års tystnad!!

Jag kikade igenom den här gamla bloggen för ett tag sedan och insåg att den fungerade mer som en dagbok för mig än som något annat, framförallt under min tid i Ryssland. Oavsett vad jag ska kalla detta skrivande så har jag insett att jag saknat det och tänker nu alltså starta upp igen.

Vad det blir hädanefter vågar jag inte lova. Det kanske blir ofta, det kanske blir sällan. Det kanske blir oviktiga saker, det kanske blir vettigt. Det kanske blir fotbollssnack, det kanske handlar om ridsport. Ja, helt enkelt, den som läser får se! 

Fyra år sedan alltså! Vad har tiden tagit vägen? Det känns som jag inte har gjort någonting sedan förra gången jag skrev, samtidigt som det känns som det var ett helt annat liv sedan. För att jag ska kunna skriva om det som händer och sker i mitt liv idag känner jag att jag måste skriva av mig om de fyra år som gått. Orkar ni läsa? Nädå. Jag ska försöka hålla mig så kortfattad jag kan. Så kan jag skriva mer om de viktigaste stunderna någon annan gång. Vi kör helt enkelt fyra år i snabbversion. 

I mitt senaste inlägg jag skrev, 25:e november 2014, som handlade om att jag ställde skorna på hyllan och avslutade min aktiva fotbollskarriär så avslutade jag med dessa ord. "Okej, det är dags att göra det officiellt nu. Jag kommer inte släppa fotbollen helt givetvis. Nästa år kommer jag vara huvudtränare för Bergdalen i div 2. Detta är något jag velat göra länge och som jag ser fram emot oerhört mycket. När det kommer till tränarbiten känner jag glöd, målmedvetenhet och där har jag viljan att utvecklas, allt det som jag saknar som spelare för tillfället.” 

Jag minns den dagen så väl. Jag minns vilken lättnad det var att få skriva ut de där orden. Men jag minns också vilken osäkerhet det fanns inom mig. Tankar som. ”Det var det de!” Tomhet. ”Vem är jag nu? Vad ska jag göra nu? Hur ska jag göra nu? Vart ska jag bo nu när inte fotbollen styr mig? Jobb? Det måste jag ju ha!! Ett RIKTIGT jobb.” Så mycket tankar som for genom huvudet. Så mycket som kändes så ovisst, osäkert, skrämmande men samtidigt helt rätt och spännande på samma gång. Jag ska vara helt ärlig nu. I början kände jag mig helt vilsen. Det var så mycket beslut jag var tvungen att fatta, på väldigt kort tid. Det skrämde mig. Viktiga beslut. Ännu större klump i magen. Jag var dessutom van att följa ett schema, ett fotbollsschema. Där någon (tränaren) bestämde vart och när jag skulle vara någonstans och bestämde exakt vad jag skulle göra. Jag var inte van att fatta egna beslut, jag var bra på att infinna mig och göra det jag blev tillsagd. 

När jag tog mitt beslut att lägga av var det oktober. Allt kändes helt okej. Det kändes som ett vanligt vinteruppehåll från fotbollen bara. När sen januari kom och alla fotbollsspelare började sin försäsong, det var då ångesten började komma. ”Ska jag inte träna nu?” Jag ville nästa ringa upp varenda allsvensk klubb där och då och nästintill betala för att få vara med och spela. Jag var vilsen. Andra hade definierat mig, jag själv hade definierat mig som fotbollsspelare i så många år. Det var min identitet. Nu var jag ingen. Helt bortglömd. På bara 2 månader gick man från att vara en i gänget till att inte finnas mer. Utåt sätt sa jag att allt var toppen, men inombords fanns det helt andra tankar. 

Men precis som jag skrev i mitt senaste inlägg. Jag skulle inte lägga av helt, jag skulle bli tränare. Det blev räddningen!  

Det är många som frågat mig under dessa fyra år, saknar du det aldrig? Klart jag gör! Varje dag, varje sekund, fast aldrig. Jag vet. Den meningen går inte alls ihop, men så känns det. Jag saknar känslan av att kunna leva på att göra det roligaste som finns. Jag saknar alla härliga lagkamrater. Tjötet i omklädningsrummet. Adrenalinet när domaren blåser igång en match. Glädjen efter ett mål, en vinst. Jag saknar till och med att få vara sådär sur efter en match när det gått dåligt. Jag saknar den romantiserade bilden och de minnena jag har av fotbollen. Samtidigt som jag inte saknar det alls. Jag var färdig. Min kropp var färdig. Mitt huvud var färdig. Min motivation var färdig. På elitnivå. 

Återigen. Jag har löst det bra. Jag blev fotbollstränare, jag är fotbollstränare. Jag får ha kvar alla de göttigaste bitarna. Jag har ynnesten att träna ett gäng med helt underbara tjejer. Jag får ha kvar tjötet i omklädningsrummet. Jag får nästan ännu värre adrenalin nu när domaren blåser i pipan. Jag får känna den där glädjen efter ett mål, efter en vinst. Jag får vara förbannad och ligga sömnlös efter en förlust. Jag har egentligen inte förändrat mer än sista ändelsen i mitt yrke. Från fotbollsspelare till fotbollstränare. 

Jag tycker glädjen idag är ännu större än den någonsin varit. Mina spelare känns som mina barn. Jag vet, vissa av spelarna är bara 3 år yngre än mig. Men jag bryr mig om dem lika mycket som om de vore mina egna barn. Jag vill att de ska få lyckas på fotbollsplanen och bli så bra som bara de kan men framförallt vill jag att de ska må bra som människor och utvecklas även utanför planen. Därför är glädjen extra stor idag efter en bra match. Jag gläds givetvis för min egen skull, det tänker jag inte ljuga om, men jag gläds också minst lika mycket för alla mina barn. Att få se de lyckas med något som vi tränat på länge, de är äkta lycka för mig. 

Ni ska få höra mycket mer om min tid med Bergdalens damer som jag nu tränat i 3 år, i år går jag in i mitt 4:e. Det finns många saker jag vill gå in närmare på och berätta om, men vi tar det en annan gång. 

När jag tog över Bergdalen var de nykomlingar i div 2. Samma år vann vi serien och klarade även kvalet till div 1. Idag är vi ett etablerat div 1 lag. Men trots att jag inte trodde de för fyra år sedan så finns det mer än fotboll i livet. På de fyra år som gått har jag även hunnit med att flytta till Borås. Blivit sambo, förlovat mig, gift mig, blivit faster och börjat jobba på förskola och det är ungefär där jag befinner mig idag.  

Jag bor i en lägenhet i Borås tillsammans med min hästtokiga fru Martina. Jobbar på förskola 80% och resterande av dygnets timmar är jag alltså fotbollstränare för Bergdalens damer i div.1

Bästa dagen i mitt liv! 

Hoppas ni vill följa med! 

Väldigt mycket känslor nu. Hjärnan har gått på högvarv på sistone. Hur mår jag? Vad vill jag? Hur känner jag?

Jag är i normala fall en människa som är extremt dålig på att ta beslut. Om jag umgås i grupp och någon frågar vart eller vad vi ska äta så är jag alltid den som säger ”det spelar ingen roll för mig, bestäm ni”. Jag gillar inte att fatta beslut. Att gå och handla kan ta evigheter då jag inte kan bestämma mig om jag ska ha bröd med havre eller vete. Om jag ska ha vanilj eller jordgubbssmak på yoghurten eller om jag ska ha päron eller äppeljuice. Jag gillar inte beslut, stora som små.

De senaste månaderna har hjärnan därför haft kortslutning. Jag har behövt fatta mitt livs jobbigaste beslut. Om jag ska fortsätta spela fotboll eller inte.

