linnealiljegard.blogg.se

Jag heter Linnéa Liljegärd, är 29 år och en före detta fotbollsspelare som försöker hitta min nya väg i livet!

Mina hjältar

Kategori: Allmänt

Publicerad 29 september 2012, 20:48

 

Idag var hela laget äntligen hemma igen efter resan till Holland och en vinst med 4-1 i första omgången av Champions League. Det betydde att det äntligen skulle bli fotbollsträning med 27 spelare istället för fyra, som vi varit denna vecka och jag såg fram emot det. Träningen blev inte så rolig som jag hoppats på. Löpning i skogen i 40 min som uppvärmning och sedan fick de som spelat matchen gå av medan vi andra fick göra en passningsövning. Jag tycker inte om att löpa och förstår mig inte på de som gör det, men jag har inte direkt svårt för det. Jag tycker bara att det är väldigt mycket roligare med en boll framför fötterna men har man väl kommit igång så är det inga problem. Det är de första stegen som alltid tar emot. Det tråkiga med dagens löpning var att vi sprang så sakta att man egentligen lika gärna kunde ha promenerat och det är något av det värsta. Ska man springa så kan man lika gärna göra det ordentligt, inte lunka fram i ett tempo som knappt existerar, det är det värsta jag vet. Samtidigt förstår jag de spelarna som har spelat mycket matcher de senaste. För dem handlade det om att springa ur kroppen efter både matcher och mycket resande. Men för mig som vart hemma i Ryssland själv medan de vart iväg och var glad över att få träffa laget igen och såg fram emot en rolig träning tillsammans med dem, inte så nöjd! Jag är dock nöjd över att vi sprang i en klunga allihop, för att springa vilse i den ryska skogen är inget jag vill uppleva och med mitt lokalsinne är det inte helt otänkbart att det skulle kunna hända.

När jag skrev på för Rossiyanka så gick allt väldigt snabbt. Från det att jag satte pennan mot pappret tills att jag befann mig i Ryssland var det knappt två veckor. Det kanske låter som en lång tid men med tanke på att jag hade en lägenhet som behövdes sägas upp och flyttas ur, en bil som skulle säljas och hundra stycken olika avtal (el, tv bla) som skulle sägas upp, så räckte dagarna inte till. Dessutom ville jag försöka hinna umgås med mina vänner så mycket som möjligt och tiden rann helt enkelt iväg. Jag hann inte träffa alla som jag ville innan jag åkte och jag hann heller inte göra klart allt i min lägenhet. Därför är jag så oerhört tacksam för att min släkt har ställt upp för mig. Alla har ni gjort något och jag vet inte vad jag skulle gjort utan er. Det värsta är att ni gjort så mycket och slitit så hårt att jag inte vet hur jag ska kunna tacka er ordentligt. Ni betyder allt för mig och jag saknar er! Återigen TUSEN TACK FÖR ALL HJÄLP, NI ÄR GULD! Så om ni ser min mamma, ge henne den den största kramen någonsin, hon förtjänar det.

I morgon har vi en ledig dag, den första sedan jag kom hit. Min rumskompis Pumi har lovat att visa mig omkring lite i området och det låter spännande. För än så länge hittar jag bara till lägenheten, affären och nä, inget mer.

Kram Linnéa

Kommentarer


Kommentera inlägget här: