linnealiljegard.blogg.se

Hemresan från Ryssland gick väldigt bra. Allt flöt på kanon. När jag åkte från Sverige i september vet jag att jag satt och kollade ut genom fönstret på flyget och fick någon form av ångest. Att se Sverige genom fönstret och veta att det skulle ta några månader innan jag kom tillbaka var jobbig. All trygghet skulle försvinna. När jag satt på flyget den här gången och såg Ryssland utanför så kändes det bra. Jag har verkligen börjat komma in i mitt liv där och det börjar kännas hemma faktiskt. Fast det var inte lika jobbigt att lämna Ryssland som det var att lämna Sverige. Jag skrattade till lite för mig själv när jag tänkte på allt jag varit med om. Jag fick upp massa bilder i huvudet om allt jag varit med om sedan jag kom dit och jag skrattade till ännu högre. När jag spelade i Göteborg pratade vi ofta om att plats 10A på flyget var den värsta platsen man kunde sitta på. Tydligen har det gjorts undersökningar på vilka platser man inte ska sitta på om det händer en olycka och 10A var den värsta. Precis innan jag ska gå på flyget kollar jag vart jag ska sitta, 10A. Typiskt! Här har jag överlevt ryska sjukhus, svimningar i kyrkor och allt möjligt. Nu var jag äntligen på väg hem och fick plats 10A. Det var ju inte sant. Som tur var så var inte planet fullbokat så jag frågade om jag fick byta plats, det gick bra. Jag hoppade bak några säten. Jag kände mig väldigt nöjd, tills jag såg att jag numera satt på rad 13. Olyckstalet. Denna gång kunde jag inte med att byta, det skulle nog gå bra. När vi gick ner för landning på Arlanda satt jag och log för mig själv. Det första jag fick se när vi närmade oss var nämligen en liten röd stuga med vita knutar. Kan det bli mer svenskt? Nu är jag hemma i landet lagom igen, tänkte jag. Underbart!

Det kändes fantastiskt att få komma hem igen. Fast på något sätt väldigt konstigt. Det kändes som det var en evighetsedan jag var hemma fast ändå kändes det som igår på något sätt. Löjlig som jag är så var tårarna nära när jag fick träffa min familj igen. Mamma såg nästan mer lättad än glad ut över att få se mig igen. Hon har varit orolig i 10 veckor nu stackaren. ”Borta bra men hemma bästa” har aldrig känts mer passande än nu. Mellanlandade på Arlanda på vägen hem och hann med att träffa brorsan under en timma, underbart. Den stollen betyder allt för mig.

Jag och Richard på Arlanda. Vi passade också på att trycka i oss lite nyttig mat

”Det finns bara ett ställe som är hemma. Och det är där en människa känner sig helt trygg”. Jag har tänkt på detta och tycker det stämmer hur bra som helst. Även om jag börjar känna mig hemma i Ryssland så går det inte jämför med hur det är hemma i Sverige. Hemma i Lida. Där är jag trygg, där förstår folk mig. Där är jag verkligen hemma.

Jag har hunnit med ganska mycket på bara en dag hemma i Sverige. Träffat vänner, vart på kalas, klippt och färgat håret, shoppat, vart på banken och packat upp och packat om väskan igen. För imorgon är det äntligen dags. Jag och kusinen åker till Egypten tidigt imorgon bitti. En vecka med sol och bad väntar. Vill också passa på att be om ursäkt till alla som var ute i trafiken samtidigt som jag körde bil idag. Kan hända att jag tagit med mig lite av den lite mer aggresiva ryska bilkörningen, jag ska skärpa mig!

Färgning och klippning på g. Rysslands bruna vatten hade nämligen satt sina spår

Äntligen blond igen. uppsatt hår dock, sådär kort klippte jag mig inte! 

TACK världens bästa frisör Cissi!! 

Jag har som sagt semester fram till 10 jan igen. Vi har fått 3 veckor helt ledigt, sen är det dags att börja egenträna. De här 3 veckorna ska jag verkligen ta helt ledigt också, min kropp behöver det och mitt huvud behöver det. Därför går bloggen även den på semester ett tag. Åtminstone under veckan jag befinner mig i Egypten. Vill passa på att tacka alla som har följt mig på bloggen och för alla meddelande ni har skickat. Det har betytt väldigt mycket för mig och jag är så tacksam för allting. Jag hoppas ni fortsätter att följa mig på min resa när jag återvänder till Ryssland. Givetvis kommer jag ge er lite uppdateringar om vad jag har för mig på min semester men nu ska jag njuta åtminstone en vecka.

Hej på ett tag! nu tar jag semester

Även bloggen tar semester på obestämd tid

Kram Linnéa

I’m coming home, I’m coming home, tell the world I’m coming home. Vet inte om det är en låt som går så men jag har gått å sjungit så hela dagen åtminstone. Har mest trallat och varit glad hela dagen faktiskt. Det är nära nu. Imorgon bitti lämnar jag Ryssland för den här gången. Det känns nästan overkligt att jag ska åka hem imorgon. 

Jag är så glad att jag tog chansen och gjorde det här. Det har varit jobbigt i perioder det tänker jag inte förneka, riktigt jobbigt till och med. Det har också varit många riktigt bra dagar. De senaste veckorna har bara blivit bättre och bättre. Jag har kommit in i laget ännu mer och nu kan det faktiskt hända allt folk kommer fram för att de vill prata med mig. Inte för att jag förstår så mycket av det dem säger men det brukar bli en skrattfest av allt missförstånd. 

Har egentligen inte mycket nyheter om min fot. Blev ingen MR här utan enbart ett ultraljud (de gör det på allt i det här landet). Om jag förstod det rätt har jag vätska eller något i foten men är inte helt säker. Jag ska göra en ordentlig undersökning när jag kommer till Sverige så får vi se vad som händer. Vår doktor har gett mig några ilägg att ha i skon så länge. Tur att han valde en sådan diskret färg!

I början när jag kom hit var det enklare att blogga. Allt som hände var ju nytt och jag kände att jag hade något att berätta för er hela tiden. Nu har allt blivit vardag här i Ryssland och jag reagerar inte på saker på samma sätt längre. Man är van att taxi gubbarna kör som idioter, att trafiken är galen. Man har börjat komma in att pussa folk på kinderna mest hela tiden och man har börjat vänja sig vid ett nytt sätt att spela fotboll. Jag ber därför om ursäkt för att bloggen blivit betydligt tråkigare på sistone men jag börjar helt enkelt vänja mig vid allt och det känns tråkigt att skriva om vardagssaker. Det skulle bli något i stil med. ”Hej, idag har vi tränat 2 pass sen åkte jag hem och sov” inte speciellt kul kanske.

