linnealiljegard.blogg.se

Då var jag tillbaka på rysk mark igen då. Både bloggen och jag har haft 7 (välbehövliga) veckors ledighet men nu är vi båda tillbaka. Jag kommer givetvis berätta för er vad jag gjort på min lediga tid och hur mina tankar går om vårsäsongen här borta men det får bli en senare blogg. Just nu är jag mest inne för att skriva att jag har kommit på plats och återigen befinner mig i Ryssland och mina tankar inför att vara tillbaka och återigen lämna Sverige.

Familj, släkt, vänner och er som följt media de senaste dagarna vet att jag hade lite problem med att få mitt visum så jag tänker inte gå in mer på det. En vecka senare än planerat är jag nu här. Jag tänker vara helt ärlig nu, nästan blotta mig lite grann. Efter veckorna hemma i Sverige ville jag faktiskt inte åka tillbaka hit. Jag har nästintill haft ångest de senaste dagarna över att behöva åka tillbaka. Jag sov över hos min storebror Richard i Stockholm i natt och jag vägrade att gå och lägga mig. Om jag somnade skulle det ju betyda att jag bara hade några få timmar kvar i Sverige. Jag har gjort nästan allt för att inte inse att det är dags att åka tillbaka. Det hänger givetvis ihop med att jag har oerhört svårt att säga hejdå till folk. Jag fixar inte det. Förra gången jag lämnade grät jag när jag skulle göra det, denna gång hade jag lärt mig. Jag tog snabba farväl. En kram och ett hejdå bara, det var allt. Jag visste att jag inte skulle klara av mer än så. Jag har klarat mig från tårar denna gång, även om det var nära när jag ringde ett sista samtal för att säga hejdå innan jag lyfte. Som sagt, jag ville inte åka. Jag har varit hemma i 7 veckor och det är en lång tid. Det har varit på både gott och ont. Jag har hunnit smälta allt som hände under hösten och kunnat laddat om batterierna, det är givetvis positivt. Men jag var också hemma så pass länge att jag hann bli bekväm med det, att jag började komma in i mitt svenska liv, i den svenska vardagslunken. Därför var det extra jobbigt att åka igen. Att veta att det kanske, eller säkerligen, dröjer ca 5 månader innan jag får träffa alla igen. Jag som precis hade vant mig vid att kunna träffa alla varje dag, när jag ville. Kunna ringa när som helst, messa när som helst. Jag hade vant mig vid att alla förstår mig, i mataffärer eller var som helst. Ni som sitter och läser detta undrar kanske vad jag gör här, varför jag valde att åka tillbaka om allt nu känns så hemskt, ni kan vara lugna. Det kommer ett ”men” i allt det här. Hur skönt det än har varit att vara hemma och kunna göra sig förstådd, hur mycket jag än älskar min familj och mina vänner och hur skönt det än har varit att få lite ledigt och kunna läka min kropp så har jag faktiskt saknat det. Jag har saknat att göra det bästa jag vet, spela fotboll. Jag har saknat att vara på mitt livs äventyr och jag har saknat att lära mig och upptäcka något nytt varje dag.

