linnealiljegard.blogg.se

Jag heter Linnéa Liljegärd, är 29 år och en före detta fotbollsspelare som försöker hitta min nya väg i livet!

Karin Schröder

Kategori: Allmänt

 

Jaha.. då har ännu en vecka med rehab gått då!

Denna vecka känns det som jag har fått jobba mer med huvet än med foten faktiskt. I början av min rehab var det så fruktansvärt roligt eftersom man gjorde så stora framsteg varje dag, så är det inte riktigt längre. Jag menar inte att jag inte gör framsteg, för det gör jag verkligen. Jag menar bara att sedan jag började kunna gå och allt sådant så syns inte framstegen lika tydligt, även om det för mig känns allt bättre och bättre. Därför får huvudet jobba mer nu. I början fick jag ett glädjerus bara jag kunde gå några meter och den dagen jag kunde slänga kryckorna åt skogen var givetvis en fest. Nu får jag glädjas åt att jag klarar av att göra min rehab näst intill helt utan smärta. Det är inget som syns för de som kollar på och därför känner jag mig lite dum när jag firar. Så istället för att fira stort och synligt firar jag mycket inombords och det är jobbigt. Jag vill fira storslaget, så att det syns.

 

 Okej. Detta är en gammal bild men sjukgymnasten och lokalen är den samma

Jag började veckan med att jobba på med det rehabprogrammet jag hade men kände genast att det var dags att öka. Jag klarade av allting och behövde fler och svårare övningar. Det är här jag och min sjukgymnast är lite oense. För när jag menar att jag vill ha några nya övningar så menar jag några nya ROLIGA övningar. Vad jag får är nya TRÅKIGA övningar. Jag kanske hade tänkt mig några övningar med boll. Varför inte lite skottövningar? Eller kanske kvadde, det hade vart trevligt. Det kallar jag roliga övningar. Det jag får är istället olika step up övningar och en form av utfallsteg på en balansplatta. Jag skulle vilja gå in i hennes hjärna. Undra vad hon gör en fredagskväll liksom, när hon ska ha roligt. Kollar på gladiatorerna på tv samtidigt som hon står på en balansplatta. För hennes nya roliga övningar var inte speciellt roliga. Nej, nästa vecka röstar jag för lite övningar med boll. Är vi överens Karin? Jag vet att du läser detta så spela inte dum nu när jag träffar dig på måndag. Rolig = boll (medicineboll räknas EJ). Tråkig = balansövning.  Skönt, då fick jag det sagt!

 

Okej, jag hänger kvar lite hos Karin. Det är trots allt henne jag träffar mest nuförtiden. Även om det kanske inte är speciellt roligt att det är på grund av rehab så trivs jag oerhört bra med henne. Hon är ärlig och rak, tuff men också fruktansvärt rolig. Jag sliter som ett djur där på rehab men samtidigt skrattar jag väldigt mycket, det är en skön och härlig mix. Jag har tjatat på Karin ett tag att foten känns bra nu och så i onsdags höll hon med. Dags att ta mina första löpsteg. Innan har det varit cykel och rodd som gällt. Nu var det så dags, springa i tjockmatta. Jag kan inte riktigt förklara hur taggad jag var inför detta. Ofta när man beskriver hur försa matchen för säsongen ser ut så säger man ”dem såg ut som kalvar på grönbete”. Hmm. Jag skulle vilja beskriva det på något liknande sätt. ”Bambi på hal is” är ett annat uttryck som jag gillar men det passar inte heller in. Jag tar mig helt enkelt friheten och sätter ihop dessa. Jag kände mig som ”Bambi på tjockmattsbete” taggad till tusen. Nu skulle tjockmattan få sig en omgång. Jag skulle gå på knock. Det var en härlig känsla när jag tog mina första steg. Ja, kanske de 3, 4 första stegen. Sen kom mjölksyran. Rollerna var ombytta. Tjockmattan hade gått på knock redan i första omgången och han lyckades. Jag slängde mig ner, näst intill medvetslös. Jag kippade efter andan och reste mig först på tio, han skulle inte få knäcka mig. På darrande ben körde jag en gång extra mot vad jag skulle. Jag skulle tjäna på det längre fram. Jag ville kräkas. Jag lämnade rehaben för den dagen och beslutade mig redan i bilen hem att nästa gång, då skulle ja ge tillbaka. Då skulle jag besegra tjockmattan.

 Så igår var det dags igen. Vilken utveckling. Från att bara två dagar tidigare ha fått lägga mig ner, näst intill medvetslös och nästan grön i ansiktet av trötthet efter varje omgång stod jag nu upp. Skrattade åt mattan efter varje omgång och minskade tiden på vilan. När jag var klar hånskrattade jag åt honom och sa 1-1 i matcher, you going down! Okej, jag sa inte detta högt givetvis. Det finns faktiskt andra som kör rehab där och jag vill ju inte att dem ska tro att jag är helt dum i huvudet. Jag avslutade sedan dagen med fler styrkeövningar och sedan intervaller på cykel. En bra dag. En lyckans dag!

 Lite kylning av fot efter ett hårt rehabpass

Jag vet att jag har sagt det förut men nu känns det som att jag verkligen är på gång. Jag kan köra på ganska hårt men styrkeövningar, foten blir allt bättre och bättre och konditionen börjar även den att komma tillbaka. Som ett tecken från ovan kom låten med texten ”this girl is on fire” på radion när jag satte mig i bilen och åkte hem efter ett 2,5 timmar pass igår. Nu är jag värd en fin helg. Karin är värd en fin helg. Tevlig helg allihop.

När jag lämnade rehab i onsdags såg jag att de gjort en staty av mig utanför. Jag har alltid haft en dröm om att få bli staty. Synd bara att det gjort det av en bild efter mitt första tjockmattepass.

Kram på er

Stockholm, rehab och korvar

Kategori: Allmänt

Oj! Nu var det visst ett tag sedan jag bloggade igen, mer än en vecka faktiskt. Skärpning på mig. Det har hänt hur mycket som helst denna vecka så det har helt enkelt inte funnits tid. Desto mer att skriva om nu då.

 

I fredags satte sig jag och mamma oss i en bil och körde upp till Stockholm där brorsan bor. Eftersom jag fortfarande inte fick köra bil då fick stackars mamma köra hela vägen både dit och hem. Jag gjorde mitt bästa för att vara en rolig resekamrat men tror jag lyckades sådär om jag ska vara ärlig. Efter en lugn kväll med tacos och på spåret väntade en hektisk lördag. Ikea. Min storebror Richard behövde åka en sväng dit och eftersom han inte har någon bil i Stockholm tyckte han det var perfekt att åka dit när vi kunde köra, så vi drog dit. Jag som fortfarande behövde kryckorna när jag skulle gå längre sträckor hoppade på så mycket jag orkade men blev snabbt trött i armarna. Jag som egentligen älskar Ikea fick nog efter en timma. Eftersom resten av familjen var långt ifrån klar så fick lösningen bli att köra omkring med mig i en kundvagn, perfekt! Jag kan erkänna att jag skämdes lite när jag satt där i kundvagnen men det var roligt att kunna vara med. Det värsta var när de ställde mig någonstans och sedan gick iväg för att kolla på något lite längre bort.  Då satt jag där i min kundvagn och kunde inte komma någonstans. Oftast satt jag inne i ett hörn någonstans och fick kolla rakt in i väggen.  

 

Richard hade fixat tacos

Såhär såg det ut när familjen Liljegärd besökte Ikea.

Jag fick köpt mig en ny tv innan vi åkte hem också

I tisdags skulle jag alltså få ta mina stygn. Två veckor hade faktiskt gått väldigt fort. Jag fick gå in i ett rum å sköterskan sa att jag kunde lägga mig på britsen så skulle han komma alldeles strax. Jag la mig där och kände hur trött jag var. Jag kämpade med att hålla ögonen öppna. Det hade varit fruktansvärt pinsamt om jag somnade där tänkte jag. Efter 10-15 min kommer sköterskan in och jag var lättad att jag hade hållit mig vaken. Då var det dags att börja, stygnen skulle tas bort. Jag har aldrig haft problem med att se blod eller sår eller något sådant så jag tittade när förbandet togs bort men när stygnen skulle börjas ta bort valde jag att kolla bort. Egentligen inte för att jag tyckte det var så läskigt utan för att jag vet att sist jag tog bort stygn så blev jag väldigt yr. Så där låg jag på en brits och kollade bort. När vi bara hade ett stygn kvar kände jag hur jag blev helt kallsvettig och illamående. Nej, nej, nej, inte svimma nu! Jag började bli mer och mer yr och jag hinner säga till sköterskan att jag är väldigt yr, sen svimmade jag. När jag vaknar upp tog det ett tag innan jag förstod vart jag befann mig. Det kändes som om jag sovit jättelänge och till en början förstod jag inte att vi hade börjat ta bort mina stygn. Utan jag trodde att jag somnat där på britsen innan han hade kommit in. Han frågade hur jag mådde och i min skam över att jag hade somnat innan vi börjat (som jag trodde) skutta jag upp och sa att jag mådde prima. Precis när jag svarat ser jag att han håller i mina ben och då kommer jag ihåg allting och förstår att jag ar svimmat. Efter att fått ett glas vatten så mådde jag bättre och vi fortsatte med att ta bort det sista stygnet. När vi var klara skämdes jag så mycket över att jag svimmat så jag skyndade mig ut därifrån ganska snabbt, något blek om nosen fortfarande. Efter att läkaren som opererade mig tittat på foten och konstaterat att allt såg kanon ut så fick jag lämna.

 

Dagen efter jag tog stygnen åkte jag till sjukgymnasten, och vilken skillnad. Från att inte kunnat gå och ha behövt hoppa på kryckor så släppte allt helt plötsligt. Jag kallar det för mirakel men sjukgymnast Karin kallar det rehab. Olika hur man ser det! Efter det har rehaben gått kanon, jag tar nya steg framåt varje dag som går och nu kan jag gå helt utan att halta och kommer få börja springa i tjockmatta redan nu på onsdag. Rehaben känns riktigt rolig just nu. Det är klart att jag hellre hade varit på en fotbollsplan men nu är läget som det är. Det är roligt att se hur mycket bättre man blir för varje gång man är där och även om jag är väldigt trött när jag går därifrån så är det just det jag har saknat mest. Att få träna och bli sådär trött som bara idrott kan göra med en. Nu är det rehab tre gånger i veckan som gäller och det ska även läggas in spinning, wet west och givetvis vanlig styrketräning också. Det är härligt att vara igång nu.

 

 Lite bilder från min rehab

 

Jag måste avsluta med att lägga upp en bild på det bästa laget. Korvarna FC. När det passar och tid finns så brukar jag åka med dem på cuper och vara tränare. I helgen var det dags för säsongens sista inomhus cup. Tjejerna/damerna/tanterna, jag vet inte vad jag ska kalla dem. Oj, det kommer jag få skit för känner jag. Dem gjorde en fantastisk insats och vann en silvermedalj. Korvarna FC är ett f30 lag, men medelåldern ligger betydligt högre än så. Det flesta har flera barn hemma och därför finns det inte så mycket tid till träning. En gång i veckan är tanken men nu i vabruari har det inte ens blivit det. Att då komma till cupen och spela en så fruktansvärt bra fotboll som de gjorde är väldigt imponerande. Att vinna mot både div 1 och 2 lag säger det mesta. I helgen var jag en mycket stolt coach.   

