linnealiljegard.blogg.se

Hemmapremiären är snart här, imorgon smäller det. För första gången någonsin kommer en toppseriematch spelas här i Avaldsnes, eller Avfallsnes, som jag har döpt om det till. Mer om det snart. Att ha en hemmamatch är något speciellt. Man känner sig trygg på sin egen hemmaplan och det känns som lagets egen borg, på något sätt. Där kan inget lag räkna med att komma och ta några enkla poäng. Det är en känsla jag hoppas vi kommer ha i år. Att det här är vårt, här är det vi som bestämmer och ska andra lag ta poäng här kommer de behöva prestera en väldigt, väldigt bra fotboll. Med en förhoppningsvis stor och högljudd publik i ryggen också så ska det kännas tufft att komma hit.

Förutom allt detta jag nämnt så har vi dessutom en annan fördel, vi är vana vid lukten. Jag det stämmer. Vi är vana vid bajslukten. Avaldsnes är en liten ort, tror det bor ca 3000 personer här. Det är inget ställe med stora köpcenter och flashiga byggnader. Det är, vad vi skulle säga i Sverige, en håla. Avaldsnes centrum består av tre mataffärer, en bank och, nä, det var nog allt. Vad det finns gott om är åkrar. Åkrar som bönderna just nu håller på att gödsla för fullt. Så fort man öppnar fönstret känner man lukten och på träningarna när det regnar eller vinden ligger på åt fel håll då sticker det riktigt i näsan. Det är vårt hemliga vapen, eller kanske inte speciellt hemligt när jag precis skrivit om det. Men det är ett vapen helt klart. Vi är vana vi det men förhoppningsvis kan det skrämma någon eller några av våra motståndare. Så kom till Avfallsnes imorgon kl 15.00 och heja fram oss i vår första hemmamatch i toppserien någonsin. Det är redan en historisk match men med hjälp av publiken hoppas jag vi kan göra det till en match värd att minnas för alltid. Vi är redo, jag hoppas ni är det också! 

Detta är givetvis skrivit med glimten i ögat, jag älskar Avaldsnes! Jag är själv uppväxt på landet och i en ännu mindre "håla" än vad Avaldsnes är, så jag känner mig mer än hemma här. Jag älskar känslan av att alla känner alla och att man hejar på folk nere i mataffären eller på gymmet. Det är en familjär känsla som passar mig perfekt. Så kom hit och stötta oss och ta del av den härliga känslan som Avaldsnes ger.

Avslutar med ett kort från den lite större staden Haugesund dit vi åkte för en fika i tisdags

Håll tummarna för oss imorgon

Kram Linnéá

Dagens blogg blir bara kort. Lite små historier om saker som hänt de senaste dagarna och vad som komma skall.

Jag håller nämligen på som bäst att förbereda mig inför morgondagen. Topsa öronen står överst på listan. Jag ska nämligen iväg på en tv och radiointervju imorgon. Jag tycker egentligen inte det är så jobbigt med media. De frågar en fråga och så svarar jag på den, svårare än så är det ju inte egentligen. Problemet är ju bara att man ska förstå vad de säger. Jag har bott i Norge i 4 veckor snart och vissa personer förstår jag bra, andra lite sämre å vissa inte alls. Jag kan tycka att det är svårt att förstå vissa svenskar, skånskan tex. Den kan vara lite svår, lite grötig liksom. Tänk er då norska, fast med någon form av skånsk dialekt. Nä, omöjligt. Därför är det tops som gäller ikväll. Ja, jag vet. Man ska egentligen inte använda tops, en armbåge räcker. Men vilken normal människa kan få in sin egen armbåge i örat? Och då jag behöver ha extremt fria ljudvägar imorgon så behöver jag gå in med något litet instrument. Jag kan ju inte stå där imorgon och säga VA? Vad sa du? Kan du ta det där en gång till? En gång är kanske okej men om jag inte lär mig förstå norska på något mirakulöst sätt under natten, så lär jag behöva säga det mer än en gång. Topsa, topsa!

 Jag under en intervju här i Norge. Ni ser blicken, förstår ingenting vad han frågar om

”Varför de valde just dig till att åka dit, det förstår jag inte” ord från min egen tränare. Bra pep-talk, de här kommer gå fint! Ja, han sa det med glimten i ögat. Eller? Som sagt, förstår inte norskan så bra. Topsa, topsa.