När planet skulle lyfta från Stockholm idag brydde jag mig inte ens om att kolla ut. Jag visste att det bara skulle få mig att börja fundera och tänka en massa. På Sverige och alla som jag kommer sakna, jag orkade inte det. Jag öppnade en ny bok som jag fick i julklapp och började läsa istället. Egentligen var jag allt för trött för att läsa, jag hade inte sovit många timmar på natten och borde passat på att sova men jag fastnade i boken redan på första raden och utan att jag visste om det så var vi framme i Ryssland och Moskva. Efter att ha gått igenom passkontrollen och hämtat ut min väska så gick jag ut mot taxin som skulle hämta mig. Rysskylan slog över mig och med snö som piskade mot kinderna kunde jag inte annat än le. Jag var ”hemma”. Hur grått Ryssland än var just idag så kändes det bra. Jag hade kommit ”hem” och längtade efter att få börja träna igen. Jag satt och skrattade när jag såg varenda människa gå runt i sina pälsmössor och den typiska ryska musiken som spelades på radion fick mig på något konstig sätt att må bra. Jag var så glad när jag satt där i taxin. För att vara riktigt ärlig så hade jag varit väldigt orolig för hur jag skulle reagera när jag kom tillbaka. Tänk om jag skulle längta hem redan när jag landat, då skulle dessa 5 månader bli LÅNGA. Nu var känslan raka motsatsen och det kändes så himla bra. Min ryska visade sig vara väldigt ringrostig men jag och taxigubben hade några trevliga timmar tillsammans i bilköerna hem till Puchkino. Jag lyckades till och med få honom att stanna vid en mataffär och låta mig handla lite. Trevlig man det där.

Nu vet ni att jag är på plats och att jag mår bra. Jag sitter här framför datorn med ett leende på läpparna och känner mig taggad för att börja träna imorgon bitti. Det ska bli kul att träffa både spelare och ledare igen, det var ju trots allt 7 veckor sedan. Jag vet också att det givetvis kommer gå i perioder. Vissa dagar kommer jag längta hem väldigt mycket och det är jag förberedd på. Imorgon startar också min försäsong på allvar och det kommer vara dagar då jag bara vill spy på allt, men så är det vid den här tiden på året. Oavsett om du är i Sverige eller i Ryssland. Vi spelar inte match förrän 20 mars så nu gäller det att träna stenhårt och vara i bästa möjliga form tills dess.

Jag kommer starta lite nya saker här på bloggen. För er som följer mig på twitter så har ni säkert sett att jag börjat ranka saker som jag tycker är ”värt” och det kommer även komma med på bloggen. För er som inte förstår vad jag menar med det så kan jag säga att det kommer ni göra, längre fram. Jag tänker också köra med något som jag kallar ”förlängning”. Där kan jag skriva saker som kanske inte alls hör till ämnet för dagen men som jag ändå vill dela med mig av. Alla som kollar på fotboll eller andra idrotter vet att när en match går till förlängning så är det som mest spännande och roligt och det är det jag kommer ha med där. Roliga saker helt enkelt som inte alltid hör till ämnet jag skrivit om. Det kommer också bli lite listor av alla dess slag och givetvis kommer ordspråken och talesätten hänga kvar. Jag vill också uppmana er till att gärna lämna en kommentar här på bloggen. Det är så himla kul att få lite hälsningar hemifrån och det betyder mycket för mig. Jag vet att vissa säger att de inte vågar, då kan jag lugna er. Jag läser igenom alla kommentarer innan jag publicerar dem så vill ni bara skriva en hälsning men inte att det ska vara synligt på bloggen så skriver ni bara det, så lägger jag givetvis inte upp det.

Kram på er allihop och hoppas ni fortsätter att följa mig och mitt äventyr även under våren.

Förlängning

När jag klev på flyget idag och satt mig på min plats så tog det inte lång tid innan en flygvärdinna kom fram till mig. Det hade tydligen blivit något fel med bokningen och just mitt säte hade blivit dubbel bokat. Hon frågade om jag kunde tänka mig att byta plats så att en mamma och hennes lilla barn kunde få sitta bredvid varandra. Det kändes inte som något stort problem för mig, så jag sa att det givetvis gick bra. Det fanns bara ett problem, flyget var i stort sett fullbokat. Flygvärdinnan bad mig följa efter henne så skulle hon visa mig vart jag skulle sitta istället. Det fanns två lediga platser på hela flyget och jag fick en av dem, näst längst fram. För er som flyger ofta vet ni vad det betyder, första klass. Min nya sittplats betydde att jag istället för en plats precis vid motorerna och där jag hade behövt betala för att ens få en liten macka byttes mot en fin plats långt fram och med varm mat och dryck som ingick. Snacka om att byta upp sig!