linnealiljegard.blogg.se

Äntligen sitter jag på flyget, det har varit en lång dag i jakt på visum där jag, och min mycket hjälpsamma bror Richard, fått springa genom Stockholm. Bokstavligt talat. Fortfarande svettig men givetvis med mössan (min bästa vän) på sjunker jag ner i ett säte. Fönsterplats, perfekt! Om folk redan innan kollat upp vart den svettiga tjejen med mössa ska sitta eller inte är oklart men inte helt osannolikt, för ingen sitter bredvid mig! Jag är den enda på flyget som har tre säten för mig själv. Skönt!

Jag sitter, nästan i desperation och slänger iväg några sista sms och ringer några sista samtal. Man får ju passa på medan det är gratis liksom! Jag har redan under dagen tvingat min kusin att skicka lite fler kort på min gudson och hans storebror och precis innan jag ska stänga av mobilen ploppar 12 nya kort in, nu känner jag mig redo att lyfta.

Jag sitter och tittar ut genom fönstret medan vi lyfter. Kl är 20.00 och solen håller precis på att försvinna helt. Det är konstigt, Stockholm har aldrig känts som hemma för mig. Jag hittar till centralstation, men det är ju enbart för att tåget hittar dit och jag ibland råkar sitta på just ett sådant. Men nu, när jag kollar ner, så känns det som en trygghet, det känns hemma. Lamporna som lyser upp staden känns så inbjudande och hundra känslor kommer över mig. Vad håller jag på med? Vart är jag på väg? Ska jag lämna denna trygga plats? Svaren på frågorna är egentligen enkla. Jag sitter på ett flyg till Ryssland för att jag ska spela fotboll där och det är klart att jag ska våga testa något nytt. Lämna allt vad trygghet heter och lära mig stå på egna ben, men också förhoppningsvis utvecklas som fotbollsspelare. Tankarna snurrar runt men jag sitter ändå och ler här i min ensamhet. Det här kommer gå bra, det är de här jag vill! Jag klappar mig själv på axeln (skit töntigt) men jag har hört att hjärnan lagrar bilder och det här ögonblicket vill jag komma ihåg och eftersom jag ändå har hela raden för mig själv så kan ingen se mig. Så jag klappar några gånger till. Stockholm blir mindre och mindre och jag passar på att vinka ut genom fönstret. Hejdå Richard, tänker jag. Vinkar du tillbaks? Nu skrattar jag till för mig själv. TÖNT, du är snart 24.

En granne till mig gav mig lite böcker inför resan. Jag gillar böcker, men läser allt för sällan, grymt bra present. Det ligger tre böcker i min väska och utan att titta drar jag upp en. ”127 timmar av Aron Ralston”. ”det finns inget starkare än viljan att överleva” står det på framsidan. Jag kan inte annat än tycka att det var det perfekta valet för mig just nu. Jag vet, de låter överdrivet. Jag ska (förhoppningsvis) inte fastna i någon bergsklyfta och bli fastklämd av ett stort stenblock och tvingas amputera min egen arm för att överleva. Men för mig känns det här som överlevnad, fast på ett annat sätt. Jag har aldrig bott mer än 7 mil från min mamma och jag har alltid haft släkt och vänner nära mig. Alltid haft någon att ringa eller åka till om det har varit tungt eller om jag känt mig ensam. Nu ska jag stå på egna ben, bo i ett annat land, börja i ett nytt lag och allt detta händer på en och samma dag. För mig handlar det om överlevnad. Men det känns väldigt bra! Det var det här jag ville när jag tog mitt beslut att byta ut tryggheten i Kopparberg/Göteborg mot nya äventyr i Ryssland och Rossiyanka.

Jag kommer blogga om mitt nya liv i mitt nya land och min nya klubb. Allt vad det kommer innebära. Från träningar och matcher till Ryssland som land men också min väg till att lära mig att stå på egna ben (planerar nämligen att stå på Sofias, lite mer ryska, ben lite i början) hon vet inte om det än så skvallra inte! Ja, det kan helt enkelt bli lite av varje.

Min mamma gillar inte ordet ”resa” inte resa som i semester, det älskar hon. Utan mer som när idrottsmän ska förklara något och de säger ”det har vart en fantastisk resa”
Så därför, allt för att irritera henne, när hon ändå är så långt bort och inte kan göra något åt det, tänkte jag avsluta dagen med dessa ord

Följ mig här på blogg och häng med mig på min resa

Kram på er
//Linnéa