Operation
Kategori: Allmänt
Då kom den dagen jag hade hoppats aldrig hade kommit. Den dagen det inte gick längre. Min fot klarar inte mer. Det är stopp. Jag måste operera mig. Jag måste operera mig nu.
I några år har jag känt att min fot inte riktigt är som den ska. I slutet av säsongerna har jag haft värk i den och känt ett behov av att knaka den, som om det är något jag måste lägga till rätta. Efter några veckors vila på vintern har smärtan lagt sig och jag har kunnat spela en säsong till. Sådär har den hållit på. Smärta i slutet av säsongerna, vila och läkning, smärta i slutet, vila och läkning. Det är aldrig något som har stört mig nämnvärt. I år kom smärtan tillbaka i slutet av säsongen, fast denna gång värre än den någonsin varit. Fotbollsmässigt fungerade det ganska bra. Jag åt smärtstillande tabletter varje dag och lyckades träna och spela matcher. Det var nätterna som var det stora problemet, jag låg sömnlös då det värkte i min fot. Vissa nätter sov jag ingenting då jag hade så ont. Något stod inte rätt till.
Efter undersökningar visade det sig att jag har en lös benbit i foten som kommer i kläm varje steg jag tar. Jag har även ett extra ben som har börjat växa ut, en inflammation i foten, en sena som är helt trasig och väldigt mycket vätska i foten. Foten var helt trasig med andra ord. Dags för beslut nummer ett, vad skulle jag göra åt det? Alternativen var ganska få. Antingen operera mig och köra rehab tre månader och på så sätt missa i stort sätt hela säsongen med Rossiyanka eller ta en kortisonspruta och hoppas på det bästa, att den skulle hålla tills juni, då säsongen skulle vara slut. Jag valde det sista alternativet. Givetvis. Jag vill spela fotboll, jag vill vara på planen, jag vill försöka göra en skillnad i varje match jag spelar. Jag fick en spruta och började hålla mina tummar.
Första veckan efter spruta kändes det inte alls bra, nästan värre än det gjort innan men redan vecka två började det kännas bättre. Foten var ju inte bra men den var bättre. Jag började kunna sova lite bättre igen och jag började tro att det här nog skulle gå bra. Jag intalade mig själv att det givetvis skulle göra ont i perioder men jag skulle kunna hålla ut tills juni.
Bild på skitfoten
Första träningen tillbaka i Ryssland blev inte som jag hade hoppats. Sedan jag hade börjat egenträna lite hemma hade jag känt att smärtan hade börjat komma tillbaka lite men jag hade försökt hålla mig positiv. Efter första fotbollspasset tillbaka i Ryssland hade jag blandade känslor. Jag var fantastiskt glad över att vara tillbaka och träna fotboll igen, det var fruktansvärt roligt men något inom mig grät hysteriskt. Foten, den höll inte. Smärtan var redan värre än den någonsin varit och det var bara första träningen för året. Vart skulle det här sluta? Värken på nätterna var tillbaka och jag började inse att detta aldrig skulle gå. Jag drog på mig en förkylning i samma veva och tänkte att vilan bara skulle göra mig gott, min fot gott. Det var önsketankar. Foten blev bara sämre och sämre. Nätterna blev värre och värre. Jag fick färre och färre timmar sömn. Jag började äta smärtlindrande igen, inget hjälpte.
Jag började inse att det inte skulle fungera, foten skulle inte hålla. Kanske en vecka eller två till men inte mycket mer. Jag var fruktansvärt ledsen, ville inte inse det och än mindre prata om det. Jag nämnde det som hastigast för min bror, ingen mer. Förnekelse. Vi åkte iväg på träningsläger till Cypern och första dagen skulle vi bara ut och jogga lätt i 45 min. Det fungerade inte. Jag försökte bita ihop och tog mig igenom passet men efter det kom tårarna. Det Gick inte, det var kört.
Jag sitter just nu på Cypern med laget. Eller de andra i laget sitter inte, de tränar. Inte jag, foten klarar inte mycket belastning alls just nu. Efter många diskussioner fram och tillbaka med både läkare i Sverige och i Ryssland kom så beslutet idag, jag ska åka hem för operation. Klubben kommer skicka hem mig direkt från Cypern till Sverige för en operation. Jag vet i nuläget ännu inte när jag kan få operationstid men jag hoppas på att det ska lösa sig inom kort. Rehab tiden kan ta allt från 6-12 veckor. Säkert mer om jag har otur men jag är fast besluten att försöka ta mig tillbaka den här säsongen. Efter flera diskussioner med min tränare har vi bestämt att jag ska hem och opereras för att sedan återvända till Ryssland och köra rehab och förhoppningsvis kunna vara på plan igen så snabbt som möjligt. Vi spelar vår första Champions League match om 8 veckor, den kommer jag nog med största säkerhet att missa. Men jag ska tillbaka i år, jag ska spela några matcher. Jag ska vara med och bidra. Jag ska vinna Ryska liga och cupen. Såhär målmedveten har jag inte känt mig på länge. Helt plötsligt har det väckts något inom mig, en fighting spirit jag inte haft på länge.
Här är lite bilder på hur jobbigt jag har det här på Cypern när jag inte kan träna
Jobbigt att vara på fel sidan linjen
Förlängning
Jag kommer alltså flyga direkt från Cypern till Sverige, det innebär vissa problem. Jag har ALLA mina saker hemma i Ryssland. ALLA kläder och ALLT, ALLT, ALLT. Så om ni ser en naken tjej endast iklädd ett par fotbollsskor i minusgraderna hemma i Sverige inom en snar framtid så vet ni vem det är.
Jag vill också passa på att skicka ett STORT tack till Karin Schröder. Vad skulle jag göra utan dig? Du är BÄST
Sist men inte minst vill jag skicka ett kort till alla mina kusinbarn. Kolla vem vi träffa på flygplatsen, Bärgarn!
Kram