Idag har vi haft lagfotografering. Det finns inget värre än just det. Varje år gör jag likadant. Lite mascara brukar jag få på mig, men utöver det brukar jag gå in med en nonchalant inställning. Lite som en fruktansvärt trotsig tonåring. ORKA! Vem bryr sig! Nä, jag brukar inte göra det, bry mig alltså. Inte just den dagen jag tar kortet åtminstone. Det är sen, när man får se resultatet som man börjar bry sig. Det är när man ser hur kortet blev och man inser att detta kort nu kommer användas under ett helt år som man börjar bry sig. På diverse autografblock eller på olika affischer under ett helt år. Där ska jag sitta med mitt rufsiga hår, mitt osminkade ansikte och min trotsiga tonårs attityd som skriker, VEM BRYR SIG!

Typ såhär brukar det se ut

Nä, då är det inte lika roligt längre. Jag kan väl erkänna att jag inte gjorde någon vidare kraftansträngning i år heller. Mascaran åkte åtminstone på, håret försökte jag fixa någorlunda men mest av allt försökte jag jobba bort min dåliga attityd till just korttagning. Om jag lyckades eller inte, det låter jag vara osagt, men här är kortet som jag nu kommer få dras med under ett års tid. 

Okej, nu till något helt annat. Jag hade egentligen bestämt mig för att bevara detta som en hemlighet och min kära mor avrådde mig starkt från att skriva detta i bloggen, men jag bjuder helt enkelt på det. Nu när den värsta smärtan har lagt sig kan jag skratta åt det.

Innan vår andra träning för dagen kände jag mig lite stel och kände att jag behövde göra något åt detta, för att komma igång. Hemma i Sverige brukar jag ofta använda en sorts tigerbalsam, fast en starkare variant. Den är så stark att det bränner på kroppen. Det kanske låter hemskt men jag älskar det. Kroppen vaknar till och man blir varm i den muskeln som man tagit krämen på betydligt snabbare. Helt perfekt om man är lite stel med andra ord, eller inte orkar värma upp ordentligt. Nu var bara problemet att jag glömt min kräm hemma i Sverige. En av mina isländska lagkamrater tipsa mig om en kräm som hon hade. Det lät som samma sak fast en isländsk variant, perfekt! Hon varnade mig lite sådär i förbifarten att den var väldigt stark, att det riktigt bränner på kroppen. Jag visade det inte, men jag fnös till inombords. Stark? Herregud, inget biter på mig. Jag är van från min svenska kräm. Hon la till ”det är den starkaste i branschen” jaja, tänkte jag. Alltid ska ni Islänningar vara värst. Jag tog en rejäl klick och började smeta ut på de ställen jag var stel och hade ont. ”skölj av dig ordentligt om händerna efteråt” varnade hon mig. ”så du inte får det i ögonen eller något” absolut, det skulle jag göra. Jag kände riktigt på lukten hur stark den här krämen var men nu kunde jag inte backa ur. Jag smetade vidare. Jag smetade på och gnuggade tills hela händerna var dränkta i isländsk brännande kräm. Dags att skölja av. Jag gick in på toaletten för att tvätta av händerna. Det var bara det att väl inne på toa blev jag akut kissnödig, jag kunde inte vänta, jag behövde gå NU. Ingen fara. Jag kissar och sedan tvättar jag av mig. Perfekt, slipper jag tvätta händerna två gånger dessutom. Win, win. När jag väl uträttat mina behov tar jag tag i pappret. Då jag inte är någon vik person knycklar jag ihop pappret med mina krämhänder. Vid den här tidpunkten har jag glömt av att mina händer är helt insmorda i brinnande stark kräm. Jag tar pappret och torkar mig. Ja, resten får ni lista ut själva. En värre brännande känsla har jag aldrig känt.  Jag har aldrig varit hjulbent i hela mitt liv men under dagens träning var jag det definitivt. Nu, såhär 7 timmar senare börjar smärtan äntligen försvinna. Så till alla er där ute, ett litet tips. Om någon islänning kommer med tips, tacka så mycket givetvis, men säg NEJ. Bara en liten varning!

 Passa er för den här krämen säger jag bara

Okej, det blir inte fler rader från mig idag, måste hinna gå och topsa öronen en sista gång!

