Rehab
Kategori: Allmänt
”Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten”. Klassiska ord från Neil Armstrong när han satte sin fot på månen.
Okej, det kanske är lite väl överdrivet och snarare tvärtom i det här fallet, men jag tog mina första steg utan kryckorna i söndags och jag var väldigt glad över det. Det som kändes som en omöjlighet bara en dag innan dess hände. Jag firade det storslaget.
Jag var hos sjukgymnasten första gången förra fredagen. Jag är väldigt dålig på att vara skadad har jag kommit på. Jag tycker synd om mig själv och har absolut inget tålamod. Jag vill kunna och klara av allt direkt. Så fungerar det inte riktigt när man är skadad. Det är små steg varje dag. Den stilen passar inte mig speciellt bra. Sedan jag var liten har jag fungerat såhär. Jag ska kunna och klara av allt jag gör och om jag inte klarat det så har jag aldrig mer gjort det. Åtminstone när det kommit till idrott. I skolan var det inte samma sak, då hade jag aldrig kunnat gå på historia eller naturlektionerna igen. Det är ett ganska sjukligt beteende men sådan är jag! Jag vill kunna och helst vara väldigt duktig på det jag gör. Så att vara skadad och inte klara av att göra lätta saker (som att gå) är oerhört jobbigt för mig. Min sjukgymnast Karin gav mig en enkel uppgift i fredags. Jag skulle bara vicka lite på tårna och sedan försöka röra foten sakta fram och tillbaka, jag klarade inte av det. Frustration. Hjärnan ville men foten förstod inte, den var helt still. Ännu mer frustration. Att röra på foten lite upp och ner är världens lättaste sak och något som jag vet att jag klarar av normalt. Jag skrek till mig själv, ”HUR SVÅRT KAN DET VARA”
Jag och mina två vänner i väntan på tåget till Göteborg och sjukgymnasten Karin
Nu har det alltså gått nästan en vecka sedan jag var hos Karin första gången och jag har tränat hela tiden på att försöka röra min fot. Jag har legat hemma i soffan och tränat, försökt få foten att göra som hjärnan vill. Efter ex antal misslyckade försök så gick det helt plötsligt. Foten förstod att den skulle röra på sig. När jag hade klarat av det så försökte jag att stödja lite lätt på min fot. Jag höll i kryckorna men försökte lägga mer och mer belastning på den opererade foten. I början gick det inte alls. Det gjorde ont och jag klarade inte av det. Så i söndags när jag vaknade och skulle gå upp så provade jag igen. Och vips, så gick det. okej, det var inte så att jag gick snyggt och bra men jag stapplade mig fram och det var en seger i sig.
Nu, nästan en vecka senare har det sakta men säkert gått framåt. Hemma använder jag inte kryckorna längre. Korta perioder klarar jag av att gå utan dem. Jag kan inte gå upp på tå på den opererade foten så att ta ett vanligt steg fungerar inte, utan jag går med sträckt ben. Det är inte snyggt men jag tar mig fram. Längre perioder behöver jag fortfarande kryckorna dock. Men jag ska till Karin imorgon igen och då hoppas jag hon säger att jag snart kan slänga dem åt skogen.
När man håller på med idrott så är man van att få lyckas men saker och få vara nöjd och glad på sig själv. När man har lyckats med en bra passning eller gjort ett snyggt mål på träningen eller matchen den dagen. Eller när man lärt sig något nytt som man inte kunnat innan så mår man som bäst. När man är skadad är det svårt att få samma känsla. Man får inte den ego-boosten som man är van att få och behöver. Jag trodde åtminstone att det var så, tills i söndags. När jag lyckades stappla mig fram utan mina kryckor var jag som ett litet barn på julafton och skrek på mamma att hon skulle kolla på mig. Precis som ett litet barn ”mamma, titta på mig, mamma titta på mig”. Underbar känsla. Nu är jag på väg känner jag. Operationen är gjord och jag har tagit mina första steg i min väg tillbaka.
Här kommer en lista på saker som är väldigt svåra at utföra när man går på kryckor
5. Att behöva skynda sig till toaletten. Att få ordning på kryckorna och sedan hoppa så fort man bara kan är otroligt jobbigt. Att öppna en dörr, låsa och lyckas komma ner till stolen är ett projekt kan jag säga.
4. Att ta sig långa sträckor. Armarna orkar inte hoppa speciellt långt. Avstånd har fått en helt annan betydelse nu. 100 m känns helt plötsligt väldigt långt.
3. Gå på kryckor i en tåg”korridor”. Det är smalt och när tåget rör på sig är det allt annat än lätt.
2. Att äta mat. Eller egentligen är det inte själva ätningen som är problemet utan att hämta maten. Att stå vid spisen och göra i ordning en tallrik och sedan förflytta sig med den tallriken till ett bord är helt omöjligt. Jag har ju ingen ledig hand, båda används för att hoppa på kryckorna.
1. Duscha. Detta är egentligen inget negativt. När man är nyopererad får man inte få vatten på det opererade stället. Detta gör att jag måste ha en stor plastpåse på benet, eller som jag kallar den, världens största kondom. Detta är lite bökigt givetvis och det faktum att jag inte kan stå upp å duscha är givetvis lite jobbigt. MEN!! Jag har insett att detta också är det bästa med att vara skadad. Att sitta på en pall å duscha är verkligen underskattat. Det är inte omöjligt att jag fortsätter med detta även efter jag har fått ta bort stygnen på tisdag.
