Fånga dagen
Kategori: Allmänt
I min lägenhet hemma i Sverige hade jag en stor tavla som det stod "fånga dagen" på. Jag gillar egentligen inte den meningen. Budskapet är bra, absolut, men på något sätt känns det krystat. Fånga dagen, carpe diem. Hur många gånger har man inte hört det? Min fråga har snarare varit, när ska jag ha tid att lyckas fånga den där dagen? Alltid har man saker man måste göra, tider att passa. Måsten, måsten, måsten. När man väl får en ledig stund är man så trött efter alla måsten som man gjort att man varken har lust eller energi över till att fånga någon dag. Tavlan fick hänga kvar ändå. Min tanke var att läsa den varje dag och en dag skulle jag ha lyckats fånga dagen och då skulle jag ställa mig framför tavlan och skratta åt den.
För någon dag sedan fick jag ett meddelande av en gammal fotbollsspelare som jag spelat emot många gånger. Eller speciellt gammal är hon inte men hon spelar inte längre i allsvenskan. Hon skrev såhär ”Är du ute och upptäcker Ryssland något? Det skulle jag rekommendera, fylla ensamheten i lägenheten med äventyr utanför lägenheten. Googla, kolla upp vad som finns runt omkring dig. Ibland så känner man att man bara inte orkar, men tro mig. Ut och få frisk luft ger väldigt mycket mer än att ligga inne och kolla på film.” När jag läste det fick jag upp en bild i huvudet, min tavla, fånga dagen. Jag fick samma tanke som jag alltid får när jag hör de orden, det har jag inte tid med. Dessutom var tajmingen usel, jag låg sjuk och det var knappt att jag ens orkade kolla på film, här skulle inte någon dag fångas.
Det blev ingen träning för mig idag heller, lite lättare feber på morgonen och fortfarande ont i magen, det skulle bli ännu en dag i sängen. Jag gick upp, tog några värktabletter och gick och la mig igen. När jag vaknade någon timma senare fick jag nästan panik. Det kändes som jag hade legat i det här rummet i evigheter, väggarna hade liksom kommit närmare och det kändes som det aldrig kom in någon ny lyft. Jag började också må lite bättre och tänkte att en kort promenad skulle väl inte skada, säkert bara göra mig gott. Så fick det bli.
Jag hann inte mer än att ta några steg innan jag insåg att hösten hade kommit till Ryssland på allvar medan jag legat inne och varit sjuk. Regnet duggade lite lätt och vinden blåste lagom kallt medan jag traskade iväg. Jag gick över gatan och in i något som såg ut som en park. Den var inte vidare välskött men det gjorde ingenting. För någon som legat inne och glott i fyra dagar så var allt vackert. Jag stannade upp, tog lite kort och traskade vidare. Jag gick förbi det ena stället efter det andra, svängde av lite här och var, korsade gator, gick in i affärer, fortsatte promenera och tog flera kort. Det var inte förrän en låt med texten ”find your way back home” spelades på min iphone som jag insåg att jag inte hade en aning om vart jag var, jag hade helt gått vilse. Jag skrattade högt för mig själv och fortsatte promenera, jag hade gjort det, jag hade fångat dagen. Solen började komma fram och jag fick en enorm energi helt plötsligt. Jag fortsatta att promenera och hamnade mitt i någon slags marknad. Det fanns frukt och grönsaker överallt och jag tog mig tid att stanna till vid några ställen och köpa diverse. Med en massa frukt och grönsaker i en påse fortsatte jag min vandring, jag kanske borde försöka hitta hem snart. Jag kunde inte riktigt hålla mig och började äta på ett äpple medan jag fortsatte gå, eftersom jag inte hade en aning om vart jag var skulle det nog dröja ett tag till innan jag fick någon mat i magen. Jag vet inte hur många ställen jag passerade som såg ut som små konditorier. Det var som små kiosker längs vägen men som endast sålde bakverk, vilken dröm. Kak- och bullmonster som jag är var jag bara tvungen att stanna, dessutom, jag höll faktiskt på att fånga dagen. Med dem få ryska ord jag kan lyckades jag köpa mig ett bakverk och gick därifrån, då plötsligt, jag kände igen mig. Här hade jag varit förut. Visst var det parken som jag hade gått igenom tidigare. Hur det gick till vet jag inte men jag var tillbaka precis där jag hade börjat. Jag gick in i parken igen, satte mig på en bänk för att njuta av min bakelse. Jag kollade till på klockan, två timmar hade jag varit iväg. Det var då jag insåg någonting. Man behöver inte fånga dagen, dagen kan fånga dig!
