linnealiljegard.blogg.se

Väldigt länge sedan jag bloggade nu men inte haft något nät på några dagar. Även om jag hade haft det så har tiden inte riktigt funnits heller. Våra tränare vill att vi ska var maximalt förberedda inför Champions League som vi ska spela imorgon så sedan i söndags morse har vi haft uppladdning.

I söndags började vi ett litet mini läger på vår arena. Vi tränade två pass både i söndags och måndags och sov på ett hotell i närheten i två nätter. Kylan och snön som just kommit till Ryssland låg kvar och det försvårade våra träningsmöjligheter lite men jag tyckte ändå att vi skötte det bra. I söndags hade vi även en träningsmatch mot ett pojklag. Det var så himla roligt att äntligen få spela match igen, jag njöt varenda sekund men det var också extra roligt då jag kände att jag var i form igen efter veckan på sjukhuset. Styrkan var tillbaka och jag orkade springa hur mycket som helst även om jag fick spela innermittfält hela matchen. Fick också göra mitt första mål här i Rossiyanka då jag på ett fint pass, snett inåt bakåt från brasilianskan Fabiana, fick på en bra träff med bredsidan som letade sig in i första stolpen. Kul. Hade även någon assist så jag är nöjd med den matchen.

För att riktigt komma ihop som lag så har vi som sagt bott på ett hotell inte så långt ifrån arenan fram tills dess att vi åkte till Prag. Hotellet var väldigt annorlunda men fruktansvärt mysigt. Det såg ut och kändes som en fjällstuga. Allt var i trä och i receptionen hängde det döda djur på väggarna. Fy vad hemskt det lät. Men det hängde en björnpäls och horn från, ja det vet jag inte. Mina tyska tränare skrattade åt mig och sa att det var ett svenskt hus. Vet inte riktigt vad de tror om oss svenskar men jag skrattade bara och höll med, säkrast så.

 Jag vet inte riktigt vad mina lagkamrater tycker om mig. Det är svårt att komma varandra riktigt nära när man inte kan prata ordentligt med varandra. På vårt lilla läger hemma i Ryssland delade jag rum med en landslagstjej från Ryssland och jag är ganska övertygad om att hon tycker jag är lite dum i huvudet. Sista kvällen skulle jag byta rum och flytta in hos Sofia istället. Jag packade min väska och försökte förklara så gott jag kunde för stackars Alicia. Så långt var allt väl. När jag skulle gå ut från vårt rum och kämpade med att få med mig min stora väska kom plötsligt en katt springandes. Jag fick lite panik och hann inte stänga dörren. Katten som säkert höll på att frysa ihjäl där ute i det kalla skuttade inåt mot värmen. ”opss” var allt jag fick ur mig till stackars Alicia som satt i soffan precis innanför. Hon såg helt livrädd ut när hon försökte få ut katten. Jag gick in igen för att försöka hjälpa till men hon sa åt mig att hon klarade sig själv. Eftersom jag inte kan ryska har jag inte kunnat fråga henne efteråt om hon fick ut katten men att hon tycker jag är lite konstig det är jag ganska säker på.

I tisdags stod klockan på 06.30 och tio timmar senare befann vi oss i Prag. Sofia och jag satt bredvid varandra i bussen från flygplatsen till hotellet och försökte förstå några ord av den guidade turen vi fick genom Prag, på ryska. Efter en snabb lunch på hotellet bar det av till träning igen. Det blev ett lättare pass med syfte att bara få ur resan ur kroppen. Även om det kändes motigt när vi åkte dit så var det väldigt skönt efteråt. Arenan vi tränade på var helt fantastisk. Glömde ta kort tyvärr så kan inte visa er. Tänk er ett stort Stockholmsstadion men 9 fotbollsplaner inuti, riktigt coolt faktiskt.

Idag fick vi äntligen sova ut litegrann. Det behövdes, det hade varit tre intensiva dagar med ganska lite sömn innan. Efter en promenad och en brunch åkte vi till matcharenan för en sista träning innan matchen imorgon. Gräset på arenan var rent utsagt riktigt dåligt och det var väldigt svårspelat. Känns ändå skönt att ha fått känna på det innan matchen imorgon. Efter lunchen gick jag och Sofia på en liten runda i ett köpcentrum i närheten och det var skönt att komma bort och bota ”hotelldöden” lite.

Så nu sitter jag här, kvällen innan min första riktiga match för Rossiyanka. Det är inte vilken match som helst heller. Rakt in i hetluften bara. Jag är otroligt taggad och längtar redan tills matchen blåser igång imorgon. Klockan 14.00 imorgon kan ni följa matchen på ufea.com. Håll tummarna nu!

Har fått in väldigt mycket bra frågor förresten. Fortsätt ställa era frågor så ska jag svara på allt på lördag.

Skulle lagt upp massa bilder men nätet här är fruktansvärt segt så går inte. Får lägga upp det när jag kommer hem igen. Vill avsluta med ett citat som jag ska ta med mig till matchen imorgon

"Vinnare gör inte annorlunda saker, de gör saker annourlunda! 

Kram Linnéa

Nu sitter jag i min nya lägenhet. Jag tror att jag kommer trivas väldigt bra här. Jag möblerade om lite det första jag gjorde så nu känns det mycket bättre. Var dock inte städat när jag kom och tv och internet fanns inte på plats. Jag hade inte heller några köksredskap, allt detta hade de lovat mig. Internet är fixat nu åtminstone och resten ska bli klart på söndag.

Här får ni se lite hur det ser ut hemma hos mig. Nu ska jag bara försöka förstå mig på tvättmaskinen 

Den senaste veckan har jag haft lite hemlängtan. Det kanske inte är så konstigt. Jag har varit iväg mer än en månad nu och har en månad kvar. Jag ser det som något positivt att längta hem lite, det måste ju betyda att jag har ett bra liv hemma, ett liv att sakna. Givetvis saknar jag människorna mest. Min familj, kusinbarn och vänner. Det är jobbigt att vara ifrån alla. Jag försöker höra av mig så ofta jag kan och pratar med min familj på Skype varje dag. Skype är helt fantastiskt men det är klart att jag hellre hade velat sitta hemma i soffan och umgås med alla istället för att se varandra genom en dator. Jag trivs ändå väldigt bra här och ångrar verkligen inte att jag flyttade hit. Jag behövde det både som fotbollsspelare och människa. Jag visste redan innan jag kom hit att jag är otroligt hemkär och var förberedd på att det skulle vara jobbigt i perioder. Förutom människor har jag haft ett fruktansvärt sug efter kebab i pitabröd den senaste veckan. Jag vet att pizza inte är typiskt svenskt (host* Johanna Almgren *host) men det är det första jag ska äta när jag kommer hem. Jag har ätit allt för nyttigt den här månaden och behöver komma hem och flöta till det lite.

Som sagt har jag en månad kvar här innan jag åker hem till Sverige igen för några veckors ledighet. Det betyder mycket att få komma hem och fira jul och hinna träffa alla. Jag tror dock att den sista månaden här kommer flyga förbi. Vi har många roliga matcher framför oss nu. Åttondelsfinal i Champions League och två bortamatcher i serien. Eftersom jag inte spelat någon match än så ser jag framemot detta oerhört mycket. Att få åka till Prag några dagar ska också bli roligt (spelar första matchen i Champions League där)

För att bota min hemlängtan försöker jag hålla mig så sysselsatt som möjligt. Vi tränar oerhört mycket och har nästan aldrig en ledig dag så det är inte ofta man bara är hemma. Men när jag är det och inte pratar med folk hemifrån så har jag nu också börjat plugga ryska. Jag läser en kurs genom nätet. Det är kul men fruktansvärt svårt. Jag tror att det är en bra blandning att läsa den här kursen samtidigt som jag försöker lära mig så mycket som möjligt av mina lagkompisar. I kursen lär jag mig saker som ”pojken äter en gul banan”, ”flickan har en röd väska”. Jag kanske inte har jättestor nytta av det när jag pratar med mina lagkompisar men dem lär mig andra saker, så jag tror detta är en vägvinnande mix.

Jag älskar musik. Både att spela själv och lyssna på. Eftersom jag inte kunnat ta med mig varken gitarren eller keyboarden hit till Ryssland så får jag nöja mig med att bara lyssna just nu. Musik är fantastiskt. Jag vet inte om det är musiken som väljer vilket humör jag är på eller om det är mitt humör som väljer vilken musik jag lyssnar på men jag älskar låtar med bra texter. Jag vill känna igen mig och texten måste gärna betyda något för mig. Just nu lyssnar jag mycket på en låt av Ron Rope som heter Good Day. Speciellt en vers av låten passar mig perfekt just nu

When you're out on you're own

And you need some time to decide

Whether you're strong enough

Whether you should give up or try

When you stand on you're own

Here's hoping you'll find,

It's a good day, it's a good day to be alive

Idag kom även första snön hit till Ryssland. Det har snöat lite innan också men då har det inte lagt sig. Träningen i morse blev därför en skrattfest. Det gick inte slå en pass i den tjocka snön och tårna domnade bort efter två minuter. Som svensk är man ändå hyfsat van vid snö och kyla, värre var det för våra afrikanskor. Jag skrattade så himla mycket åt dem när de såg helt förskräckta ut. När en tjej från Nigeria fick snö i ansiktet efter en nick och med en helt förtvivlad blick säger ”I don’t like this”, det gjorde hela min dag. Jag önskar jag hade lyckats fånga det på film och kunnat visa er.