Glada silvermedaljörer

 

Kram på er

Rehab

Kategori: Allmänt

”Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten”. Klassiska ord från Neil Armstrong när han satte sin fot på månen.

Okej, det kanske är lite väl överdrivet och snarare tvärtom i det här fallet, men jag tog mina första steg utan kryckorna i söndags och jag var väldigt glad över det. Det som kändes som en omöjlighet bara en dag innan dess hände. Jag firade det storslaget.

Jag var hos sjukgymnasten första gången förra fredagen. Jag är väldigt dålig på att vara skadad har jag kommit på. Jag tycker synd om mig själv och har absolut inget tålamod. Jag vill kunna och klara av allt direkt. Så fungerar det inte riktigt när man är skadad. Det är små steg varje dag. Den stilen passar inte mig speciellt bra. Sedan jag var liten har jag fungerat såhär. Jag ska kunna och klara av allt jag gör och om jag inte klarat det så har jag aldrig mer gjort det. Åtminstone när det kommit till idrott. I skolan var det inte samma sak, då hade jag aldrig kunnat gå på historia eller naturlektionerna igen. Det är ett ganska sjukligt beteende men sådan är jag! Jag vill kunna och helst vara väldigt duktig på det jag gör. Så att vara skadad och inte klara av att göra lätta saker (som att gå) är oerhört jobbigt för mig. Min sjukgymnast Karin gav mig en enkel uppgift i fredags. Jag skulle bara vicka lite på tårna och sedan försöka röra foten sakta fram och tillbaka, jag klarade inte av det. Frustration. Hjärnan ville men foten förstod inte, den var helt still. Ännu mer frustration. Att röra på foten lite upp och ner är världens lättaste sak och något som jag vet att jag klarar av normalt. Jag skrek till mig själv, ”HUR SVÅRT KAN DET VARA”

Jag och mina två vänner i väntan på tåget till Göteborg och sjukgymnasten Karin

Nu har det alltså gått nästan en vecka sedan jag var hos Karin första gången och jag har tränat hela tiden på att försöka röra min fot. Jag har legat hemma i soffan och tränat, försökt få foten att göra som hjärnan vill. Efter ex antal misslyckade försök så gick det helt plötsligt. Foten förstod att den skulle röra på sig. När jag hade klarat av det så försökte jag att stödja lite lätt på min fot. Jag höll i kryckorna men försökte lägga mer och mer belastning på den opererade foten. I början gick det inte alls. Det gjorde ont och jag klarade inte av det. Så i söndags när jag vaknade och skulle gå upp så provade jag igen. Och vips, så gick det. okej, det var inte så att jag gick snyggt och bra men jag stapplade mig fram och det var en seger i sig.

Nu, nästan en vecka senare har det sakta men säkert gått framåt. Hemma använder jag inte kryckorna längre. Korta perioder klarar jag av att gå utan dem. Jag kan inte gå upp på tå på den opererade foten så att ta ett vanligt steg fungerar inte, utan jag går med sträckt ben. Det är inte snyggt men jag tar mig fram. Längre perioder behöver jag fortfarande kryckorna dock. Men jag ska till Karin imorgon igen och då hoppas jag hon säger att jag snart kan slänga dem åt skogen.

 

När man håller på med idrott så är man van att få lyckas men saker och få vara nöjd och glad på sig själv. När man har lyckats med en bra passning eller gjort ett snyggt mål på träningen eller matchen den dagen. Eller när man lärt sig något nytt som man inte kunnat innan så mår man som bäst. När man är skadad är det svårt att få samma känsla. Man får inte den ego-boosten som man är van att få och behöver. Jag trodde åtminstone att det var så, tills i söndags. När jag lyckades stappla mig fram utan mina kryckor var jag som ett litet barn på julafton och skrek på mamma att hon skulle kolla på mig. Precis som ett litet barn ”mamma, titta på mig, mamma titta på mig”. Underbar känsla. Nu är jag på väg känner jag. Operationen är gjord och jag har tagit mina första steg i min väg tillbaka.

 

Här kommer en lista på saker som är väldigt svåra at utföra när man går på kryckor

 

5. Att behöva skynda sig till toaletten. Att få ordning på kryckorna och sedan hoppa så fort man bara kan är otroligt jobbigt. Att öppna en dörr, låsa och lyckas komma ner till stolen är ett projekt kan jag säga.

4. Att ta sig långa sträckor. Armarna orkar inte hoppa speciellt långt. Avstånd har fått en helt annan betydelse nu. 100 m känns helt plötsligt väldigt långt.

3. Gå på kryckor i en tåg”korridor”. Det är smalt och när tåget rör på sig är det allt annat än lätt.

2. Att äta mat. Eller egentligen är det inte själva ätningen som är problemet utan att hämta maten. Att stå vid spisen och göra i ordning en tallrik och sedan förflytta sig med den tallriken till ett bord är helt omöjligt. Jag har ju ingen ledig hand, båda används för att hoppa på kryckorna.

1. Duscha. Detta är egentligen inget negativt. När man är nyopererad får man inte få vatten på det opererade stället. Detta gör att jag måste ha en stor plastpåse på benet, eller som jag kallar den, världens största kondom. Detta är lite bökigt givetvis och det faktum att jag inte kan stå upp å duscha är givetvis lite jobbigt. MEN!! Jag har insett att detta också är det bästa med att vara skadad. Att sitta på en pall å duscha är verkligen underskattat. Det är inte omöjligt att jag fortsätter med detta även efter jag har fått ta bort stygnen på tisdag.

Här ser ni min dushkompis
 
Jag kan avslutningsvis säga att det jag saknar mest just nu, förutom att kunna träna då givetvis, är att kuna köra bil. Jag längtar tills foten är tillräckligt bra för att klara av det och jag hoppas det är inom en snar framtid.
 
Kram Linnéa

Nyopererad

Kategori: Allmänt

 

Då var operationen avklarad och jag kan börja blicka framåt. Allt gick fantastiskt bra. D tog ca 4 timmar från det att jag kom dit till dess att jag åkte hem. Personalen var helt fantastisk och Christer Swensson som gjorde ingreppet var kanon. Jag har mått oförskämt bra hela tiden. Inte varit speciellt illamående och inte haft jättemycket värk heller. Sen är det klart att jag går på tabletter men jag trodde nog att jag skulle må sämre. När jag är uppe och rör på mig blir jag lite yr men annars har jag inga större problem. Jag försöker att vicka lite på tårna ibland och det fungerar okej. Att stödja på foten är givetvis inget alternativ ännu utan jag hoppar mig fram på mina kryckor. Jag är vid gott mod ändå och ser redan fram emot att starta min rehab och ta mig tillbaka så snabbt som möjligt.

 

 

Snygga kläder på inför operationen

 

”Smärtan du känner idag är styrkan du känner imorgon.”

 

Jag vet fortfarande inte vart jag kommer spela härnäst men tror och hoppas att det kommer lösa sig inom en snar framtid. Just nu lever jag efter citatet ”Jag vet inte vart jag ska men jag är på väg” och det känns bra. Jag har klarat av ett delmål nu med operationen och ser fram emot framtiden och vad den har att erbjuda.

 

Jag vill passa på att varna känsliga läsare innan ni kollar på bilderna här nedanför. Det är bilder från min operation. Så för er som inte vill se det, sluta läs här!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 här är den lilla benbiten som legat och irriterat min häl

 

Kram Linnéa

Flyttar hem

Kategori: Allmänt

Äventyret är slut. Jag flyttar hem. Ni har säkert redan läst om det i olika medier men här är min historia, mina ord.

Igår när alla medier ringde var jag oerhört trött. Jag hade gjort en resa på 12 timmar från Cypern till Ryssland. Väl i Ryssland mötte jag upp några från klubbledningen, skrev på papper på att jag lämnar och begav mig sedan hem till lägenheten för att packa alla mina saker. Jag hade 4 timmar på mig, sedan var det dags att åka igen. Hem till Sverige. Efter att ha sovit en timma fick jag sätta mig i en taxi mot flygplatsen igen. Efter 9 timmar och en mellanlandning i Berlin senare så befann jag mig återigen på svenskmark. Mina ögon var så trötta och jag visste knappt vad jag hette. Då ringer media. Jag får skylla mig själv, jag hade själv skrivit om det på twitter så jag har ingen annan än mig själv och skylla. Men just därför känner jag att jag vill skriva om det. Att det blir mina ord. Igår vet jag knappt vad jag svarade.   

Jag och klubben har gemensamt kommit fram till detta under veckan. Klubben satsar allt på att ta sig vidare i Champions League och håller just nu på att värva för fullt. De kräver att jag ska vara med på de matcherna, några sådana löften kan jag inte hålla. Jag ska operera mig nu på måndag och räknar med ca 10 veckor innan jag kommer tillbaka helt. Champions League spelas om 7 veckor. Jag kommer inte kunna vara med i den första matchen. Klubben behöver pengar för att värva in en ny spelare på min position. Jag känner att jag behöver lugn och ro i min rehab och inte känna att jag måste skynda mig tillbaka. Foten ska hålla många år till och jag tänker inte slarva med min rehab. När jag väl kommer komma tillbaka i spel är serien i Ryssland i stort sätt slut. Jag skulle alltså missa allt för mycket. Jag skulle kunna spela kanske 4 matcher till den här säsongen. Jag vill även göra min operation och rehab i Sverige och inte i Ryssland som de föreslog. I torsdags skrev jag därför på pappren på att jag lämnar Rossiyanka och flyttar hem till Sverige. Helt i samförstånd med Rossiyanka. Ingen har brutit något kontrakt egentligen, vi har gemensamt kommit fram till att gå skilda vägar.

Mina alternativ var alltså att vara kvar i Rossiyanka men då var jag tvungen att

1.     Spela Champions League

2.     Göra min operation och rehab i Ryssland och sedan spela de 4 sista matcherna

Eller flytta hem till Sverige och göra min rehab och operation här. Kunna spela en hel säsong och samtidigt ge Rossiyanka chansen att värva in någon ny inför Champions League.

Vi kom alltså överens om att detta var den bästa lösningen för båda parter.

 

Beslutet känns bra. Det har varit några tuffa månader här i Ryssland och jag längtar efter att få komma hem, operera mig och sedan hitta tillbaka till glädjen i fotbollen igen. Allt jag vill är att spela fotboll. Sedan jag kom till Ryssland har det varit så mycket runt omkring som har tagit focus. Inte minst sjukhusbesöket, visumstrul och nu operation av foten. Jag behöver lite lugn och ro och jag tror att Sverige är bästa platsen för det just nu. Det känns som ett riktigt bra beslut även om det givetvis känns tråkigt att lämna. Jag hade mer än gärna spelat klart mitt kontrakt, om jag hade vart skadefri och kunnat gå för fullt. Nu är inte situationen sådan.