Kram Linnéa

När jag växte upp var det bästa jag visste att spela fotboll hemma med min storebror Richard som är tre år äldre än mig. Jag har berättat det förut, hur jag fick agera målvakt medan han sköt allt vad han hade, eller som vi säger i Göteborg, dönade, på sin stackars lillasyster. Eller speciellt synd om mig vad det faktiskt inte, det var det bästa jag visste. Kanske inte att stå i mål men att få vara med. Desto äldre vi blev desto oftare turades vi om att vara målvakt och när jag hade växt till mig ytterligare kunde vi börja spela mot varandra. 1 mot 1 på två mål. Till en början var det lek, vi spelade och hade roligt, skrattade och uppmuntrade varandras dribblingar och fina mål. Desto längre tiden gick och när svetten inte längre bara pärlande sig i pannan utan fullständigt rann ner för kinderna blev det mer och mer allvar. Skotten blev allt hårdare, tacklingarna bakifrån blev allt mer intensivare och det uppmuntrande orden var numera bortbytta mot trashtalk. Nu var det på allvar. Mamma försökte förgäves få oss att sluta spela innan någon skulle skada sig eller bli ledsen, vi lyssnade inte. Nu kunde man inte sluta, nu ville man vinna matchen. Ingen ville ge sig. Varje gång slutade det med bråk. För att vara helt ärlig slutade det väl med att jag förlorade matchen och just därför blev det bråk. Jag har alltid varit en betydligt sämre förlorare än min bror, eller så har jag helt enkelt brytt mig mer. Jag vill nog vinkla det så ändå. Att jag har en större vinnarskalle än honom. Såhär höll vi på, flera gånger i veckan under flera års tid. Spelade fotboll, som började med lek men som allt som oftast slutade med bråk och gråt. Ändå lärde vi oss aldrig, på något sätt tyckte man det var lika roligt varje gång vi började spela. Mamma försökte gång på gång uppmana oss att sluta innan det blev tråkigheter och tillrättavisade ofta Richard med orden ”ta det lite lugnt, tänk på att hon är tre år yngre”. Det spelade ingen roll att vi ibland försökte byta sport för att det skulle gå lugnare till. Handbollsstraffarna hemma i köket slutade även de med bråk och innebandymatcherna var nog de allra värsta. Samma vinnarinstinkt som i fotbollen men med en klubba i handen, livsfarligt.

 Jag och brorsan under en grillkväll för några år sedan

Nu, 15-20 år senare. Fy vad hemskt det låter att säga så, börjar känna mig gammal. Hur som helst. Nu kan man sakna de där matcherna. Även om det oftast slutade med att jag började gråta så saknar jag den där känslan jag hade de första 30 min. Glädjen när Richard frågade om jag ville spela eller känslan då han svarade ja, när jag frågade honom. Hur man var full av förväntningar. Det uppmuntrande orden vi till en början gav till varandra och våra rop efter mamma att hon skulle kolla på oss när vi gjorde snygga finter eller när vi la snygga frisparkar. ”mamma kolla på detta!! Såg du mamma? Kolla bara en gång till!”. Jag tror det är därför jag fortfarande älskar när min familj är och kollar på mina matcher. Även om jag inte ropar högt precis innan jag ska utmana en försvarare, ”mamma kolla på detta” så är det samma känsla. Man vill att hon ska se. Jag tror inte det spelar någon roll hur gammal man är. Människan är i behov av bekräftelse och uppmuntran. Mitt femåriga jag hemma i köket och ute på gården var det och mitt nu 24 åriga jag på olika arenor i Norge är det, även om det inte är på samma sätt.

Hur mycket jag än älskade att spela med min storebror hemma så var det alltid lika skönt när jag hade riktiga träningar och fick spela med mitt riktiga lag. Långt ifrån storebror, tävlingar och bråk. Jag är ganska säker på att han tyckte likadant när han fick träna med sitt lag. Även om det var tävling och matcher där också, så blir det aldrig på samma sätt som när man tävlar mot ett syskon. Den hat-kärleken kan man aldrig få med en lagkamrat. Så arg som man kan bli på ett syskon kan man aldrig bli på någon annan. Jag imponeras därför av de syskonpar som spelar i samma lag, hur det faktiskt kan hålla sams såpass bra som det gör. Jag förstår inte hur de klarar av det. Jag kände att jag måste ta reda på hur det känns att spela i samma lag som sitt syskon, eller till och med som sin tvilling. Jag ringde därför upp tvillingarna Kristin och Marie Hammarström. Kopparberg/Göteborgs och landslagets stjärnor för att höra vad det har att säga om saken. Så här kommer helt enkelt min intervju med enäggstvillingarna Hammarström.

Båda två befann sig hemma hos Göteborgs lagkapten Stina Segerström när jag fick tag på dem. Stina hade lockat med en lunch, men i själva verket behövde hon hjälp att få i ordning på sin stora trädgård och hade anlitat två tvillingar som arbetskraft. Stina tillät mig att störa hennes ”personal” en stund. Hennes egna ord var faktiskt

- Då lägger jag mig och spelar candy crush ett tag då!

Nu till min fantastiska intervju med systrarna Hammarström

Det här är Kristin ”Krisse” Hammarström (enligt Marie)

En obotlig tidsoptimist som alltid tar hand om andra. Hon är väldigt vårdande och otroligt snäll. Hon är även flirtig (Krisse protesterar högljutt i bakgrunden)

Det här är Marie Hammarström (enligt Krisse)

En obotlig tidsoptimist som är nästintill dumsnäll och väldigt pratglad

Först och främst. Vem är äldst?