Ett kort 30 min innan vår träning. när vi väl började var det väldigt mycket mera snö

Jag har lite svårt att veta vad jag ska skriva om på bloggen just nu. Jag vet inte vad som är intressant för er att läsa om eller vad ni vill höra mer om. Ni får gärna komma med lite synpunkter och/eller förslag. Jag tänkte också att ni kan få några dagar på er att ställa lite frågor till mig, det kan handla om precis vad som helst, så ska jag svara på allt i ett blogginlägg.

Ni har väl inte missat länkarna här bredvid förresten? Där finns bland annat damfotboll.com men också länkar till några av mina favoritbloggar. Ta gärna ett kik där.
 

Kram Linnéa

Blir inte många rader från mig idag, är allt för trött! Jag har nämligen tränat två pass idag och sen har det varit packning för hela slanten ikväll. Imorgon efter träningen ska jag nämligen flytta till min egen lägenhet. Det ska bli både roligt och skönt men samtidigt känns det lite tråkigt att flytta ifrån Pumi, hon är grym. Det är konstigt hur det kan vara så roligt att packa upp saker men så fruktansvärt tråkigt att packa ner.  Jag tycker det åtminstone. Jag har en tendens till att skjuta upp saker som är tråkiga och packa är med på topp 5 av tråkigaste saker som finns, i hård konkurrens med bland annat städa och diska. Jag är äntligen klar nu i alla fall och även om jag var tvungen att låna en väska till av Sofia för att få plats så är jag ganska nöjd. Jag packade på i ett sträck tills allt var klart, det har aldrig hänt förut. Vanligtvis packar jag fem minuter, tröttnar och gör något annat en stund (ofta flera timmar) och sådär håller jag på. Så att packa en väska kan ta allt från en dag till upp mot en vecka för mig vanligtvis, så idag slog jag alla rekord. Kan väl erkänna att det tog någon timma innan jag väl började men jag är ändå nöjd. Hörde du mamma? Du hade inte ens behövt bli irriterad på mig idag. Ska ge er lite bilder av min nya lägenhet sen när jag kommit i ordning lite så ni ser hur jag har det här borta.

 Färdig packad

Ber om ursäkt för ett fruktansvärt tråkigt inlägg men jag behöver sömn inför den stora flyttdagen imorgon och att packa tar på krafterna. Jag vill även hinna umgås med Pumi vår sista kväll som roomies. När jag kommit i ordning i min nya lägenhet ska jag berätta mer om hemlängtan och den ryskakursen jag håller på med för tillfället.

Vill bara passa på att tacka mamma och min moster Annelie som lagt ner ett hästjobb i min lägenhet hemma i Sverige. Medan jag sitter här har dem flyttstädat och gjort i ordning. Dem har alltså gjort två av de sakerna som finns på min topp 5 över tråkigaste saker som finns, packa och städa. Dessutom ryktas det om att det var på väldigt kort tid och utan pauser på flera timmar. Sådant ger respekt. Ni är GULD, TACK!   

Kram Linnéa

Jag vet att vissa inte bryr sig alls om vilket nummer de har på sin matchtröja, jag gör det. Det har alltid varit viktigt för mig. Jag vill att numret ska betyda något för mig. Det låter säkert hur löjligt som helst och för er som inte är fotbollsintresserade, helt obegripligt. Ni är säkert många som sitter och tänker att, ditt spel förändras väl inte beroende på vilken siffra du har på ryggen. Kanske inte. Troligtvis inte. Jag spelar inte med ryggen. Men att ha en siffra där bak som man trivs med, som man känner sig hemma med, som man är stolt över, för mig betyder det mycket. Jag är en tvåsiffrig tjej. Jag behöver två siffror på ryggen men det måste ändå vara lågt. Det behöver börja med en etta, möjligtvis att jag skulle kunna ha något på tjugo också men där går gränsen. Att välja nummer att spela i är svårt och det krävs att man tänker efter noga. Hur många av oss har inte en lyckosiffra. När du ska spela på någon form av lotteri, har du inte en siffra du gillar mer än andra då? En siffra som känns trygg eller som känns som ett vinnarnummer? För mig är det samma sak, fast att det handlar om fotboll. Jag vill ha en siffra som jag känner mig trygg med och som ger mig tur.

Innan jag fortsätter att berätta om mig och mina nummerval ska jag ge er lite fakta angående nummer på matchtröjor. Det var nämligen först i VM 1954 som det blev obligatoriskt med tröjnummer internationellt men det skulle dröja enda till EM i Sverige 1992 innan namnen på tröjorna tillkom. Om man kollar på fotbollen rent historiskt så finns det egentligen tre stycken nummer som står för lite mer stjärnstatus än andra, de numren är 10, 9 och 7. Det har gjorts en studie på vilka nummer de som oftast gör mål bär. Det visade sig att spelare med nummer tio på tröjan var de som flitigast lyckades överlista målvakter. Tätt följt av nummer 9 och 7. Ber om ursäkt för att jag inte kan nämna källan på detta men jag lovar att jag inte har hittat på det själv. Oavsett, såhär förklaras nummer 10 inom fotbollen. Fotbollens största stjärnor bär alltid det här numret. Spelfördelaren, den fria offensiva mittfältsrollen, målskytten, framspelaren, frisparksskytten, straffläggaren, stjärnan, tian. Inom fotbollen pratar man om ofta om positioner som olika nummer. Nummer 10 är en släpande forward tex. Nummer 6 är en defensiv mittfältare. Ni är säkert många som tycker det här är helt ointressant och jag ska lämna alla fakta nu, även om jag tycker det är oerhört intressant och roligt vad olika siffror kan förmedla, enbart genom att vara en siffra.

När jag började spela som ung tjej hemma i Skogsbygdens IF hade jag alltid siffran 11 på ryggen. Det är den första siffran jag kan minnas att jag valt åtminstone. Jag var knappt sex år och VM 94 hade precis avslutats. Storspelare som Thomas Brolin och Romario hade haft nummer 11. Jag såg upp till dem, jag ville var som dem, mina stora idoler Vilka kommer tex inte ihåg Arne Hegerfors referat i VM 94 när Brolin gör straffmål mot Ryssland ”1-1 står det på tröjan, 1-1 står det också i matchen”. Jag gör det. Det var första gången jag fick upp ögonen för tröjnummer. Varje gång jag steg ut på Myggvallen, som vi kallade vår plan hemma i Skogsbygden, så kände jag mig som Brolin. Jag var stolt. När jag några år senare kom upp till damlaget var nummer 11 upptaget och jag tvingades välja ett nytt nummer. Valet var självklart, jag ville ha nummer 17. Min Kusin Emelie som spelade i Allsvenska Holmalund då och som var min stora förebild hade nummer 17 och det kändes helt rätt för mig att bära det numret.

Ytterligare några år senare bytte jag klubb till div 1 laget (senare allsvenska) Falköpings KIK. Det var återigen dags att välja vilket nummer jag ville ha på tröjan. En ny klubb krävde ett nytt nummer tyckte jag. Valet var även denna gången väldigt lätt, nummer 18. Min storebror och min stora stöttepelare här i livet fyller år den 18:e. Samtidigt hade min stora idol Jürgen Klinsmann nummer 18. Det kunde inte bli bättre, jag skulle spela i nummer 18. Återigen kände jag mig stolt varje gång jag klev ut på planen. Även om jag nu var 15 år och borde fantiserat mindre så kände jag mig som Klinsmann varje gång jag steg ut på Odenplans gräsmatta. Något år senare tvingades jag byta nummer i Falköping, det fick bli nummer 88. Året jag själv var född. Sanningen är väl att jag egentligen inte valde det själv utan att klubben gjorde det åt mig. Jag trivs inte bra med så höga nummer men 88 var åtminstone något jag kunde stå för och som stod mig varmt om hjärtat.

 Klinsmann i nummer 18

Jag i nummer 18 i Falköping

Jag i nummer 88 i Falköping

När jag år 2008 kom till Kopparberg/Göteborg FC var det som ni säkert förstår dags att välja nytt nummer igen. Som jag redan nämnt min filosofi är, nytt lag kräver nya nummer. Jag fick några nummer att välja på men valet var hur enkelt som helst, nummer 10. Det hade alltid varit en dröm att få bära det numret. Det är otroligt många storspelare som har burit det numret genom åren. Pelé, Maradona, Zidane och Platini, för att bara nämna några. Sedan kanske man inte kan prata fotboll nuförtiden utan att nämna Messi, även han bär nummer 10. Listan kan givetvis göras oändlig med storspelare som har burit eller bär nummer 10. Men min favorit, Dennis Bergkamp, som bar nummer 10 i Arsenal fick mig att vilja ha den, även om jag visste vilket ansvar det innebär och vad det förpliktade.