 

Såhär glad var jag efter att ha kört skiten ur mig på säsongens sista träning

 

Det är nära nu. Jag längtar verkligen hem. Jag vill träffa min familj och mina vänner. Jag vill sova i min egna säng. Jag vill äta upp alla goda kakor mamma läskade mig med på Skype häromdagen. Jag vill bara få komma hem och prata svenska. Jag vill komma hem till tryggheten. Samtidigt måste jag (lite motvilligt) erkänna att jag faktiskt kommer sakna Ryssland, jag börjar gilla det här stället. På bara 2,5 månad har det hänt så otroligt mycket och det kommer bli några roliga och intressanta månader när jag kommer tillbaka sen igen. Vi har kvartsfinal i Champions Leauge, en serieseger att slåss om och ryska cupen kvar. Sedan allt runt omkring. Jag ska försöka lära mig ännu mer ryska och komma in i livet här ännu mer, med allt vad det innebär. Det kommer bli en bra vår. Men nu är det snart semester och det ska bli helt UNDERBART! 

 

I'm comin home, I'm coming home, tell the world I'm coming home...la la la la, la la la la..

 

Kram Linnéa

 

 

 

 

Då var det dags att sluta cirkeln. För den här gången. När jag kom hit var det första jag gjorde att åka på läkarundersökningar och har ni följt mig här på bloggen så vet ni ju hur d gick. Nu gör jag mina 3 sista dagar här i Ryssland innan uppehållet och jag ska avsluta det med ännu ett läkarbesök. Faste denna gång känns det enbart bra. Det är inget allvarligt utan jag ska göra en MR på min fot. Jag har redan fått tid för MR i Sverige men de vill att jag gör en här också. Det känns väldigt onödigt men är det något jag lärt mig här så är det att man gör det man blir tillsagd. Imorgon blir det alltså läkarbesök istället för träning. Tur att jag inte har ont av att åka in i magnetröntgenmaskinen men det snygga ”nattlinnet” eller vad man ska kalla det som man måste ha på sig hade jag klarat mig utan faktiskt.

Jag har haft ont i min fot i flera år egentligen så det är inte akut men smärtan blir alltid värre i slutet av säsongerna. Nu har det blivit så illa att jag inte kan sova för smärtan och det känns därför bra att kolla upp den. Det är ingen fara då jag klarar av att träna och spela på den egentligen men jag behöver min sömn! Om det är som jag tror så är det bara brosk i foten, då jag stukat den miljontalsgånger (knappt överdrivet). Det känns som att den låser sig och att jag behöver knäcka den tillrätta hela tiden, fast det funkar inte! Hoppas på ett bra resultat så får vid se vad jag behöver göra. Om jag behöver gå in och skrapa bort något eller om det är något jag får leva med. Hur som så blir det bra, bara skönt att veta vad det är!

Blir inget kort på min fot då jag lider av en fruktansvärd fot fobi. Klarar inte av att se en fot, inte ens min egen! Det är inte mycket annars som äcklar mig. Skulle vara ormar också då, det är jag livrädd för. Men det finns inget äckligare än fötter. Tycker det är konstigt hur något som är så gulligt när man är liten kan bli så fruktansvärt vidrigt när man blir äldre. FY, får rysningar bara ja tänker på det!

Håll tummarna för mig imorgon så ses vi snart i Sverige allihop!

Kram Linnéa

Sista matchen innan vinteruppehållet är spelad. Det blev vinst över Ryazan med 2-0 vilket betyder att vi går till vinteruppehåll som serieledare, underbart! Jag hade en jättechans att göra mål men tyvärr hann målvakten dit på mitt fruktansvärt hårda skott med vänstern (ironi). Jag fick en boll i djupet, tog med den snyggt med bröstet men skottet blev inte bättre än att målvakten kunde rädda, tråkigt. Efter matchen hade jag ett väldigt bra samtal med min tränare och det känns väldigt bra inför våren. Jag har ju spelat mest defensiv mittfältare sedan jag kom hit men det låter som att det ska bli ändring på det efter uppehållet, det tycker jag låter bra. Även om vi inte har några matcher kvar så ska vi fortsätta träna en vecka. På schemat står fystester och fotboll. Vi ska också avsluta med en bowlingturnering på lördag så det kommer nog bli en rolig sista vecka här i Ryssland.

Efter matchen när jag gav bort 2 par fotbollsskor

På söndag är det dags för mig att sätta mig på flyget tillbaka till Sverige. Om nu SAS kan överleva en vecka till annars vet jag inte riktigt hur jag ska komma hem. Det ska bli fantastisk kul att få träffa min familj och mina vänner igen, jag har saknat dem så himla mycket. 2,5 månad har jag varit utan dem nu, det har aldrig hänt förut. Självklart längtar jag hem till Sverige och till att bara få vara hemma och njuta. Att äntligen få prata svenska hela dagarna, äta svensk husmanskost och bara få andas svenskluft, det har jag saknat. Men det finns något annat som jag verkligen ser fram emot just nu. Redan i somras började nämligen jag och min kusin Emelie att diskutera en resa. Sommaren i Sverige var väl inte direkt någon höjdare och det kändes som att det skulle bli en lång höst med regn och rusk. Vi skämtade nog mest om det i början och eftersom hon är tvåbarnsmamma så trodde jag aldrig att det skulle bli av, men nu är det dags. Visserligen fick vi planera om lite i vårt avresedatum då ingen av oss hade räknat med att jag helt plötsligt skulle flytta till Ryssland men sedan en månad tillbaka har allt varit bokat och klart. Den 27:e nov lyfter flyget från Landvetter mot Egypten och Makadi Bay. Barnfria en hel vecka på ett all inklusive hotell i 27 grader värme, kan det bli bättre? Jag har visserligen saknat barnen oerhört mycket så dem skulle gärna få följa med men en resa är precis vad jag behöver just nu. Kanske låter väldigt konstigt då jag varit hemifrån i mer än två månader men detta blir på ett annat sätt. Detta är semester och avkoppling. Kan inte komma ihåg när jag slappnade av fullt ut senast. Även om jag har en vecka kvar här i Ryssland så måste jag erkänna att mina tankar redan är i Egypten. Det får vara okej nu. Vi har inga matcher kvar som jag behöver fokusera på och då tycker jag att man kan få längta till och tänka på något som ska hända inom kort.

Bilderna är tagna från Vings hemsida. Det är alltså här vi ska vara i en veckan, kan knappt vänta

Det blir alltså till att komma hem, krama om familjen i två dagar och sedan åka igen. Jag längtar så oerhört mycket till båda delarna. Borde nog försöka hinna med att klippa mig (ser helt gräsligt ut för tillfället) och givetvis tvätta lite kläder innan jag åker också men det ska jag nog hinna med. Har ju en hel dag på mig! Tidsoptimisten i mig tror det åtminstone. Jag önskar jag kunde spola fram tiden lite men den som väntar på något gott, som det heter! Samtidigt har jag mycket roliga saker som väntar den sista veckan här så det kommer gå fort och bli roligt på samma gång.

Nu måste jag dra mig, ska åka och träffa ett svenskt hockeyproffs nu

Kram Linnéa

 När jag bara var 9 månader gick min pappa bort i cancer. Min storebror är bara tre år äldre än mig men har alltid varit både en bror och som en pappa till mig. Jag vet inte vad jag skulle gjort eller hur jag hade klarat mig utan honom. Även om vi alltid haft en väldigt fin och otroligt nära kontakt och nästan varit mer som bästa vänner än syskon många gånger så är jag så otroligt glad att vår relation bara blir bättre och bättre för varje år som går. Du betyder allt för mig och jag är så tacksam för allt du gjort och fortfarande gör för mig. Jag är så fruktansvärt stolt över dig. Idag är det Richards födelsedag. GRATTIS på din 27 års dag! Saknar dig så otroligt mycket men vi ses en snabbis på Arlanda på söndag. Älskar dig!