Fotbollen har varit hela mitt liv. Jag började spela när jag var 4,5 år. Så under 21 år har det varit mitt allt. Jag har varit fotbollsspelaren Linnéa för de allra flesta. Även för mig själv. Folk ser mig som en fotbollsspelare, jag själv ser mig som en fotbollsspelare. Men tankarna har funnits där ett tag nu. Känslan i kroppen har funnits där. Jag tycker inte längre att fotbollen är det viktigaste i mitt liv, det är inte det roligaste jag vet. Jag har alltid älskat att träna. Jag har gått hela dagarna och längtat tills träningen eller matchen ska börja. Jag har kommit till varje träning och velat vara bäst, velat utvecklas. Jag känner inte så längre. Detta året har varit jobbigt. Det har varit så mycket runt omkring som har tagit min energi att fotbollen blivit lidande. Istället för känna glädje på träningarna har jag nästan enbart varit frustrerad. Jag är ingen bra spelare när jag är frustrerad. Jag vill spela fotboll för att det är det roligaste jag vet, inget annat. Jag vet att jag har varit extremt lyckligt lottad som kunnat kalla det mitt jobb under de senaste 5 åren. Jag har haft världens bästa jobb. Men för mig är fotbollen fortfarande en hobby och en hobby måste vara roligt. Det är det inte längre. Jag har även alltid varit extremt målmedveten. Jag har alltid haft något jag har siktat mot. Målen har blivit större och större med åren, jag har siktat högre och högre. Att få spela i allsvenskan och i landslaget har varit ett av målen, jag har fått uppleva båda. Jag har vunnit skytteligan i allsvenskan, jag har blivit vald till Sveriges bästa forward en gång. Jag har vunnit svenska cupen två gånger och jag har fått spela i champions League två ggr. Jag har dessutom fått vara proffs i både Ryssland och Norge. Jag har upplevt hur mycket som helst i min karriär. Jag har fått se extremt många platser jag aldrig hade fått göra annars. Jag har träffat helt fantastiska människor i alla olika lag jag spelat i, många som kommer vara mina vänner för livet. Jag är stolt och nöjd över vad jag har gjort i min karriär. Men just nu finns inte drivet där. Jag siktar inte längre mot landslaget, jag strävar inte längre efter att bli Sveriges bästa forward, jag har inte samma driv, inte samma målmedvetenhet.

Därför har jag beslutat att lägga skorna på hyllan. Om det är för alltid vet jag inte. Får jag tillbaka suget och drivet igen ska jag göra allt jag någonsin kan för att få till en comeback men just nu finns det inte där och då ska jag inte ta upp en plats i en trupp i en elitförening där det finns spelare som vill så mycket mer än vad jag vill.

 Lite blandade bilder från min karriär

 

 

Det är många som sagt till mig att jag är för ung för att sluta, att jag har så mycket mer att ge på en fotbollsplan, att jag kan bli bäst igen, spela i landslaget igen. Det är svårt att förklara för de människorna varför jag ska sluta. Så jag ska försöka göra det på ett sätt som jag tror det flesta kan relatera till.

 Fotbollen för mig är som en relation, tänk er en pojkvän eller flickvän. Du älskar den här personen över allt annat, det finns inte en dag du vill vara utan hen. Om ni ska vara ifrån varandra en dag så längtar du redan tills dagen efter då ni ska få ses igen. För alla andra runt omkring är det så självklart att det ska vara just ni, ni är som gjorda för varandra. Visst, ni bråkar ibland men när ni gjort det kämpar ni för att lösa det och gå vidare till en ännu starkare relation. Du tänker på personen 24 timmar om dygnet. En sådan relation har jag haft med fotbollen hela mitt liv. Jag har älskat fotbollen över allt annat, det har inte funnits en dag jag har velat vara utan den. Om jag har haft en ledig dag har jag längtat tills dagen efter då jag ska få träna eller spela igen. För alla runt omkring har det varit så självklart att jag spelat fotboll. Visst, jag har fått mina skador men jag har kämpat för att bli hel och ta mig tillbaka ännu starkare. Jag har tänkt fotboll 24 timmar om dygnet.

 Men vad händer i en relation när glöden försvinner? Vad händer om man börjar känna att man hellre sitter själv hemma än att umgås med sin partner? Vad händer om man inser att man inte tänker på person så ofta längre utan inser att det finns andra saker i livet som betyder mer? Vad händer om man känner att man inte är villig att lägga ner den tiden som krävs för att få relationen att fungera? I mina ögon är det då relationen tar slut. Jag anser att för att ha en fungerande relation så gäller det att ge och ta. Att man ger lika mycket energi som man tar. Det är precis så jag känner med fotbollen. Glöden har försvunnit. Jag har kommit på mig själv med att önska att jag kunde göra något annat än att åka till träningen. Jag har insett att jag tycker det finns andra saker i mitt liv som är betydligt viktigare och som jag önskar jag kunde lägga min tid på. Jag har känt att fotbollen tagit för mycket tid och att jag inte längre varit villig att lägga ner den tiden som krävs för att utvecklas på ett bra sätt. Fotbollen ger mig fortfarande mycket energi men jag är inte villig att ge den all min.

 Jag hör till en av de människorna som tycker att många går isär för snabbt idag, att man inte kämpar tillräckligt för att få det att fungera. Så fort glöden försvinner så gör man slut. Därför har mitt beslut varit extra svårt. Jag har försökt under en längre tid att väcka glädjen till fotbollen till liv igen. Min mamma har en granne som en gång uttryckte sin frustration över att folk går isär för snabbt på ett så roligt sätt, hon sa ”Man får väl tråka med, och tråka har man väl fått gjort”. Jag håller med henne, allt är inte guld och gröna skogar jämt. Det kommer perioder då man måste kämpa och bara tråka med. Jag har tråkat med när det kommer till fotbollen. Jag har verkligen gjort det i år. Men det finns också en gräns för hur mycket man ska tråka med och när det är dags att bryta upp. I många relationer bryter man också försent, vilket gör att det blivit för mycket bråk som leder till att man inte kan ha en fungerande relation alls efter att man brutit upp, jag är rädd för att det kommer hända mig och fotbollen om jag fortsätter tråka med. Därför bryter jag upp nu, medan jag fortfarande har känslorna kvar för fotbollen, då jag fortfarande älskar den, men på ett annat sätt. Jag säger inte att jag och fotbollen aldrig kommer bli tillsammans igen, men vi har tagit en paus. Vi älskar fortfarande varandra och förhoppningsvis hittar vi tillbaka till varandra i framtiden, det är åtminstone vad jag drömmer om. Om fotbollen tar mig tillbaka eller inte återstår att se.

Rädslan för vem jag är utan fotbollen är stor och något jag varit rädd för i många år. Rädslan för att jag kommer ångra mitt beslut är nästan än större. Men det är dags att möta mina rädslor. Det är dags att börja leva det riktiga livet. Det är dags att våga ta ett beslut utan att veta vad som kommer hända. Det är dags att ta en stor risk i mitt liv och göra något som jag vet kommer förändra mitt liv väldigt mycket. Om det är till det bättre eller sämre vet jag inte, det är just det som är läskigt.

Jag vill tacka alla tränare jag haft genom åren, från F10 hemma i Skogsbygden till landslagstränare. Alla har varit lika viktiga för mig och format mig till den jag är idag. Ett tack till alla klubbar jag fått representera. Skogsbygden, Falköping, Kopparberg/Göteborg, Rossiyanka, Avaldsnes och Kristianstad. Ett sista sort tack till alla underbara spelare jag fått äran att spela med genom åren. Tack vare er har jag helt fantastiska minnen som jag kommer bära med mig resten av mitt liv.

Till sist vill jag ge min familj det största tacket som finns, utan ert stöd hade jag aldrig blivit den spelare jag blev. Ni betyder allt för mig, jag älskar er! 

Okej, det är dags att göra det officiellt nu. Jag kommer inte släppa fotbollen helt givetvis. Nästa år kommer jag vara huvudtränare för Bergdalen i div 2. Detta är något jag velat göra länge och som jag ser fram emot oerhört mycket. När det kommer till tränarbiten känner jag glöd, målmedvetenhet och där har jag viljan att utvecklas, allt det som jag saknar som spelare för tillfället. Detta kommer bli ett grymt år och jag säger till er redan nu, ha koll på tjejerna i Bergdalen, många av dem kommer spela i allsvenskan inom en snar framtid.  

Kram Linnéa, fd fotbollsspelare

Att vara där fast ändå inte, det är det värsta som finns. Man sitter där bredvid och kollar men man tillhör inte, tillför inte något, man bara är. Givetvis synlig men på något sätt helt osynlig. Det är en lagidrottares värsta mardröm, en mardröm jag just nu lever i.