Snabb packning

Jag skrev i mitt förra blogginlägg att jag var oerhört taggad. Att jag kände mig väldigt målmedveten och var ruskigt sugen på att komma tillbaka. Ingenting har förändrats, jag känner fortfarande så. Bara förutsättningarna har ändrats. Istället för att satsa på att komma tillbaka och spela kanske 4-5 matcher till med Rossiyanka ser jag nu fram emot en helt ny säsong i Sverige (eller vart jag nu kommer spela). Förutsättningarna har blivit bättre. Jag kommer att få spela mer fotboll, fler matcher. Jag och Rossiyanka skiljs som goda vänner. De förstår min situation och jag förstår dem. Jag har haft ett fantastiskt äventyr och något jag aldrig kommer glömma eller ångra, men nu är det dags att gå skilda vägar. Vad framtiden har att erbjuda återstår att se men jag ser redan fram emot nya äventyr, stora som små.

Jag kommer fortsätta blogga ett litet tag sedan får vi se vad som händer med bloggen. Jag ska försöka summera min tid här i Ryssland mer noggrant och kanske skriva lite om min rehab och givetvis berätta för er vilken som blir min nya klubbadress.

 

I ett svagt ögonblick så lovade jag min agent att jag skulle skriva på tyska, så han förstod vad jag skriver om. Problemet är bara att jag inte kan tyska. Av någon konstig anledning valde jag att läsa spanska i skolan så detta kan bli svårt. Så jag hoppas han nöjer sig med någon enstaka mening. Så till alla er som kan tyska, ni får inte skratta och behöver inte heller rätta mig. Detta är en engångsföreteelse och en hälsning till min agent. (enligt googletranslate ska detta vara rätt, haha!)

 

Danke Dietmar! Vielen Dank für immer für mich da und hilft mir mit allem. Ich bin ewig dankbar.

 

Förlängning 1

När jag befann mig på Cypern fick jag helt plötsligt ett sms från min hyresvärd hemma i Ryssland. Han frågade vart jag var, om jag var hemma. Jag trodde att han ville komma och byta glödlampor igen. Han har nämligen gjort det ungefär en gång varannan vecka. Inte för att det behövts utan för att han tycker det är roligt att prata med mig. Han pratar väldigt knackig engelska men tycker därför det är roligt att få träna lite på det. Åter till ämnet. Jag svarade att jag var på Cypern på träningsläger och fick till svar att det var väldigt bra, eftersom det brann i mitt hus och alla stod nere på gården utom jag. Det visade sig lite senare efter några mess fram och tillbaka med min hyresvärd att det inte var något allvarligt men att han hade blivit orolig när han inte såg mig nere på gården. Fin hyresvärd ändå!

Jag hade glömt av att det hade brunnit men när jag kom hem och klev in i trappuppgång så kände jag genast att det luktade rök i hela huset. Det är ingenting som syns och i min lägenhet har ingenting hänt (tur, då var det inte mitt fel att branden startade som min mamma och bror trodde) så allt tycks vara okej. Skönt att jag var på Cypern och missade all den dramatiken.

 

Förlängning 2

När jag satt i taxin på väg mot flygplatsen och resan hem till Sverige var det mycket känslor. Jag hade bara sovit en timma och satt nu i taxin med halvöppna ögon och tänkte på allt som hänt senaste veckan men också på hela äventyret i Ryssland. Det var trafikerat som vanligt på vägarna och klockan tickade iväg. Jag började bli lite stressad att vi var sena. Jag vet hur lång tid det tar att checka in i Ryssland med alla deras kontroller och deras inte allt för effektiva sätt att jobba. Att jag dessutom hade tre stora resväskor att släpa på gjorde inte saken bättre. Jag slumrade till litegrann och öppnade dem inte förrän taxigubbe sa att vi var framme. Jag kollade upp, FEL flygplats (Moskva har tre olika). Som tur var hade jag kollat på biljetten dagen innan och sett vilken jag skulle åka ifrån, annars hade jag gått av där, på fel flygplats. Jag förklarade på knackig ryska att vi var på fel flygplats och skrek DAVAJ DAVAJ, KÖR KÖR. Taxigubben skrek ut sin frustration på ryska och satte högsta fart mot nästa flygplats.

Trafiken hade blivit än värre och det var svårt att ta sig fram i snökaoset. Mindre än en timma innan flyget skulle gå kom vi fram till rättflygplats. Hur jag fick i springa med min fot som jag inte kan springa med inne på flygplatsen för att hinna med mitt flyg orkar jag inte ens skriva om, men det var en hektisk dag.

Jag orkar inte heller skriva om alla trubbel i Berlin där jag skulle mellanlanda. Även där fick jag mig ett ofrivilligt träningspass nämligen. Men jag hann med båda flygen, så inget att klaga på!

 

Straffsparkar

Efter en oerhört lång dag var jag äntligen hemma i Alingsås. Klockan var halv åtta på kvällen när jag och mamma slängde oss in på Maxi för ett sista stopp innan vi skulle åka hem. Jag ville bara hem till sängen, jag behövde sömn. När vi e klara och ska gå ut så piper det till. Jag går tillbaka in igen och det piper återigen. Jag visar upp min kasse och de kontrollera den, allt är betalt så den ska inte pipa. Jag får gå igenom själv en gång och det piper igen. Det är JAG som piper, inte påsen. Jag får gå med till ett rum, där de ska kolla upp mig. Det visade sig att jag hade lyckats få med mig en febertermometer från Ryssland och att det var den som gjorde att det pep. Mamma fullständigt bröt ihop av skratt. Här hade jag åkt från Ryssland till Sverige, mellan landat i Berlin och gått igenom tio tal olika säkerhets kontroller, helt ovetandes om min febertermometer i fickan och inget hade gett utslag men inne på Maxi, då pep det. 

Den värsta av alla kontroller

 

Kram Linnéa

Operation

Kategori: Allmänt

Då kom den dagen jag hade hoppats aldrig hade kommit. Den dagen det inte gick längre. Min fot klarar inte mer. Det är stopp. Jag måste operera mig. Jag måste operera mig nu.

 I några år har jag känt att min fot inte riktigt är som den ska. I slutet av säsongerna har jag haft värk i den och känt ett behov av att knaka den, som om det är något jag måste lägga till rätta. Efter några veckors vila på vintern har smärtan lagt sig och jag har kunnat spela en säsong till. Sådär har den hållit på. Smärta i slutet av säsongerna, vila och läkning, smärta i slutet, vila och läkning. Det är aldrig något som har stört mig nämnvärt. I år kom smärtan tillbaka i slutet av säsongen, fast denna gång värre än den någonsin varit. Fotbollsmässigt fungerade det ganska bra. Jag åt smärtstillande tabletter varje dag och lyckades träna och spela matcher. Det var nätterna som var det stora problemet, jag låg sömnlös då det värkte i min fot. Vissa nätter sov jag ingenting då jag hade så ont. Något stod inte rätt till.

Efter undersökningar visade det sig att jag har en lös benbit i foten som kommer i kläm varje steg jag tar. Jag har även ett extra ben som har börjat växa ut, en inflammation i foten, en sena som är helt trasig och väldigt mycket vätska i foten. Foten var helt trasig med andra ord. Dags för beslut nummer ett, vad skulle jag göra åt det? Alternativen var ganska få. Antingen operera mig och köra rehab tre månader och på så sätt missa i stort sätt hela säsongen med Rossiyanka eller ta en kortisonspruta och hoppas på det bästa, att den skulle hålla tills juni, då säsongen skulle vara slut. Jag valde det sista alternativet. Givetvis. Jag vill spela fotboll, jag vill vara på planen, jag vill försöka göra en skillnad i varje match jag spelar. Jag fick en spruta och började hålla mina tummar.

Första veckan efter spruta kändes det inte alls bra, nästan värre än det gjort innan men redan vecka två började det kännas bättre. Foten var ju inte bra men den var bättre. Jag började kunna sova lite bättre igen och jag började tro att det här nog skulle gå bra. Jag intalade mig själv att det givetvis skulle göra ont i perioder men jag skulle kunna hålla ut tills juni.

Bild på skitfoten 

 Första träningen tillbaka i Ryssland blev inte som jag hade hoppats. Sedan jag hade börjat egenträna lite hemma hade jag känt att smärtan hade börjat komma tillbaka lite men jag hade försökt hålla mig positiv. Efter första fotbollspasset tillbaka i Ryssland hade jag blandade känslor. Jag var fantastiskt glad över att vara tillbaka och träna fotboll igen, det var fruktansvärt roligt men något inom mig grät hysteriskt. Foten, den höll inte. Smärtan var redan värre än den någonsin varit och det var bara första träningen för året. Vart skulle det här sluta? Värken på nätterna var tillbaka och jag började inse att detta aldrig skulle gå. Jag drog på mig en förkylning i samma veva och tänkte att vilan bara skulle göra mig gott, min fot gott. Det var önsketankar. Foten blev bara sämre och sämre. Nätterna blev värre och värre. Jag fick färre och färre timmar sömn. Jag började äta smärtlindrande igen, inget hjälpte.

Jag började inse att det inte skulle fungera, foten skulle inte hålla. Kanske en vecka eller två till men inte mycket mer. Jag var fruktansvärt ledsen, ville inte inse det och än mindre prata om det. Jag nämnde det som hastigast för min bror, ingen mer. Förnekelse. Vi åkte iväg på träningsläger till Cypern och första dagen skulle vi bara ut och jogga lätt i 45 min. Det fungerade inte. Jag försökte bita ihop och tog mig igenom passet men efter det kom tårarna. Det Gick inte, det var kört.

 

Jag sitter just nu på Cypern med laget. Eller de andra i laget sitter inte, de tränar. Inte jag, foten klarar inte mycket belastning alls just nu. Efter många diskussioner fram och tillbaka med både läkare i Sverige och i Ryssland kom så beslutet idag, jag ska åka hem för operation. Klubben kommer skicka hem mig direkt från Cypern till Sverige för en operation. Jag vet i nuläget ännu inte när jag kan få operationstid men jag hoppas på att det ska lösa sig inom kort. Rehab tiden kan ta allt från 6-12 veckor. Säkert mer om jag har otur men jag är fast besluten att försöka ta mig tillbaka den här säsongen. Efter flera diskussioner med min tränare har vi bestämt att jag ska hem och opereras för att sedan återvända till Ryssland och köra rehab och förhoppningsvis kunna vara på plan igen så snabbt som möjligt. Vi spelar vår första Champions League match om 8 veckor, den kommer jag nog med största säkerhet att missa. Men jag ska tillbaka i år, jag ska spela några matcher. Jag ska vara med och bidra. Jag ska vinna Ryska liga och cupen. Såhär målmedveten har jag inte känt mig på länge. Helt plötsligt har det väckts något inom mig, en fighting spirit jag inte haft på länge.

Här är lite bilder på hur jobbigt jag har det här på Cypern när jag inte kan träna

 

 
 

Jobbigt att vara på fel sidan linjen

 

Förlängning

Jag kommer alltså flyga direkt från Cypern till Sverige, det innebär vissa problem. Jag har ALLA mina saker hemma i Ryssland. ALLA kläder och ALLT, ALLT, ALLT. Så om ni ser en naken tjej endast iklädd ett par fotbollsskor i minusgraderna hemma i Sverige inom en snar framtid så vet ni vem det är.

 

Jag vill också passa på att skicka ett STORT tack till Karin Schröder. Vad skulle jag göra utan dig? Du är BÄST

 

Sist men inte minst vill jag skicka ett kort till alla mina kusinbarn. Kolla vem vi träffa på flygplatsen, Bärgarn!