Kram Syrran 

Imorgon åker vi iväg igen för vår sista match innan uppehållet. Matchen spelas inte förrän på söndag men vi har ca 6 timmar i buss dit så vi åker dagen innan för att få en så bra uppladdning som möjligt. Det känns så konstigt med uppehåll för mig då det bara är min andra seriematch med Rossiyanka men det ska bli skönt och komma hem snart och kroppen behöver vila. För motståndet den här gången står Ryazan och det är något som känns väldigt speciellt för mig. Inte bara för att dem ligger före oss i serien.

Jag växte upp med att gå i kyrkan och i vår kyrka hemma i Ljurhalla så hade vi en systerkyrka (fadderkyrka) i Ryssland, Ryazan. Vi har stöttat dem i sin verksamhet och haft diverse olika utbyten. De har varit och hälsat på oss i Sverige och några från vår kyrka har varit och hälsat på i Ryssland. I somras var vi även med och anordnade en fotbollsskola i Ryazan och vi har även genom åren skänkt kläder och andra nödvändigheter till dem. Därför känns den här matchen väldigt speciell för mig. Jag har hört så mycket om Ryazan genom åren men har aldrig trott att jag skulle möta dem i en seriematch. Jag har givetvis inte koll på det men det kan faktiskt vara så att någon av de tjejerna som varit och hälsat på oss i Sverige och hemma i min lilla by Lida faktiskt är min motståndare på söndag.

När jag kliver in på planen kommer jag givetvis göra allt för att vinna över dem men både innan och efter själva matchen så kommer laget och staden Ryazan alltid betyda något extra för mig. Jag har också hört att några från Ryazans kyrka ska komma och kolla på matchen då de vill träffa mig så jag har packat med mig två presenter till dem. Ingen aning om det kommer bli uppskattat men det var det enda jag hade att ge bort här i Ryssland.

Kram Linnéa

Vi vann vår näst sista seriematch innan uppehållet igår med 5-0. Kändes tryggt redan från början egentligen och det kunde blivit fler mål. Vi har svårt att göra mål på våra chanser just nu men 3 spelmål och 2 straff gjorde att siffrorna blev ganska stora till sist. Nu väntar Ryazan i sista matchen och vinner vi den så kan vi gå till uppehåll som serieledare, det hade suttit mycket fint. Både vidare till kvartsfinal i Champions League och serieledare men som sagt vi har en match kvar och det är mot laget som ligger före oss, så det kommer bli tufft.

Här ser ni min fotbollssko till vänter i storlek 38 och min lagkompis fot bredvid. Kan ju inte vara svårt att träffa bollen med den där inte! 

Vi spelade som sagt igår (läs tisdag). Vi flög tidigt i måndags morse. 04.15 stod min klocka på och ca 8 timmar senare var vi framme. Jag är en riktig nattuggla men det betyder också att jag är en riktigt dålig människa på morgonen. Jag orkar liksom inte ens försöka vara trevlig. Bussresan till flygplatsen blev därför en väldigt tyst historia för mig.  Med lite musik i öronen lyckades jag somna till en timma åtminstone. När vi väl kom fram till Krasnodar, där vi skulle spela, genomförde vi ett lättare träningspass sedan blev det mat och till att hoppa i säng tidigt. Nattuggla som jag är kunde jag dock inte somna. Jag kan erkänna att jag hade varit lite rädd för att flyga inrikes i Ryssland. Jag är egentligen inte speciellt flygrädd men jag har respekt för det och man har hört så mycket om olika flygningar i Ryssland, men inget av det stämde. Det var som vilket annat flyg som helst och var inga problem överhuvudtaget. Skönt.

Det blev äntligen tisdag och matchdag, det är de bästa dagarna! Jag kände mig förvånansvärt pigg efter så lite sömn de senaste dagarna och kände att detta skulle bli en toppen dag, det blev det också till en början. Vi gick iväg på en promenad längst något vatten (säkert någon känd flod som jag inte har en aning om) och gick igenom en väldigt fin park. Underbar dag så långt. Vädret var fint också, kallt men fint. En härlig höstdag helt enkelt. Matchen flöt ju även den på väldigt fint och det såg ut att bli en helt klockren dag men jag ropade hej för tidigt, dagen skulle ändras helt. Vi åkte tillbaka till hotellet en snabbis, klubbens president ville prata lite med oss. Jag satt givetvis och lyssnade men förstod inte ett ord under 30 min. Jag satt istället och roade mig med att sätta ihop egna svenska meningar till det han sa och det blev roligare och roligare ju mer han började gestikulera. Efter det bar det av till flygplatsen.

Bussen vi åkte i var fruktansvärt liten, vi satt som packade sillar och det blev bara varmare och varmare. Som om inte det räckte satte busschauffören på en dvd. Det var en konsert från Moskva med gamla 80-talshits på högsta volym. Eftersom det alltid är hemsk trafik i det här landet blev vi ganska sena till flygplatsen. Vi sprang in med all vår packning men det hade vi inte behövt. Flyget var försenat 4 timmar och istället för kl 20.00 skulle vi nu åka vid midnatt. Jaha, 4 timmar på världens minsta flygplats, underbart. Där satt vi, hungriga, utan nät och inget att göra. Jag försökte roa mig med att spela spel på mobilen och lösa lite korsord men tiden gick fruktansvärt långsamt. När klockan började närma sig 12 kom det upp nya bud, kl 01.00 skulle vi få åka. Det var bara att gilla läget, en timma till skulle vi få vänta och det gjorde vi också. När klockan väl slog 1 fick vi beskedet, flyget var inställt. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, vi hade suttit och väntat i 5 timmar helt i onödan. Det tog ytterligare en halvtimma innan en buss kom och hämtade oss och körde oss till ett hotell inte allt för långt bort. Vi skulle få ta ett flyg 11.45 dagen därpå istället.

Klockan var nu över 2 och efter ett kortare samtal till mamma så somnade jag som en stock. Det spelade ingen roll att mina två kamerunska vänner spelade hög musik och dansade som tokar inne på rummet, jag var för trött och somnade ändå. 5 timmars sömn blev det innan det var dags att gå upp igen och börja resan hemåt. Hemvägen flöt på bra även om det tog sin tid, 10 timmar närmare bestämt.

Just nu har jag ont i både ryggen och rumpan. Det är märkligt hur man aldrig kan hitta en skön position när man reser. Efter x antal timmar på buss, flygplats, flyg, buss igen och en avslutande taxiresa så är det skönt att vara hemma. Synd att det var vår enda lediga dag bara, imorgon väntas det två nya träningar. Det är bara att försöka ladda om.

Jag kan erkänna att jag har klagat ganska mycket under resans gång. Jag är inte van vid sådana resor för enbart en bortamatch men när jag såg mina ryska lagkamrater som inte verkade tycka det var något konstigt alls så försökte jag med, att som dem, gilla läget! Tur vi hade en skön vinst med oss hem i bagaget åtminstone, annars hade resan blivit ännu värre.