Krisse – Marie är 14 min äldre

Marie – 14 min mognare, väldigt viktigt.

Hur är det egentligen att spela i samma lag som sin tvillingsyster?

Marie – Vi tänker samma sak, speluppfattningen är samma. Jag tycker bara det är fördelar. Men jag säger till syrran tuffare än jag gör med någon annan

Krisse - Håller med. När Marie får bollen vet jag vad hon ska göra, vi tänker likadant. Jag tänker ofta, ”passa dit” och så gör hon precis det. Vi tänker helt enkelt väldigt lika.

Marie - När Krisse tänker att hon ska rädda straffen så tänker jag det också, skratt

Ni har varit inne på det, men vilka fördelar är det att spela i samma lag?

Marie – Att vi kan cykla ihop till träningarna. Skratt igen. Nä, men det är en träningskompis. Om det inte är vanliga fotbollsträningar på schemat så kan man alltid träna ihop. Vi tycker väldigt lika och kan gå till gymmet ihop eller göra andra aktiviteter ihop. Man kan dessutom umgås mycket när man alltid har samma tider att passa och samma schema.

Krisse sitter bara och håller med

Vilka nackdelar finns?

Krisse - Jag var tvungen att vara mer självständig när vi inte spelade ihop. Jag hade ingen att ringa och fråga när samlingen var imorgon när jag inte hade lyssnat ordentligt. Nu blir det att man hänger mycket mer med syrran. Vi gör allt tillsammans. Så för att svara på frågan. Man umgås mer med de andra i laget när man inte spelar ihop. Det är väl en nackdel nu, att vi umgås mer med varandra än med de andra i laget.

Tänker man på att man är syskon när man tränar och spelar eller är det som vilken lagkamrat som helst?

Marie - Jag tänker inte direkt att, nu ska jag skjuta ett skott på syrran. Jag är ju givetvis medveten om att det är Krisse som står i målet men det är inte mer än så. På träningarna är hon min lagkamrat.

Krisse - Det är som vem som helst.

Kan ni bli mer arga på varandra än på andra spelare i laget?

I kör -JAAAA!

Krisse - De personer man är närmast kan man alltid bli argare på, så är det. Man vet att den inte tar illa upp när man skäller. Det är någon form av hat-kärlek.

Tävlar ni mot varandra på träningarna?

Krisse - Faktiskt inte

Marie - Enda gången jag tävlar mot Krisse är på straff, för det är hon så fruktansvärt bra på. Det är enda gången det känns som en tävling mellan oss, då vill jag verkligen sätta den.

Krisse - Vi har tävlat i allt annat, som i skolan eller simning och sådant men aldrig på fotbollsplan faktiskt.

En av er är ju målvakt och en utespelare, tror ni det är en fördel? Att ni inte spelar precis bredvid varandra menar jag! Varför blev det så?

Marie - Jag tror vi hade kunnat utnyttja varandra mer och bättre om vi båda hade spelat ute.

Krisse – Ja, nu kan vi inte utnyttja att vi har samma speluppfattning så mycket

Marie - Jag började faktiskt som målvakt. Sen vill Krisse göra som originalet (med syfte på att Marie är född först)

Krisse - Vi var de enda två som inte var bollrädda i vårt lag, så vi turades om att stå i början.

Marie - Vi stod och sköt på varandra mycket när vi var små, då turades vi om

Ni har ju en till syster. Fick hon aldrig vara med när ni stod och sköt på varandra?

Marie – vår andra syster var lite utanför. Vi var lite elaka mot henne. Nädå, men hon orkade nog inte med oss. Hon är 4 år äldre än oss och hade nog roligare med sina kompisar än hon hade med oss. Vi var och är väldigt olika dessutom. Hon är mer ordentlig. Kommer i tid till saker och har mer koll på läget. Vi spelade faktiskt ihop alla tre i damlaget hemma i Glanshammar ett tag. Då cyklade hon alltid 5 min före oss till träningar och matcher.

Krisse är nu upptagen med att dricka sitt kaffe som Stina gjort i ordning att hon inte hinner svara på den här frågan.

Har det blivit lättare eller svårare att spela och träna ihop nu när ni blivit äldre? (Ingen av dem förstod att jag kallade dem gamla utan svarade glatt på frågan)

Marie - Man tänker inte så mycket på att man är syskon när man tränar. På fotbollsplan har det aldrig varit ett problem eller att vi blivit trötta på varandra. Mer utanför i så fall.

Krisse – När vi var yngre sågs vi verkligen hela tiden. I skolan, på träningen och hemma. Vi gick även i samma klass tills vi tog studenten, så det var mer utanför som man kunde bli lite trött på varandra.

