Utskitet äppelmos
Kategori: Allmänt
Vill be om ursäkt för att jag varit urusel på att blogga den senaste tiden. Har egentligen inga undanflykter mer än att jag inte har orkat. Säsongen börjar lida mot sitt slut och både kropp och huvud går på tomgång. Därför har bloggen fått stå åt sidan lite, både kropp och huvud behöver nämligen orka någon vecka till. Ofta (om man pratar om bilar) får man inte köra på tomgång mer än några minuter och jag undrar hur länge det är okej att göra det med sin egen kropp. Vi spelar sista seriematchen den 18:e november men fortsätter att träna en vecka till efter det. Den 25:e återvänder jag alltså mot väst och Sverige igen. 2 veckor till på tomgång får det åtminstone bli.
Det är svårt att förklara för de som inte är idrottsmän eller kvinnor hur man mår såhär 2 veckor innan det är semester. Hur mycket man än älskar fotboll och spela matcher och träna och allt vad det innebär så kommer man till en punkt där kroppen skriker efter vila. Jag har tränat sedan 3:e januari och inte haft många dagar ledigt sedan dess. Fast egentligen kan man inte räkna så heller. Vår serie förra året tog slut någon gång i mitten av november och som jag sa körde vi igång igen redan 3.e januari. Innan dess hade jag även hunnit med att köra den obligatoriska egenträningen någon vecka innan. Som ni säkert själva kan räkna ut betyder det att jag inte hade många dagar ledigt mellan säsongerna. Det senaste året har jag visserligen inte spelat med landslaget och varit på slutspel hela somrarna då det normalt är lite ledigt men det betyder inte direkt att man får något ledigt för det. Ca 2 veckor brukar man få, fast då man måste sköta sin egenträning så kanske man landar runt ca 5 dagar helt ledigt. Jag har spelat fotboll i 20 år men kanske hållit på såhär i ca 6-7 år och det är klart att det tar på kroppen. De dagarna man får över jul och nyår brukar dock vara guld värda. Man hinner vila upp kroppen litegrann men kanske framförallt huvudet och längtar sedan efter en ny säsong. Som idrottsman eller kvinna har du i stort sett aldrig ledigt, du måste alltid tänka på att hålla dig i någon sånär form men det är i just den perioden som jag befinner mig i just nu som är den jobbigaste. Som jag skrev inledningsvis, både kropp och huvud går på tomgång. Man har några veckor kvar men känner att man inte har mycket kvar att ge. Det är då det är som tyngst. Man måste vara lika fokuserad som i början av säsongen. Poängen man spelar om är lika mycket värda nu som i början och matcherna är lika mycket, om inte mer, betydelsefulla nu som i början, det brukar vara nu allt avgörs. Serien, cuper och Champions League. Det handlar om att bita ihop och försöka kräma ur det absolut sista som man har i kroppen. Huvudet är extremt trött men man (åtminstone jag) får svårt att sova och kroppen värker från topp till tå. Det är som att gå i dvala. På träningar gäller det att hitta kraft och energi för att försöka göra det så bra man bara kan samtidigt som man har lite små känningar här och var. Kroppen skriker VILA men huvudet svarar KÖR PÅ, bara lite kvar nu. Det är tungt nu men jag vet att jag kommer ta mig igenom det, det har jag gjort så många gånger förut. Närmast en bra beskrivning på hur man känner sig just nu kommer nog Robert Broberg och hans låt ”utskitet äppelmos”, bättre än så kan jag inte förklara det. Ja, jag lyssnade på honom när jag var liten (yngre) haha..nu fick ni något att skratta åt men det bjuder jag så gärna på. tillbaka till ämnet.
Mycket fin platta
I år är ju situationen lite annorlunda också. Jag befinner mig i ett annat land, långt från familj och vänner som kan ge mig energi. Jag står på egna ben och måste försöka hitta egna vägar att både samla, hitta och spara energi på. Därför orkar jag inte skriva så mycket om våra matcher. Resultat och en kort sammanfattning får ni givetvis men att gå in på matcherna på djupet tar för mycket energi, det känns som att spela matchen igen om jag skriver om det och det orkar jag verkligen inte. Det är en svår balansgång mellan att räkna ner dagarna till semestern till att vara i nuet och fokusera och prestera när det behövs som mest. Jag försöker hitta min väg. För det går inte att komma ifrån att jag längtar hem till Sverige och semester nu. Jag har varit här i ca 60 dagar och det har tagit mycket på krafterna att försöka komma in i laget och anpassa mig till både en ny kultur, nytt sätt att spela och allt runt omkring. Varje dag här tar energi och kraft. Jag anstränger mig. Det tar oerhört mycket energi att bara gå och handla, att göra sig förstådd. Sådant tänkte man inte ens på hemma i Sverige. Samtidigt har jag inga ”måsten” här som man har hemma. Jag lever friare här på det sättet.
såhär funkar det verkligen inte på mitt jobb. Jag måste alltid vara 100 % och kanske framförallt på helgerna då det oftast är matcher.
Jag inser att allt detta låter väldigt negativt och det är inte alls så jag menar det egentligen. Jag älskar fotboll, jag älskar att träna och spela matcher. Fotboll är mitt liv och det bästa jag vet. Jag försöker bara ge er en bild om hur man mår såhär i slutet av en säsong, hur det känns att vara elitidrottare. Hur jag har det på mitt ”jobb”.
Skriver snart en ny blogg men en kort sammanfattning om vår match igår och vår evighetsresa hem.
Kram Linnéa