 

 

 

Jag i nummer 10 i Kopparberg/Göteborg

Så kommer vi till idag, Rossiyanka. Givetvis har jag fått välja vilken siffra jag ska ha även här. Jag trivdes otroligt bra med nummer 10 i Göteborg och nummer 11 kommer alltid ligga mig otroligt varm om hjärtat. Är det för någon siffra jag skulle kunna tänka mig att gå ifrån min, ny klubb nytt nummerfilosofi, så är det för de två numren. Jag har verkligen tänkt länge på vad jag ska välja men valet blev tillslut självklart, nummer 14. Jag har skrivit om Sara Lindén tidigare i bloggen. Sara har nummer 14. Eftersom hon kämpar med att försöka komma tillbaka från en korsbandsskada så kommer inte nummer 14 att få spela match på ett tag. Därför ska jag försöka hålla numret varmt tills hon är redo att spela igen. Sara är en fantastisk fotbollsspelare och jag är faktiskt lite nervös över att bära nummer 14. Jag hoppas jag kan göra den rättvisa, den förtjänar det. Sara förtjänar det. Så nummer 14 bär jag för att hylla en fantastisk vän till mig och jag vet att jag kommer vara stolt varje gång jag får dra på mig min tröja med nummer 14 på ryggen.

 Sara i nummer 14

Ni får tycka vad ni vill. En del av er tycker säkert jag är löjlig, en del förstår mig. Jag är inte riktigt lika siffergalen som Stefan Holm, men inte långt ifrån. För mig är siffran på ryggen viktig. Den får mig att känna mig trygg på planen och är jag trygg så spelar jag bättre. 

Det känns fantastiskt skönt att få skriva ett glatt blogginlägg. Idag har vi en ledig dag och därför ska jag försöka passa på att försöka sammanfatta mina två senaste dagar, som varit helt grymma. Jag har äntligen fått börja träna igen och varit i Moskva för lite shopping, livet skulle inte kunna vara så mycket bättre just nu. Jag mår bra och sedan vecka på sjukhuset känns det som jag fått en lite annan syn på livet och uppskattar saker mer än jag gjorde tidigare. Man vet aldrig hur länge sådant varar men jag tänker passa på att njuta medan jag känner så. När jag har varit skadad tidigare och varit less på gymmet och inte fått springa har jag sagt ”jag ska aldrig mer klaga på en försäsong eller jobbiga träningar, jag skulle göra allt för att få vara med de andra just nu”. Jag kände säkert så just när jag sa det men när jag väl var tillbaka och vardagen började lunka på igen, så satt man där och klagade. Så jag vet att denna känsla jag har nu kanske bara är tillfällig men därför ska jag passa på att njuta än mer.

I fredags var det ÄNTLIGEN dags att få börja träna igen efter två veckors frånvaro. Mina tränare kom och hämtade mig på morgonen, gymmet väntade. Tanken var att jag skulle köra lite lugnt för att komma igång men också försöka bygga upp mig igen efter att ha tappat fyra kilo under veckan på sjukhuset. Vi har fått ett nytt program på gymmet som vår andretränare skulle visa för mig. Jag är egentligen ingen gym människa, tycker inte det är speciellt roligt. Den här dagen log jag konstant i de två timmar som passet tog. Min tränare skrattade åt mig och sa att han aldrig sett någon le så mycket under ett så jobbigt pass. Det var otroligt jobbigt och jag var helt slut men det var också fantastiskt mycket roligare än att ligga på ett sjukhus. Jag fick även senare på dagen göra mitt första fotbollspass och det var även det fantastiskt roligt, även om jag var urusel. Tajmingen på inläggen var rent utsagt pinsam och mina ben var som spagetti efter styrkan på förmiddagen att jag knappt orkade skjuta. Men jag var lycklig, jag var tillbaka. Tajmingen kommer komma tillbaka och träningsvärken i benen kommer släppa. Nu är jag på gång.

Om fredagen inte redan var perfekt så skulle den bli, jag fick nämligen nycklarna till min nya lägenhet. Min egna. Jag har skrivit innan om att jag bor inneboende hos en i laget just nu och har gjort sedan jag kom hit för en månad sedan. Jag trivs kanon här och Pumi är en grym tjej men jag saknar ändå att ha något eget. Jag kommer att byta ner mig lite i standard och bo en liten bit bort från de andra men det gör verkligen ingenting, jag är väldigt nöjd. Nu väntar jag bara på att de ska städa och göra i ordning lägenheten sedan är det dags för mig att flytta in.

 Nyckeln i handen, flytten är nära!

Igår vaknade jag med en fruktansvärd träningsvärk. Jag kunde inte röra mig. Jag skulle gå på toaletten när jag vaknade men mina ben kunde inte böja sig så jag fick riktigt ramla ner till sitsen. Visst är det skönt med träningsvärk men kanske inte helt optimalt när man har en träning två timmar senare. Jag smetade in i stort sett hela min kropp med Linnex (världens bästa produkt) och träningsvärken kändes som bortblåst. Dessutom tränade vi på vår konstgräsplan och jag kunde inte vara lyckligare. De andra klagade väldigt på underlaget men jag kände mig som hemma. Efter träningen var det dags för avkoppling. Vi skulle gå och simma och basta som återhämtning. Det var precis vad jag behövde. Efter lite mer än en timma med bastu, kallbad, massage och simning (försökte även lära en av afrikanskorna att simma) så var dagens träning slut. Vi gick upp och åt på arenan och sedan var det dags att bege sig mot Moskva. Vi hade planerat in en helkväll med shopping.

Vi var sex stycken som åkte iväg mot ett stort köpcentrum och även om alla var ruskigt trötta och sov hela resan dit så hade vi fantastiskt roligt när vi kom fram. Efter några timmar med shopping orkade våra ben inte gå mer och våra huvuden inte titta på mer saker så vi åkte hem. Väl hemma var vi några som bestämde oss för att gå ut och äta och vi hade en helmysig kväll. Jag hade åkt klockan 9 på morgonen och var hemma runt 11 på kvällen men jag mådde fantastiskt bra, dagen hade varit perfekt. Det bästa på hela dagen kan ändå ha varit när jag fick med alla på att sjunga, Oh Happy Day. Får nog dock erkänna att jag var något stelare i mina rörelser än afrikanskorna men det bjuder jag på, det var en Happy Day.

Jag och två lagkompisar på resturangen igår kväll

Idag är en seg dag. Benen är än värre idag och jag försöker mjuka upp dem med lite ström, får se om jag lyckas. Som jag började med att skriva, jag har haft två fantastiska dagar och jag mår väldigt bra, det känns så skönt att kunna säga det. Tack till alla som har stöttat mig under de här veckorna när jag har haft det tungt. Ni vet vilka ni är och ni betyder alla oerhört mycket för mig.

Här ser ni mig och mina vader (okej jag erkänner, det är mina lår) köra lite återhämtning

Insåg precis att jag återigen bara svamlar här på bloggen och inte säger något vettigt, men det får ni köpa. Både kropp och huvud är lite segt idag. 

 Kram Linnéa 

Väldigt länge sedan jag bloggade nu, jag ber om ursäkt för detta! Det finns dock förklaringar till varför. Innan jag börjar förklara vill jag meddela att jag mår bra, jag står på benen och är nu redo att börja träna igen. Med det sagt kan jag berätta om den överlägset värsta veckan i hela mitt liv. Veckan jag fick tillbringa på ett ryskt sjukhus.

Jag har tidigare berätta om både läkarundersökningar och svimningar och mer eller mindre skrattat åt alltihop. Det skulle jag inte ha gjort. Efter vår hemmamatch måndagen den 8:e fick jag beskedet av vår tränare, läkare och tolk att jag skulle vara tvungen att tillbringa tre dagar på sjukhus. Jag tyckte dem överdrev, jag hade varit sjuk i endast tre dagar och mådde redan bra igen, jag var redo att börja träna, jag behövde inte åka till något sjukhus. Dem förklara för mig att det inte gällde den magsjuka (eller vad det nu var jag haft) utan att dem behövde kolla upp mitt hjärta en gång till. Det var något som inte riktigt stämde och dem behövde vara på den säkra sidan innan dem tillät mig att träna eller spela matcher. Jag hade inte så mycket val, bara att acceptera att det skulle bli några dagar på sjukhus.

Kl 06.00 dagen efter kom en taxi och hämtade upp mig och tre timmar senare var jag framme i Moskva. Jag var väldigt förvånad när vi kom fram till ”sjukhuset”, det var nämligen inget vanligt sjukhus, utan stället där jag gjort läkarundersökningarna för någon vecka sedan. Jag skulle egentligen vilja berätta precis allting, för att få er att förstå hur hemskt det har varit. Men medan jag legat på sjukhuset har jag börjat skriva på en bok och det vore ju idiotiskt av mig att ge bort allt till er redan nu. Jag känner också att vissa delar är lite för privata för att skriva om. Jag nöjer mig med att säga att jag har fått dela rum med 7 andra gamla tanter, toaletter utan papper, mat som inte gått att äta och varken läkare eller sköterskor som kan engelska. Dessutom har jag gjort mer än 10 olika tester på alla möjliga ställen runtom i Moskva och från att bara vara där för att kolla hjärtat visade det sig att även mina levervärden var förhöjda. Tanke var att jag skulle vara där tre dagar, två nätter. Så blev inte fallet. Jag blev kvar en hel vecka. Givetvis har jag inte haft något nät där och därför inte kunnat höra av mig till familj och vänner på samma sätt. Så för att fördriva tiden har det blivit många filmer och serier men jag roade mig även med att skriva ner allt som hände och hur jag upplevde saker och ting. Det är ju inne att skriva böcker nuförtiden och under en vecka hann jag samla på mig mycket bra material. Jag vet inte om det kommer bli en bok i framtiden eller om jag nöjer mig med att föreläsa om allting men ni ska få läsa ett utdrag av det jag skrivit. Mitt humör pendlade väldigt mycket under denna vecka, från väldigt mörka tankar till det som ni kommer få läsa, där jag håller humöret uppe och försöker se allt som något komiskt.