Jag var dålig på att ta kort på resan tyvärr men bjuder på två åtmistone

överst ser ni Sam (vår ena massör), Augustine och Pumi som har smugit in till vår sjukgymnast eftersom det ryktades om att det fanns godsaker där. På andra bilden ser ni hur det såg ut när vi ätit och druckit klart. kan säga att vi länsade allt som fanns. 

Kram på er

Vill be om ursäkt för att jag varit urusel på att blogga den senaste tiden. Har egentligen inga undanflykter mer än att jag inte har orkat. Säsongen börjar lida mot sitt slut och både kropp och huvud går på tomgång. Därför har bloggen fått stå åt sidan lite, både kropp och huvud behöver nämligen orka någon vecka till. Ofta (om man pratar om bilar) får man inte köra på tomgång mer än några minuter och jag undrar hur länge det är okej att göra det med sin egen kropp. Vi spelar sista seriematchen den 18:e november men fortsätter att träna en vecka till efter det. Den 25:e återvänder jag alltså mot väst och Sverige igen. 2 veckor till på tomgång får det åtminstone bli.

Det är svårt att förklara för de som inte är idrottsmän eller kvinnor hur man mår såhär 2 veckor innan det är semester. Hur mycket man än älskar fotboll och spela matcher och träna och allt vad det innebär så kommer man till en punkt där kroppen skriker efter vila. Jag har tränat sedan 3:e januari och inte haft många dagar ledigt sedan dess. Fast egentligen kan man inte räkna så heller. Vår serie förra året tog slut någon gång i mitten av november och som jag sa körde vi igång igen redan 3.e januari. Innan dess hade jag även hunnit med att köra den obligatoriska egenträningen någon vecka innan. Som ni säkert själva kan räkna ut betyder det att jag inte hade många dagar ledigt mellan säsongerna. Det senaste året har jag visserligen inte spelat med landslaget och varit på slutspel hela somrarna då det normalt är lite ledigt men det betyder inte direkt att man får något ledigt för det. Ca 2 veckor brukar man få, fast då man måste sköta sin egenträning så kanske man landar runt ca 5 dagar helt ledigt. Jag har spelat fotboll i 20 år men kanske hållit på såhär i ca 6-7 år och det är klart att det tar på kroppen. De dagarna man får över jul och nyår brukar dock vara guld värda. Man hinner vila upp kroppen litegrann men kanske framförallt huvudet och längtar sedan efter en ny säsong. Som idrottsman eller kvinna har du i stort sett aldrig ledigt, du måste alltid tänka på att hålla dig i någon sånär form men det är i just den perioden som jag befinner mig i just nu som är den jobbigaste. Som jag skrev inledningsvis, både kropp och huvud går på tomgång. Man har några veckor kvar men känner att man inte har mycket kvar att ge. Det är då det är som tyngst. Man måste vara lika fokuserad som i början av säsongen. Poängen man spelar om är lika mycket värda nu som i början och matcherna är lika mycket, om inte mer, betydelsefulla nu som i början, det brukar vara nu allt avgörs. Serien, cuper och Champions League. Det handlar om att bita ihop och försöka kräma ur det absolut sista som man har i kroppen. Huvudet är extremt trött men man (åtminstone jag) får svårt att sova och kroppen värker från topp till tå. Det är som att gå i dvala. På träningar gäller det att hitta kraft och energi för att försöka göra det så bra man bara kan samtidigt som man har lite små känningar här och var. Kroppen skriker VILA men huvudet svarar KÖR PÅ, bara lite kvar nu. Det är tungt nu men jag vet att jag kommer ta mig igenom det, det har jag gjort så många gånger förut. Närmast en bra beskrivning på hur man känner sig just nu kommer nog Robert Broberg och hans låt ”utskitet äppelmos”, bättre än så kan jag inte förklara det. Ja, jag lyssnade på honom när jag var liten (yngre) haha..nu fick ni något att skratta åt men det bjuder jag så gärna på. tillbaka till ämnet.

 Mycket fin platta 

I år är ju situationen lite annorlunda också. Jag befinner mig i ett annat land, långt från familj och vänner som kan ge mig energi. Jag står på egna ben och måste försöka hitta egna vägar att både samla, hitta och spara energi på. Därför orkar jag inte skriva så mycket om våra matcher. Resultat och en kort sammanfattning får ni givetvis men att gå in på matcherna på djupet tar för mycket energi, det känns som att spela matchen igen om jag skriver om det och det orkar jag verkligen inte. Det är en svår balansgång mellan att räkna ner dagarna till semestern till att vara i nuet och fokusera och prestera när det behövs som mest. Jag försöker hitta min väg. För det går inte att komma ifrån att jag längtar hem till Sverige och semester nu. Jag har varit här i ca 60 dagar och det har tagit mycket på krafterna att försöka komma in i laget och anpassa mig till både en ny kultur, nytt sätt att spela och allt runt omkring. Varje dag här tar energi och kraft. Jag anstränger mig. Det tar oerhört mycket energi att bara gå och handla, att göra sig förstådd. Sådant tänkte man inte ens på hemma i Sverige. Samtidigt har jag inga ”måsten” här som man har hemma. Jag lever friare här på det sättet.

såhär funkar det verkligen inte på mitt jobb. Jag måste alltid vara 100 % och kanske framförallt på helgerna då det oftast är matcher.

Jag inser att allt detta låter väldigt negativt och det är inte alls så jag menar det egentligen. Jag älskar fotboll, jag älskar att träna och spela matcher. Fotboll är mitt liv och det bästa jag vet. Jag försöker bara ge er en bild om hur man mår såhär i slutet av en säsong, hur det känns att vara elitidrottare. Hur jag har det på mitt ”jobb”.

Skriver snart en ny blogg men en kort sammanfattning om vår match igår och vår evighetsresa hem.

 Kram Linnéa

Om ni nu sätter er bekvämt, värmer upp rösten lite och sjunger fram nästa mening så kommer detta bli mycket roligare, då kör vi.

Vad är det för en dag? Nej det är ingen vanlig dag för det är en månad kvar till min födelsedag, hurra hurra hurra!

Nä, jag skämta bara. Visserligen är det precis en månad kvar till min födelsedag men det är inte därför dagen är så speciell. Idag spelar vi nämligen andra omgången i Champions League. Vi har ett bra resultat att spela på då vi vann med 1-0 borta i Prag men det kommer bli en fruktansvärd tuffmatch. Tjeckiskorna spelade tufft och hade några riktigt bra spelare så detta är långt ifrån avgjort. Jag har en liten känning i mitt lår tyvärr så får se hur många minuter jag får spela idag. Att kroppen börjar säga ifrån är kanske inte helt konstigt då jag började min säsong redan 3:e januari men givetvis hade jag kört egenträning i 3 veckor innan dess. Dessutom har jag bara bara haft ca 5 dagars semester sedan i januari. De andra spelarna här i Ryssland började inte sin säsong förrän i augusti och har lite piggare ben än vad jag har. Fast nu är det bara 3 veckor och 3 matcher kvar, det ska nog både jag och kroppen orka med.