Marie - Vi umgicks nästan alltid med samma kompisar när vi var yngre också. Vi tog inte med två olika kompisar hem, utan det var en som kom hem och fick leka med oss båda.

Har ni alltid spelat ihop?

Marie – Nej. Jag spelade en säsong i Umeå IK. Sedan gick jag tillbaka till Örebro igen

Krisse – Sedan kom jag två år före till Göteborg. Så tre år har vi spelat i olika klubbar

Var det skönt att vara ifrån varandra lite?

Krisse – JAA! Jag tyckte faktiskt det var skönt, rent privat. Att få umgås med andra och inte bli kallad tvilling hela tiden, utan bara vara Krisse.

Marie - Men Krisse ringde redan efter första året i Göteborg och sa, du måste komma hit och få uppleva detta. Så hon saknade mig nog lite ändå. Skratt. Men vi vill vara två individer och inte bli kallad tvillingarna hela tiden.

 Hur känns det att möta sin tvilling? Hur tänker man innan en sådan match?

Marie -Det hade varit värre om vi hade hamnat i närkamper med varandra. Nu spelar vi så långt ifrån varandra så man tänker inte så mycket på det. 

Marie, har du gjort mål på Krisse någon gång?

Marie – Ja, Jag gjorde mål på Krisse när jag spelade i Umeå.

Hur kändes det Krisse? Att släppa in ett mål från syrran?

Krisse - Jag fattade inte att det var hon förrän efter matchen. Det var en väldigt tilltrasslad situation så jag hann inte se att det var hon som petade in bollen. Det värsta är att hon alltid kommer ha det på mig, att hon gjort mål på mig. Det svider lite.

Marie - Krisse var mer besviken efter matchen Örebro-Göteborg hemma på Bern Arena, när vi vann med 3-1. Jag spelade i Örebro då och Krisse i Göteborg. Då var Krisse riktigt arg faktiskt. Hon sa att det var en orättvis förlust och hon anklagade oss för att spela tråkigt mm.

Krisse – Jag skulle stanna i Örebro efter den matchen och vi skulle grilla hela familjen, det var ingen bra stämning alls. Så arg har jag nog aldrig varit. Jag blir arg bara jag tänker på det. Varför skulle du ta upp det igen Marie?

Vilka har era föräldrar hejat på när ni har mötts?

Krisse – Dem har aldrig hejat på mig när vi i Göteborg mötte KIF Örebro åtminstone

Marie – Jag tror dem alltid har hejat lite extra på Örebro. När jag spelade i Umeå också. Fast då vann vi ju serien, så de kanske hejade på oss väldigt mycket på slutet också.

Krisse suckar lite i bakgrunden. Hon säger det inte men man får känslan av att hon tycker de har hejat lite mer på Marie än på henne de få gånger de mötts.

Krisse. När Marie gjorde det där avgörande målet mot Frankrike i VM. Hur känner man som syster då egentligen? Känns det extra speciellt när det är hon eller blir man lika glad om det är någon annan?

Krisse – Jag har aldrig blivit så berörd i hela mitt liv. De sista minuterna av matchen var jag så nervös att jag bara satt och skakade på bänken. Nej, det går knappt att beskriva. Jag var väldigt glad och stolt givetvis och att det är ens syster som avgör, det är klart att det förstärker hela känslan. Hela situationen, stämningen, ja allt runt omkring var bara perfekt, jag har aldrig upplevt något liknande.

Man hör på Krisses röst att hon verkligen menar det. Hon låter verkligen stolt och det är som att något magiskt kommer tillbaka när hon berättar om det

Marie. När Krisse fick ta emot priset som årets målvakt 2011, hur känner man sig som syster då? Att vara syster till Sveriges bästa målvakt måste kännas speciellt?

Marie - Jag var mest nervös för hennes tal faktiskt. Skratt. Nej, men det är klart man var stolt. Jag tyckte hon hade varit en av Sveriges bästa målvakter under flera år, så det var så roligt att hon äntligen fick vinna.

Tackade hon dig i sitt tacktal?

Marie - NEJ. Hon tackade inte mig i talet, de tog hårt.

Krisse – Jag hade så många att tacka, jag glömde av! skratt

Okej. Nu till det roliga! Har ni någon gång utnyttjat att ni är tvillingar och är väldigt lika? Jag menar om ni lurat någon?

Marie - Vi har vart skitdåliga på det faktiskt.

Krisse – Vi är inte så bra på att ljuga

Marie - Vi har vart urdåliga verkligen. Det har väl varit om man har glömt ett leg eller något någon gång, men då har vi inte behövt ljuga, utan de har sett att vi har vart tvillingar.

Finns det verkligen inte något annat roligt ni kan berätta? Att folk har tagit fel på er eller något?