”Jag och Richard pratade om filmen, The Truman show, häromdagen. Filmen handlar om en man som redan när han föds väljs ut till att vara huvudrollen i en dokusåpa. Allt runt omkring honom är påhittat. Hans familj, fru och vänner är alla bara skådespelare och allt utspelar sig i en enda stor studio. Alla vet om det, utan just Truman själv. Jag och Richard skrattade åt det och sa att det är precis så jag känner just nu, att allt är ett påhitt. Att alla runt omkring mig är skådespelare och den enda som inte vet om det är jag. För såhär mycket skit som händer hela tiden kan inte hända, det måste vara påhitt. Jag sitter faktiskt och skrattar lite för mig själv när jag tänker på det. Jag försöker låtsas som att det är en film och jag förundras över hur bra skådespelare alla är. De gamla tanterna spelar fantastiskt bra. Det är enda sättet för mig att överleva på just nu, att tänka så. Ju mer jag tänker på det desto mer blir jag säker på att det faktiskt är så. Efter varje måltid så brukar alla försvinna ett tag, jag vet aldrig vart dem går. Eftersom maten är vidrig här går dem givetvis och äter en utsökt måltid någonstans, snackar ihop sig om vad som kommer hända härnäst och hur de kan jävlas med mig ännu mer. Jag ska spela med i rollen har jag bestämt mig för. När de säger åt mig att göra saker ska jag säga emot lite för att se hur skickliga skådespelare dem egentligen är, om de kan improvisera. Jag ska utmana dem, jag var faktiskt ganska bra på drama i skolan. Jag är en liten teaterapa, jag ska knäcka dem.”

Någon dag senare återkom jag till ämnet

”Försöker fortfarande roa mig med att tänka att allt är en film, att alla är skådespelare. Det går i korta perioder. Nu är det matdags och efter maten tänker jag förfölja alla skådespelare och se till så att dem inte går någon annanstans och äter en utsökt måltid. Dem ska minsann enbart få äta samma skit som jag tvingas till. Nu är det dags för mig att lägga in stöten.

Misslyckades med mitt uppdrag. Min plan var att sätta mig vid ett eget bord för engångs skull. Sen när tanterna gick så skulle jag gå efter dem och se vart de tog vägen. Jag väntade och kollade vart tanterna satte sig, sen tog jag min tallrik och satte mig vid ett eget bord. Jag hann inte ens börja äta förrän en annan gammal tant och en gammal gubbe kom och satte sig vid samma bord, typiskt. Det var soppa som vanligt idag och gubben mittemot mig sörplade som aldrig förr. När han är mitt upp i att sörpla så får han en hostattack. Där satt jag, med soppa på mig och jag antar att det även hamnat i min mat som stod framför mig. Jag satt kvar någon minut för att inte verka oartig. Åt upp min smörgås som jag hade i handen sen reste jag mig och gick därifrån. Det var säkert riggat. Dem är skickliga skådisar på det här stället. Nu sitter jag och väntar på att tanterna ska komma tillbaka, dem har varit borta väldigt länge nu, så mina misstankar kvarstår.”

Det är lite komiskt nu när jag tittar tillbaka på bloggen. Redan första gången skrev jag om att detta äventyr handlade om överlevnad för mig. Det jag inte visste då var hur bokstavligt det faktiskt skulle bli. Jag har också sagt flera gånger att jag flyttade hit av två olika anledningar. Givetvis för att utvecklas som fotbollsspelare men också som människa. Att lära mig stå på egna ben och klara mig utan min familj och vänner. En av de sakerna kan jag bocka av redan. Man kan säga att jag gått en intensivkurs på en månad. Jag skulle ge mig själv ett MVG i ämnet ”stå på egna ben”. Klapp, klapp på axeln.

Jag är nu äntligen tillbaka hemma i lägenheten och allt visade sig bara vara falskt alarm, skönt. Mitt hjärta är numera normalt och mina levervärden likaså. Klart att jag är otroligt lättad av att jag är frisk och redo att börja träna igen. Samtidigt kan jag inte låta bli att vara lite arg och frustrerad över att jag fått gå igenom ett helvete helt i onödan. Just nu försöker jag sova ikapp och äta upp mig de fyra kilona som jag tappat på en vecka, men jag är glad. Jag är frisk och jag är spelklar, nu kan äventyret börja på riktigt!

Jag tror inte det har undgått er att jag älskar visdomsord och olika talesätt. Därför tänkte jag avsluta dagen med ett visdomsord från Buddha

Motgång är en del av livet. Den kan inte kontrolleras. Vad vi kan kontrollera är hur vi reagerar på den.

Här kommer lite bilder från veckan som gått

 Rummet jag har sovit i med 7 andra tanter

 Den utsökta maten

I väntan på ännu ett test

Inget papper på toan

Ännu ett test

Min sovplats

Glad över att få åka hem

Kram Linnéa

I min lägenhet hemma i Sverige hade jag en stor tavla som det stod "fånga dagen" på. Jag gillar egentligen inte den meningen. Budskapet är bra, absolut, men på något sätt känns det krystat. Fånga dagen, carpe diem. Hur många gånger har man inte hört det? Min fråga har snarare varit, när ska jag ha tid att lyckas fånga den där dagen? Alltid har man saker man måste göra, tider att passa. Måsten, måsten, måsten. När man väl får en ledig stund är man så trött efter alla måsten som man gjort att man varken har lust eller energi över till att fånga någon dag. Tavlan fick hänga kvar ändå. Min tanke var att läsa den varje dag och en dag skulle jag ha lyckats fånga dagen och då skulle jag ställa mig framför tavlan och skratta åt den.

För någon dag sedan fick jag ett meddelande av en gammal fotbollsspelare som jag spelat emot många gånger. Eller speciellt gammal är hon inte men hon spelar inte längre i allsvenskan. Hon skrev såhär ”Är du ute och upptäcker Ryssland något? Det skulle jag rekommendera, fylla ensamheten i lägenheten med äventyr utanför lägenheten. Googla, kolla upp vad som finns runt omkring dig. Ibland så känner man att man bara inte orkar, men tro mig. Ut och få frisk luft ger väldigt mycket mer än att ligga inne och kolla på film.” När jag läste det fick jag upp en bild i huvudet, min tavla, fånga dagen. Jag fick samma tanke som jag alltid får när jag hör de orden, det har jag inte tid med. Dessutom var tajmingen usel, jag låg sjuk och det var knappt att jag ens orkade kolla på film, här skulle inte någon dag fångas.

Det blev ingen träning för mig idag heller, lite lättare feber på morgonen och fortfarande ont i magen, det skulle bli ännu en dag i sängen. Jag gick upp, tog några värktabletter och gick och la mig igen. När jag vaknade någon timma senare fick jag nästan panik. Det kändes som jag hade legat i det här rummet i evigheter, väggarna hade liksom kommit närmare och det kändes som det aldrig kom in någon ny lyft. Jag började också må lite bättre och tänkte att en kort promenad skulle väl inte skada, säkert bara göra mig gott. Så fick det bli.

Jag hann inte mer än att ta några steg innan jag insåg att hösten hade kommit till Ryssland på allvar medan jag legat inne och varit sjuk. Regnet duggade lite lätt och vinden blåste lagom kallt medan jag traskade iväg. Jag gick över gatan och in i något som såg ut som en park. Den var inte vidare välskött men det gjorde ingenting. För någon som legat inne och glott i fyra dagar så var allt vackert. Jag stannade upp, tog lite kort och traskade vidare. Jag gick förbi det ena stället efter det andra, svängde av lite här och var, korsade gator, gick in i affärer, fortsatte promenera och tog flera kort. Det var inte förrän en låt med texten ”find your way back home” spelades på min iphone som jag insåg att jag inte hade en aning om vart jag var, jag hade helt gått vilse. Jag skrattade högt för mig själv och fortsatte promenera, jag hade gjort det, jag hade fångat dagen. Solen började komma fram och jag fick en enorm energi helt plötsligt. Jag fortsatta att promenera och hamnade mitt i någon slags marknad. Det fanns frukt och grönsaker överallt och jag tog mig tid att stanna till vid några ställen och köpa diverse. Med en massa frukt och grönsaker i en påse fortsatte jag min vandring, jag kanske borde försöka hitta hem snart. Jag kunde inte riktigt hålla mig och började äta på ett äpple medan jag fortsatte gå, eftersom jag inte hade en aning om vart jag var skulle det nog dröja ett tag till innan jag fick någon mat i magen. Jag vet inte hur många ställen jag passerade som såg ut som små konditorier. Det var som små kiosker längs vägen men som endast sålde bakverk, vilken dröm. Kak- och bullmonster som jag är var jag bara tvungen att stanna, dessutom, jag höll faktiskt på att fånga dagen. Med dem få ryska ord jag kan lyckades jag köpa mig ett bakverk och gick därifrån, då plötsligt, jag kände igen mig. Här hade jag varit förut. Visst var det parken som jag hade gått igenom tidigare. Hur det gick till vet jag inte men jag var tillbaka precis där jag hade börjat. Jag gick in i parken igen, satte mig på en bänk för att njuta av min bakelse. Jag kollade till på klockan, två timmar hade jag varit iväg. Det var då jag insåg någonting. Man behöver inte fånga dagen, dagen kan fånga dig!  