Kram 

Cypern

Kategori: Allmänt

Idag har tvättning och packning stått på schemat. Imorgon bär det nämligen av till Cypern på träningsläger. Även om jag precis kommit till Ryssland så ska det bli skönt att komma iväg till lite varmare breddgrader. Visst, det är inte supervarmt på Cypern just nu men det skiljer ju ca 35 grader från vad vi har här. Det ska bli oerhört skönt att kunna träna i enbart shorts och t-shirt igen och slippa kränga på sig hundra lager av underställ och varma tröjor.

Sedan jag kom hit har jag hunnit med ett ordentligt fotbollspass med laget. Shit vad kul det var! Vi åkte och tränade i en stor inomhushall i Moskva, givetvis med konstgräs. Det var ett ganska lugnt pass som innehöll olika passningsövningar, kvadde, avslut och spel. Ja, det blev lite löpning på slutet också men det hör väl till när det är försäsong. Efter den träningen kände jag att min förkylning jag burit på under hela julen återigen började komma tillbaka men jag försökte att förtränga den. Sedan den dagen har jag inte sett en fotboll. Vi har enbart gjort fystester. Efter ena dagens löptest kände jag återigen att kroppen inte var helt okej, denna gången gick det inte att förtränga. Feber och förkylning. Skit också!

Jag har fått lite mediciner av vår läkare och känner redan att det är lite bättre idag så jag hoppas att det går över väldigt snabbt. Om inte annat hoppas jag att värmen på Cypern kan hjälpa mig lite mot min rinnande näsa.

 

fin julgran som står utanför min lägenhet

 

 

 Veckans roligaste

5. Att min osthyvel som jag tog med från Sverige (finns inte i ryssland) gick sönder första hyvlingen

4. Ryssarnas sätt att se på tid. Vi hämtar dig om 20 min visar sig ofta betyda 1h

3. Träna fotboll igen

2. Träffa alla lagkompisar igen

1. När personen som gör löptesterna med oss frågor mig om mina föräldrar är maratonlöpare. NEJ!! Skrattade jag hysterisk fram

 

Kram

På plats

Kategori: Allmänt

Då var jag tillbaka på rysk mark igen då. Både bloggen och jag har haft 7 (välbehövliga) veckors ledighet men nu är vi båda tillbaka. Jag kommer givetvis berätta för er vad jag gjort på min lediga tid och hur mina tankar går om vårsäsongen här borta men det får bli en senare blogg. Just nu är jag mest inne för att skriva att jag har kommit på plats och återigen befinner mig i Ryssland och mina tankar inför att vara tillbaka och återigen lämna Sverige.

 

Familj, släkt, vänner och er som följt media de senaste dagarna vet att jag hade lite problem med att få mitt visum så jag tänker inte gå in mer på det. En vecka senare än planerat är jag nu här. Jag tänker vara helt ärlig nu, nästan blotta mig lite grann. Efter veckorna hemma i Sverige ville jag faktiskt inte åka tillbaka hit. Jag har nästintill haft ångest de senaste dagarna över att behöva åka tillbaka. Jag sov över hos min storebror Richard i Stockholm i natt och jag vägrade att gå och lägga mig. Om jag somnade skulle det ju betyda att jag bara hade några få timmar kvar i Sverige. Jag har gjort nästan allt för att inte inse att det är dags att åka tillbaka. Det hänger givetvis ihop med att jag har oerhört svårt att säga hejdå till folk. Jag fixar inte det. Förra gången jag lämnade grät jag när jag skulle göra det, denna gång hade jag lärt mig. Jag tog snabba farväl. En kram och ett hejdå bara, det var allt. Jag visste att jag inte skulle klara av mer än så. Jag har klarat mig från tårar denna gång, även om det var nära när jag ringde ett sista samtal för att säga hejdå innan jag lyfte. Som sagt, jag ville inte åka. Jag har varit hemma i 7 veckor och det är en lång tid. Det har varit på både gott och ont. Jag har hunnit smälta allt som hände under hösten och kunnat laddat om batterierna, det är givetvis positivt. Men jag var också hemma så pass länge att jag hann bli bekväm med det, att jag började komma in i mitt svenska liv, i den svenska vardagslunken. Därför var det extra jobbigt att åka igen. Att veta att det kanske, eller säkerligen, dröjer ca 5 månader innan jag får träffa alla igen. Jag som precis hade vant mig vid att kunna träffa alla varje dag, när jag ville. Kunna ringa när som helst, messa när som helst. Jag hade vant mig vid att alla förstår mig, i mataffärer eller var som helst. Ni som sitter och läser detta undrar kanske vad jag gör här, varför jag valde att åka tillbaka om allt nu känns så hemskt, ni kan vara lugna. Det kommer ett ”men” i allt det här. Hur skönt det än har varit att vara hemma och kunna göra sig förstådd, hur mycket jag än älskar min familj och mina vänner och hur skönt det än har varit att få lite ledigt och kunna läka min kropp så har jag faktiskt saknat det. Jag har saknat att göra det bästa jag vet, spela fotboll. Jag har saknat att vara på mitt livs äventyr och jag har saknat att lära mig och upptäcka något nytt varje dag.

När planet skulle lyfta från Stockholm idag brydde jag mig inte ens om att kolla ut. Jag visste att det bara skulle få mig att börja fundera och tänka en massa. På Sverige och alla som jag kommer sakna, jag orkade inte det. Jag öppnade en ny bok som jag fick i julklapp och började läsa istället. Egentligen var jag allt för trött för att läsa, jag hade inte sovit många timmar på natten och borde passat på att sova men jag fastnade i boken redan på första raden och utan att jag visste om det så var vi framme i Ryssland och Moskva. Efter att ha gått igenom passkontrollen och hämtat ut min väska så gick jag ut mot taxin som skulle hämta mig. Rysskylan slog över mig och med snö som piskade mot kinderna kunde jag inte annat än le. Jag var ”hemma”. Hur grått Ryssland än var just idag så kändes det bra. Jag hade kommit ”hem” och längtade efter att få börja träna igen. Jag satt och skrattade när jag såg varenda människa gå runt i sina pälsmössor och den typiska ryska musiken som spelades på radion fick mig på något konstig sätt att må bra. Jag var så glad när jag satt där i taxin. För att vara riktigt ärlig så hade jag varit väldigt orolig för hur jag skulle reagera när jag kom tillbaka. Tänk om jag skulle längta hem redan när jag landat, då skulle dessa 5 månader bli LÅNGA. Nu var känslan raka motsatsen och det kändes så himla bra. Min ryska visade sig vara väldigt ringrostig men jag och taxigubben hade några trevliga timmar tillsammans i bilköerna hem till Puchkino. Jag lyckades till och med få honom att stanna vid en mataffär och låta mig handla lite. Trevlig man det där.

 

Nu vet ni att jag är på plats och att jag mår bra. Jag sitter här framför datorn med ett leende på läpparna och känner mig taggad för att börja träna imorgon bitti. Det ska bli kul att träffa både spelare och ledare igen, det var ju trots allt 7 veckor sedan. Jag vet också att det givetvis kommer gå i perioder. Vissa dagar kommer jag längta hem väldigt mycket och det är jag förberedd på. Imorgon startar också min försäsong på allvar och det kommer vara dagar då jag bara vill spy på allt, men så är det vid den här tiden på året. Oavsett om du är i Sverige eller i Ryssland. Vi spelar inte match förrän 20 mars så nu gäller det att träna stenhårt och vara i bästa möjliga form tills dess.

 

Jag kommer starta lite nya saker här på bloggen. För er som följer mig på twitter så har ni säkert sett att jag börjat ranka saker som jag tycker är ”värt” och det kommer även komma med på bloggen. För er som inte förstår vad jag menar med det så kan jag säga att det kommer ni göra, längre fram. Jag tänker också köra med något som jag kallar ”förlängning”. Där kan jag skriva saker som kanske inte alls hör till ämnet för dagen men som jag ändå vill dela med mig av. Alla som kollar på fotboll eller andra idrotter vet att när en match går till förlängning så är det som mest spännande och roligt och det är det jag kommer ha med där. Roliga saker helt enkelt som inte alltid hör till ämnet jag skrivit om. Det kommer också bli lite listor av alla dess slag och givetvis kommer ordspråken och talesätten hänga kvar. Jag vill också uppmana er till att gärna lämna en kommentar här på bloggen. Det är så himla kul att få lite hälsningar hemifrån och det betyder mycket för mig. Jag vet att vissa säger att de inte vågar, då kan jag lugna er. Jag läser igenom alla kommentarer innan jag publicerar dem så vill ni bara skriva en hälsning men inte att det ska vara synligt på bloggen så skriver ni bara det, så lägger jag givetvis inte upp det.

Kram på er allihop och hoppas ni fortsätter att följa mig och mitt äventyr även under våren.

 

Förlängning

När jag klev på flyget idag och satt mig på min plats så tog det inte lång tid innan en flygvärdinna kom fram till mig. Det hade tydligen blivit något fel med bokningen och just mitt säte hade blivit dubbel bokat. Hon frågade om jag kunde tänka mig att byta plats så att en mamma och hennes lilla barn kunde få sitta bredvid varandra. Det kändes inte som något stort problem för mig, så jag sa att det givetvis gick bra. Det fanns bara ett problem, flyget var i stort sett fullbokat. Flygvärdinnan bad mig följa efter henne så skulle hon visa mig vart jag skulle sitta istället. Det fanns två lediga platser på hela flyget och jag fick en av dem, näst längst fram. För er som flyger ofta vet ni vad det betyder, första klass. Min nya sittplats betydde att jag istället för en plats precis vid motorerna och där jag hade behövt betala för att ens få en liten macka byttes mot en fin plats långt fram och med varm mat och dryck som ingick. Snacka om att byta upp sig!

Hej Sverige! Hejdå Sverige, hej Egypten!

Kategori: Allmänt

Hemresan från Ryssland gick väldigt bra. Allt flöt på kanon. När jag åkte från Sverige i september vet jag att jag satt och kollade ut genom fönstret på flyget och fick någon form av ångest. Att se Sverige genom fönstret och veta att det skulle ta några månader innan jag kom tillbaka var jobbig. All trygghet skulle försvinna. När jag satt på flyget den här gången och såg Ryssland utanför så kändes det bra. Jag har verkligen börjat komma in i mitt liv där och det börjar kännas hemma faktiskt. Fast det var inte lika jobbigt att lämna Ryssland som det var att lämna Sverige. Jag skrattade till lite för mig själv när jag tänkte på allt jag varit med om. Jag fick upp massa bilder i huvudet om allt jag varit med om sedan jag kom dit och jag skrattade till ännu högre. När jag spelade i Göteborg pratade vi ofta om att plats 10A på flyget var den värsta platsen man kunde sitta på. Tydligen har det gjorts undersökningar på vilka platser man inte ska sitta på om det händer en olycka och 10A var den värsta. Precis innan jag ska gå på flyget kollar jag vart jag ska sitta, 10A. Typiskt! Här har jag överlevt ryska sjukhus, svimningar i kyrkor och allt möjligt. Nu var jag äntligen på väg hem och fick plats 10A. Det var ju inte sant. Som tur var så var inte planet fullbokat så jag frågade om jag fick byta plats, det gick bra. Jag hoppade bak några säten. Jag kände mig väldigt nöjd, tills jag såg att jag numera satt på rad 13. Olyckstalet. Denna gång kunde jag inte med att byta, det skulle nog gå bra. När vi gick ner för landning på Arlanda satt jag och log för mig själv. Det första jag fick se när vi närmade oss var nämligen en liten röd stuga med vita knutar. Kan det bli mer svenskt? Nu är jag hemma i landet lagom igen, tänkte jag. Underbart!