För någon vecka sedan kände jag att jag började få ont i mitt knä och efter vår svenska cup match mot Hovås/Billdal för 1,5 vecka sedan blev smärtan allt värre. Jag förstod direkt vad det var, jag har haft det en gång förut, fast då i vänsterknä och inte i höger som det är nu. Jag hade fått löparknä. Efter ett besök hos vår sjukgymnast på måndagen efter konstaterades eller bekräftades det jag egentligen redan visste, det var löparknä. Skadan var i ett tidigt stadie och skulle inte vara långvarigt om jag bara skötte det rätt. Så förra veckan var det nålbehandling (inte min favorit) och laser som gällde och jag kände mig ändå ganska hoppfull. Smärtan var inte alls lika stor som jag upplevde det förra gången och som tvingade mig till 2 månaders rehab. Det skulle bara krävas några dagars vila sen skulle jag vara tillbaka. Trodde jag. Det har tagit längre tid och just nu känns det lite ovisst när jag kommer kunna träna igen, ska träffa vår sjukgymnast igen imorgon och hoppas på bättre besked då.

De flesta lagidrottare som blir skadade beskriver ofta det som att det känns som att gå från att vara just lagidrottare till att bli en ofrivillig individuellidrottare. Jag delar den meningen och uppfattningen men det är så mycket mer. Jag tror att alla vi människor har ett stort bekräftelsebehov och kanske framförallt vi idrottare. Man vill utvecklas, uppnå mål och vinna matcher eller tävlingar. Man vill prestera. Jag skrev det för någon vecka sedan, hur viktig den där klappen på axeln och lagkamraternas uppmuntrande ord är. Man vill att andra ska tycka att man gör något bra. ”Bra passning”, ”bra löpning” enkla ord att säga men viktiga att få höra. Man blir sedd, man blir uppmuntrad och ens bekräftelsebehov blir uppfyllt. Efter en träning vet man att lagkamraterna har sett dig, du har deltagit och förhoppningsvis gjort något bra. Laget har utvecklats tillsammans och jag fick vara en del av det, det är nått fint i det. Jaget i laget, det är något jag gillar. Hur en individ kan påverka en hel grupp och hur en grupp kan påverka en individ.

Som jag skrev inledningsvis. När man är skadad är man där men ändå inte. Man är med laget, man ser dem men man är inte i det. Man kan inte påverka träningen och man tillför inget. Det är en jobbig känsla. Dagens träning var enbart jobbig att kolla på, jag är glad att jag träffade tjejerna i laget som alltid ger mig energi men jag önskar faktiskt att jag inte åkt dit. När jag åkte därifrån kände jag mig nere. Det är svårt att vara jaget i laget när man är skadad, för laget känns så långt bort och kvar blir endast jag. Man känner sig som det mobbade barnet i skolan. Som ser de andra barnen leka på rasterna men som inte får vara med. Man hör hur det pratar med varandra, ser varandra och uppmuntrar varandra. Själv sitter man synlig men ändå osynlig några meter bort.

Voltaire sa en gång. ”Den som inte kan hata kan heller inte älska”. Jag är ganska säker på att han inte syftade på en idrottares skador men som med alla citat och ordspråk kan och får man tolka det som man vill och man gör det oftast olika beroende på i vilken sinnesstämning man är. Så just nu tolkar jag hans citat såhär. Kan man inte hata att vara skadad och sitta bredvid så kan man inte heller älska att få vara hel och vara på plan. Jag vet att jag hatar att sitta bredvid men jag vet också hur mycket jag kommer älska det när jag är tillbaka, det ser jag fram emot.

I fredags var det äntligen dags för årets första tävlingsmatch. Svenska cupen och åttondelsfinal mot Hovås/Billdal. Inför några få tappra supportrar som trotsat både kyla och regn lyckades vi vinna med 6-1 efter målkalas av Susanne Moberg och Mia Carlsson. Om det var någon som struntat i Let´s dance och tagit sig till Valhalla för att få se samba där istället kanske det blev lite besvikna. Men vi gjorde vårt jobb och vann matchen, vilket var det viktigaste. Jag tror faktiskt även att Mia tog några stela danssteg som målgest, så helt lottlösa gick inte publiken även om Tony Irving kanske inte hade vart så imponerad. Det var en speciell känsla att vara tillbaka i Göteborg och framförallt på min gamla hemmaplan Valhalla. En arena som var som mitt andra hem i nästan 5 års tid. Jag har verkligen inte samma känslor längre men har nästan bara bra minnen därifrån och tyckte det var kul att vara tillbaka. Härligt också för laget att få bryta en negativ trend som vi (eller dem, om man får vara fräck och säga så) har haft på Valhalla innan. Så förutom seger och vidare avancemang till kvartsfinal fick laget också knäcka spöket, Valhalla. Två segrar i en, bättre kunde det inte bli.

Eftersom vi fick resten av helgen ledig passade jag på att stanna kvar efter matchen och hälsa på familj, släkt och vänner. Det blev en snabbvisit men det gav mig oerhört mycket. Jag har inte varit hemma sedan jul och saknar alla hemma väldigt mycket givetvis. Det blev två intensiva dagar. Leka med alla kusinbarnen, träffa vänner men också hinna bli ordentligt bortskämd av mamma var bara några saker som stod på schemat.

Ladda batterierna. Det känns som ett töntigt uttryck egentligen, något som vuxna slänger sig med. Men jag är trots allt 25 år nu och eftersom det är precis vad jag har gjort denna helg så finns det inget bättre sätt att förklara det på, jag har laddat batterierna. Efter en tung period med försäsong, träningsvärk och ett trött huvud var det skönt att kunna koppla bort fotbollen bara för någon dag, äta mammas mat, ha spelkväll med kusinerna och bygga tågbana med barnen. Ibland är det skönt att komma bort från vardagslunken och prata om andra saker än fotboll. Så även om klockan ringde redan 05.30 i morse för att jag skulle hinna ner till Kristianstad och vår morgonträning så kände jag mig både utvilad och fylld med ny energi. Dessutom känns det som att jag lämnade en familj men kom tillbaka ”hem” till min andra idag. Det är få förunnat att ha två familjer, en genetisk och en fotbollsfamilj. Jag har det och känner mig väldigt lyckligt lottad.

Hissa och dissa

Hiss : När kusinbarnet säger "du är min bästa kompis"

Diss : Sjukgymnastens nålbehandling 

Jag gör ofta ganska korkade saker. Det hör liksom till min vardag. Det är inte så att jag försöker göra idiotiska saker, jag söker inte upp det och jag lever verkligen inte efter mottot ”living on the edge”, det bara händer. T.ex. igår morse när klockan ringde. Jag sträckte mig efter mobilen och det var då olyckan var framme. Det jag inte såg var att madrassen på sängen hade glidit lite åt sidan under natten, vilket gjorde att sängen såg bredare ut än vad den egentligen var. Ett brak senare och sprattlandes på golvet lyckades jag tillslut stänga av mobilen. Ytterligare exempel är från förra året när jag cyklade till träningen. På väg till träningen passerar jag en park och när jag cyklar som bäst genom allén smäller det till i huvet, av förvåning tappar jag balansen, vinglar till och ramlar av cykeln. Jag hoppa snabbt upp och borsta av mig gruset och kolla runt omkring ,för att försäkra mig om att ingen hade sett mig. På marken såg jag också ”mordförsöksvapnet”, en kastanj. Som tur var hade jag en ganska tjock mössa på mig vilket hade tagit den värsta smällen men en bula i huvudet blev resultatet. Jag skulle kunna berätta om miljoner saker, det händer något nytt varje dag. Många har sagt att de skulle vilja sätta en kamera på mig dygnet runt och jag är nog beredd att hålla med, det skulle kunna bli till 20 avsnitt av funniest homevideos, eller vad det programmet heter.

Sedan några år tillbaka har jag haft sömnproblem till och från men för några månader sedan blev det allt värre. Varje kväll låg jag och vände och vred på mig i sängen med klarvakna ögon. Jag provade allt från att läsa till att dricka ett glas mjölk innan läggning, inte fungerade. Kroppen var trött men inte ögonen. När jag väl somnade hade klockan allt som oftast blivit fem på natten. Under en försäsong är det allt annat än optimalt om inte helt otänkbart. Så för någon vecka sedan sökte jag hjälp och fick utskrivit sömntabletter. Det är inte världens starkaste tabletter men det hjälper mig enormt. Jag tar dem runt en timma innan jag ska gå och lägga mig och efter ett tag blir jag tillräckligt seg i huvudet och somnar.