Tidningar brukar ha en till tendens till att överdriva väldigt mycket eller till och med hitta på saker. Jag vet det av egen erfarenhet och det har även hänt mina vänner många gånger. Den här gången stämde både rubriken och innehållet men det kan också vara för att de tagit allt från vad jag skrivit på bloggen.

När jag läser om det i tidningarna så låter det väldigt allvarligt och det är nog först nu som jag faktiskt har börjat förstå allvaret i det hela. Sist jag skrev var jag inte riktigt medveten om det och mådde allt annat än bra. Efter att jag haft en riktigt jobbig natt den dagen då allt hände med feber, huvudvärk och där jag även sprang upp för att kräkas några gånger så mår jag nu bättre. Jag är inte helt frisk än men mår mycket bättre. Magen är fortfarande lite orolig och jag blir ganska matt när jag rör på mig allt för mycket men jag är glad över att stå på benen. Jag har drabbats av någon typ av magsjuka eller matförgiftning och tydligen kan man svimma av svåra magsmärtor, vilket troligtvis är det jag gjort. Jag har fortfarande en minneslucka på ca 30 min och kommer alltså fortfarande inte ihåg vad som hände i kyrkan men mina kompisar här säger att jag klagade på magsmärtor när vi var där.

Idag har vi en ledig dag och den tillbringas i lägenheten. Jag planerar att gå ut och gå en sväng för att få lite luft men också för att kolla in området lite men vi får se hur det blir med det. Varje gång jag planerar något så brukar det hände något märkligt som förändrar det, så kanske ska ta dagen mer som den kommer. Minut för minut, timma för timma. Jag har trevligt sällskap just nu med spelare från laget. Två från Kamerun, två från Nigeria och min Sydafrikanska rumskompis som håller mig sällskap, så ska inte klaga. Om det blir träning imorgon eller inte vet jag inte än, det får magen bestämma imorgon.

Kram Linnéa

Publicerad 04 oktober 2012, 20:11

Publicerad 04 oktober 2012, 07:36

Publicerad 02 oktober 2012, 20:31

 

Dagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag kände redan igår på träningen att jag började få lite ont i ljumsken, eller det var mer av en känning. I morse när jag vaknade var det inte bara en liten känning utan riktig smärta. Det skulle inte bli några träningar för mig idag, inte på fotbollsplanen åtminstone.

Vår tränare gav oss ett helt A4 papper fullt med regler igår. Det var massa punkter men alla började med samma fras, You are not allowed to…. Om man bryter mot någon av dessa punkter är det böter som gäller. Vissa saker är självklara, andra något mer tvivelaktiga men bara gilla läget och anpassa sig. En av punkterna handlar om sen ankomst, både till träningar, matcher och resor. Vi måste vara på arenan 30 min innan träningarna börjar (det är en annan regel vi har) och för varje minut som vi är sena är det 1 euro i böter som gäller. Vi skrattade åt det igår och sa att det kommer aldrig hände oss, vi som varit 1 timma före träningen startar varje dag hitintills. Så självsäkra skulle vi inte ha varit.

I morse stod vi ute och frös i väntan på taxin, 09.15 skulle den hämta upp oss för att ta oss till träningen som började 10.30, vi skulle ha god tid på oss. Redan när den var fem minuter sen ringde vi för att kolla om det hade hänt något. Lugn bara, sa dem till oss, den skulle komma när som helst. Det skulle den visst inte! Fem samtal och 30 minuter senare hade det fortfarande inte kommit någon taxi, vi skulle bli sena till samlingstiden, kanske till och med träningen. 09.50 kom taxin in rullandes på gården och vi slängde oss in. KÖR, KÖR, riktigt skrek vi från baksätet. Vi hinner inte komma långt innan taxichauffören stannar. Där stod den taxin vi åkte med igår, längs vägrenen och planen var att vi skulle bogsera den hela vägen till arenan. Det är inte sant tänkte jag, det var det. Inte nog med att vi var sena och skulle behöva köra som biltjuvar hela vägen för att överhuvudtaget komma i tid till träningen, nu skulle vi bogsera en annan taxi hela vägen. Jag såg hela min månadslön försvinna, så sena skulle vi bli. Så lång tid som det tog att komma till arenan har det aldrig tagit och när vi hade ca 300 m kvar går bogseringslinan av. Vi fattade oss snabbt. Vi öppnade dörren och slängde oss ur taxin och sprang allt vad vi kunde sista biten. Med flåsandes kom vi fram till tränaren som stod med armarna i kors och kollade på sin klocka. 10.37, träningen hade börjat för sju minuter sedan. Vi tog honom i hand (en annan regel vi har) och sprang in för att byta om.

Många har gett mig lite gliringar för att jag åker taxi till träningarna, lyxliv liksom. Det är det verkligen inte. Vår taxi är ingen limousin direkt, det är en gammal skiten buss. Vi har några olika vi åker med och den ena av dem, den blå, den är värst. När vi åker med den så kan man inte prata med någon. Det mullrar något fruktansvärt och enda räddningen är att sätta på musik i lurarna. Tur i oturen var det just denna buss som vi fick bogsera idag, så förhoppningsvis var det sista gången vi åkte med den. Vissa, lite speciella dagar slipper vi bussen och får faktiskt åka riktig taxi. Om man menar riktig som i en bil som det står taxi på men som är så smutsig att man knappt vill sätta sig och luktar så mycket rök att man får hålla andan i de ca 30 min det tar att åka. Så mycket lyxliv är det här borta.

Även om dagen inte började på bästa sätt så har den varit en bra. Eller den fortsatte lite halvdant även första passet på gymmet. Jag upptäckte nämligen att jag hade fått en finne i örat och därför inte kunde lyssna på musik, eftersom det skavde något olidligt. Men som alla motgångar förde det något gott med sig. Andra passet och utan musik i öronen blev jag uppraggad av en ryss, som ville prata mer med mig än faktiskt göra något vettigt på gymmet. Han var trevlig ändå Igor och det är alltid roligare att träna ihop med någon än själv, det går inte komma ifrån.

Förutom skyhöga böter, finne i örat och att jag träffade min blivande man på gymmet (jag skämtar mamma, lugn) så har det inte hänt mycket idag.

Lycka till i Champions League imorgon KGFC

Kram Linnéa

Publicerad 02 oktober 2012, 19:26

Gör det du kan- med det du har- där du är! En klok man vid namn Theodore Roosevelt sa detta en gång. Jag gillar den meningen och har gjort under en lång tid. Den kan betyda så många olika saker och man kan använda den till många olika tillfällen. Vissa dagar känner man att den betyder något speciellt, andra dagar något helt annat. Just idag betyder den något speciellt för mig men jag återkommer till det senare.

en t-shirt jag fick av MK innan jag åkte

Jag spelade i KGFC i 4,5 år men fick aldrig tummen ur att faktiskt flytta till Göteborg. Jag trivdes bra hemma i Alingsås. Jag hade en väldigt bra lägenhet, nära till mina vänner och framför allt nära hem till min familj. Jag hade placerat mig mitt emellan mina två bästa saker i livet, familjen och fotbollen. Ca 30 min åt båda håll, perfekt! Detta gjorde dock att jag fick pendla in till Göteborg och träningarna varje dag men det var aldrig något som störde mig, jag hade världens bästa resekompis i Anna Ahlstrand. Anna var min taxichaffis kan man säga, för det kan jag erkänna, hon körde väldigt mycket oftare än vad jag gjorde. Anna bor i metropolen Grästorp och hade redan kört i ca 45 min innan hon hämtade upp mig för de sista fem milen. Oavsett tid på dygnet, tidig morgon, sena kvällar eller även nätter som hon både hämtade och släppte av mig så var det alltid med ett leende på läpparna. Från hennes sida åtminstone, från mig får man inget leende innan klockan åtminstone slagit 12. Efter ett år av pendlande fram och tillbaka insåg vi att såhär kan vi inte hålla på vecka efter vecka. Sara Lindén som även hon pendlade, fast från Borås, kände samma sak. Vi bestämde oss för att varje måndag sova över i Göteborg, eftersom det ändå var morgonträning på tisdagar. Vi skulle alltså slippa åka hem sent på måndagar för att bara hem, äta, sova och sen sätta oss i bilen för att åka tillbaka igen. Detta var bland det bästa vi bestämt oss för, nu var bara frågan vart vi skulle sova någonstans. Första året tillbringades på Valhalla och något som kallas ”mysrummet”. Speciellt mysigt är det faktiskt inte och vintertid blir det ofantligt kallt på nätterna men vi klagade inte. Att slippa sitta i en bil, bara för en dag, var guld värt för oss. Det riktiga lyftet skulle komma ett år senare, 2011. Olivia Schough hade tagit studenten och flyttat från Falkenberg till Göteborg. Vi såg vår chans. Olivia är en person som älskar att ha folk runt omkring sig och tyckte absolut att vi skulle sova över hos henne varje måndag, istället för att sova över i ”mysrummet”. Så blev det.