Bor återigen på hotell, denna gång ute på vischan någonstans i Moskva. Känns som jag bott i en resväska den sista månaden, eller egentligen hela tiden sedan jag kom hit till Ryssland. Fast man ska väl inte klaga, hotellfrukost är ju inte helt dumt.

Om ni läst min blogg tidigare så vet ni att jag är lite av en siffernöd. Idag står siffran 8 i centrum. Det är den 8:e november, vi spelar åttondelsfinal och det är min 8:e match i Champions League. Dessutom är de 8:e dagen som det snöar sedan jag kom till Ryssland. Nu hoppas jag bara att 8 är ett lyckotal! Det borde det vara tycker jag, jag är ju född den 8:e och är en 88:a. Det måste ge tur. Tyvärr har dem inte fixat min riktiga matchtröja än så får inte spela i nr 14, utan får fortfarande spela i nr 37, det känns inte helt trivsamt.

Skriver inte mer nu eftersom jag måste börja ladda för matchen och ha fullt fokus på vår uppgift idag. Kl. 13.00 svensktid kan ni följa vår match på uefa.com. Håll tummarna för att vi tar oss vidare till kvartsfinalen. Nu kör vi!

Grattis Kopparberg och Ldb till avancemanget, vi kanske ses i en kvartsfinal.

Kram Linnéa

Medan regnet piskar mot mitt fönster sitter jag inne i sängen och lyssnar på tvättmaskinen som är i fullgång. Jag har knappt en dag hemma i lägenheten innan det är dags att bege sig till ett hotell i Moskva och andra matchen i Champions League. Packa upp, tvätta och packa ner igen står alltså på schemat. Fast mest av allt försöker jag ta mig tid till att reflektera över min tid här i Ryssland. Jag har varit här i 8 veckor nu och givetvis har det hänt hur mycket som helst, både bra och dåliga saker. Saker jag för alltid vill och kommer minnas men också saker jag gärna förtränger. Då jag har knappt 3 veckor kvar känns det som ett bra läge att börja fundera på vad jag egentligen har varit med om, vad jag har tyckt om med att vara här och vad som kunde varit bättre.  Det kanske finns saker som jag kan påverka för att det ska bli ännu bättre men då måste jag ju först bli medveten om vad jag tycker och tänker. Jag tror att det är lätt att man bara kör på här i livet, att dagar och kanske år bara passerar utan att man tänker på det eller märker det. Jag vet inte om det är Mads Mikkelsens reklam för Fritidsresor som gjort mig inspirerad men jag skulle vilja få fler av ”dagarna vi minns” istället för ”dagarna vi inte kommer ihåg”. Jag tror att det är viktigt. Därför ska jag försöka ge mig på en liten summering och lite plus och minuslistor om min tid här. Jag gör det dels för att förstå vad jag egentligen upplevt men också för att göra mig mer uppmärksam på vad som händer och på så sätt kunna ta tillvara på de knappa 3 veckorna som återstår på ett bättre sätt.

Vi börjar med det dåliga.

- Sjukhusveckan. Solklar etta på listan av dåliga saker. Jag har skrivit om det tidigare i bloggen och behöver inte gå in på det mer. Samtidigt är jag en människa som tror på att allt händer av en anledning, att det kommer något gott ur allting. När jag ser tillbaka på den veckan nu i efterhand kan jag riktigt se hur jag växte som människa där inne. Om jag var 169 cm lång när jag kom dit så var jag säkert minst 175 när jag kom ut. Jag växte som människa oerhört på bara en vecka. För er som inte riktigt förstod så är jag fortfarande 169, maten där inne fick mig inte att växa direkt men jag blev starke som människa och lärde mig oerhört mycket om mig själv. Bjuder på ett visdomsord som jag läste precis när jag kom hem därifrån.

"You never know how strong you are - until strong is the only choice you have"

- Speltiden. När jag kom hit var inte alla papper klara och jag fick inte börja spela matcher innan mitt arbetsvisum var klart. När det väl blev klart var jag sjuk i 2 veckor och kunde inte spela på grund av den anledningen. När jag äntligen var på planen igen var min tränare rädd att jag inte var fulltränad efter att ha tappat 4 kg på sjukhuset och tar det nu lugnt med min speltid. Jag hoppas att han snart ser att jag är 100 % återställd och redo för spel igen.

- Rökningen. Jag ska inte säga att alla i Ryssland röker för så är det givetvis inte men det känns så. Jag tycker att vi ska vara extremt glad över att vi infört förbud för rökning på våra restauranger och klubbar i Sverige. Jag klarar mig då jag oftast befinner mig i min lägenhet, omklädningsrummet eller fotbollsplanen och där är det helt rökfritt så går ingen nöd på mig egentligen. Bara chockerande att se att så många röker här.

En av få förbudsskyltar här i Ryssland

Kan inte komma på fler saker som varit riktigt dåliga för att platsa på en minuslista men ska avsluta bloggen lite senare med saker jag lärt mig om Ryssland eller bara saker jag reagerat på. Vissa är bra, andra mindre bra. Nu går vi till de som varit riktigt bra.

+ Utmaningen. Detta var precis vad jag behövde i mitt liv just nu. Både som fotbollsspelare och som människa. Jag är glad över att vara här och jag känner att jag utvecklas som båda min ”jag” varje dag. Med det menar jag både fotbollsspelaren Linnéa och den vanliga personen Linnéa, det är två olika personer nämligen. Fast i en och samma kropp givetvis.

+ Människorna. Det finns otroligt många härliga människor här. Både spelare, ledare och folk runt omkring laget. Att även ha fått lära känna Sofia bättre har varit riktigt roligt. Hon är en toppenbra tjej och vi har roligt tillsammans. Jag skrattar mycket tillsammans med de i laget och det ser jag som något oerhört positivt. Vi har många olika nationaliteter i laget och många kommer från olika kulturer, det är ruskigt intressant. Att få sitta och prata med folk om deras hemland och hur saker och ting fungerar där är både lärorikt och lockar fram många skratt.

+ Träningarna. Vi tränar väldigt mycket här, flera gånger mer i veckan än jag gjorde hemma i Sverige. I början var det jobbigt för kroppen men nu börjar jag komma in i det. Det är fantastiskt hur mycket kroppen orkar egentligen. Träningarna här är också väldigt annorlunda jämfört med vad jag är van vid sedan min tid i Göteborg och även om jag älskade träningarna där så känns det både roligt och inspirerande med nya övningar och ett nytt sätt att tänka fotboll.

+ Arenan. Vår arena håller absolut världsklass. Jag har varit inne i bland annat Arsenals arena (herrar) och givetvis går det inte att jämföra men jag tror inte att det är många damfotbollsklubbar i världen som har det mycket bättre än vad vi har det. Två olika planer, en med vanligt gräs och en med konstgräs. Planerna sköts otroligt bra dessutom. Omklädningsrummet är rymligt och fräscht. I samma byggnad hittar man bland annat både hotell, flera olika konferensrum, kontor för alla möjliga olika områden, vilorum och matsal mm. I byggnaden bredvid hittar man bland annat gymmet, badhus och alla möjliga olika inomhushallar för både brottning, boxning, fotboll, handboll och vad det än kan vara. Toppklass helt enkelt.

