linnealiljegard.blogg.se

Gör det du kan- med det du har- där du är! En klok man vid namn Theodore Roosevelt sa detta en gång. Jag gillar den meningen och har gjort under en lång tid. Den kan betyda så många olika saker och man kan använda den till många olika tillfällen. Vissa dagar känner man att den betyder något speciellt, andra dagar något helt annat. Just idag betyder den något speciellt för mig men jag återkommer till det senare.

Jag spelade i KGFC i 4,5 år men fick aldrig tummen ur att faktiskt flytta till Göteborg. Jag trivdes bra hemma i Alingsås. Jag hade en väldigt bra lägenhet, nära till mina vänner och framför allt nära hem till min familj. Jag hade placerat mig mitt emellan mina två bästa saker i livet, familjen och fotbollen. Ca 30 min åt båda håll, perfekt! Detta gjorde dock att jag fick pendla in till Göteborg och träningarna varje dag men det var aldrig något som störde mig, jag hade världens bästa resekompis i Anna Ahlstrand. Anna var min taxichaffis kan man säga, för det kan jag erkänna, hon körde väldigt mycket oftare än vad jag gjorde. Anna bor i metropolen Grästorp och hade redan kört i ca 45 min innan hon hämtade upp mig för de sista fem milen. Oavsett tid på dygnet, tidig morgon, sena kvällar eller även nätter som hon både hämtade och släppte av mig så var det alltid med ett leende på läpparna. Från hennes sida åtminstone, från mig får man inget leende innan klockan åtminstone slagit 12. Efter ett år av pendlande fram och tillbaka insåg vi att såhär kan vi inte hålla på vecka efter vecka. Sara Lindén som även hon pendlade, fast från Borås, kände samma sak. Vi bestämde oss för att varje måndag sova över i Göteborg, eftersom det ändå var morgonträning på tisdagar. Vi skulle alltså slippa åka hem sent på måndagar för att bara hem, äta, sova och sen sätta oss i bilen för att åka tillbaka igen. Detta var bland det bästa vi bestämt oss för, nu var bara frågan vart vi skulle sova någonstans. Första året tillbringades på Valhalla och något som kallas ”mysrummet”. Speciellt mysigt är det faktiskt inte och vintertid blir det ofantligt kallt på nätterna men vi klagade inte. Att slippa sitta i en bil, bara för en dag, var guld värt för oss. Det riktiga lyftet skulle komma ett år senare, 2011. Olivia Schough hade tagit studenten och flyttat från Falkenberg till Göteborg. Vi såg vår chans. Olivia är en person som älskar att ha folk runt omkring sig och tyckte absolut att vi skulle sova över hos henne varje måndag, istället för att sova över i ”mysrummet”. Så blev det.

Många spelare i KGFC bodde i något som heter Krokslätt och kom i gemensam trupp till träningarna på deras cyklar. De såg alltid farliga ut när dem kom, som en maffia. Namnet spreds sig och så fort de kom cyklande skrek folk riktigt i skräck ”MAFFIAN KOMMER”. Jag kanske överdriver lite, speciellt farliga var dem inte men namnet fick de behålla. Maffian bestod av fem spelare. Stina Segerström, Kristin Hammarström, Jane Thörnqvist, Linda Sembrant och Lisa Dalhkvist. En rutinerad kvintett som förde respekt med sig.

En dag när vi pendlare sov över hos Oliva bestämde vi oss för att sätta Maffian på plats, det behövdes. Vi skulle nu officiellt bli en grupp, ett gäng som kunde stå emot Maffian. Namnet var givet, MK. Egentligen betydde det måndagsklubben men det lät lite för tamt så vi bestämdes oss för att köra på MK, det var snällt men ändå hårt på något sätt. MK växte sig starkare för varje vecka som gick och tillslut kändes vi oss näst intill odödliga, det var dags att stå upp mot Maffian.

Jag hoppas ni förstår att jag inte är helt seriös. Det stämmer att det fanns två olika grupper i KGFC under 2011, Maffian och MK, men det var aldrig någon fajt dessa två emellan. Inget allvarligt åtminstone utan mer på skämt. Det var mest något vi i laget skämtade om och som spetsade till den redan goda stämningen som fanns i laget. Det jag vill komma till är att jag tror det är viktigt för nästan varje människa att känna att man tillhör något. Oavsett om det är ett tufft gäng som MK, att ha en bästa kompis eller om det är ett arbetslag på en skola, ja vad det än kan vara, så tror jag vi människor mår bra över att känna tillhörighet och gemenskap. Jag vet att jag gör det. Jag saknar KGFC och MK varje dag som jag är här i Ryssland. Jag har upplevt otroligt mycket ihop med dem och måndagarna här i Ryssland är inte alls lika roliga som de jag hade hemma i Sverige och Göteborg. Men livet går vidare, det måste de göra. Även om jag alltid kommer känna mig som en äkta MK-medlem, så kände jag stort behov av att hitta nått liknande här i Ryssland. Likheterna från mitt liv hemma i Sverige är många. Även här tillhör jag en av pendlarna. Vi utländska spelare bor ca 30 min från arenan och får åka taxi varje dag till träningarna, som van pendlare gör det mig absolut ingenting. Problemet är bara de dagarna vi har två träningar, både morgon och kväll. De dagarna stannar vi på arenan och vissa tycker att det är jobbigt, inte jag. Jag är van från tiden i Göteborg, inget har förändrats. Rossiyanka har ordnat med ett rum till oss som vi kan få vila i efter att vi ätit och väntar på nästa träning. Man kan säga att jag bar bytt ”mysrum”, allt är sig likt. Idag när vi skulle gå till vårt rum för att vila sa en av tjejerna till mig ”We are the street girls” (det låter kanske inte helt lämpligt men jag förstod vad hon menade) vi är dem som inte har någonstans att åka mellan träningarna och måste stanna på arenan, vi är en grupp, ett gäng. We are the street girls! Jag tillhör ett gäng igen och även om de aldrig kan ersätta MK så är jag glad, jag tillhör ett gäng, en grupp som har något gemensamt och det känns väldigt bra.

Här ser ni bilder på mitt nya "mysrum" och min säng på arenan

Gör det du kan- med det du har- där du är! Den meningen kan betyda många saker men för mig så betyder den just idag att jag försökt återskapa något slags MK här i Ryssland. Jag har gjort det jag kan, med det jag har, där jag är, och skapat något som jag mår bra av, ett gäng!

Kram Linnéa