Stockholm, rehab och korvar
Kategori: Allmänt
Oj! Nu var det visst ett tag sedan jag bloggade igen, mer än en vecka faktiskt. Skärpning på mig. Det har hänt hur mycket som helst denna vecka så det har helt enkelt inte funnits tid. Desto mer att skriva om nu då.
I fredags satte sig jag och mamma oss i en bil och körde upp till Stockholm där brorsan bor. Eftersom jag fortfarande inte fick köra bil då fick stackars mamma köra hela vägen både dit och hem. Jag gjorde mitt bästa för att vara en rolig resekamrat men tror jag lyckades sådär om jag ska vara ärlig. Efter en lugn kväll med tacos och på spåret väntade en hektisk lördag. Ikea. Min storebror Richard behövde åka en sväng dit och eftersom han inte har någon bil i Stockholm tyckte han det var perfekt att åka dit när vi kunde köra, så vi drog dit. Jag som fortfarande behövde kryckorna när jag skulle gå längre sträckor hoppade på så mycket jag orkade men blev snabbt trött i armarna. Jag som egentligen älskar Ikea fick nog efter en timma. Eftersom resten av familjen var långt ifrån klar så fick lösningen bli att köra omkring med mig i en kundvagn, perfekt! Jag kan erkänna att jag skämdes lite när jag satt där i kundvagnen men det var roligt att kunna vara med. Det värsta var när de ställde mig någonstans och sedan gick iväg för att kolla på något lite längre bort. Då satt jag där i min kundvagn och kunde inte komma någonstans. Oftast satt jag inne i ett hörn någonstans och fick kolla rakt in i väggen.
Richard hade fixat tacos
Såhär såg det ut när familjen Liljegärd besökte Ikea.
Jag fick köpt mig en ny tv innan vi åkte hem också
I tisdags skulle jag alltså få ta mina stygn. Två veckor hade faktiskt gått väldigt fort. Jag fick gå in i ett rum å sköterskan sa att jag kunde lägga mig på britsen så skulle han komma alldeles strax. Jag la mig där och kände hur trött jag var. Jag kämpade med att hålla ögonen öppna. Det hade varit fruktansvärt pinsamt om jag somnade där tänkte jag. Efter 10-15 min kommer sköterskan in och jag var lättad att jag hade hållit mig vaken. Då var det dags att börja, stygnen skulle tas bort. Jag har aldrig haft problem med att se blod eller sår eller något sådant så jag tittade när förbandet togs bort men när stygnen skulle börjas ta bort valde jag att kolla bort. Egentligen inte för att jag tyckte det var så läskigt utan för att jag vet att sist jag tog bort stygn så blev jag väldigt yr. Så där låg jag på en brits och kollade bort. När vi bara hade ett stygn kvar kände jag hur jag blev helt kallsvettig och illamående. Nej, nej, nej, inte svimma nu! Jag började bli mer och mer yr och jag hinner säga till sköterskan att jag är väldigt yr, sen svimmade jag. När jag vaknar upp tog det ett tag innan jag förstod vart jag befann mig. Det kändes som om jag sovit jättelänge och till en början förstod jag inte att vi hade börjat ta bort mina stygn. Utan jag trodde att jag somnat där på britsen innan han hade kommit in. Han frågade hur jag mådde och i min skam över att jag hade somnat innan vi börjat (som jag trodde) skutta jag upp och sa att jag mådde prima. Precis när jag svarat ser jag att han håller i mina ben och då kommer jag ihåg allting och förstår att jag ar svimmat. Efter att fått ett glas vatten så mådde jag bättre och vi fortsatte med att ta bort det sista stygnet. När vi var klara skämdes jag så mycket över att jag svimmat så jag skyndade mig ut därifrån ganska snabbt, något blek om nosen fortfarande. Efter att läkaren som opererade mig tittat på foten och konstaterat att allt såg kanon ut så fick jag lämna.
Dagen efter jag tog stygnen åkte jag till sjukgymnasten, och vilken skillnad. Från att inte kunnat gå och ha behövt hoppa på kryckor så släppte allt helt plötsligt. Jag kallar det för mirakel men sjukgymnast Karin kallar det rehab. Olika hur man ser det! Efter det har rehaben gått kanon, jag tar nya steg framåt varje dag som går och nu kan jag gå helt utan att halta och kommer få börja springa i tjockmatta redan nu på onsdag. Rehaben känns riktigt rolig just nu. Det är klart att jag hellre hade varit på en fotbollsplan men nu är läget som det är. Det är roligt att se hur mycket bättre man blir för varje gång man är där och även om jag är väldigt trött när jag går därifrån så är det just det jag har saknat mest. Att få träna och bli sådär trött som bara idrott kan göra med en. Nu är det rehab tre gånger i veckan som gäller och det ska även läggas in spinning, wet west och givetvis vanlig styrketräning också. Det är härligt att vara igång nu.
Lite bilder från min rehab
Jag måste avsluta med att lägga upp en bild på det bästa laget. Korvarna FC. När det passar och tid finns så brukar jag åka med dem på cuper och vara tränare. I helgen var det dags för säsongens sista inomhus cup. Tjejerna/damerna/tanterna, jag vet inte vad jag ska kalla dem. Oj, det kommer jag få skit för känner jag. Dem gjorde en fantastisk insats och vann en silvermedalj. Korvarna FC är ett f30 lag, men medelåldern ligger betydligt högre än så. Det flesta har flera barn hemma och därför finns det inte så mycket tid till träning. En gång i veckan är tanken men nu i vabruari har det inte ens blivit det. Att då komma till cupen och spela en så fruktansvärt bra fotboll som de gjorde är väldigt imponerande. Att vinna mot både div 1 och 2 lag säger det mesta. I helgen var jag en mycket stolt coach.
Glada silvermedaljörer
Kram på er