I lördags skulle vi spela träningsmatch mot Mjällbys pojklag. Ett bra motstånd för oss, som senaste veckan fokuserat på försvarsspel. På morgonen när jag vaknade kände jag att jag hade en hemsk huvudvärk. Jag trodde att det skulle ge med sig men tyvärr gjorde det inte de. Med samling bara en halvtimma bort bestämde jag mig för att ta en huvudvärkstablett. Jag vet inte hur jag tänkte, antagligen gjorde jag det inte alls, av ren gammal vana tog jag en sömntablett. Direkt när jag svalt den inser jag mitt misstag men då var det försent. Alternativet var att sätta fingrarna i halsen och försöka spy upp den men att spela match på tom mage kändes som ett sämre alternativ än en sömntablett i kroppen. Jag cyklade till samlingen och hoppades att det inte skulle påverka mig så mycket. Jag kan erkänna att jag kämpade mig igenom vårt matchmöte och i bilen på väg till Sölvesborg försökte jag prata så mycket som möjligt för att inte bli allt för trött. Jag tyckte faktiskt inte det påverkade mig allt för mycket under matchen, den friska luften hjälpte säkerligen till, men det är inget jag rekommenderar. När jag kom hem igen hann jag nämligen knappt sätta nyckeln i låset innan jag hade somnat. Jag kan med säkerhet säga att det är den största tabben jag gjort på väldigt länge och efter alla gliringar jag fått av laget det senaste så kan jag lova att det aldrig kommer hända igen.

Veckans hissa och dissa:

Hiss: Att vinna fredagens fotbollstennis med en målvakt, klass

Diss: Öl-leken som pågår på facebook! Kom igen nu. Jag skulle kunna predika länge och väl om detta men nöjer mig med att säga, lägg ner skiten! 

Nu har jag haft ett väldigt långt blogguppehåll. Anledning är att det tog för mycket energi och jag helt enkelt inte hade lust att knappa på tangenterna men suget har börjat hitta tillbaka. Hur ofta och hur mycket jag kommer blogga ska jag låta vad osagt, det blir helt enkelt när andan faller på eller när jag har något viktigt att säga, eller bara behöver skriva av mig.

Det kan väl inte ha undgått någon att OS har börjat. Jag är så fruktansvärt blödig när det kommer till idrottprestationer. När Kalla kom på upploppet idag kände jag tårarna komma smygande och när hennes glädjeskrik för andraplatsen skar genom tv-rutan då sprutade de ut. Även om jag givetvis inte följt Kalla och hennes träning på nära håll så kan jag bara föreställa mig hur många timmars slit som ligger bakom den här framgången. Hur många gånger hon har sprungit ute på myrarna uppe i Piteå, hur många gånger hon gått till gymmet och lyft skrot och hur många gånger hon dragit på sig skidorna och plöjt fram mil för mil. Det är ofantligt många timmars, veckors, månaders och års slit som belönar sig. Återigen, jag vet inte hur Kalla fungerar men jag kan tänka mig att det funnits dagar när klockan ringt tidigt på morgonen som hon hellre velat ligga kvar i sängen än att låta snoret frysa fast längst kinderna i minusgraderna i spåren. Det har säkert funnits gånger då hon velat slå ner en reporter eller två som direkt efter ett misslyckat lopp frågat vad som inte stämt. Men hon har knutit handen i fickan. Tränat hårdare än någonsin och finslipat på detaljer. Det är det jag tänker på när hon kommer på upploppet, det är det som framkallar mina tårar. Jag känner det jag tror att hon känner, det var värt allt slit och det här är min belöning.

Just nu är vi mitt upp i vår försäsong. Benen blir bara tyngre och tyngre och blånaglarna pulserar varje steg man tar. Hjärnan vill men benen orkar knappt. Det är då jag är glad att jag inte är en individuell idrottare. När man ser en lagkamrat ta i 100% då vill man göra detsamma. Eller när man är som tröttast och hör ett uppmuntrade ord eller får en klapp på axeln av en lagkamrat, ja, det är då jag är glad att jag inte är en individuell idrottare. Jag älskar att få träna ihop med andra, att få utvecklas ihop, dela glädje men också stöttas och uppmuntras av andra. Jag behöver det. Jag behöver de där orden ibland, den där klappen på axeln. Jag behöver folk runt omkring mig. Det är också med de känslorna som jag imponeras ännu mer av Charlotte Kalla och alla andra individuella idrottare. Det sliter helt själva. Det har ingen som pushar dem att ta i det sista lilla de sista metrarna. De har ingen annan att luta sig mot eller gömma sig bakom om resultaten uteblir, de står på egna ben och är helt och hållet själva ansvariga för sin prestation. Men när de vinner eller gör bra resultat är det också bara de själva de kan tacka. De är ensamma om att bli hyllade. Men jag skulle inte för en sekund byta ut mina lagkamrater för att ensam få hyllas, för att få känna att JAG gjorde detta. Jag vet att jag behöver dem och jag vill dela alla framgångar med dem.

 Detta är hur jag ser ut varje kväll. Återhämtningsbyxorna på och min kära foam roller

Så till alla spelare och ledare i Kristianstad DFF. Tack för att ni hjälper mig i min utveckling och hoppas vi får dela många framgångar tillsammans. Och tack till Charlotte Kalla som idag påmint mig, mitt i försäsongen, att allt slit är värt det.

 

 

Framgång beror på möda. – Sophocles

Kram Linnéa

När jag flyttade till Ryssland gjorde jag ingen hemlighet av att det var mycket för att lära mig stå på egna ben, långt ifrån allt vad trygghet var. Hade någon sagt till mig 5 år tidigare att jag skulle flytta till Ryssland hade jag skrattat och sagt att det inte var min grej, att det inte är jag. Anledningen att jag flyttade till Norge var någon helt annan men hade någon sagt det till mig för 5 år sedan att jag skulle flytta hit och spela fotboll hade jag skrattat lika mycket och sagt samma sak. ”Det är inte min grej, det är inte jag.” Jag tycker det är intressant. Hur många gånger har man inte hört dessa fraser. ”jag vill hitta mig själv” eller ”jag tappade bort vem jag var”. Det är väldigt individuellt det där, vissa är väldigt trygga i sig själva och vet vem de är medan vissa kan söka hela livet efter den där känslan, det här är jag. Jag skulle vilja påstå att jag är väldigt trygg i mig själv, att jag vet vem jag är. Samtidigt som jag säger det kan jag också erkänna att jag inte har en aning. Jag har nämligen det senaste året gjort så många saker som inte är jag, som jag aldrig skulle göra och det har fått mig att fundera, vem är jag? Måste man veta det? Kan man inte bara leva livet och se vad som händer och vem man blir?

Om jag skulle beskriva mig själv kortfattat skulle jag säga att jag är en småstads tjej, vem försöker jag lura, jag är en lantis. Jag är en person som är väldigt beroende av nära och kära och tryggheten som de ger. Jag är en lättsam, social tjej som har nära till skratt men som innerst inne också är en extrem grubblare.

Det är vem jag är. Eller det är alltid vem jag trott att jag har varit, tills september förra året, då jag packade min väska och flyttade till Ryssland. Det var inte jag, det skulle jag aldrig göra. Jag behöver familjen nära, tryggheten och är ingen person som letar efter utmaningar eller äventyr. Den Linnéa jag trodde jag var, hon var nöjd med livet och mådde bra där hon befann sig. Ändå satte jag mig på de där flyget som tog mig till Ryssland och efter det även ett flyg som gjorde att jag bosatte mig i Norge. Det är det här jag tycker är så intressant. Hur vi människor är dem vi är men samtidigt kan göra saker och ta beslut i livet som helt går emot vår personlighet och dem vi är, eller dem vi tror att vi är.

Den här helgen har det varit uppehåll i serien eftersom det har varit landskamper och detta innebar ledig helg för oss. Så vad gör man då en ledig helg i Avaldsnes? Jo, man flyr Avaldsnes. Nä, jag skämtar bara! Men jag och Mia bestämde oss faktiskt för att komma iväg lite och hitta på något annat.

Innan jag flyttade hit till Norge hade jag aldrig träffat Mia. Jag visste absolut vem hon var och vi hade spelat mot varandra några gånger men vi hade aldrig pratat eller träffats utanför planen. Det finns ingen mer lättsam människa än Mia. Vi ”klickade” redan första dagen jag kom hit. Jag har aldrig träffat någon som skrattar så mycket som hon gör eller som får mig att skratta så mycket som hon får. Jag är helt säker på att jag funnit en vän för livet i Mia Jalkerud. Så när Mia frågade mig om jag ville följa med på ”hajk” i helgen var mitt svar givetvis, ja.