Många spelare i KGFC bodde i något som heter Krokslätt och kom i gemensam trupp till träningarna på deras cyklar. De såg alltid farliga ut när dem kom, som en maffia. Namnet spreds sig och så fort de kom cyklande skrek folk riktigt i skräck ”MAFFIAN KOMMER”. Jag kanske överdriver lite, speciellt farliga var dem inte men namnet fick de behålla. Maffian bestod av fem spelare. Stina Segerström, Kristin Hammarström, Jane Thörnqvist, Linda Sembrant och Lisa Dalhkvist. En rutinerad kvintett som förde respekt med sig.

En dag när vi pendlare sov över hos Oliva bestämde vi oss för att sätta Maffian på plats, det behövdes. Vi skulle nu officiellt bli en grupp, ett gäng som kunde stå emot Maffian. Namnet var givet, MK. Egentligen betydde det måndagsklubben men det lät lite för tamt så vi bestämdes oss för att köra på MK, det var snällt men ändå hårt på något sätt. MK växte sig starkare för varje vecka som gick och tillslut kändes vi oss näst intill odödliga, det var dags att stå upp mot Maffian.

Jag hoppas ni förstår att jag inte är helt seriös. Det stämmer att det fanns två olika grupper i KGFC under 2011, Maffian och MK, men det var aldrig någon fajt dessa två emellan. Inget allvarligt åtminstone utan mer på skämt. Det var mest något vi i laget skämtade om och som spetsade till den redan goda stämningen som fanns i laget. Det jag vill komma till är att jag tror det är viktigt för nästan varje människa att känna att man tillhör något. Oavsett om det är ett tufft gäng som MK, att ha en bästa kompis eller om det är ett arbetslag på en skola, ja vad det än kan vara, så tror jag vi människor mår bra över att känna tillhörighet och gemenskap. Jag vet att jag gör det. Jag saknar KGFC och MK varje dag som jag är här i Ryssland. Jag har upplevt otroligt mycket ihop med dem och måndagarna här i Ryssland är inte alls lika roliga som de jag hade hemma i Sverige och Göteborg. Men livet går vidare, det måste de göra. Även om jag alltid kommer känna mig som en äkta MK-medlem, så kände jag stort behov av att hitta nått liknande här i Ryssland. Likheterna från mitt liv hemma i Sverige är många. Även här tillhör jag en av pendlarna. Vi utländska spelare bor ca 30 min från arenan och får åka taxi varje dag till träningarna, som van pendlare gör det mig absolut ingenting. Problemet är bara de dagarna vi har två träningar, både morgon och kväll. De dagarna stannar vi på arenan och vissa tycker att det är jobbigt, inte jag. Jag är van från tiden i Göteborg, inget har förändrats. Rossiyanka har ordnat med ett rum till oss som vi kan få vila i efter att vi ätit och väntar på nästa träning. Man kan säga att jag bar bytt ”mysrum”, allt är sig likt. Idag när vi skulle gå till vårt rum för att vila sa en av tjejerna till mig ”We are the street girls” (det låter kanske inte helt lämpligt men jag förstod vad hon menade) vi är dem som inte har någonstans att åka mellan träningarna och måste stanna på arenan, vi är en grupp, ett gäng. We are the street girls! Jag tillhör ett gäng igen och även om de aldrig kan ersätta MK så är jag glad, jag tillhör ett gäng, en grupp som har något gemensamt och det känns väldigt bra.

Här ser ni bilder på mitt nya "mysrum" och min säng på arenan

 

Gör det du kan- med det du har- där du är! Den meningen kan betyda många saker men för mig så betyder den just idag att jag försökt återskapa något slags MK här i Ryssland. Jag har gjort det jag kan, med det jag har, där jag är, och skapat något som jag mår bra av, ett gäng!

Kram Linnéa

Publicerad 01 oktober 2012, 20:22

Publicerad 29 september 2012, 20:48

 

Idag var hela laget äntligen hemma igen efter resan till Holland och en vinst med 4-1 i första omgången av Champions League. Det betydde att det äntligen skulle bli fotbollsträning med 27 spelare istället för fyra, som vi varit denna vecka och jag såg fram emot det. Träningen blev inte så rolig som jag hoppats på. Löpning i skogen i 40 min som uppvärmning och sedan fick de som spelat matchen gå av medan vi andra fick göra en passningsövning. Jag tycker inte om att löpa och förstår mig inte på de som gör det, men jag har inte direkt svårt för det. Jag tycker bara att det är väldigt mycket roligare med en boll framför fötterna men har man väl kommit igång så är det inga problem. Det är de första stegen som alltid tar emot. Det tråkiga med dagens löpning var att vi sprang så sakta att man egentligen lika gärna kunde ha promenerat och det är något av det värsta. Ska man springa så kan man lika gärna göra det ordentligt, inte lunka fram i ett tempo som knappt existerar, det är det värsta jag vet. Samtidigt förstår jag de spelarna som har spelat mycket matcher de senaste. För dem handlade det om att springa ur kroppen efter både matcher och mycket resande. Men för mig som vart hemma i Ryssland själv medan de vart iväg och var glad över att få träffa laget igen och såg fram emot en rolig träning tillsammans med dem, inte så nöjd! Jag är dock nöjd över att vi sprang i en klunga allihop, för att springa vilse i den ryska skogen är inget jag vill uppleva och med mitt lokalsinne är det inte helt otänkbart att det skulle kunna hända.

När jag skrev på för Rossiyanka så gick allt väldigt snabbt. Från det att jag satte pennan mot pappret tills att jag befann mig i Ryssland var det knappt två veckor. Det kanske låter som en lång tid men med tanke på att jag hade en lägenhet som behövdes sägas upp och flyttas ur, en bil som skulle säljas och hundra stycken olika avtal (el, tv bla) som skulle sägas upp, så räckte dagarna inte till. Dessutom ville jag försöka hinna umgås med mina vänner så mycket som möjligt och tiden rann helt enkelt iväg. Jag hann inte träffa alla som jag ville innan jag åkte och jag hann heller inte göra klart allt i min lägenhet. Därför är jag så oerhört tacksam för att min släkt har ställt upp för mig. Alla har ni gjort något och jag vet inte vad jag skulle gjort utan er. Det värsta är att ni gjort så mycket och slitit så hårt att jag inte vet hur jag ska kunna tacka er ordentligt. Ni betyder allt för mig och jag saknar er! Återigen TUSEN TACK FÖR ALL HJÄLP, NI ÄR GULD! Så om ni ser min mamma, ge henne den den största kramen någonsin, hon förtjänar det.

I morgon har vi en ledig dag, den första sedan jag kom hit. Min rumskompis Pumi har lovat att visa mig omkring lite i området och det låter spännande. För än så länge hittar jag bara till lägenheten, affären och nä, inget mer.

Kram Linnéa

Publicerad 27 september 2012, 15:21

Idag var vi återigen på gymmet och det värkte överallt i min lilla kropp. Tredje dagen i rad på gymmet, undrar när det hände mig senast. Gymmet här är helt okej men det finns egentligen bara maskiner, något som jag inte är allt för förtjust i. Jag har tagit med mig styrkeprogrammet som Jane Törnqvist tagit fram och jag gillar det bättre. När jag står och kör frivändningar så kommer en av tjejerna från Kamerun fram till mig och skrattar och säger ”Lena (hon tror jag heter så) what are you doing? We have no coach today, relax” hon gick därifrån och satte sig ner och vilade lite till, som hon gjort de senaste 20 minuterna. Jag blev stående ett tag och kollade bort mot henne. Desto mer jag kollade desto argare blev jag. Hur kan en person som inte gör någonting se så muskulös ut? Det ser ut som hon aldrig gjort annat än att vara på gymmet men jag har aldrig sett henne göra någonting och det är ändå tredje dagen i rad som vi är här. Det var också då som jag insåg att vissa människor får jobba hårdare än andra. För vissa räcker det att kolla på vikterna för att få muskler och för vissa gäller det att jobba stenhårt för att ens kunna få en liten ärta på armen. Så tack mamma för fina gener!