De tänker väldigt länge och mumlar saker jag inte hör, säkert något väldigt roligt som det inte vill dela med sig av. Tillslut ger de mig någonting åtminstone.

Marie - Krisse låtsades var jag en hel kväll en gång. Det var ett event hemma i Örebro och dåvarande tränaren i Djurgården, Anders Johansson, kom fram och började prata med Krisse.

Krisse fortsätter historian.

Krisse – Han började prata fotboll och jag hade inte en tanke på att han trodde jag var Marie. Han pratade om att han tyckte jag hade haft ett bra år och det var ju givetvis kul att höra. Efter att vi pratat ett bra tag så säger han. ”Jag måste bara få fråga, varför lämnade du Umeå?”. Jag blev så paff. Vi hade stått och pratat så länge att jag inte kunde med att säga att han pratade med fel person, så jag körde på. Jag svarade som om jag vore Marie.

Marie – Sen fick hon låtsas vara jag hela kvällen.

Kom det aldrig fram? Eller är han helt ovetandes om detta än idag?

Krisse – Nä, han fick reda på det senare på kvällen. Det var någon som skvallra, så det var ju lite pinsamt.

Det fortsätter att tänka på om det lurat någon annan

Marie – Vi är för dåliga på att ljuga. Det har varit mer om någon tagit fel på oss, så har vi tyckt det varit pinsamt för den personen, så då har vi spelat med

Avslutande frågan. Jag vet ju att Torbjörn Nilsson har en fruktansvärt dålig syn men envisas med att inte bära glasögon. Ser han skillnad på er?

Marie - Jag tror han ser skillnad på oss, han säger det åtminstone.

Krisse – På planen är det ju inte så svårt, då jag är målvakt.

Marie - Han säger att han ser skillnad även privat, att han har ett speciellt trick för att veta vem som är vem, men han vägrar avslöja vad det är. Så vi tror han chansar ganska ofta.

Krisse – Det var på någon matchgenomgång som han skulle förklara för Marie hur hon skulle springa i en speciell situation och då stod han och tittade på mig hela tiden. Jag pekade lite på Marie, så han förstod att han förklarade för fel person. Då skämdes han och sa bara ”Gud vad lika ni är”.

Marie – Däremot kallar han oss för, Hammarlate. Bara för att vi alltid är sena

Stina börjar nu bli allt mer arg för att jag distraherar hennes arbetare så vi får avsluta med lite snabbfrågor.

Vem av er är mest tävlingsinriktad?

Krisse – Marie

Marie – Krisse

Vem av er är bäst i köket?

Marie - Krisse

Krisse- Jag (efter lång betänketid)

Vem av er är föräldrarnas ögonsten?

Krisse – MARIE!! Jag är familjens svarta får.

Marie – Jag (erkänner att det Krisse säger stämmer)

Vem av er är den bästa bilföraren?

Marie – Krisse, och det säger ju en hel del.

Krisse – Alltså båda är lika dåliga. Jag vet inte, jag kanske är lite bättre men vi båda är väldigt dåliga

Då kan jag tillägga till att Krisse förra året blev av med körkortet någon månad, då hon hade kört lite för fort.

Vem av er har sämst lokalsinne?

Marie – Krisse

Krisse – Jag, lätt

Vem av er var bäst i skolan?

Marie – Vi var nog lika bra, jag var väl lite bättre om man ska gå på betyg

Krisse – Marie, men jag var trevligare. Fjäskade mer

Vem av er är starkast?

Krisse – Marie

Marie - Krisse

Krisse – Vi är starka på olika saker.

Vem av er är mest intresserad av mode?

(Väldigt lång betänketid)

Marie – Krisse

Krisse - Lika dåliga. Vi är inte bra på det någon av oss.

Vem av er är snällast?

Krisse – Marie, Lätt!

Marie – Ja, det är nog jag.

Då kan jag lägga till att båda två är bland det absolut snällaste jag träffat. Det skulle väl vara deras dumsnälla lagkamrat, Anna Ahlstrand, som kan ge dem en match möjligtvis.

Innan Stina tar med sig systrarna ut i trädgården får jag även några ord med henne. Stina har trots allt känt tvillingarna (nej, just de, de vill ju vara individer) jag menar, Marie och Krisse mer än 15 år och spelat med dem i både Örebro och Göteborg. Jag tar helt enkelt ett avslutande snack med henne och ser vad hon har att säga om dem.