Här kör vi återhämtning med bad, bastu och kallbad minst en gång i veckan

Ska nu försöka ge mig på en liten lista på saker jag lärt mig eller noterat som lite annorlunda. Det finns givetvis även bra saker med på listan.

1.Trafiken. Trafiken här i Ryssland är galen om man jämför med hemma i Sverige. Jag vet knappt om de har några regler här. I Sverige ligger man ju nästan bara i vänsterfil om man ska köra om och om man kör där och det kommer upp en bil bakom så blinkar man snällt in i högerfilen och släpper förbi den stressande bilen bakom. Det existerar inte här. Här zick-zackar man sig emellan och kommer man inte förbi kör man förbi längst vägrenen. Rondeller ska vi inte ens prata om, där finns det inga som helst regler. De du Hedvig? (internet skämt).

 Det känns även som att alla i Ryssland kör bil. Det är inga snygga vrålåk direkt utan de flesta bilarna är gamla skrothögar som knappt startar. Jag har också lagt märke till att bensinen här är extremt billig, ca 6 kr/litern (om jag nu lyckats med min huvudräkning). Det är säkert en bidragande orsak till att det alltid är så mycket trafik. De flesta har råd att köra bil och behöver inte tillämpa samåkningen som vi oftast tvingas till i Sverige. Sen har ju Moskva ca 15 miljoner invånare så att det är trafik där är kanske inte helt konstigt.

Jag har också lärt mig att bilister inte bryr sig det minsta om de människor som går. Här kör man bara på och om man skvätter ner alla människor som går runtomkring bryr man sig inte alls om (pratar nu av egen erfarenhet). Att sakta ner för en vattenpöl eller att ta det lite lugnt när man kör förbi en gångare finns inte i deras värld.

Trafiken i Moskva. Såhär farligt är det inte där jag bor som tur är.

2.Ryska. Det är ett svårt språk att lära sig. Jag lär mig mer och mer för varje dag som går och tycker att jag klarar mig helt okej åtminstone. Man tycker säkert alltid såhär när det är ett språk man inte kan men de pratar oerhört snabbt här. Det som slagit mig och som jag förvånas över varje gång är när de börjar prata ryska med än. Man förklarar att man inte förstår ryska men likt förbannat så fortsätter de att prata ryska. Jag har svårt att se att det skulle hända i Sverige. Skulle jag börja prata med någon på svenska och den uttrycker att den inte förstår språket då skulle jag ju inte fortsätta prata svenska direkt.

Att så få människor i landet kan engelska är även något som förvånat mig, speciellt i en storstad som Moskva. Jag har inga siffror på hur många i landet som kan engelska men den siffran kan verkligen inte vara hög. Märkligt tycker jag.

3. Strumpor. Det låter säkert hur konstigt som helst men våra träningsstrumpor är underbara. Det är en sak som jag inte varit bortskämd med i de klubbar jag spelat i tidigare och jag riktigt njuter varje gång jag får ta på mig dessa sköna strumpor. Töntigt, mycket möjligt men guldvärt när man tränar ca 10 pass i veckan. Fötterna är det viktigaste jag har och dem är värda bra strumpor.

4.Te. Ryssland älskar te. Vart man än är så finns det te. Vi har det till och med i omklädningsrummet. Innan matcher, i paus och efter dricks det te. De spelarna som sitter på bänken sitter även dem och dricker te mitt under match. Jag har aldrig gillat varken te eller kaffe men några koppar te har redan slunkit ner, börjat nog bli vuxen snart!

5.Mataffärer. Det är annorlunda när man ska handla mat här i Ryssland. Det finns inte stora ICA Maxi överallt utan små butiker är det vanligaste. Man går in och där sitter det en person bakom disken.  Du får säga vad du vill ha och så hämtar dem det åt dig. Det finns även andra små butiker där du får hämta dina varor själv och det är de butikerna jag brukar försöka besöka, eftersom min ryska inte är helt strålande är det lättare på det sättet. Det finns även större mataffärer givetvis men jag tror att vi är väldigt bortskämda i Sverige med stora matkedjor överallt.

Finns väl egentligen väldigt mycket mer att skriva om men jag nöjer mig här. Desto mer jag tänker efter desto mer förstår jag att jag faktiskt har trivts väldigt bra här. Givetvis har jag längtat hem i perioder och gör det fortfarande men jag mår bra. Jag gillar utmaningen och tycker det är roligt att lära mig mer och mer om Ryssland för varje dag som går. Jag har aldrig trott att jag ska få en sådan här möjlighet och om jag nu hade fått det så trodde jag aldrig att jag skulle göra det. Nu är jag här och jag ångrar mig inte en sekund att jag hoppade på det här tåget (Nä, jag flög hit. Bara ett uttryck). Jag hoppas att jag kommer kunna utforska mer av Ryssland och framförallt Moskva lite senare. Avslutar dagen med en bild som min fina vän Petronella Thorild skickade till mig en dag när jag hade det lite tyngre. Som Carola sjöng "sanna vänner kan man alltid lita på"

Kram Linnéa

 JAAA.. Sm-guld, sm-guld, sm-guuuuld!

Vi har återigen börjat ett nytt träningsläger inför Champions League och har tränat två pass idag, imorgon är det två nya som står på schemat. Efter sista träningen idag så kände jag att jag var riktigt nervös, kunde inte riktigt förstå varför. Jag hade en konstig känsla i magen, en oroligkänsla. Det tog några minuter tills jag insåg vad det berodde på, Elfsborg skulle spela om guldet idag.

Under matchen har jag suttit ute i korridoren eftersom det är bättre nät där. Jag har följt matchen genom livescore, radio och smskontakt med flera olika personer. Jag har även läst alla liveuppdateringar om alla matcher och försökt få en så bra känsla som möjligt men visst hade jag mycket hellre varit på plats på Borås Arena ikväll. Mina lagkamrater har inte riktigt förstått vad jag hållit på med och säkert tyckt att jag är lite konstigt då jag helt plötsligt skrikit rakt ut i ren glädje. När jag efter slutsignalen sprang som i trans i korridoren frågade några vad jag höll på med, jag bjuder på det! Det har varit en lång säsong och man måste få fira.

Vilken säsong! Jag har sett så många matcher jag kunnat. Tror jag varit på åtminstone 5 hemmamatcher, 1 bortamatch och säkert sett minst 5 matcher på tv. Första delen av säsongen var helt underbar, Elfsborg ledde med hela 8 poäng och allt kändes helt fantastiskt. Efter sommaruppehållet kom dippen (för er som inte är sportintresserade så betyder inte det sås, utan att det går tyngre i en period). Lagen bakom tog in allt mer och för bara en vecka sedan låg Elfsborg på tredjeplats. Dem var inte uträknade men Häcken och Malmö såg ruskigt starka ut och ska jag vara ärlig så trodde jag att guldet, återigen, gled ur både händer och fötter på Elfsborgsspelarna.