Jag har alltid gjort det som jag ska. Har min tränare sagt att vi ska göra 20 situps så har jag gjort det, varken mer eller mindre. Har han sagt att vi ska springa 40 minuter så har jag gjort det, varken mer eller mindre. Jag har gjort det jag ska helt enkelt. Jag har aldrig fuskat med något men jag har heller aldrig varit någon som jobbat en massa extra. Idag förändrades min syn på idrott, eller rättare sagt min syn på min egen idrott. Jag stod i gymmet och kom att tänka på en sak jag hörde för några år sedan ”Om du alltid gör samma sak som du alltid har gjort, kommer du alltid få samma resultat” jag vet att jag tyckte det var bra när jag hörde det men jag förstod nog inte helt vad som menades. Eller jag förstod men jag var inte redo att göra något åt det, förrän idag. Jag behöver lägga på mig fler kilon, muskler alltså, det har jag fått höra i flera år. Att göra det är inte lätt och tar tid men idag var första gången som jag insåg att det krävs att jag gör något extra, att jag tränar hårdare än andra. Om andra gör 20 situps ska jag göra 30st. Jag bestämde mig även för att börja utmana mig mer, jag skulle ha lite tyngre vikter än jag brukar och jag skulle göra några extra repetioner på varje övning. Idag var dagen då den här lilla sparriskroppen ska börja förändras.

Jag tittade bort mot mina lagkompisar som numera stod och dansade istället för att gymma och det fick mig än mer motiverad, jag körde på som aldrig förr. Efter en stund kom en av tjejerna fram till mig igen ”you finish?” ”No, I just started” svarade jag. De kollade på mig som om jag var helt dum i huvudet. Det var ingen tränare där och i deras tycke fanns det ingen anledning att göra något då. För mig hade det förändrats. Det var just de dagarna det var som allra viktigast. De dagarna när ingen kan se mig, de är de dagarna jag ska jobba som hårdast.

Tog mig även en välbehövlig vila på arenan efter maten

Kram Linnéa

Publicerad 27 september 2012, 13:55

Den här veckan går inte till historien som en av de bästa i mitt liv. Det visade sig att jag inte var registrerad för spel i ligan än och jag fick nöja mig med att sitta på läktaren och se på medan Sofia och mina nya lagkompisar tog en övertygande seger med 3-0 i söndags. Tyvärr skulle inte de tråkiga beskeden ta slut där. Det visade sig även att jag inte var registrerad för spel i Champions League än. Så när min rumskompis Pumi och resten av laget åkte mot Holland och Champions League natten till måndag fick jag ligga kvar i sängen och se fram emot fem dagar i Ryssland med två andra tjejer från Kamerun, som även de fick samma tråkiga besked som jag.

 

 

Jag har skrivit här i bloggen tidigare att jag försöker ta saker för vad det är. Att inte bli förvånad eller besviken, utan hålla humöret uppe oavsett vad som händer. Den här veckan har det varit svårt. Klart jag är besviken att jag inte kunde vara med på matchen i söndags och klart jag är besviken att jag sitter ensam kvar i Ryssland just nu, medan de andra håller på att förbereda sig inför Champions League. Samtidigt känns det bra att vara besviken. Det visar på hur mycket jag älskar den här sporten, hur gärna jag vill vara på planen och försöka göra en skillnad. Jag vill inte sitta bredvid och kolla på när andra spelar. Jag vill vara där. Jag vill svettas och bli trött, jag vill göra mitt bästa för att laget ska lyckas, jag vill påverka. Inte sitta och frysa på en läktare och se andra spela.

Redan när jag vaknade i måndags kände jag att det skulle bli svårt att bita ihop. Det gjorde ju inte saken bättre att jag hade drömt om mina söta kusinbarn och för första gången sedan jag kom hit faktiskt längtade hem lite. Internet gör livet enklare här borta. Genom att gå in på Facebook eller twitter och kika lite gör det att man känner att man inte missar så mycket hemma. Man vet liksom vad folk håller på med, även om man inte får vara med och uppleva det. Att kunna läsa lite svenska nyheter eller att kunna ringa och messa hem helt gratis gör det också mycket lättare. Utan internet och hela laget bortrest är livet här ganska ensamt. Jag bor i en väldigt liten stad där det inte finns mycket att göra och när dessutom hela laget är bortrest så man inte har någon att prata med gör det inte saken roligare. Internet har inte fungerat på fyra dagar nu och det har gjort mig frustrerad. Lägg därtill att vi endast varit fyra personer på träningarna och att de enbart innehållit löpning eller gym.

När jag kom hem efter träningen i måndags tänkte jag att jag skulle försöka slappna av, försöka glömma allt som jag var sur över. Hela dagen hade vart en enda stor motgång. Jag skulle ta mig ett bad. Jag riggade upp hela badrummet. Satte igång spotify och tog med mig en bok ner i badet. Här skulle jag bara ligga och koppla av, det kunde jag vara värd. När jag hade legat där i knappt tre minuter händer något som jag fortfarande inte vet hur det kunde ske. Helt plötsligt sätter det igång och sprutar vatten ÖVERALLT. Badkaret är fint och har massa hål i sig där det ska rinna ut lite vatten. Men det rann inte ut lite vatten. Det fullständigt sprutade vatten åt alla håll och ut över hela badrummet. Det här badkaret hade nog dessutom inte använts på ett tag för det kom någon brun sörja ut genom hålen. I ren panik försökte jag rädda det som räddas kunde. Med vatten som sprutade mig rakt i ögonen slängde jag iväg min bok så långt jag kunde och försökte få tag i en handduk och slänga över min Ipod docka. Nu gällde det bara att försöka få av den här skiten. Jag provade att stänga av vattnet men det hjälpte inte, det fortsatte spruta vatten genom hålen. Efter kanske fem minuter och ett badrum som numera såg ut som en simhall lyckades jag äntligen brotta mig igenom alla vattenstrålar och stänga av. Nu kunde jag inte hålla mig lägre, jag bröt ut i det största skrattanfallet på länge. Vilken skit dag! Men jag tänkte för mig själv att, som tur är kommer det en morgondag och det finns ingen möjlighet att den är värre än den här. Och som den gamla Pampers reklamen skulle sagt ”Det känns tryggt”

Nu sitter jag hemma med ett fungerande internet igen och är redo att följa vår Champions League match via nätet. Vill även passa på att önska Ldb Malmö lycka till inför deras match ikväll och givetvis gratulera Kopparberg/Göteborg till segern igår.

kram Linnéa

Publicerad 22 september 2012, 20:42

 

Tiden går fort här i Ryssland. Kan det ha att göra med att det är en annan tidzon? Jag har vart här i fem dagar redan, samtidigt känns det som jag har vart här i flera månader. Förstår inte hur mycket man hinner med på så kort tid. Fast att jag egentligen inte gör något på dagarna så känns det som att tiden inte räcker till. Jag tar det som något positivt, det måste ju betyda att jag ändå trivs ganska bra!

I morgon är det dags för lagets fjärde match i serien, min första. Det känns riktigt bra att det äntligen drar igång. Inför matcher hemma i allsvenskan brukar jag vara väldigt lugn. Man vet vad som väntar, man vet vad som förväntas av en och man vet vilka motståndarna är. Inte bara vilket lag man ska möta, man vet alla spelare i varje lag. Man kan deras svagheter och deras kvalitéer. Och de kan mina. Jag vet vilken nivå jag måste spela på för att lyckas och jag vet vilken nivå mitt lag måste komma upp i om vi ska ta tre poäng. I morgon är pappret tomt. Jag vet inte vad laget heter som vi ska möta, jag känner inte till en enda spelare och de vet inte vem jag är. Det är något spännande över det. Att börja om.

”Dagen före matchträning” är något speciellt. I Göteborg visste man hur det såg ut. Det var alltid lite kvadde, tre zoner och spel. Jag ÄLSKADE det, varje gång. Det var skönt att veta vad som skulle hända på träningen, man kunde slappna av och börja fokusera på matchen. Det gjorde ju inte saken sämre att det var mina favorit övningar heller. Att vi var riktigt bra på det och alltid hade bästa kvalité gjorde det ännu roligare. Idag när vi satt i taxin på väg till träningen, ”dagen före matchträning” insåg jag att jag spelar i ett nytt lag, i ett nytt land med en ny tränare. ”Dagen före matchträning” kommer inte se ut på samma sätt, det kommer vara något helt nytt. Precis innan jag började få lite smått panik över att mina rutiner skulle förändras fick jag en ny tanke. En tanke som sa till mig att det är nyttigt för mig att ändra på saker och ting. Livet och fotbollen får inte bli för slentrian. Det är farligt när man bara går på rutin och inte riktigt är 100% fokuserad eller inte tar i till max. Det var lite därför jag gjorde den här flytten, för att prova på något nytt, något okänt. Att inte alltid vara förberedd på vad som komma skall. Att inte veta vad som kommer hända på träningen eller vad som väntar på matcherna. Jag skrattade till lite för mig själv i taxin. När jag är här i Ryssland är det som om jag har en ond människa på ena axeln och en ängel på den andra. Än så länge har ängeln alltid pratat mig till rätta, bara hoppas att den fortsätter med det, för jag gillar min nya stil. Jag gillar att vara lite mer open minded. Jag kanske inte alltid måste äta mammas spagetti och köttfärssås innan matcher. Jag kanske inte alltid måste dricka en vitamin well innan varje match. Jag skulle kunna sitta å rabbla upp minst 15 saker jag måste göra innan varje match men jag struntar i det, för det är nya tider nu. Jag är i Ryssland och försöker lära mig att inte vara rädd för förändringar, ta saker för var det är, eller för vad det blir. För inget här blir som jag hade tänkt eller förväntat mig men samtidigt är det precis vad jag behöver just nu. Vad än ängeln på vänster axel säger så tycker jag dock fortfarande att det är lite onödigt att vi ska samlas fyra timmar innan matchen i morgon. Men som sagt, gilla läget och ta det för vad det är!