Stina – Ja, jag har känt både väldigt länge. Det är fruktansvärt roligt att ha både i Göteborg nu. Det är så snälla båda två bara, de behöver kaxiga till sig lite. Jag har jobbat väldigt mycket på Krisse de senaste åren. Hon har skärpt till sig lite. Marie är på ruta ett fortfarande men Krisse har ju fått två års försprång. De måste våga erkänna när de gör något bra och våga säga till när det är dåligt, när andra måste skärpa sig. Marie kan få en passning stenhårt i huvudet och ropa ”bra pass! Det var mitt fel att jag inte kunde ta emot den”. Sådant är det skärpning på. Mellan mig å Krisse har det alltid funkat bra. Vi har spelat nära varandra under många år eftersom hon är målvakt och jag mittback. Vi tänker väldigt lika på planen jag och Krisse och båda tar alltid på sig skulden när det blir mål. ”Sorry, det var mitt fel, säger jag” ”Nej, den skulle jag tagit, svarar hon” osv.

Du känner ju dem väl. Är dem som en och samma person fast i två olika kroppar eller hur olika är dem?

Stina - De känns inte som en person. Men det är klart att de har format varandra. De skulle inte vara som de var, om det inte vore för den andre. Jag tycker det har mycket och många olikheter. Samtidigt tror jag aldrig att vi kommer förstå hur det är att ha en tvilling, hur man formas av varandra och hur nära man verkligen står varandra. De har någon slags tvillingkod som ingen annan kan knäcka.

Nu har du din chans! Har du någon rolig historia att dela med dig av? Något dumt de gjort?

Stina- De gör inte så mycket roligt. De är så fruktansvärt tråkiga. Skratt. Nä, jag vet inte. Det finns väl hur mycket som helst att berätta egentligen men jag kommer inte på något speciellt precis nu. Det skulle väl vara att Marie har snattat en gång. Fast det är en väldigt oskyldig historia egentligen så den är inte så spännande den heller.

Okej då. Du får ringa upp mig om du kommer på nått bättre?

Stina – Det ska jag göra

Hejdå allihop och tack så mycket att jag fick störa er en stund

Alla – Hejdå!

Stina – Nu ska vi ut och jobba!

Krisse- KUL

Efter att vi lagt på var jag tvungen att sätta mig en stund och verkligen tänka på allt som sagts. Jag kan inte sluta imponeras av båda två. Det är som två bästa kompisar som unnar varandra all framgång och lycka i världen. Det tävlar inte mot varandra och blir nästan aldrig trötta på varandra. Jag och min storebror skulle nog säga samma sak idag. Idag är rivalitet inte alls lika stor och det är klart att vi enbart vill varandra väl. Idag kan vi tävla mot varandra i olika sporter och faktiskt hålla sams. Eller så är det för att jag numera oftast vinner och därför inte behöver bli sur. Nä, skämt och sido. Det är klart att både jag och min bror har mognat och om det hade varit möjligt hade jag mer än gärna spelat i samma lag som honom nu. Men när vi var mindre, NEJ. Därför imponeras jag av Hammarströms och alla andra syskonpar där ute som klarar av det och har klarat av det under så lång tid. Sen är det något med tvillingar, det är som Stina säger. De har något som vi andra aldrig kommer förstå.

Kram Linnéa

Min första vecka i Norge går mot sitt slut. Jag tycker det är konstig med tid. Folk säger alltid att tiden går fort när man har roligt, det är något jag verkligen kan hålla med om. Denna vecka har gått fruktansvärt fort vilket måste betyda att jag har haft väldigt roligt. Samtidigt känns det som jag har bott här i Norge väldigt länge. Hur kan det gå ihop? Betyder det att jag har haft väldigt roligt men samtidigt väldigt, väldigt tråkigt. Nej, så är det givetvis inte. Jag har haft en väldigt bra vecka, en rolig vecka. Att det känns som att jag bott här länge tror jag hänger ihop med just detta. Jag har gjort väldigt mycket. Givetvis tränat men också umgåtts med folk i laget mycket utanför träningarna. Det känns som jag kommit folk nära fast att jag bara vart här en vecka. Jag kan redan säga att jag känner mina lagkamrater här i Norge bättre än jag någonsin lärde känna mina lagkamrater i Ryssland. En vecka här (två med lägret i La Manga) mot 5 månader i Ryssland. Det säger ganska mycket tycker jag. Jag gillar helt enkelt människorna här och det gör att jag känner mig hemma.

”förr är förr, nu är nu” som ett gammalt japanskt ordspråk säger.

Min Isländska lagkamrat "Guddan" på besök för att kolla matchen Sverige-Island igår. Detta var givetvis innan matchen och då hon fortfarande kunde vara nöjd!