Vi träffades dagen innan för att planera inför vår utflykt. Vi handlade mat, fika, frukt och dryck som vi skulle ha med oss och satte tiden för avfärd till klockan 10.00 igår (lördags) morse och vårt mål var Langfoss, ett känt vattenfall i Norge, som faktiskt utsetts som ett av världens 10 vackraste vattenfall. Detta var vi ju tvungna att se. Det skulle ta ca 1,5 timma att köra dit och sedan skulle vi vandra uppför hela berget och kolla på den underbara utsikten som det talats så mycket om. Vilken kanon dag vi skulle ha.

Även om jag är uppvuxen på landet så är jag ingen friluftsmänniska och även om jag är uppväxt med en ladugård runt hörnet så gillar jag inte djur sådär värst mycket. Jag hade skrutit för Mia att jag faktiskt gick i scouterna när jag var liten så om det hände något kunde jag allt vad överlevnad hette. Det var tills jag insåg att jag inte kunde en enda knop och att vi dessutom inte hade med oss något annat än bullar som överlevnad. Att vandra och gå på hajk är helt enkelt inte min grej. Vissa människor njuter av att gå ute i naturen, jag hör inte till en av dem. Att gå är bland det tråkigaste jag vet och jag är mest rädd att jag ska stöta på något farligt djur medan jag är där ute i skogen. Nej, för mig är det inte det minsta rofyllt. Ändå skulle vi på hajk. Vi skulle gå uppför ett högt berg mitt ute i naturen och jag såg faktiskt fram emot det.

När vi satte oss i bilen igår och började vår resa mot vattenfallet hade klockan redan hunnit bli lite över 11. Eftersom vi var lite sena i starten tryckte jag lite extra på gaspedalen. Vi hann inte komma många meter innan jag frågar Mia, åt vilket håll ska vi? Ingen av oss hade någon jättekoll på detta, men som tur var hade vi gps i bilen. Eller tur. Jag brukar älska det norska språket, det låter alltid så glatt. Vår norska vän (gps:n) som vi hade i bilen var extremt tråkig, dessutom hittade hon ingenstans. Inte ens till Haugesund som ligger 10 min härifrån och som bara är raka vägen kunde hon hitta till. ”Gör en u-sväng om möjligt” eller om ”muligt” som hon sa. Nej, henne orkade vi inte lyssna på någon längre stund. Problemet var bara att hon var helt omöjlig att stänga av. Vilka knappar vi än tryckte på så fortsatte hon att babbla. Så där satt vi i bilen i 1,5 timma och lyssnade på den tråkigaste norska rösten jag någonsin hört och som var och varannan sekund tyckte att vi skulle vända och åka tillbaka, om ”mulig”. 

Mia försöker stänga av den irriterande rösten

När vi väl kom fram så spöregnade det. Varken jag eller Mia hade tänkt på att ta med oss några regnkläder, typiskt. Vår planering hade mer handlat om mat än kläder. Vi satt kvar i bilen, tittade upp mot vattenfallet och åt vår medhavda pastasallad, som vi egentligen skulle äta uppe på toppen. Medan regnet började avta litegrann satt vi och skrattade ihjäl oss i bilen, detta var så typiskt oss. Två andra tjejer i laget hade varit här någon vecka tidigare. De hade haft klarblå himmel och sa att det var bland de bästa platserna de hade besökt. Här satt jag och Mia, kvar i bilen och kollade på vattenfallet på avstånd. Vi kunde ju inte bara åka hit och vända, vi beslöt oss för att trotsa vädret och börja vår klättring uppför berget. 

Vattenfallet från bilen

Till en början var det en ganska enkel passage. Trots att det sluttade uppåt och man ganska snabbt började bli trött i låren så följde man bara en stig inne i skogen. Vi gick där och pratade om allt och ingenting. Vädret tycktes bli bättre, inte en regndroppe hade vi fått på oss och när vi hade kommit upp en bra bit över havet så var jag tvungen att stanna. Vilken utsikt. Det var fantastiskt fint. Jag blev nästan lite rädd för mig själv. Här stod jag mitt ute i skogen i Norge och njöt. Det var en fantastisk utsikt och man hörde ett brus från vattenfallet som inbringade någon slags lugn inom mig. Vad var det som höll på att hända. Jag tyckte det var roligt. Den Linnéa som jag trodde att jag var skulle inte uppskatta det här men nu gjorde jag det. Jag fick blodadtand, jag ville högre upp, se hur det såg ut längre upp, uppe på toppen. Jag glömde av att jag egentligen tycker det är tråkigt att gå och vi fortsatte vår klättring.

Det blev allt brantare ju längre upp vi kom och stenarna som vi var tvungna att klättra på hade blivit blöta och väldigt hala av allt regnande tidigare. Jag tyckte det var kul. Man fick planera sina steg så man inte skulle halka och någonstans på vägen förvandlades jag till någon som hatar att gå på hajk till någon som verkligen njöt av det. Jag blev så inne i det att jag tillslut sa till Mia. Hör du? Hör vadå? Frågade hon. Nä precis, det är helt tyst, hur skönt är inte det?

Vi började tillslut se lappar som var uppsatta. 300m över havet, 400m, 500m och slutligen 600m- du har snart nått toppen. Vi skrattade högt åt att vi bara gått 600 m och att det tagit ca 1 timma och 15 min. Ingen av oss hade räknat med att det skulle vara så jobbigt och så brant. Det kändes som vi gått flera mil men snart skulle vi få vår belöning, vi var snart framme, bara några meter till.

Vilken besvikelse. Här hade vi gått i 1 timma och 20 min och så såg vi ingenting. Det var bara ett vitt dimtäcke som bredde ut sig och vattenfallet hörde vi bara ett brus ifrån. Vi satte oss ner på en blöt sten och fikade, kaffe och kanelgifflar. Det finns ingen annan person som jag hellre hade haft bredvid mig där uppe, högst uppe på berget, i all den besvikelsen som fanns, än Mia. Mia kan inte vara sur, hon är ett stort leende hela hon. Vi bröt i stort sett ihop av skratt av vår otur. Jag ringde mamma medan vi satt och fikade och när hon säger, ta ett kort så jag får se hur det ser ut, så skrattade jag och Mia så mycket så vi höll på att ramla de 620 metrarna ner igen. Här hade vi kämpat oss upp hela vägen och så såg vi ingenting. Vi var knappt sura, vi bara skrattade, ryckte lite på axlarna och sa till varandra att vi åtminstone hade haft väldigt roligt på vägen upp. För det hade vi. Det var ju bara synd att belöningen inte blev så stor som vi hade hoppats på. 

 Utsikten från toppen

Fikapus

Vägen ner blev minst lika jobbig. Om man hade jobbat med baksida lår på vägen upp så var det nu framsidan som fick jobba på vägen ner. Ibland var det så brant och stenarna så hala att vi till och med fick sätta oss på rumpan och hasa oss ner. Rötterna från träden hade förvandlats till en halkig livsfara och det var även en av dem som höll på att bli min död. Jag hade varit nära på att ramla många gånger men den här gången kunde jag inte parera. Jag halkade till på en hal rot, benen åkte rakt upp i luften och jag föll handlöst bakåt. Som tur var hade jag en ryggsäck på ryggen som tog hela smällen. Bananerna i väskan blev till mos men jag klara mig helt utan blåmärke och Mia förlängde sitt liv med 10 år efter det skrattanfallet.

Väl nere vid bilen igen kom nästa skrattanfall, hur såg vi ut egentligen. Vi var helt dyngsura. Mina vita strumpor var numera som två svarta disktrasor, byxorna var fyllda av lera och kepsen satt helt på sned. Mias vita skor hade förvandlas till två bruna lerhögar och hennes vita linne var numera så blött att det såg ut som en långklänning.

För att göra allt lite tyligare för er på vår otur av väder ska jag visa er ett kort från när jag och Mia var uppe på toppen

 och ett från när våra två lagkamrater var på samma ställe för ca en vecka sedan

Egentligen skulle man kunna säga att vår dag var helt misslyckad. Vi åkte för att se ett av världens 10 finaste vattenfall men allt vi såg var ett dimtäcke. Men på väg hem insåg jag att jag sett något mycket finare än de, jag hade sett en ny sida av mig själv. En sida jag gillade dessutom. Det kanske låter töntigt men jag ser en parallell mellan att klättra i berg och livet i allmänhet. Ibland tar det emot och känns jobbigt och du tror att du inte orkar mer, precis som i vanliga livet. Ibland går det bra och känns lätt och du får uppleva och se fantastiska saker, precis som i vanliga livet. Ibland tappar du fotfästet och faller på samma sätt som man ibland misslyckas i livet. På samma sätt som jag valde vilken väg jag skulle klättra på, vilka stenar jag skulle stå på eller luta mig mot när vi klättrade uppför berget, på samma sätt fungerar livet. Vi väljer olika vägar, vilka människor vi litar på och vill luta oss mot och ha nära oss. Jag ser också en likhet i när vi kom upp på toppen efter allt hårt slit och gick miste om hela belöningen, utsikten. På samma sätt fungerar det i livet. Ibland jobbar man stenhårt för någonting men får ingenting för det.