Vill avsluta med att gratulera Kopparberg/Göteborg till segern idag och framförallt min fina vän Anna ”Gräset” Ahlstrand till målet (som för övrigt ska ha vart ett av det snyggaste på Valhalla på många år) Stolt över er!

Så håll tummarna i morgon nu, kl 16.00 (14.00 svenska tid) smäller det

Kram Linnéa

Publicerad 20 september 2012, 21:43

Man har ofta läst om spelare som går igenom läkarundersökningar innan dom skriver på för olika klubbar, jag gjorde tvärtom. Jag skrev på först och sedan gjorde jag undersökningen. Just därför kände jag mig ganska lugn inför dagen. Om något inte var bra, vad skulle dom göra åt det? 

Klockan stod på 06.00 och taxin kom och hämta mig, Sofia och Fabiana 20 min senare. Det var fortfarande mörkt ute och jag var allt för trött för att tänka på om jag fått med mig allt jag skulle ha med. Det obligatoriska kisstestet som jag hade gjort på morgonen låg i säkert förvar i väskan, hoppades jag ifll! hade vart jobbigt om det läckt ut och nu låg i väskan bland kläder, mat och böcker. På tal om mat, vi fick tydligen inte äta något innan testet men redan när vi kom fram till Moskva 2 timmar senare var min mage hungrig, bra start!

Testerna gick bra till en början. Blodprov har man tagit förr och är inget jag är rädd för. Läkarna var även noga med att plåstra om det lilla lilla såret som hade blivit. Här var det inte tal om ett lite plåster som man får i Sverige, här skulle de vara rejäla grejer, på med bandaget! Men problemen och chockerna skulle komma senare. Efter att han gjort ett hörseltest som gick ut på att en doktor satt i ett hörn med munkavel på sig och viskade fram engelska siffror till mig som stod på andra sidan av rummet och höll för ena örat. Lite tyst hörde jag honom, tvänty too. Jag repetera, 22. Nöjd med min insats går jag ut och möter Sofia som precis kommer ut från ett annat rum. Hon skrattar väldigt mycket men jag hinner inte ens fråga varför innan jag slängs in i samma rum som hon precis kom ifrån. Varför ett gynekologtest skulle vara nödvändigt vet jag inte men eftersom den ryska damen inte kunde någon engelska så var det inte läge att säga emot. I chock efter vad jag precis har upplevt går jag ut till Sofia igen, som fullständigt bryter ihop när jag frågar varför hon inte varnat mig om vad som skulle hända i det rummet. Resten av dagen fortsätter med det ena testet efter det andra. Allt skulle vi göra. Hjärtundersökning, gå till tandläkaren, syntest, ta kort på lungorna, prata med flertalet doktorer och mycket mycket mer. Detta var helt klart den märkligaste dagen i mitt liv men jag kan trösta mig med att jag måste vara helt frisk nu, så många tester som jag har gjort. Måste dock erkänna att jag aldrig hade klarat dagen utan min tolk, Sofia. Om det är jag som är trög eller om det är Sofia som har extremt lätt för att lära sig språk vill jag inte svara på. Men Sofia pratar säkert 4 olika språk flytande och fick hjälpa mig med att förklara allt idag. En kontroll glömde hon att förklara och då blev det genast fel. En man höll fram en penna och jag trodde att jag skulle försöka nudda den med mitt finger. När jag närmade mig flyttade han den, jag följde efter och så höll vi på ett tag. Tills han drog den så långt bort att jag inte kunde nå den och ropade NJET. Jag vände mig mot Sofia och ryckte på axlarna. "du ska bara följa den med blicken, inte fånga den" AHA.. Det är inte lätt i det här landet men jag hoppas att jag lär mig lite varje dag.

Om det är sådana tester som killar alltid gör när de skriver på för olika klubbar, det vet jag inte. Om det är det, så är jag glad att vi på tjejsidan ligger lite efter där. För efter ca 11 timmar när jag kom hem igen var jag både trött, fundersam men framförallt chockad!

I morgon tar jag nya tag, då är det nämligen dags för min första träning med laget

här kommer lite bilder från dagen

 

Kram Linnéa

Publicerad 19 september 2012, 20:17

Publicerad 18 september 2012, 18:38

Äntligen sitter jag på flyget, det har varit en lång dag i jakt på visum där jag, och min mycket hjälpsamma bror Richard, fått springa genom Stockholm. Bokstavligt talat. Fortfarande svettig men givetvis med mössan (min bästa vän) på sjunker jag ner i ett säte. Fönsterplats, perfekt! Om folk redan innan kollat upp vart den svettiga tjejen med mössa ska sitta eller inte är oklart men inte helt osannolikt, för ingen sitter bredvid mig! Jag är den enda på flyget som har tre säten för mig själv. Skönt!

Jag sitter, nästan i desperation och slänger iväg några sista sms och ringer några sista samtal. Man får ju passa på medan det är gratis liksom! Jag har redan under dagen tvingat min kusin att skicka lite fler kort på min gudson och hans storebror och precis innan jag ska stänga av mobilen ploppar 12 nya kort in, nu känner jag mig redo att lyfta.

Jag sitter och tittar ut genom fönstret medan vi lyfter. Kl är 20.00 och solen håller precis på att försvinna helt. Det är konstigt, Stockholm har aldrig känts som hemma för mig. Jag hittar till centralstation, men det är ju enbart för att tåget hittar dit och jag ibland råkar sitta på just ett sådant. Men nu, när jag kollar ner, så känns det som en trygghet, det känns hemma. Lamporna som lyser upp staden känns så inbjudande och hundra känslor kommer över mig. Vad håller jag på med? Vart är jag på väg? Ska jag lämna denna trygga plats? Svaren på frågorna är egentligen enkla. Jag sitter på ett flyg till Ryssland för att jag ska spela fotboll där och det är klart att jag ska våga testa något nytt. Lämna allt vad trygghet heter och lära mig stå på egna ben, men också förhoppningsvis utvecklas som fotbollsspelare. Tankarna snurrar runt men jag sitter ändå och ler här i min ensamhet. Det här kommer gå bra, det är de här jag vill! Jag klappar mig själv på axeln (skit töntigt) men jag har hört att hjärnan lagrar bilder och det här ögonblicket vill jag komma ihåg och eftersom jag ändå har hela raden för mig själv så kan ingen se mig. Så jag klappar några gånger till. Stockholm blir mindre och mindre och jag passar på att vinka ut genom fönstret. Hejdå Richard, tänker jag. Vinkar du tillbaks? Nu skrattar jag till för mig själv. TÖNT, du är snart 24.

En granne till mig gav mig lite böcker inför resan. Jag gillar böcker, men läser allt för sällan, grymt bra present. Det ligger tre böcker i min väska och utan att titta drar jag upp en. ”127 timmar av Aron Ralston”. ”det finns inget starkare än viljan att överleva” står det på framsidan. Jag kan inte annat än tycka att det var det perfekta valet för mig just nu. Jag vet, de låter överdrivet. Jag ska (förhoppningsvis) inte fastna i någon bergsklyfta och bli fastklämd av ett stort stenblock och tvingas amputera min egen arm för att överleva. Men för mig känns det här som överlevnad, fast på ett annat sätt. Jag har aldrig bott mer än 7 mil från min mamma och jag har alltid haft släkt och vänner nära mig. Alltid haft någon att ringa eller åka till om det har varit tungt eller om jag känt mig ensam. Nu ska jag stå på egna ben, bo i ett annat land, börja i ett nytt lag och allt detta händer på en och samma dag. För mig handlar det om överlevnad. Men det känns väldigt bra! Det var det här jag ville när jag tog mitt beslut att byta ut tryggheten i Kopparberg/Göteborg mot nya äventyr i Ryssland och Rossiyanka.

Jag kommer blogga om mitt nya liv i mitt nya land och min nya klubb. Allt vad det kommer innebära. Från träningar och matcher till Ryssland som land men också min väg till att lära mig att stå på egna ben (planerar nämligen att stå på Sofias, lite mer ryska, ben lite i början) hon vet inte om det än så skvallra inte! Ja, det kan helt enkelt bli lite av varje.

Min mamma gillar inte ordet ”resa” inte resa som i semester, det älskar hon. Utan mer som när idrottsmän ska förklara något och de säger ”det har vart en fantastisk resa”
Så därför, allt för att irritera henne, när hon ändå är så långt bort och inte kan göra något åt det, tänkte jag avsluta dagen med dessa ord

Följ mig här på blogg och häng med mig på min resa

Kram på er
//Linnéa

Mitt första inlägg.