Efter några riktigt viktiga segrar i de senaste omgångarna och då lagen framför började darra riktigt ordentligt så är det så fruktansvärt skönt att de får fira idag. De är värda de allihop.  Som i alla lag har man sina favoriter och jag har givetvis mina i Elfsborg också. Anders Svensson kommer alltid vara nummer 1 men jag skulle också vilja ge de unga spelarna Oscar Hiljemark, Niklas Hult och Johan Larsson extra beröm för den här säsongen. De är unga men har tagit ett enormt ansvar och varit väldigt tongivande i inte bara Elfsborg utan hela allsvenskan i år. Men ett lag behöver alla sina spelare, även de som suttit på bänken hela året och kanske inte spelat en enda minut. Utan dem hade det inte blivit något sm-guld.

Grattis Elfsborg!! Fira riktigt ordentligt ikväll nu. Själv ska jag ta mig ett glas vatten och gå och lägga mig men jag gör det med ett väldigt stort leende på läpparna!

Brorsan skickade en bild på hur han firade sm-guldet! En given hyllning till Anders "Taco" Svensson

Försökte även lägga upp en film där mina afrikanskalagkompisar försöker sjunga SM-guld, sm-guld men lyckas inte riktigt med det. Kommer jag på hur man gör så lägger jag upp den senare.

Kram Linnéa

Japp! Då var det dags för mig att försöka svara på era frågor. Jag har fått in ganska mycket frågor och då vissa är ganska lika så har jag slagit ihop det lite. Hoppas ni blir nöjda ändå och får svar på det ni vill.

Vilka är dina favoritcitat?

Oj, det finns hur många som helst som är bra. Det citat som jag använder mest som fotbollsspelare är ”vinnare gör inte annorlunda saker, de gör saker annorlunda” vilka jag tycker är bra i vanliga livet är så svårt att svara på, det beror helt på vilket humör man är på och hur man mår. Den personen som jag läser mest av är åtminstone William Arthur Ward. Kolla upp honom om du gillar visdomsord!

När började du spela fotboll?

Jag började spela i ett lag när jag var 4,5 år men då hade jag redan spelat något år hemma med min storebror. 

 
Varför började du på fotboll?

Jag började spela fotboll hemma i köket med min storebror Richard som är 3 år äldre än mig. Jag tyckte det var hur roligt som helst och en dag tröttnade mamma på att vi alltid spelade i köket så hon ringde upp en tränare i ett F10 lag i närheten och frågade om inte jag kunde få vara med på en träning (trots att jag var 5 år yngre än alla). Mamma trodde jag skulle tröttna om jag fick vara med engång men det blev tvärtom, jag har spelt sedan dess.

Jag som ung i Skogsbygdens IF


Vad gör att du brinner för fotboll?

Jag älskar fotboll. Både att spela och kolla på. Gemenskapen i ett lag och känslan att lyckas tillsammans med andra är helt fantastisk. Man tränar hårt och sliter så mycket tillsammans som ett lag och det är något som jag verkligen tycker om. Jag är nog beroende av att ha folk runt omkring mig. Jag spelade innebandy ett tag också men tyckte fotbollen var roligare, kanske för att jag var bättre på det.

 

När du bestämde dig för att satsa på fotbollen körde du stenhårt med massa egenträning? Eller behöver man inte göra det för att bli proffs?

Jag bestämde mig nog för att satsa helt på fotbollen när jag precis skulle fylla 15. När jag var yngre spelade jag alltid med killar hem i trädgården där jag växte upp. Vi kunde spela hela dagar. Så det var väl mycket egenträning på det sättet. Nu när jag blivit äldre har det blivit mindre med egenträning men man tränar så mycket med laget att man knappt har tid. Tränar man själv så blir det oftast ett pass på gymmet istället för just fotbollsbiten. 

  Om du tränade själv vad tränade du mest på?

Jag tränade nog mest på skott. Jag och min bror spelade mycket ihop och en av oss stod i mål och den andre sköt, så det blev nog mest avslut. Eller jag fick oftast vara målvakt faktiskt. Sen spelade vi ju mycket med kompisarna också så vanligt spel var det nog allra mest. Typ 3 mot 3 på små mål.

 

Ni i landslaget, använder ni fokus?

Ja. Landslaget använder sig av fokus.

 

Hur fick Rossiyanka kontakt med dig? Hade dem en scout?

Rossiyankas tränare hade följt mig under fler år och kontaktade min agent



Vad är ditt bästa tips för att bli en framgångsrik fotbollsspelare?

Träna hårt, det finns inga genvägar och var noggrann med det du gör. Men se till att ha riktigt roligt samtidigt, finns inte glädjen där så orkar man inte träna så mycket som behövs och krävs. Det är klart att jag tycker det är jobbigt ibland och att det tar emot men nästan alltid tycker jag att det är extremt roligt och träna även när det är jobbiga träningar eller när det regnar och är kallt. Så glädje, hårt arbete och noggrannhet är mitt bästa tips.

Hur är maten i Ryssland och vad är speciellt för ryskmatlagning?

Maten här är bra tycker jag. Jag äter oftast på arenan och där är det bra mat. Man får ofta välja på ris, potatis eller pasta och sedan är det alltid kyckling, fisk och något annat att välja på. Till lunch serveras alltid soppa också och till middag får vi yoghurt och choklad till efterrätt. Till varje måltid finns det alltid sallad, bröd och frukt också. Jag har bara ätit ute en gång sedan jag kom hit men då var maten väldigt god. Det svåraste är väl när jag ska gå och handla och man inte riktigt förstår vad det står på paketen, det har blivit fel några gånger men jag lär mig.

 Typiskt för rysk mat måste jag nog säga är just soppa och rödbetor, det finns det alltid. I sallader, i soppan och överallt. Alltid Rödbetor.

Vilka i laget umgås du mest med?

Vi har nästan aldrig ledigt så man hinner inte umgås med folk så mycket utanför träningarna. Men jag bor i samma stad som de flesta andra utländska och det är dem jag är med mest. Sofia pratar jag givetvis mest med. Sen är det en tjej från Sydafrika, Nigeria, Brasilien och två från Kamerun som också kan prata lite engelska så det blir att jag pratar och umgås mest med dem.

Hur ofta tränar ni?

Det beror lite på hur vi spelar och hur många matcher vi har i veckan. Men normalt har vi ca 9-10 pass i veckan plus match.

Pratar din tränare ryska?

Nej. Han är från Tyskland så han pratar mest engelska men han blandar även lite med ryska och tyska.

Är du skrockfull?

Absolut, lite för mycket för mitt eget bästa tror jag. Jag har varit tvungen att släppa på mycket sedan jag kom hit men hemma i Sverige hade jag mycket konstiga saker för mig. Matchdag var jag alltid tvungen att äta spagetti och köttfärssås, dricka en speciell dryck, ta på mig matchkläderna i rätt ordning, ha på mig ett speciellt halsband innan match. Alltid värma upp som nummer tre i det vänstra ledet och alltid precis innan domaren blåste igång matchen var jag tvungen att sparka med tårna tre gånger i backen. Jag har haft många fler konstiga saker för mig också. I vardagslivet så skulle jag aldrig gå på en A brunn tex och försöker att inte lägga nycklarna på bordet. Men som sagt, jag försöker att släppa på några av grejerna.