 

Det kändes fantastiskt att få komma hem igen. Fast på något sätt väldigt konstigt. Det kändes som det var en evighetsedan jag var hemma fast ändå kändes det som igår på något sätt. Löjlig som jag är så var tårarna nära när jag fick träffa min familj igen. Mamma såg nästan mer lättad än glad ut över att få se mig igen. Hon har varit orolig i 10 veckor nu stackaren. ”Borta bra men hemma bästa” har aldrig känts mer passande än nu. Mellanlandade på Arlanda på vägen hem och hann med att träffa brorsan under en timma, underbart. Den stollen betyder allt för mig.

 

Jag och Richard på Arlanda. Vi passade också på att trycka i oss lite nyttig mat

 

”Det finns bara ett ställe som är hemma. Och det är där en människa känner sig helt trygg”. Jag har tänkt på detta och tycker det stämmer hur bra som helst. Även om jag börjar känna mig hemma i Ryssland så går det inte jämför med hur det är hemma i Sverige. Hemma i Lida. Där är jag trygg, där förstår folk mig. Där är jag verkligen hemma.

 

Jag har hunnit med ganska mycket på bara en dag hemma i Sverige. Träffat vänner, vart på kalas, klippt och färgat håret, shoppat, vart på banken och packat upp och packat om väskan igen. För imorgon är det äntligen dags. Jag och kusinen åker till Egypten tidigt imorgon bitti. En vecka med sol och bad väntar. Vill också passa på att be om ursäkt till alla som var ute i trafiken samtidigt som jag körde bil idag. Kan hända att jag tagit med mig lite av den lite mer aggresiva ryska bilkörningen, jag ska skärpa mig!

 

Färgning och klippning på g. Rysslands bruna vatten hade nämligen satt sina spår

Äntligen blond igen. uppsatt hår dock, sådär kort klippte jag mig inte! 

TACK världens bästa frisör Cissi!! 

Jag har som sagt semester fram till 10 jan igen. Vi har fått 3 veckor helt ledigt, sen är det dags att börja egenträna. De här 3 veckorna ska jag verkligen ta helt ledigt också, min kropp behöver det och mitt huvud behöver det. Därför går bloggen även den på semester ett tag. Åtminstone under veckan jag befinner mig i Egypten. Vill passa på att tacka alla som har följt mig på bloggen och för alla meddelande ni har skickat. Det har betytt väldigt mycket för mig och jag är så tacksam för allting. Jag hoppas ni fortsätter att följa mig på min resa när jag återvänder till Ryssland. Givetvis kommer jag ge er lite uppdateringar om vad jag har för mig på min semester men nu ska jag njuta åtminstone en vecka.

 

Hej på ett tag! nu tar jag semester

Även bloggen tar semester på obestämd tid

Kram Linnéa

I’m coming home

Kategori: Allmänt

I’m coming home, I’m coming home, tell the world I’m coming home. Vet inte om det är en låt som går så men jag har gått å sjungit så hela dagen åtminstone. Har mest trallat och varit glad hela dagen faktiskt. Det är nära nu. Imorgon bitti lämnar jag Ryssland för den här gången. Det känns nästan overkligt att jag ska åka hem imorgon. 

 

Jag är så glad att jag tog chansen och gjorde det här. Det har varit jobbigt i perioder det tänker jag inte förneka, riktigt jobbigt till och med. Det har också varit många riktigt bra dagar. De senaste veckorna har bara blivit bättre och bättre. Jag har kommit in i laget ännu mer och nu kan det faktiskt hända allt folk kommer fram för att de vill prata med mig. Inte för att jag förstår så mycket av det dem säger men det brukar bli en skrattfest av allt missförstånd. 

 

Har egentligen inte mycket nyheter om min fot. Blev ingen MR här utan enbart ett ultraljud (de gör det på allt i det här landet). Om jag förstod det rätt har jag vätska eller något i foten men är inte helt säker. Jag ska göra en ordentlig undersökning när jag kommer till Sverige så får vi se vad som händer. Vår doktor har gett mig några ilägg att ha i skon så länge. Tur att han valde en sådan diskret färg!

 

I början när jag kom hit var det enklare att blogga. Allt som hände var ju nytt och jag kände att jag hade något att berätta för er hela tiden. Nu har allt blivit vardag här i Ryssland och jag reagerar inte på saker på samma sätt längre. Man är van att taxi gubbarna kör som idioter, att trafiken är galen. Man har börjat komma in att pussa folk på kinderna mest hela tiden och man har börjat vänja sig vid ett nytt sätt att spela fotboll. Jag ber därför om ursäkt för att bloggen blivit betydligt tråkigare på sistone men jag börjar helt enkelt vänja mig vid allt och det känns tråkigt att skriva om vardagssaker. Det skulle bli något i stil med. ”Hej, idag har vi tränat 2 pass sen åkte jag hem och sov” inte speciellt kul kanske.

Vår gräsplan meddelande mig idag att han också vill gå på semester. Jag lugnade honom med att det var nära nu!
 
 
Såhär glad var jag efter att ha kört skiten ur mig på säsongens sista träning
 
Det är nära nu. Jag längtar verkligen hem. Jag vill träffa min familj och mina vänner. Jag vill sova i min egna säng. Jag vill äta upp alla goda kakor mamma läskade mig med på Skype häromdagen. Jag vill bara få komma hem och prata svenska. Jag vill komma hem till tryggheten. Samtidigt måste jag (lite motvilligt) erkänna att jag faktiskt kommer sakna Ryssland, jag börjar gilla det här stället. På bara 2,5 månad har det hänt så otroligt mycket och det kommer bli några roliga och intressanta månader när jag kommer tillbaka sen igen. Vi har kvartsfinal i Champions Leauge, en serieseger att slåss om och ryska cupen kvar. Sedan allt runt omkring. Jag ska försöka lära mig ännu mer ryska och komma in i livet här ännu mer, med allt vad det innebär. Det kommer bli en bra vår. Men nu är det snart semester och det ska bli helt UNDERBART! 
 
I'm comin home, I'm coming home, tell the world I'm coming home...la la la la, la la la la..
 
Kram Linnéa
 
 
 
 

Cirkeln ska slutas

Kategori: Allmänt

Då var det dags att sluta cirkeln. För den här gången. När jag kom hit var det första jag gjorde att åka på läkarundersökningar och har ni följt mig här på bloggen så vet ni ju hur d gick. Nu gör jag mina 3 sista dagar här i Ryssland innan uppehållet och jag ska avsluta det med ännu ett läkarbesök. Faste denna gång känns det enbart bra. Det är inget allvarligt utan jag ska göra en MR på min fot. Jag har redan fått tid för MR i Sverige men de vill att jag gör en här också. Det känns väldigt onödigt men är det något jag lärt mig här så är det att man gör det man blir tillsagd. Imorgon blir det alltså läkarbesök istället för träning. Tur att jag inte har ont av att åka in i magnetröntgenmaskinen men det snygga ”nattlinnet” eller vad man ska kalla det som man måste ha på sig hade jag klarat mig utan faktiskt.

 

Jag har haft ont i min fot i flera år egentligen så det är inte akut men smärtan blir alltid värre i slutet av säsongerna. Nu har det blivit så illa att jag inte kan sova för smärtan och det känns därför bra att kolla upp den. Det är ingen fara då jag klarar av att träna och spela på den egentligen men jag behöver min sömn! Om det är som jag tror så är det bara brosk i foten, då jag stukat den miljontalsgånger (knappt överdrivet). Det känns som att den låser sig och att jag behöver knäcka den tillrätta hela tiden, fast det funkar inte! Hoppas på ett bra resultat så får vid se vad jag behöver göra. Om jag behöver gå in och skrapa bort något eller om det är något jag får leva med. Hur som så blir det bra, bara skönt att veta vad det är!

 

Blir inget kort på min fot då jag lider av en fruktansvärd fot fobi. Klarar inte av att se en fot, inte ens min egen! Det är inte mycket annars som äcklar mig. Skulle vara ormar också då, det är jag livrädd för. Men det finns inget äckligare än fötter. Tycker det är konstigt hur något som är så gulligt när man är liten kan bli så fruktansvärt vidrigt när man blir äldre. FY, får rysningar bara ja tänker på det!

 

Håll tummarna för mig imorgon så ses vi snart i Sverige allihop!

 

Kram Linnéa

Semester väntar

Kategori: Allmänt

Sista matchen innan vinteruppehållet är spelad. Det blev vinst över Ryazan med 2-0 vilket betyder att vi går till vinteruppehåll som serieledare, underbart! Jag hade en jättechans att göra mål men tyvärr hann målvakten dit på mitt fruktansvärt hårda skott med vänstern (ironi). Jag fick en boll i djupet, tog med den snyggt med bröstet men skottet blev inte bättre än att målvakten kunde rädda, tråkigt. Efter matchen hade jag ett väldigt bra samtal med min tränare och det känns väldigt bra inför våren. Jag har ju spelat mest defensiv mittfältare sedan jag kom hit men det låter som att det ska bli ändring på det efter uppehållet, det tycker jag låter bra. Även om vi inte har några matcher kvar så ska vi fortsätta träna en vecka. På schemat står fystester och fotboll. Vi ska också avsluta med en bowlingturnering på lördag så det kommer nog bli en rolig sista vecka här i Ryssland.

 

Efter matchen när jag gav bort 2 par fotbollsskor

 

På söndag är det dags för mig att sätta mig på flyget tillbaka till Sverige. Om nu SAS kan överleva en vecka till annars vet jag inte riktigt hur jag ska komma hem. Det ska bli fantastisk kul att få träffa min familj och mina vänner igen, jag har saknat dem så himla mycket. 2,5 månad har jag varit utan dem nu, det har aldrig hänt förut. Självklart längtar jag hem till Sverige och till att bara få vara hemma och njuta. Att äntligen få prata svenska hela dagarna, äta svensk husmanskost och bara få andas svenskluft, det har jag saknat. Men det finns något annat som jag verkligen ser fram emot just nu. Redan i somras började nämligen jag och min kusin Emelie att diskutera en resa. Sommaren i Sverige var väl inte direkt någon höjdare och det kändes som att det skulle bli en lång höst med regn och rusk. Vi skämtade nog mest om det i början och eftersom hon är tvåbarnsmamma så trodde jag aldrig att det skulle bli av, men nu är det dags. Visserligen fick vi planera om lite i vårt avresedatum då ingen av oss hade räknat med att jag helt plötsligt skulle flytta till Ryssland men sedan en månad tillbaka har allt varit bokat och klart. Den 27:e nov lyfter flyget från Landvetter mot Egypten och Makadi Bay. Barnfria en hel vecka på ett all inklusive hotell i 27 grader värme, kan det bli bättre? Jag har visserligen saknat barnen oerhört mycket så dem skulle gärna få följa med men en resa är precis vad jag behöver just nu. Kanske låter väldigt konstigt då jag varit hemifrån i mer än två månader men detta blir på ett annat sätt. Detta är semester och avkoppling. Kan inte komma ihåg när jag slappnade av fullt ut senast. Även om jag har en vecka kvar här i Ryssland så måste jag erkänna att mina tankar redan är i Egypten. Det får vara okej nu. Vi har inga matcher kvar som jag behöver fokusera på och då tycker jag att man kan få längta till och tänka på något som ska hända inom kort.