Jag fick verkligen se en ny sida av mig själv under gårdagen. Den personen jag alltid trott att jag har varit var helt borta och en ny Linnéa kom fram. Jag tycker det är härligt. Jag älskar att man kan vara en person fast i många olika former. Man kan vara en person som vill ha trygghet fast ändå gilla äventyr. Man kan vara en person som är rädd för saker fast ändå gillar att prova och utmana sig själv. Jag tror att vi människor måste våga prova nya saker i livet. Det man har är ofta tryggt och bra men vem vet om det är det bästa, om man aldrig provat något annat. Jag är jag, men jag behöver inte bestämma mig för vem jag ska vara. Mina grunder och värderingar kommer nog alltid vara de samma men hur jag är som person kommer nog ändra sig längst resans (livets) gång. Saker och ting händer i livet som gör att man ändras, som gör att man utvecklas som människa. Jag har trott förut att om man ändras som människa är det en ful sak, en dålig sak. Man ska vara den man är. Nu har jag insett att man alltid är den samma, fast att man utvecklas och lär sig nya saker och det tycker jag är en underbar sak. Man ändras inte, man får bara mer erfarenhet och en annan syn på saker. Så sluta försök hitta dig själv. Du finns där hela tiden. Du kommer formas av alla saker som händer i livet och allt du upplever. Jag tror inte man kan tappa bort sig själv. Man kan välja fel vägar i livet ibland men de betyder inte att man tappar bort sig själv, man formas bara om och utvecklas.

  Hädan efter ska jag våga göra fler saker som jag är rädd för eller tror mig veta att jag inte tycker om. Jag ska utmana mig själv mer och vara mer äventyrlig. Vem vet, jag kanske gillar det på samma sätt som vår bergsklättring. Om inte annat så har jag åtminstone provat och fått ett minne för livet.

Tack bästa Mia Jalkerud för en helt fantastiskt bra dag. Detta kommer vara ett minne för livet och några dagars träningsvärk i låren från klättringen och i magen för alla skratt!

Kram Linnéa

Jag är egentligen inget stort fan av högtider, jag tycker de är överskattade. Bortsett från julen som jag älskar. Julen är väldigt mysig och då får jag tid att tillbringa väldigt mycket tid med min familj och äta väldigt god mat (mest godis). Eftersom man är ledig från fotbollen under jul så är det en av de få stunderna på året som jag verkligen kan slappna av och bara vara. Så julen gillar jag. Men alla andra högtider, nja. Jag tycker de flesta är överskattade. Alla hjärtansdag t.ex. Extremt överskattad enligt min mening. Alla köper så mycket saker, menlösa saker som ingen behöver. Vi tycker om varandra så mycket den här dagen. Dagen efter då? Nej, då är allt som vanligt igen. Varför inte bara uppskatta varandra året om. Varför inte överraska med lite presenter då och då, utan att det behöver vara alla hjärtans dag. Det hade väl betytt mer? Nej, alla hjärtans dag gillar jag inte. Midsommar. Också överskattat. Folk planerar och planerar för att få till den perfekta festen. En fest som aldrig blir så lyckad som man hoppats. Alla ska vara ute och ha roligt, men vad händer. Jo, det regnar varje år och alla festplaner blir förstörda. Nej, midsommar är överskattat. Farsdag. Det är en dag jag helt och hållet hatar. Det kanske inte är så konstigt eftersom min pappa gick bort när jag var liten och något man tvingas påminnas om varje år just på farsdag, när alla andra firar sina pappor.

Så kommer vi till morsdag. Jag förstår att vissa människor hatar den, av precis samma anledningar som jag inte tycker om farsdag och det har jag all respekt för och förstår. Jag tycker egentligen att även morsdag är överskattad, av precis samma anledningar som jag inte tycker om alla hjärtans dag. Jag anser att man kan visa sin uppskattning året om istället för enbart en gång om året när det råkar stå i almanackan att det är morsdag. Jag älskar min mamma. Hon har varit både som en mamma och en pappa för mig under hela min uppväxt. Hon har kört mig överallt, till tusentals matcher och ännu fler träningar. Hon har alltid funnits där för mig, gjort allt och ännu mer. Om det är någon människa som jag beundrar så är det min mamma. Jag förstår inte vart hon får sin styrka ifrån och det är många gånger jag önskar jag var mer som henne. Min mamma är även den roligaste människan jag känner. Hon vet inte om det själv och försöker inte att vara rolig, hon bara är det. Hennes kommentarer är alltid klockrena och kommer ut med en tajming som ingen annan har.

Trots allt detta glömmer jag ofta av när det är morsdag. Stackars mamma. I år får jag väl erkänna att jag hade lite tur. För ett tag sedan bokade jag nämligen en biljett från Göteborg hit till Avaldsnes åt mamma och min morbrors fru Marianne. Att de skulle vara här under morsdag var inget jag visste när jag bokade men det betyder mycket för mig att åtminstone få ge min mamma, min stöttepelare i livet, en kram på morsdag.

Nu i fredags var det äntligen dags för dem att komma. Jag stod som ett litet barn och vinkade genom fönstret när de klev ut från flyget. Jag var så glad över att se dem. Jag tror faktiskt de var ganska glada över att se mig också efter 10 veckor, för de var två stora leenden jag mötte på flygplatsen. Det blev två intensiva dagar i Avaldsnes och Haugesund innan de tyvärr var tvungna att ta flyget hem igen. Sightseeing, shopping, lunch, middagar, cl-match och väldigt mycket skratt stod på schemat. Att de dessutom fick se vår match i lördags där jag lyckades göra mitt första mål på hemmaplan för klubben var givetvis extra kul. Det var två dagar som betydde mer för mig än jag någonsin kunde föreställa mig. Även om det kändes jobbigt när de åkte hem så gav de mig så mycket energi att jag lätt skulle klara mig 10 veckor till här nu.

 Jag och bästa mamma på flygplatsen

Jag och Marianne på flygplatsen

Tack för att ni kom, jag saknar er redan!

Vi ses om några veckor och grattis igen på morsdag mamma, jag älskar dig

Måste kanske erkänna att jag utnyttjade mamma det första jag gjorde när hon kom hit. Jag har ju skrivit ganska många gånger i bloggen att jag är väldigt skrockfull och när jag spelade hemma i Sverige var jag alltid tvungen att äta mammas spagetti och köttfärssås innan varje match. Jag har försökt göra min egen här i Norge men den blir aldrig lika bra och bringar aldrig samma tur som mammas gör. Så givetvis satte jag henne på att laga detta till mig när hon väl var här. Jag ångrar bara att hon inte gjorde mer så jag kunde frysa ner.

 Bästa matchmaten

Kram Linnéa

Nu har jag gjort det igen, väntat allt för länge med att blogga. Jag som lovade er att det inte skulle hända igen. Har inga undanflykter för detta beteende för det har hänt massor som är värt att skriva om. Vi har spelat många matcher, 17:e maj har varit och massa andra roliga saker. Ni får därför ta del av bilder från de senaste veckorna och lite små historier omkring dessa.