Vad/Vem saknar du mest i Sverige?

Självklart är det min familj och mina vänner. Svårast är faktiskt mina söta kusinbarn. Familj och vänner kan man prata med en stund på Skype men det blir inte riktigt samma sak med barnen, dem behöver man nästan vara nära och leka med för att det ska bli samma sak, så det är jobbigast. Sedan saknar jag även att köra bil och givetvis att kunna använda min mobil helt fritt.

Två andra kusinbarn som riktiga supportrar

Gick du på fotbollsgymnasium?

Jag gick i Vårgårda och Sundlergymnasiet. Vi hade fotbollsgymnasium som jag gick på två gånger i veckan.

Vad läste du för linje på gymnasiet? Hade du bra betyg?

Jag läste Barn & Fritid och gick ut med hyfsade betyg. Tror jag hade VG i snitt åtminstone. 

Är det storskillnad på kvalitén på ligan i Ryssland jämfört med Sverige?

Det är svårt för mig att svara på då jag inte spelat någon seriematch än. Jag tycker att vårt lag är riktigt bra och blir bättre och bättre hela tiden. Skulle vi spela i damallsvenskan tror jag att vi skulle hamna runt 4-5 i tabellen kanske men det är svårt att svara på. Jag trivs här åtminstone och tycker att kvalitén på träningarna är bra.

Hur mycket ryska har du lärt dig?

Oj, svårt att svara på. Jag pluggar någon gång i veckan och lär mig några nya ord varje dag. Jag förstår det mesta under träningarna och så men kan verkligen inte för en dialog med någon. Jag kan beställa mat och förklara vägen för någon. Skulle tippa på att jag kan omkring 100 ord men det svåra är att sätta ihop det till meningar. Jag förstår vissa ord när folk pratar men oftast går det för snabbt för att jag ska förstå och hänga med. Man klarar sig långt på att gestikulera som tur är!

Hur långt kontrakt har du?

Jag har 1+1 år. Det betyder att jag har 1 år men kan förlänga med 1 år om jag och klubben kommer överens.

Vilka lag håller du på?

Jag är ett stort Arsenal, Inter och Elfsborgfan. I damallsvenskan hejar jag givetvis på Kopparberg/Göteborg FC, kanske inte så konstigt då jag spelat där i 5 år.

Vad skulle du säga är dina styrkor och svagheter som fotbollsspelare?

Min styrka är helt klart spelförståelsen. Jag läser spelet bra och vet var jag har mina med och motspelare när jag får bollen. Min svaghet är nog främst att jag är ganska allround och inte har någon riktigt spetskompetens. Sedan finns det mycket som jag fortfarande kan utveckla. Min vänster måste fortfarande bli väldigt mycket bättre tex.

 Vilka idoler hade du som ung?

Oj, de var nog ganska många. Man fick alltid någon ny idol efter varje mästerskap. Dennis Bergkamp och Jürgen Klinsmann var nog ändå mina största idoler. Sedan kollade jag mycket på Hanna Ljungberg när jag var yngre och såg upp till henne givetvis. Men jag har haft många som idoler. Brolin, Kluivert, Raul, Beckham för att bara nämna några. När jag stod i mål hemma i köket var jag alltid Van der sar eller Barthez.

Vilket är det bästa fotbollsminnet du har?

 Oj, jag har otroligt många bra minnen. Jag har spelat fotboll i snart 20 år och har många att välja på. När vi vann div 1 med Falköping och gick upp i allsvenskan är ett av dem. Cup-guldet med Göteborg förra året är givetvis ett bra minne också. Första landskampen och första målet i A-landslaget kändes stort också. Även att få vara med och uppleva ett EM är ett minne jag alltid kommer bära med mig. Men jag kommer ihåg det mest och minns gärna tillbaka på tiden som ung spelare och alla cuper och allt sådant roligt man fick vara med om. Det är oerhört svårt att bara nämna en sak. Rent indivuellt så slår ju 2009 väldigt högt givetvis.

Efter svenskacupen guldet förra året

Tack för alla frågor, jag hoppas ni är nöjda med svaren!

Kram Linnéa

Ja, då var min första match avklarad. Vinst med 1-0 borta mot Sparta Prag och nu väntar returen hemma (eller vi kommer spela i Moskva då vi inte har lampor runt vår plan) på torsdag. Jag fick tyvärr börja på bänken då min tränare var orolig över min hälsa. Han var rädd att jag inte var fulltränad efter min sjukdom och att risken för att jag skulle skada mig var för stor. Tråkigt givetvis men ett beslut som jag respekterar. Jag fick se mitt lag vara helt överlägsna första 30 min och även ta ledningen med 1-0. Det hängde fler mål i luften. Så långt såg allt bra ut. I takt med att den regntungaplanen blev allt mer lerig och allt mer svårspelad kom Prag in i matchen allt mer. I slutet av första gjorde vår målvakt en kanonräddning på en nick och vår mittback fick ett helt orättvist gultkort. Matchen hade blivit allt mer kamp och mindre spel och vår tränare vågade inte ha kvar vår mittback i spel då risken för ytterligare kort var stor. I andra halvlek var det en mer jämn historia. Planen var nu fruktansvärt dålig och det var mer lera än gräs på planen. Vilket var mer till fördel för dem än för oss. När det var ca 15 min kvar fick jag äntligen göra mina första minuter i Rossiyankas vita tröja. Jag fick spela defensiv innermittfältare och hade som uppgift att vinna allt på huvudet och alla närkamper på mitten. ”Stäng matchen åt oss”, var tränarens direktiv. ”Vi behöver inte göra fler mål framåt, vi ska bara inte släppa in något”. Kanske inget drömscenario för mig men jag accepterade rollen och det var roligt att få komma in och spela några minuter. Vårt spel kändes ganska stabilt det sista och vi låg närmare 2-0 än vad de gjorde för en kvittering. Jag hann med att vinna några nickdueller på mitten och sköt ett skott långt utifrån som sånär letade sig in i mål. Annars handlade det mest om att styra och ställa på mitten och rensa undan deras försök till anfall. 1-0 är ett bra resultat inför hemmamatchen men det är långt ifrån klart än. Vi måste göra en väldigt bra match för att klara av detta och ta oss till kvartsfinal.

 Glad efter vinsten och de första minutrarna i den vita tröjan

Galda spelare efter vinsten

För att få bästa möjliga uppladdning inför torsdag så kommer vi återigen ha ett träningsläger framtill matchdagen. Vi samlas kl 09.30 imorgon bitti och kommer sova över i lägenheter på arenan fram tills onsdag då vi åker till Moskva för att bo på ett hotell där sista natten innan matchen. Jag är inte riktigt van vid att ha det såhär och det betyder att man inte är hemma mycket utan mest på resande fot. Jag gillar det ändå! Det är härligt med något nytt och dessutom har jag inte så mycket att göra när jag är här hemma ändå.

Jag lovade ju er lite bilder sist å det är klart att ni ska få dessa nu.

Jag och Sofia på träningslägret förra helgen

 

Lite fika innan flyget lyfte mot Prag

 

Mina nya pjuks

 

Kram Linnéa