 

Bilderna är tagna från Vings hemsida. Det är alltså här vi ska vara i en veckan, kan knappt vänta

 

Det blir alltså till att komma hem, krama om familjen i två dagar och sedan åka igen. Jag längtar så oerhört mycket till båda delarna. Borde nog försöka hinna med att klippa mig (ser helt gräsligt ut för tillfället) och givetvis tvätta lite kläder innan jag åker också men det ska jag nog hinna med. Har ju en hel dag på mig! Tidsoptimisten i mig tror det åtminstone. Jag önskar jag kunde spola fram tiden lite men den som väntar på något gott, som det heter! Samtidigt har jag mycket roliga saker som väntar den sista veckan här så det kommer gå fort och bli roligt på samma gång.

Nu måste jag dra mig, ska åka och träffa ett svenskt hockeyproffs nu

Kram Linnéa

Richard

Kategori: Allmänt

 När jag bara var 9 månader gick min pappa bort i cancer. Min storebror är bara tre år äldre än mig men har alltid varit både en bror och som en pappa till mig. Jag vet inte vad jag skulle gjort eller hur jag hade klarat mig utan honom. Även om vi alltid haft en väldigt fin och otroligt nära kontakt och nästan varit mer som bästa vänner än syskon många gånger så är jag så otroligt glad att vår relation bara blir bättre och bättre för varje år som går. Du betyder allt för mig och jag är så tacksam för allt du gjort och fortfarande gör för mig. Jag är så fruktansvärt stolt över dig. Idag är det Richards födelsedag. GRATTIS på din 27 års dag! Saknar dig så otroligt mycket men vi ses en snabbis på Arlanda på söndag. Älskar dig!

Kram Syrran 

Ryazan

Kategori: Allmänt

 

Imorgon åker vi iväg igen för vår sista match innan uppehållet. Matchen spelas inte förrän på söndag men vi har ca 6 timmar i buss dit så vi åker dagen innan för att få en så bra uppladdning som möjligt. Det känns så konstigt med uppehåll för mig då det bara är min andra seriematch med Rossiyanka men det ska bli skönt och komma hem snart och kroppen behöver vila. För motståndet den här gången står Ryazan och det är något som känns väldigt speciellt för mig. Inte bara för att dem ligger före oss i serien.

 

Jag växte upp med att gå i kyrkan och i vår kyrka hemma i Ljurhalla så hade vi en systerkyrka (fadderkyrka) i Ryssland, Ryazan. Vi har stöttat dem i sin verksamhet och haft diverse olika utbyten. De har varit och hälsat på oss i Sverige och några från vår kyrka har varit och hälsat på i Ryssland. I somras var vi även med och anordnade en fotbollsskola i Ryazan och vi har även genom åren skänkt kläder och andra nödvändigheter till dem. Därför känns den här matchen väldigt speciell för mig. Jag har hört så mycket om Ryazan genom åren men har aldrig trott att jag skulle möta dem i en seriematch. Jag har givetvis inte koll på det men det kan faktiskt vara så att någon av de tjejerna som varit och hälsat på oss i Sverige och hemma i min lilla by Lida faktiskt är min motståndare på söndag.

 

När jag kliver in på planen kommer jag givetvis göra allt för att vinna över dem men både innan och efter själva matchen så kommer laget och staden Ryazan alltid betyda något extra för mig. Jag har också hört att några från Ryazans kyrka ska komma och kolla på matchen då de vill träffa mig så jag har packat med mig två presenter till dem. Ingen aning om det kommer bli uppskattat men det var det enda jag hade att ge bort här i Ryssland.

 

Kram Linnéa

Grattis Carl

Kategori: Allmänt

 
                         Grattis till min underbara lilla kille, Carl, som fyller 3 år idag!

Saknar dig så det värker i hjärtat men snart ses vi äntligen igen

 

När jag spelade i Göteborg och vi hade en ledig dag så visste jag precis vad jag skulle göra. Vad jag ville göra. Hur jag skulle spendera mina dagar. Jag åkte alltid hem till min kusin Emelie och henne två barn, Carl och Axel. Axel som också är min gudson. Jag älskar barn och lånar mer än gärna mina kusinbarn en stund(en stund räcker, haha). Det spelar ingen roll vilket humör jag än är på så får de mig alltid att må bra. Efter de tyngsta förlusterna då man hest vill gå under jorden så är det den perfekta medicinen. Två minuter med barnen så är man glad igen. Jag älskar att vara hos dem och när jag är här så saknar jag det varje dag. Jag saknar att Carl alltid kommer fram till mig, tar mig i handen och säger ”Nea kom” när han vill att vi ska leka eller att jag ska hjälpa honom med något. Eller när han tycker att jag och hans mamma pratar för mycket och han säger ”Inte prata Nea”. Det får mig att skratta bara jag tänker på det.

 

Det finns bara en gång som jag inte har klarat av att vara med honom och det var innan jag skulle åka hit. Jag var där kvällen innan och skulle säga hejdå men jag klarade inte av det. Större klump i halsen har jag nog aldrig haft. Det är jobbigt när han inte förstår. Jag visste när jag åkte hem den kvällen att det skulle dröja mer än två månader innan jag skulle träffa honom igen, det förstod givetvis inte han. ”Hejdå Nea” var det sista Carl sa till mig och trodde väl att vi skulle ses och leka dagen efter som vanligt, det gör mig både väldigt glad och ledsen varje gång jag tänker på det. Tur att Skype finns så jag har kunnat prata och sett dem båda lite åtminstone. När jag låg på sjukhus här i Ryssland sa Carl också ”Nea suk, Nea komma hem Carl”. Återigen så värmer det otroligt i hjärtat samtidigt som jag får en klump i magen.

 

Grattis på din 3 årsdag älskade lilla unge! Nästa söndag kommer jag hem igen, lagom till ditt kalas. Då ska du få den största kramen någonsin

 

 

 

Massa kramar från ”Nea”

Inställda flyg

Kategori: Allmänt

 

Vi vann vår näst sista seriematch innan uppehållet igår med 5-0. Kändes tryggt redan från början egentligen och det kunde blivit fler mål. Vi har svårt att göra mål på våra chanser just nu men 3 spelmål och 2 straff gjorde att siffrorna blev ganska stora till sist. Nu väntar Ryazan i sista matchen och vinner vi den så kan vi gå till uppehåll som serieledare, det hade suttit mycket fint. Både vidare till kvartsfinal i Champions League och serieledare men som sagt vi har en match kvar och det är mot laget som ligger före oss, så det kommer bli tufft.

 

Här ser ni min fotbollssko till vänter i storlek 38 och min lagkompis fot bredvid. Kan ju inte vara svårt att träffa bollen med den där inte! 

 

Vi spelade som sagt igår (läs tisdag). Vi flög tidigt i måndags morse. 04.15 stod min klocka på och ca 8 timmar senare var vi framme. Jag är en riktig nattuggla men det betyder också att jag är en riktigt dålig människa på morgonen. Jag orkar liksom inte ens försöka vara trevlig. Bussresan till flygplatsen blev därför en väldigt tyst historia för mig.  Med lite musik i öronen lyckades jag somna till en timma åtminstone. När vi väl kom fram till Krasnodar, där vi skulle spela, genomförde vi ett lättare träningspass sedan blev det mat och till att hoppa i säng tidigt. Nattuggla som jag är kunde jag dock inte somna. Jag kan erkänna att jag hade varit lite rädd för att flyga inrikes i Ryssland. Jag är egentligen inte speciellt flygrädd men jag har respekt för det och man har hört så mycket om olika flygningar i Ryssland, men inget av det stämde. Det var som vilket annat flyg som helst och var inga problem överhuvudtaget. Skönt.

 

Det blev äntligen tisdag och matchdag, det är de bästa dagarna! Jag kände mig förvånansvärt pigg efter så lite sömn de senaste dagarna och kände att detta skulle bli en toppen dag, det blev det också till en början. Vi gick iväg på en promenad längst något vatten (säkert någon känd flod som jag inte har en aning om) och gick igenom en väldigt fin park. Underbar dag så långt. Vädret var fint också, kallt men fint. En härlig höstdag helt enkelt. Matchen flöt ju även den på väldigt fint och det såg ut att bli en helt klockren dag men jag ropade hej för tidigt, dagen skulle ändras helt. Vi åkte tillbaka till hotellet en snabbis, klubbens president ville prata lite med oss. Jag satt givetvis och lyssnade men förstod inte ett ord under 30 min. Jag satt istället och roade mig med att sätta ihop egna svenska meningar till det han sa och det blev roligare och roligare ju mer han började gestikulera. Efter det bar det av till flygplatsen.

 

Bussen vi åkte i var fruktansvärt liten, vi satt som packade sillar och det blev bara varmare och varmare. Som om inte det räckte satte busschauffören på en dvd. Det var en konsert från Moskva med gamla 80-talshits på högsta volym. Eftersom det alltid är hemsk trafik i det här landet blev vi ganska sena till flygplatsen. Vi sprang in med all vår packning men det hade vi inte behövt. Flyget var försenat 4 timmar och istället för kl 20.00 skulle vi nu åka vid midnatt. Jaha, 4 timmar på världens minsta flygplats, underbart. Där satt vi, hungriga, utan nät och inget att göra. Jag försökte roa mig med att spela spel på mobilen och lösa lite korsord men tiden gick fruktansvärt långsamt. När klockan började närma sig 12 kom det upp nya bud, kl 01.00 skulle vi få åka. Det var bara att gilla läget, en timma till skulle vi få vänta och det gjorde vi också. När klockan väl slog 1 fick vi beskedet, flyget var inställt. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, vi hade suttit och väntat i 5 timmar helt i onödan. Det tog ytterligare en halvtimma innan en buss kom och hämtade oss och körde oss till ett hotell inte allt för långt bort. Vi skulle få ta ett flyg 11.45 dagen därpå istället.

 

Klockan var nu över 2 och efter ett kortare samtal till mamma så somnade jag som en stock. Det spelade ingen roll att mina två kamerunska vänner spelade hög musik och dansade som tokar inne på rummet, jag var för trött och somnade ändå. 5 timmars sömn blev det innan det var dags att gå upp igen och börja resan hemåt. Hemvägen flöt på bra även om det tog sin tid, 10 timmar närmare bestämt.

 

Just nu har jag ont i både ryggen och rumpan. Det är märkligt hur man aldrig kan hitta en skön position när man reser. Efter x antal timmar på buss, flygplats, flyg, buss igen och en avslutande taxiresa så är det skönt att vara hemma. Synd att det var vår enda lediga dag bara, imorgon väntas det två nya träningar. Det är bara att försöka ladda om.

 

Jag kan erkänna att jag har klagat ganska mycket under resans gång. Jag är inte van vid sådana resor för enbart en bortamatch men när jag såg mina ryska lagkamrater som inte verkade tycka det var något konstigt alls så försökte jag med, att som dem, gilla läget! Tur vi hade en skön vinst med oss hem i bagaget åtminstone, annars hade resan blivit ännu värre.

