Karin Schröder
Kategori: Allmänt
Jaha.. då har ännu en vecka med rehab gått då!
Denna vecka känns det som jag har fått jobba mer med huvet än med foten faktiskt. I början av min rehab var det så fruktansvärt roligt eftersom man gjorde så stora framsteg varje dag, så är det inte riktigt längre. Jag menar inte att jag inte gör framsteg, för det gör jag verkligen. Jag menar bara att sedan jag började kunna gå och allt sådant så syns inte framstegen lika tydligt, även om det för mig känns allt bättre och bättre. Därför får huvudet jobba mer nu. I början fick jag ett glädjerus bara jag kunde gå några meter och den dagen jag kunde slänga kryckorna åt skogen var givetvis en fest. Nu får jag glädjas åt att jag klarar av att göra min rehab näst intill helt utan smärta. Det är inget som syns för de som kollar på och därför känner jag mig lite dum när jag firar. Så istället för att fira stort och synligt firar jag mycket inombords och det är jobbigt. Jag vill fira storslaget, så att det syns.
Okej. Detta är en gammal bild men sjukgymnasten och lokalen är den samma
Jag började veckan med att jobba på med det rehabprogrammet jag hade men kände genast att det var dags att öka. Jag klarade av allting och behövde fler och svårare övningar. Det är här jag och min sjukgymnast är lite oense. För när jag menar att jag vill ha några nya övningar så menar jag några nya ROLIGA övningar. Vad jag får är nya TRÅKIGA övningar. Jag kanske hade tänkt mig några övningar med boll. Varför inte lite skottövningar? Eller kanske kvadde, det hade vart trevligt. Det kallar jag roliga övningar. Det jag får är istället olika step up övningar och en form av utfallsteg på en balansplatta. Jag skulle vilja gå in i hennes hjärna. Undra vad hon gör en fredagskväll liksom, när hon ska ha roligt. Kollar på gladiatorerna på tv samtidigt som hon står på en balansplatta. För hennes nya roliga övningar var inte speciellt roliga. Nej, nästa vecka röstar jag för lite övningar med boll. Är vi överens Karin? Jag vet att du läser detta så spela inte dum nu när jag träffar dig på måndag. Rolig = boll (medicineboll räknas EJ). Tråkig = balansövning. Skönt, då fick jag det sagt!
Okej, jag hänger kvar lite hos Karin. Det är trots allt henne jag träffar mest nuförtiden. Även om det kanske inte är speciellt roligt att det är på grund av rehab så trivs jag oerhört bra med henne. Hon är ärlig och rak, tuff men också fruktansvärt rolig. Jag sliter som ett djur där på rehab men samtidigt skrattar jag väldigt mycket, det är en skön och härlig mix. Jag har tjatat på Karin ett tag att foten känns bra nu och så i onsdags höll hon med. Dags att ta mina första löpsteg. Innan har det varit cykel och rodd som gällt. Nu var det så dags, springa i tjockmatta. Jag kan inte riktigt förklara hur taggad jag var inför detta. Ofta när man beskriver hur försa matchen för säsongen ser ut så säger man ”dem såg ut som kalvar på grönbete”. Hmm. Jag skulle vilja beskriva det på något liknande sätt. ”Bambi på hal is” är ett annat uttryck som jag gillar men det passar inte heller in. Jag tar mig helt enkelt friheten och sätter ihop dessa. Jag kände mig som ”Bambi på tjockmattsbete” taggad till tusen. Nu skulle tjockmattan få sig en omgång. Jag skulle gå på knock. Det var en härlig känsla när jag tog mina första steg. Ja, kanske de 3, 4 första stegen. Sen kom mjölksyran. Rollerna var ombytta. Tjockmattan hade gått på knock redan i första omgången och han lyckades. Jag slängde mig ner, näst intill medvetslös. Jag kippade efter andan och reste mig först på tio, han skulle inte få knäcka mig. På darrande ben körde jag en gång extra mot vad jag skulle. Jag skulle tjäna på det längre fram. Jag ville kräkas. Jag lämnade rehaben för den dagen och beslutade mig redan i bilen hem att nästa gång, då skulle ja ge tillbaka. Då skulle jag besegra tjockmattan.
Så igår var det dags igen. Vilken utveckling. Från att bara två dagar tidigare ha fått lägga mig ner, näst intill medvetslös och nästan grön i ansiktet av trötthet efter varje omgång stod jag nu upp. Skrattade åt mattan efter varje omgång och minskade tiden på vilan. När jag var klar hånskrattade jag åt honom och sa 1-1 i matcher, you going down! Okej, jag sa inte detta högt givetvis. Det finns faktiskt andra som kör rehab där och jag vill ju inte att dem ska tro att jag är helt dum i huvudet. Jag avslutade sedan dagen med fler styrkeövningar och sedan intervaller på cykel. En bra dag. En lyckans dag!
Lite kylning av fot efter ett hårt rehabpass
Jag vet att jag har sagt det förut men nu känns det som att jag verkligen är på gång. Jag kan köra på ganska hårt men styrkeövningar, foten blir allt bättre och bättre och konditionen börjar även den att komma tillbaka. Som ett tecken från ovan kom låten med texten ”this girl is on fire” på radion när jag satte mig i bilen och åkte hem efter ett 2,5 timmar pass igår. Nu är jag värd en fin helg. Karin är värd en fin helg. Tevlig helg allihop.
När jag lämnade rehab i onsdags såg jag att de gjort en staty av mig utanför. Jag har alltid haft en dröm om att få bli staty. Synd bara att det gjort det av en bild efter mitt första tjockmattepass.
Kram på er