Match borta mot Kolbotn. Frågan brukar ofta vara, konstgräs eller vanligt gräs? Eller om man går tillbaka minst 10 år, grus? Jag kan ärligt säga att detta var den värsta planen jag någonsin spelat på, sten. Visste inte att det alternativet fanns

istället för att sanda planen hade de lagt på sten

och när vi väl hittade en grön liten plätt så var det tyvärr utanför planen

 

 

17:e maj var en regning historia. Så istället för att åka och kolla på någon parad bestämde sig jag och två av mina Isländska lagkamrater oss för att ta en promenad till en viking ö inte långt härifrån. Så här är mitt 17:e maj firande i bilder

 

 

 

Senare på kvällen bestämde sig jag och några andra oss för att åka in till Haugesund för att ta en fika och fira 17:e maj. Vi klädde väl upp oss litegrann, lite hänsyn kunde vi ju gott visa. Det var ju ändå en stor högtid här i Norge. När vi kommer ner till kajen möttes vi av hög musik. Vartenda fik/uteställe hade förvandlats till party och vår klädsel visade sig vara helt fel. Här skulle det vara norsk folkdräkt. Alla killar hade kostym på sig och alla tjejer bar folkdräkt. Vi var helt fel ute, alla glodde på oss. Det lyste nog svenskar om oss. Efter att ha stått där ett tag och känt oss både uttittade och helt malplacerade bestämde vi oss för att gå därifrån, till ett hotell en bit bort och ta en fika i lugn och ro. Det kanske bara är jag men jag har väldigt svårt att se detta hända i Sverige. Tänk er 6:e juni, vår nationaldag. Ni är ett gäng kompisar som ska gå ut och festa, ut och dansa. Inte hade ni tagit på er en svensk folkdräkt? Och om ni hade gjort det, visst hade det varit ni som blivit uttittade och inte de personerna som faktiskt hade på sig ”vanliga” kläder. Nej, detta var en helt ny upplevelse för mig men jag måste säga att jag gillar det. Inte att bli uttittad kanske men sättet Norge firar sin nationaldag på. Det är verkligen en folkfest och de är stolta över sitt land. Det är inte många år sedan vår svenska nationaldag inte ens var en röd dag. I firande av nationaldag utklassar Norge oss ganska rejält faktiskt. 

 

 

Vad gör man om man blir rastlös i Avaldsnes? Jag och min norska lagkamrat Sessy blev detta förra veckan och detta är resultatet  

Försök till att bota min höjdskräck. Livsfarlig klättring kan jag meddela, kramphöll mig fast 

 

Någon dag kanske man måste erkänna för sig själv att man blivit för stor, den dagen har jag inte kommit till ännu

Kul hade vi åtminstone

 

Just det jag, jag tillbringade även några timmar på sjukhus förra veckan. Röntgen av arm efter en träning. Det visade sig att inget var brutet så det var ett glädjebesked med tanke på att vi hade match dagen efter

 

 

Ja, detta var lite av vad som hänt de senaste veckorna. Och nu lovar jag på riktigt, NU ska jag bli bättre på att blogga!!

 

Kram Linnéa

Hur många gånger har man inte ringt någon och behövt lyssna på den låten. 3 is a magic number, yes it’s, it’s a magic number. Jag har nästan skrikit till den jag försökt nå att den ska svara så jag slipper lyssna på skiten. Jag har själv 3 som mobilabonnemang men som hänsyn till min omgivning slipper de lyssna på den låten när de ringer mig. Jag tycker det är en jobbig låt helt enkelt. Tanken med låten är nog att man ska bli glad men jag blir enbart irriterad. SVARA!!

Så i lördags när vi var på väg till vår bortamatch mot Vålerenga så slog det mig. Det är exakt 3 månader sedan jag opererade mig. 3 månader. När jag sa det till mig själv för tredje gången, 3 månader sedan, så slog det mig. 3 is a magic number. Låten som jag alltid har irriterat mig på kändes numera som en glad sång. Jag nynnade lite tyst för mig själv, ville ju inte att mina lagkamrater skulle tycka jag var helt dum i huvudet (det tycker de nog redan i för sig). ”3 is a magic number, yes it’s.”

 För 3 månader sedan låg jag lite halvt drogad på uppvak och såg ut såhär

Ni som följt min blogg under en längre tid vet att jag är lite av en siffernörd. Jag gillar hur saker och ting kan kopplas till siffror och i lördags föll allt återigen på plats. Det var exakt 3 månader sedan jag opererade mig, det var vår tredje match för säsongen och vi hade för första gången på hela året tre svenskar med i matchtruppen. Jag kunde inte sluta tänka på det. 3 is a magic number. Det var 3 saker som hade med siffran 3 att göra. Siffran 3 som enligt gammal tro även ska bringa tur. Alla goda ting är tre, heter det ju. Efter att ha pusslat ihop detta lilla sifferpussel blev jag lugn och självsäker, idag skulle det bli 3 poäng. Vi skulle vinna och ta våra första 3 poäng för säsongen!  3 is a magic number!

När vi gick mot arenan kände jag ett konstigt lugn men förstod inte riktigt varför, kunde det vara för att jag hade löst 3 ekvationen, kanske. Jag kände mig hemma på något sätt. Hur kunde jag göra det? Jag befann mig i Norge och dessutom i Oslo, vilket verkligen inte är hemma för mig. När vi kommer närmare arenan får jag svaret, vi ska spela på Vallhall. Vålerengas arena heter så, Valhall. Detta var för bra för att vara sant. Först hade jag löst ett 3 pussel som skulle bringa tur och nu skulle vi spela på en arena som hette Vallhall. Inte konstigt jag kände mig som hemma. I 5 år spelade jag i Göteborg och på Valhalla. Valhalla var som mitt andra hem under alla dessa år. Det var en plats jag kände mig trygg på, som en slags fristad. Ni får tycka att jag är knäpp men jag kände att det var allt för många saker som pekade min väg denna dag, jag var säker på att vi skulle vinna.

Jag var tvungen att lyssna på 3 låten när vi kom fram till arenan. Hur gick texten egentligen. Jag fastnade för en textrad i låten som gick ”The heart, the brain, the body, Will give you three”. Jag vet att låten inte handlar om fotboll men det är det härlig med musik, man får tolka den som man vill. ”Hjärtat, hjärnan och kroppen kommer ge dig tre.” Detta var jag helt övertygad om. Skulle jag spela med hjärtat, hjärnan och kroppen så skulle det ge mig tre poäng idag. Givetvis spelar jag inte själv utan alla skulle behöva göra det och om vi gjorde det skulle vi som lag få tre poäng. Det var något jag tog med mig ut på matchen. Hjärta, hjärna och kroppen. Det skulle vara mina verktyg och så länge jag gav 100 % i de tre sakerna så kunde jag inte göra mer. Jag skulle spela med mitt Avaldsnes hjärta till 100%, jag skulle spela smart och vara klok till 100% och jag skulle ta ut mig, använda min kropp till 100%. Det skulle inte finnas något mer att hämta efter matchen. 3 saker att tänka på, 3 it’s a magic number.

Det finns ett visdomsord som går såhär:

”Ta ut glädje i förskott. Det enda som kan hända är att du varit glad i onödan.”

Jag gillar det. Jag tycker vi människor oroar oss för mycket i onödan och inte tillåter oss att vara glada, speciellt inte innan vi ska göra något som krävs fokusering. Jag kan vara sådan innan match. Att jag är så inne i mig själv och min fokusering att jag inte hinner vara glad. Med alla tecken jag hade fått under dagen på att detta skulle bli en bra dag så tänkte jag på detta. ”Ta ut glädje i förskott. Det enda som kan hända är att du varit glad i onödan.”

Detta är jag och min fina lagkamrat Mia Jalkerud innan matchen. Vi tog ut glädjen i förskott och denna gång behövde vi inte vara glada i onödan eftersom vi vann med 2-0. Vi fick därför vara glada två gånger, en gång innan och en gång efter. 2-0 segern innebar att vi tog våra första 3 poäng för säsongen. Jag visste det, 3 it's a magic number! Yes, it’s!

Förlängning:

Innan matchen skämtade jag och vår målvakt Gugga om våra dräkter. Vi skulle spela i vårt bortaställ som är knallorange och Gugga skulle stå i hennes knallgula dress. Vi skämtade om att motståndarna skulle bli rädda för oss och om de kom fri med Gugga skulle de bli bländade och missa målet. Därför var det extra roligt när jag efter matchen såg vad Vålenrenga hade skrivit.

 Gugga i sin "crazy yellow" dress, som hon kallar den. Lägg även märke till att de kör sten, sax och påse om vem som ska börja med boll. Domaren verkar tycka det är roligt åtminstone

”antagelig var det det hysteriske fargevalget på draktene til både dommere og motstander som fremprovoserte små epileptiske anfall hos Vålerengas damer.”

Vålerenga hade nämligen några riktigt farliga lägen under matchen och där vi ska vara väldigt glada att det inte blev mål. Om det var oförmåga från deras sida eller om det var, precis som jag och Gugga prata om innan matchen, att vi skrämde dem med våra färger låter jag vara osagt men lite roligt var det åtminstone.

 Detta kortet är inte tagit från just denna matchen men det var dessa dräkter vi hade på oss och skrämde Vålerenga med.