 

Jag var dålig på att ta kort på resan tyvärr men bjuder på två åtmistone

överst ser ni Sam (vår ena massör), Augustine och Pumi som har smugit in till vår sjukgymnast eftersom det ryktades om att det fanns godsaker där. På andra bilden ser ni hur det såg ut när vi ätit och druckit klart. kan säga att vi länsade allt som fanns. 

Kram på er

Utskitet äppelmos

Kategori: Allmänt

 

Vill be om ursäkt för att jag varit urusel på att blogga den senaste tiden. Har egentligen inga undanflykter mer än att jag inte har orkat. Säsongen börjar lida mot sitt slut och både kropp och huvud går på tomgång. Därför har bloggen fått stå åt sidan lite, både kropp och huvud behöver nämligen orka någon vecka till. Ofta (om man pratar om bilar) får man inte köra på tomgång mer än några minuter och jag undrar hur länge det är okej att göra det med sin egen kropp. Vi spelar sista seriematchen den 18:e november men fortsätter att träna en vecka till efter det. Den 25:e återvänder jag alltså mot väst och Sverige igen. 2 veckor till på tomgång får det åtminstone bli.

 

Det är svårt att förklara för de som inte är idrottsmän eller kvinnor hur man mår såhär 2 veckor innan det är semester. Hur mycket man än älskar fotboll och spela matcher och träna och allt vad det innebär så kommer man till en punkt där kroppen skriker efter vila. Jag har tränat sedan 3:e januari och inte haft många dagar ledigt sedan dess. Fast egentligen kan man inte räkna så heller. Vår serie förra året tog slut någon gång i mitten av november och som jag sa körde vi igång igen redan 3.e januari. Innan dess hade jag även hunnit med att köra den obligatoriska egenträningen någon vecka innan. Som ni säkert själva kan räkna ut betyder det att jag inte hade många dagar ledigt mellan säsongerna. Det senaste året har jag visserligen inte spelat med landslaget och varit på slutspel hela somrarna då det normalt är lite ledigt men det betyder inte direkt att man får något ledigt för det. Ca 2 veckor brukar man få, fast då man måste sköta sin egenträning så kanske man landar runt ca 5 dagar helt ledigt. Jag har spelat fotboll i 20 år men kanske hållit på såhär i ca 6-7 år och det är klart att det tar på kroppen. De dagarna man får över jul och nyår brukar dock vara guld värda. Man hinner vila upp kroppen litegrann men kanske framförallt huvudet och längtar sedan efter en ny säsong. Som idrottsman eller kvinna har du i stort sett aldrig ledigt, du måste alltid tänka på att hålla dig i någon sånär form men det är i just den perioden som jag befinner mig i just nu som är den jobbigaste. Som jag skrev inledningsvis, både kropp och huvud går på tomgång. Man har några veckor kvar men känner att man inte har mycket kvar att ge. Det är då det är som tyngst. Man måste vara lika fokuserad som i början av säsongen. Poängen man spelar om är lika mycket värda nu som i början och matcherna är lika mycket, om inte mer, betydelsefulla nu som i början, det brukar vara nu allt avgörs. Serien, cuper och Champions League. Det handlar om att bita ihop och försöka kräma ur det absolut sista som man har i kroppen. Huvudet är extremt trött men man (åtminstone jag) får svårt att sova och kroppen värker från topp till tå. Det är som att gå i dvala. På träningar gäller det att hitta kraft och energi för att försöka göra det så bra man bara kan samtidigt som man har lite små känningar här och var. Kroppen skriker VILA men huvudet svarar KÖR PÅ, bara lite kvar nu. Det är tungt nu men jag vet att jag kommer ta mig igenom det, det har jag gjort så många gånger förut. Närmast en bra beskrivning på hur man känner sig just nu kommer nog Robert Broberg och hans låt ”utskitet äppelmos”, bättre än så kan jag inte förklara det. Ja, jag lyssnade på honom när jag var liten (yngre) haha..nu fick ni något att skratta åt men det bjuder jag så gärna på. tillbaka till ämnet.

 Mycket fin platta 

 

I år är ju situationen lite annorlunda också. Jag befinner mig i ett annat land, långt från familj och vänner som kan ge mig energi. Jag står på egna ben och måste försöka hitta egna vägar att både samla, hitta och spara energi på. Därför orkar jag inte skriva så mycket om våra matcher. Resultat och en kort sammanfattning får ni givetvis men att gå in på matcherna på djupet tar för mycket energi, det känns som att spela matchen igen om jag skriver om det och det orkar jag verkligen inte. Det är en svår balansgång mellan att räkna ner dagarna till semestern till att vara i nuet och fokusera och prestera när det behövs som mest. Jag försöker hitta min väg. För det går inte att komma ifrån att jag längtar hem till Sverige och semester nu. Jag har varit här i ca 60 dagar och det har tagit mycket på krafterna att försöka komma in i laget och anpassa mig till både en ny kultur, nytt sätt att spela och allt runt omkring. Varje dag här tar energi och kraft. Jag anstränger mig. Det tar oerhört mycket energi att bara gå och handla, att göra sig förstådd. Sådant tänkte man inte ens på hemma i Sverige. Samtidigt har jag inga ”måsten” här som man har hemma. Jag lever friare här på det sättet.

 

såhär funkar det verkligen inte på mitt jobb. Jag måste alltid vara 100 % och kanske framförallt på helgerna då det oftast är matcher.

Jag inser att allt detta låter väldigt negativt och det är inte alls så jag menar det egentligen. Jag älskar fotboll, jag älskar att träna och spela matcher. Fotboll är mitt liv och det bästa jag vet. Jag försöker bara ge er en bild om hur man mår såhär i slutet av en säsong, hur det känns att vara elitidrottare. Hur jag har det på mitt ”jobb”.

 

Skriver snart en ny blogg men en kort sammanfattning om vår match igår och vår evighetsresa hem.

 Kram Linnéa

Vad är det för en dag?

Kategori: Allmänt

Om ni nu sätter er bekvämt, värmer upp rösten lite och sjunger fram nästa mening så kommer detta bli mycket roligare, då kör vi.

Vad är det för en dag? Nej det är ingen vanlig dag för det är en månad kvar till min födelsedag, hurra hurra hurra!

 

Nä, jag skämta bara. Visserligen är det precis en månad kvar till min födelsedag men det är inte därför dagen är så speciell. Idag spelar vi nämligen andra omgången i Champions League. Vi har ett bra resultat att spela på då vi vann med 1-0 borta i Prag men det kommer bli en fruktansvärd tuffmatch. Tjeckiskorna spelade tufft och hade några riktigt bra spelare så detta är långt ifrån avgjort. Jag har en liten känning i mitt lår tyvärr så får se hur många minuter jag får spela idag. Att kroppen börjar säga ifrån är kanske inte helt konstigt då jag började min säsong redan 3:e januari men givetvis hade jag kört egenträning i 3 veckor innan dess. Dessutom har jag bara bara haft ca 5 dagars semester sedan i januari. De andra spelarna här i Ryssland började inte sin säsong förrän i augusti och har lite piggare ben än vad jag har. Fast nu är det bara 3 veckor och 3 matcher kvar, det ska nog både jag och kroppen orka med.

 

Bor återigen på hotell, denna gång ute på vischan någonstans i Moskva. Känns som jag bott i en resväska den sista månaden, eller egentligen hela tiden sedan jag kom hit till Ryssland. Fast man ska väl inte klaga, hotellfrukost är ju inte helt dumt.

 

Om ni läst min blogg tidigare så vet ni att jag är lite av en siffernöd. Idag står siffran 8 i centrum. Det är den 8:e november, vi spelar åttondelsfinal och det är min 8:e match i Champions League. Dessutom är de 8:e dagen som det snöar sedan jag kom till Ryssland. Nu hoppas jag bara att 8 är ett lyckotal! Det borde det vara tycker jag, jag är ju född den 8:e och är en 88:a. Det måste ge tur. Tyvärr har dem inte fixat min riktiga matchtröja än så får inte spela i nr 14, utan får fortfarande spela i nr 37, det känns inte helt trivsamt.

 

Skriver inte mer nu eftersom jag måste börja ladda för matchen och ha fullt fokus på vår uppgift idag. Kl. 13.00 svensktid kan ni följa vår match på uefa.com. Håll tummarna för att vi tar oss vidare till kvartsfinalen. Nu kör vi!

 

Grattis Kopparberg och Ldb till avancemanget, vi kanske ses i en kvartsfinal.

 

Kram Linnéa

Tid för reflektion

Kategori: Allmänt

 

 

Medan regnet piskar mot mitt fönster sitter jag inne i sängen och lyssnar på tvättmaskinen som är i fullgång. Jag har knappt en dag hemma i lägenheten innan det är dags att bege sig till ett hotell i Moskva och andra matchen i Champions League. Packa upp, tvätta och packa ner igen står alltså på schemat. Fast mest av allt försöker jag ta mig tid till att reflektera över min tid här i Ryssland. Jag har varit här i 8 veckor nu och givetvis har det hänt hur mycket som helst, både bra och dåliga saker. Saker jag för alltid vill och kommer minnas men också saker jag gärna förtränger. Då jag har knappt 3 veckor kvar känns det som ett bra läge att börja fundera på vad jag egentligen har varit med om, vad jag har tyckt om med att vara här och vad som kunde varit bättre.  Det kanske finns saker som jag kan påverka för att det ska bli ännu bättre men då måste jag ju först bli medveten om vad jag tycker och tänker. Jag tror att det är lätt att man bara kör på här i livet, att dagar och kanske år bara passerar utan att man tänker på det eller märker det. Jag vet inte om det är Mads Mikkelsens reklam för Fritidsresor som gjort mig inspirerad men jag skulle vilja få fler av ”dagarna vi minns” istället för ”dagarna vi inte kommer ihåg”. Jag tror att det är viktigt. Därför ska jag försöka ge mig på en liten summering och lite plus och minuslistor om min tid här. Jag gör det dels för att förstå vad jag egentligen upplevt men också för att göra mig mer uppmärksam på vad som händer och på så sätt kunna ta tillvara på de knappa 3 veckorna som återstår på ett bättre sätt.

 

Vi börjar med det dåliga.

- Sjukhusveckan. Solklar etta på listan av dåliga saker. Jag har skrivit om det tidigare i bloggen och behöver inte gå in på det mer. Samtidigt är jag en människa som tror på att allt händer av en anledning, att det kommer något gott ur allting. När jag ser tillbaka på den veckan nu i efterhand kan jag riktigt se hur jag växte som människa där inne. Om jag var 169 cm lång när jag kom dit så var jag säkert minst 175 när jag kom ut. Jag växte som människa oerhört på bara en vecka. För er som inte riktigt förstod så är jag fortfarande 169, maten där inne fick mig inte att växa direkt men jag blev starke som människa och lärde mig oerhört mycket om mig själv. Bjuder på ett visdomsord som jag läste precis när jag kom hem därifrån.

"You never know how strong you are - until strong is the only choice you have"

 

- Speltiden. När jag kom hit var inte alla papper klara och jag fick inte börja spela matcher innan mitt arbetsvisum var klart. När det väl blev klart var jag sjuk i 2 veckor och kunde inte spela på grund av den anledningen. När jag äntligen var på planen igen var min tränare rädd att jag inte var fulltränad efter att ha tappat 4 kg på sjukhuset och tar det nu lugnt med min speltid. Jag hoppas att han snart ser att jag är 100 % återställd och redo för spel igen.

 

- Rökningen. Jag ska inte säga att alla i Ryssland röker för så är det givetvis inte men det känns så. Jag tycker att vi ska vara extremt glad över att vi infört förbud för rökning på våra restauranger och klubbar i Sverige. Jag klarar mig då jag oftast befinner mig i min lägenhet, omklädningsrummet eller fotbollsplanen och där är det helt rökfritt så går ingen nöd på mig egentligen. Bara chockerande att se att så många röker här.

 

En av få förbudsskyltar här i Ryssland

 

Kan inte komma på fler saker som varit riktigt dåliga för att platsa på en minuslista men ska avsluta bloggen lite senare med saker jag lärt mig om Ryssland eller bara saker jag reagerat på. Vissa är bra, andra mindre bra. Nu går vi till de som varit riktigt bra.

 

+ Utmaningen. Detta var precis vad jag behövde i mitt liv just nu. Både som fotbollsspelare och som människa. Jag är glad över att vara här och jag känner att jag utvecklas som båda min ”jag” varje dag. Med det menar jag både fotbollsspelaren Linnéa och den vanliga personen Linnéa, det är två olika personer nämligen. Fast i en och samma kropp givetvis.

 

+ Människorna. Det finns otroligt många härliga människor här. Både spelare, ledare och folk runt omkring laget. Att även ha fått lära känna Sofia bättre har varit riktigt roligt. Hon är en toppenbra tjej och vi har roligt tillsammans. Jag skrattar mycket tillsammans med de i laget och det ser jag som något oerhört positivt. Vi har många olika nationaliteter i laget och många kommer från olika kulturer, det är ruskigt intressant. Att få sitta och prata med folk om deras hemland och hur saker och ting fungerar där är både lärorikt och lockar fram många skratt.

 

+ Träningarna. Vi tränar väldigt mycket här, flera gånger mer i veckan än jag gjorde hemma i Sverige. I början var det jobbigt för kroppen men nu börjar jag komma in i det. Det är fantastiskt hur mycket kroppen orkar egentligen. Träningarna här är också väldigt annorlunda jämfört med vad jag är van vid sedan min tid i Göteborg och även om jag älskade träningarna där så känns det både roligt och inspirerande med nya övningar och ett nytt sätt att tänka fotboll.

 

+ Arenan. Vår arena håller absolut världsklass. Jag har varit inne i bland annat Arsenals arena (herrar) och givetvis går det inte att jämföra men jag tror inte att det är många damfotbollsklubbar i världen som har det mycket bättre än vad vi har det. Två olika planer, en med vanligt gräs och en med konstgräs. Planerna sköts otroligt bra dessutom. Omklädningsrummet är rymligt och fräscht. I samma byggnad hittar man bland annat både hotell, flera olika konferensrum, kontor för alla möjliga olika områden, vilorum och matsal mm. I byggnaden bredvid hittar man bland annat gymmet, badhus och alla möjliga olika inomhushallar för både brottning, boxning, fotboll, handboll och vad det än kan vara. Toppklass helt enkelt.

 

Här kör vi återhämtning med bad, bastu och kallbad minst en gång i veckan

 

Ska nu försöka ge mig på en liten lista på saker jag lärt mig eller noterat som lite annorlunda. Det finns givetvis även bra saker med på listan.

 

1.Trafiken. Trafiken här i Ryssland är galen om man jämför med hemma i Sverige. Jag vet knappt om de har några regler här. I Sverige ligger man ju nästan bara i vänsterfil om man ska köra om och om man kör där och det kommer upp en bil bakom så blinkar man snällt in i högerfilen och släpper förbi den stressande bilen bakom. Det existerar inte här. Här zick-zackar man sig emellan och kommer man inte förbi kör man förbi längst vägrenen. Rondeller ska vi inte ens prata om, där finns det inga som helst regler. De du Hedvig? (internet skämt).

 Det känns även som att alla i Ryssland kör bil. Det är inga snygga vrålåk direkt utan de flesta bilarna är gamla skrothögar som knappt startar. Jag har också lagt märke till att bensinen här är extremt billig, ca 6 kr/litern (om jag nu lyckats med min huvudräkning). Det är säkert en bidragande orsak till att det alltid är så mycket trafik. De flesta har råd att köra bil och behöver inte tillämpa samåkningen som vi oftast tvingas till i Sverige. Sen har ju Moskva ca 15 miljoner invånare så att det är trafik där är kanske inte helt konstigt.

Jag har också lärt mig att bilister inte bryr sig det minsta om de människor som går. Här kör man bara på och om man skvätter ner alla människor som går runtomkring bryr man sig inte alls om (pratar nu av egen erfarenhet). Att sakta ner för en vattenpöl eller att ta det lite lugnt när man kör förbi en gångare finns inte i deras värld.

 

Trafiken i Moskva. Såhär farligt är det inte där jag bor som tur är.

 

2.Ryska. Det är ett svårt språk att lära sig. Jag lär mig mer och mer för varje dag som går och tycker att jag klarar mig helt okej åtminstone. Man tycker säkert alltid såhär när det är ett språk man inte kan men de pratar oerhört snabbt här. Det som slagit mig och som jag förvånas över varje gång är när de börjar prata ryska med än. Man förklarar att man inte förstår ryska men likt förbannat så fortsätter de att prata ryska. Jag har svårt att se att det skulle hända i Sverige. Skulle jag börja prata med någon på svenska och den uttrycker att den inte förstår språket då skulle jag ju inte fortsätta prata svenska direkt.

Att så få människor i landet kan engelska är även något som förvånat mig, speciellt i en storstad som Moskva. Jag har inga siffror på hur många i landet som kan engelska men den siffran kan verkligen inte vara hög. Märkligt tycker jag.

 

3. Strumpor. Det låter säkert hur konstigt som helst men våra träningsstrumpor är underbara. Det är en sak som jag inte varit bortskämd med i de klubbar jag spelat i tidigare och jag riktigt njuter varje gång jag får ta på mig dessa sköna strumpor. Töntigt, mycket möjligt men guldvärt när man tränar ca 10 pass i veckan. Fötterna är det viktigaste jag har och dem är värda bra strumpor.

 

4.Te. Ryssland älskar te. Vart man än är så finns det te. Vi har det till och med i omklädningsrummet. Innan matcher, i paus och efter dricks det te. De spelarna som sitter på bänken sitter även dem och dricker te mitt under match. Jag har aldrig gillat varken te eller kaffe men några koppar te har redan slunkit ner, börjat nog bli vuxen snart!

 

5.Mataffärer. Det är annorlunda när man ska handla mat här i Ryssland. Det finns inte stora ICA Maxi överallt utan små butiker är det vanligaste. Man går in och där sitter det en person bakom disken.  Du får säga vad du vill ha och så hämtar dem det åt dig. Det finns även andra små butiker där du får hämta dina varor själv och det är de butikerna jag brukar försöka besöka, eftersom min ryska inte är helt strålande är det lättare på det sättet. Det finns även större mataffärer givetvis men jag tror att vi är väldigt bortskämda i Sverige med stora matkedjor överallt.

 

Finns väl egentligen väldigt mycket mer att skriva om men jag nöjer mig här. Desto mer jag tänker efter desto mer förstår jag att jag faktiskt har trivts väldigt bra här. Givetvis har jag längtat hem i perioder och gör det fortfarande men jag mår bra. Jag gillar utmaningen och tycker det är roligt att lära mig mer och mer om Ryssland för varje dag som går. Jag har aldrig trott att jag ska få en sådan här möjlighet och om jag nu hade fått det så trodde jag aldrig att jag skulle göra det. Nu är jag här och jag ångrar mig inte en sekund att jag hoppade på det här tåget (Nä, jag flög hit. Bara ett uttryck). Jag hoppas att jag kommer kunna utforska mer av Ryssland och framförallt Moskva lite senare. Avslutar dagen med en bild som min fina vän Petronella Thorild skickade till mig en dag när jag hade det lite tyngre. Som Carola sjöng "sanna vänner kan man alltid lita på"

 

Kram Linnéa

SM- Guld

Kategori: Allmänt

 JAAA.. Sm-guld, sm-guld, sm-guuuuld!

 

Vi har återigen börjat ett nytt träningsläger inför Champions League och har tränat två pass idag, imorgon är det två nya som står på schemat. Efter sista träningen idag så kände jag att jag var riktigt nervös, kunde inte riktigt förstå varför. Jag hade en konstig känsla i magen, en oroligkänsla. Det tog några minuter tills jag insåg vad det berodde på, Elfsborg skulle spela om guldet idag.

 

Under matchen har jag suttit ute i korridoren eftersom det är bättre nät där. Jag har följt matchen genom livescore, radio och smskontakt med flera olika personer. Jag har även läst alla liveuppdateringar om alla matcher och försökt få en så bra känsla som möjligt men visst hade jag mycket hellre varit på plats på Borås Arena ikväll. Mina lagkamrater har inte riktigt förstått vad jag hållit på med och säkert tyckt att jag är lite konstigt då jag helt plötsligt skrikit rakt ut i ren glädje. När jag efter slutsignalen sprang som i trans i korridoren frågade några vad jag höll på med, jag bjuder på det! Det har varit en lång säsong och man måste få fira.

 

Vilken säsong! Jag har sett så många matcher jag kunnat. Tror jag varit på åtminstone 5 hemmamatcher, 1 bortamatch och säkert sett minst 5 matcher på tv. Första delen av säsongen var helt underbar, Elfsborg ledde med hela 8 poäng och allt kändes helt fantastiskt. Efter sommaruppehållet kom dippen (för er som inte är sportintresserade så betyder inte det sås, utan att det går tyngre i en period). Lagen bakom tog in allt mer och för bara en vecka sedan låg Elfsborg på tredjeplats. Dem var inte uträknade men Häcken och Malmö såg ruskigt starka ut och ska jag vara ärlig så trodde jag att guldet, återigen, gled ur både händer och fötter på Elfsborgsspelarna.

 

Efter några riktigt viktiga segrar i de senaste omgångarna och då lagen framför började darra riktigt ordentligt så är det så fruktansvärt skönt att de får fira idag. De är värda de allihop.  Som i alla lag har man sina favoriter och jag har givetvis mina i Elfsborg också. Anders Svensson kommer alltid vara nummer 1 men jag skulle också vilja ge de unga spelarna Oscar Hiljemark, Niklas Hult och Johan Larsson extra beröm för den här säsongen. De är unga men har tagit ett enormt ansvar och varit väldigt tongivande i inte bara Elfsborg utan hela allsvenskan i år. Men ett lag behöver alla sina spelare, även de som suttit på bänken hela året och kanske inte spelat en enda minut. Utan dem hade det inte blivit något sm-guld.

Grattis Elfsborg!! Fira riktigt ordentligt ikväll nu. Själv ska jag ta mig ett glas vatten och gå och lägga mig men jag gör det med ett väldigt stort leende på läpparna!

 

Brorsan skickade en bild på hur han firade sm-guldet! En given hyllning till Anders "Taco" Svensson

 

Försökte även lägga upp en film där mina afrikanskalagkompisar försöker sjunga SM-guld, sm-guld men lyckas inte riktigt med det. Kommer jag på hur man gör så lägger jag upp den senare.

 

Kram Linnéa