Kram Linnéa

Hemmapremiären är snart här, imorgon smäller det. För första gången någonsin kommer en toppseriematch spelas här i Avaldsnes, eller Avfallsnes, som jag har döpt om det till. Mer om det snart. Att ha en hemmamatch är något speciellt. Man känner sig trygg på sin egen hemmaplan och det känns som lagets egen borg, på något sätt. Där kan inget lag räkna med att komma och ta några enkla poäng. Det är en känsla jag hoppas vi kommer ha i år. Att det här är vårt, här är det vi som bestämmer och ska andra lag ta poäng här kommer de behöva prestera en väldigt, väldigt bra fotboll. Med en förhoppningsvis stor och högljudd publik i ryggen också så ska det kännas tufft att komma hit.

Förutom allt detta jag nämnt så har vi dessutom en annan fördel, vi är vana vid lukten. Jag det stämmer. Vi är vana vid bajslukten. Avaldsnes är en liten ort, tror det bor ca 3000 personer här. Det är inget ställe med stora köpcenter och flashiga byggnader. Det är, vad vi skulle säga i Sverige, en håla. Avaldsnes centrum består av tre mataffärer, en bank och, nä, det var nog allt. Vad det finns gott om är åkrar. Åkrar som bönderna just nu håller på att gödsla för fullt. Så fort man öppnar fönstret känner man lukten och på träningarna när det regnar eller vinden ligger på åt fel håll då sticker det riktigt i näsan. Det är vårt hemliga vapen, eller kanske inte speciellt hemligt när jag precis skrivit om det. Men det är ett vapen helt klart. Vi är vana vi det men förhoppningsvis kan det skrämma någon eller några av våra motståndare. Så kom till Avfallsnes imorgon kl 15.00 och heja fram oss i vår första hemmamatch i toppserien någonsin. Det är redan en historisk match men med hjälp av publiken hoppas jag vi kan göra det till en match värd att minnas för alltid. Vi är redo, jag hoppas ni är det också! 

Detta är givetvis skrivit med glimten i ögat, jag älskar Avaldsnes! Jag är själv uppväxt på landet och i en ännu mindre "håla" än vad Avaldsnes är, så jag känner mig mer än hemma här. Jag älskar känslan av att alla känner alla och att man hejar på folk nere i mataffären eller på gymmet. Det är en familjär känsla som passar mig perfekt. Så kom hit och stötta oss och ta del av den härliga känslan som Avaldsnes ger.

Avslutar med ett kort från den lite större staden Haugesund dit vi åkte för en fika i tisdags

Håll tummarna för oss imorgon

Kram Linnéá

Dagens blogg blir bara kort. Lite små historier om saker som hänt de senaste dagarna och vad som komma skall.

Jag håller nämligen på som bäst att förbereda mig inför morgondagen. Topsa öronen står överst på listan. Jag ska nämligen iväg på en tv och radiointervju imorgon. Jag tycker egentligen inte det är så jobbigt med media. De frågar en fråga och så svarar jag på den, svårare än så är det ju inte egentligen. Problemet är ju bara att man ska förstå vad de säger. Jag har bott i Norge i 4 veckor snart och vissa personer förstår jag bra, andra lite sämre å vissa inte alls. Jag kan tycka att det är svårt att förstå vissa svenskar, skånskan tex. Den kan vara lite svår, lite grötig liksom. Tänk er då norska, fast med någon form av skånsk dialekt. Nä, omöjligt. Därför är det tops som gäller ikväll. Ja, jag vet. Man ska egentligen inte använda tops, en armbåge räcker. Men vilken normal människa kan få in sin egen armbåge i örat? Och då jag behöver ha extremt fria ljudvägar imorgon så behöver jag gå in med något litet instrument. Jag kan ju inte stå där imorgon och säga VA? Vad sa du? Kan du ta det där en gång till? En gång är kanske okej men om jag inte lär mig förstå norska på något mirakulöst sätt under natten, så lär jag behöva säga det mer än en gång. Topsa, topsa!

 Jag under en intervju här i Norge. Ni ser blicken, förstår ingenting vad han frågar om

”Varför de valde just dig till att åka dit, det förstår jag inte” ord från min egen tränare. Bra pep-talk, de här kommer gå fint! Ja, han sa det med glimten i ögat. Eller? Som sagt, förstår inte norskan så bra. Topsa, topsa.

Idag har vi haft lagfotografering. Det finns inget värre än just det. Varje år gör jag likadant. Lite mascara brukar jag få på mig, men utöver det brukar jag gå in med en nonchalant inställning. Lite som en fruktansvärt trotsig tonåring. ORKA! Vem bryr sig! Nä, jag brukar inte göra det, bry mig alltså. Inte just den dagen jag tar kortet åtminstone. Det är sen, när man får se resultatet som man börjar bry sig. Det är när man ser hur kortet blev och man inser att detta kort nu kommer användas under ett helt år som man börjar bry sig. På diverse autografblock eller på olika affischer under ett helt år. Där ska jag sitta med mitt rufsiga hår, mitt osminkade ansikte och min trotsiga tonårs attityd som skriker, VEM BRYR SIG!

Typ såhär brukar det se ut

Nä, då är det inte lika roligt längre. Jag kan väl erkänna att jag inte gjorde någon vidare kraftansträngning i år heller. Mascaran åkte åtminstone på, håret försökte jag fixa någorlunda men mest av allt försökte jag jobba bort min dåliga attityd till just korttagning. Om jag lyckades eller inte, det låter jag vara osagt, men här är kortet som jag nu kommer få dras med under ett års tid. 

Okej, nu till något helt annat. Jag hade egentligen bestämt mig för att bevara detta som en hemlighet och min kära mor avrådde mig starkt från att skriva detta i bloggen, men jag bjuder helt enkelt på det. Nu när den värsta smärtan har lagt sig kan jag skratta åt det.

Innan vår andra träning för dagen kände jag mig lite stel och kände att jag behövde göra något åt detta, för att komma igång. Hemma i Sverige brukar jag ofta använda en sorts tigerbalsam, fast en starkare variant. Den är så stark att det bränner på kroppen. Det kanske låter hemskt men jag älskar det. Kroppen vaknar till och man blir varm i den muskeln som man tagit krämen på betydligt snabbare. Helt perfekt om man är lite stel med andra ord, eller inte orkar värma upp ordentligt. Nu var bara problemet att jag glömt min kräm hemma i Sverige. En av mina isländska lagkamrater tipsa mig om en kräm som hon hade. Det lät som samma sak fast en isländsk variant, perfekt! Hon varnade mig lite sådär i förbifarten att den var väldigt stark, att det riktigt bränner på kroppen. Jag visade det inte, men jag fnös till inombords. Stark? Herregud, inget biter på mig. Jag är van från min svenska kräm. Hon la till ”det är den starkaste i branschen” jaja, tänkte jag. Alltid ska ni Islänningar vara värst. Jag tog en rejäl klick och började smeta ut på de ställen jag var stel och hade ont. ”skölj av dig ordentligt om händerna efteråt” varnade hon mig. ”så du inte får det i ögonen eller något” absolut, det skulle jag göra. Jag kände riktigt på lukten hur stark den här krämen var men nu kunde jag inte backa ur. Jag smetade vidare. Jag smetade på och gnuggade tills hela händerna var dränkta i isländsk brännande kräm. Dags att skölja av. Jag gick in på toaletten för att tvätta av händerna. Det var bara det att väl inne på toa blev jag akut kissnödig, jag kunde inte vänta, jag behövde gå NU. Ingen fara. Jag kissar och sedan tvättar jag av mig. Perfekt, slipper jag tvätta händerna två gånger dessutom. Win, win. När jag väl uträttat mina behov tar jag tag i pappret. Då jag inte är någon vik person knycklar jag ihop pappret med mina krämhänder. Vid den här tidpunkten har jag glömt av att mina händer är helt insmorda i brinnande stark kräm. Jag tar pappret och torkar mig. Ja, resten får ni lista ut själva. En värre brännande känsla har jag aldrig känt.  Jag har aldrig varit hjulbent i hela mitt liv men under dagens träning var jag det definitivt. Nu, såhär 7 timmar senare börjar smärtan äntligen försvinna. Så till alla er där ute, ett litet tips. Om någon islänning kommer med tips, tacka så mycket givetvis, men säg NEJ. Bara en liten varning!

 Passa er för den här krämen säger jag bara

Okej, det blir inte fler rader från mig idag, måste hinna gå och topsa öronen en sista gång!

Kram Linnéa