Både spelare och ledare i laget har förstått att jag skriver en blogg nu. De både läser den och kommenterar innehållet på träningarna. Vissa har till och med frågat när jag ska skriva om dem här i bloggen. Jag ser min chans litegrann nu. Jag måste utnyttja situationen och tänker låta mig köpas och ta emot mutor. Så till er som vill att jag skriver om er på ett positivt sätt här i bloggen kommer här lite tips. Jag är svag för choklad, cola, pizza och hamburgare. OJ, det kanske inte var så smart att skriva om nu min tränare läser detta, han kommer tro att jag är väldigt ohälsosam. Jag menar givetvis pasta, sportdryck och frukt!

Okej, nu till något som jag stör mig på!

Jag stör mig på alla som lever lyckliga liv genom Facebook, Twitter och Instagram. Tolka mig rätt nu. Klart man får lägga upp vad man vill och har man ett sådant lyckligt liv som det verkar, så är det bara att gratulera. Jag tror att det jag stör mig på egentligen är att mitt liv aldrig är sådär underbart och lyckligt som andra tycks ha det. Det är underbara promenader i solen, det är fika med bästaste bästaste vännen och miljoner kort på vad folk äter under dagen. Hemmagjorda saker hit och nyttiga saker dit. Problemet kanske ligger mer hos mig än hos dessa människor egentligen och det är jag inte rädd för att säga och erkänna, men det är något som stör mig! Jag tycker inte att promenader är speciellt underbart, mest jobbigt. En fika med bästaste bästaste vännen är givetvis något jag uppskattar men då har vi oftast så roligt att jag inte hinner ta kort eller twittra om saken. Att lägga upp kort på vad jag äter tror jag inte skulle intressera någon. Jag är inte världens bästa i köket så att lägga upp en bild på makaroner och mamma scans köttbullar, nja. Det känns ju inte helt glammigt och något som skulle imponera mina ”följare”. Dessutom har jag förstått att man gärna ska skryta med hur mycket man tränat och exakt vad man gjort. Hur mycket vikt man kört på gymmet och vilken tid man sprungit milen på. Detta är ju något jag borde vara bra på, för jag tränar ju faktiskt väldigt mycket. Men det känns inte som min grej heller. Är det verkligen så roligt för er att läsa? En dags uppdateringar från min sida skulle alltså kunna se ut såhär

Kl. 8.30

”sjukt trött, HATAR morgonen. Nu blir det frukost, värsta målet om dagen”

Kl. 12.00

”Träning nr 1 för dagen slutförd. Lite passningsövningar och spel, helt okej”

 Kl.14.00

”Lunchdags. Korv och potatismos” (och så en bild på några brända korvar och ett klumpigt potatismos).

 Kl. 18.00

”Tränat igen, trött. Dåligt gick det också”

 Kl. 19.00

”Mat igen. Finns inget tråkigare än att laga mat” (återigen en bild på något inte alls glammigt)

 Kl 23.00

”Dags att lägga mig i min obäddade säng. Inte är jag trött heller, kommer säkert ligga vaken halva natten”

Ni ser vad jag menar. Jag har inte så mycket att skryta med under dagarna. För att vara helt ärlig, är det inte det som alla socialmedier handlar om nuförtiden. Vem som äter den godaste maten, vem som tränar mest, vem som lever det mest sociala livet. Jag kan erkänna att jag inte gör något av det. Ändå känner jag att jag lever ett fantastiskt bra liv. Jag har väldigt roligt och mår väldigt bra. Återigen, jag hoppas ni tolkar mig rätt. Jag har absolut lagt upp bilder på saker jag ätit, när jag suttit och fikat eller vart väldigt mallig när jag tränat hårt. Absolut, det har hänt. Men det händer inte ofta och min vardag ser inte ut så allt för ofta. Allt är inte perfekt hela tiden i mitt liv, långt ifrån, men för mig är det just det som är så perfekt. Jag är mer än nöjd ändå! Allt detta kanske låter som en väldig dubbelmoral då jag skriver en egen blogg och berättar om hur mina dagar och mitt liv ser ut och det kanske det är också. Det jag har svårt för är det som jag kan tycka, det överdrivna lyckliga livet som folk vill visa upp.

Ni ska få ett till exempel på hur mitt liv kan se ut. I morse när jag stod och stekte en omelett tog jag ett kort och tänkte ”Nu ska jag skriva ett skrytsamt inlägg på twitter och lägga ut denna bilden”.

När jag och min omelett ska gå och sätta oss vid bordet snubblar jag och tappar den på golvet. Efter att ha skrapat upp min fina omelett från golvet blir detta resultatet.

Det känns ju genast inte lika roligt att lägga upp en bild på min misslyckade omelett. Jag kan inte heller med att lägga upp den första bilden och låtsas som att min morgon varit helt underbar när jag vet hur slutresultatet blev. Det är det här jag menar. Mitt liv är långt ifrån perfekt men det är också det som gör det så perfekt!

Delar med mig av några visdomsord om detta som jag tycker är bra.

”Lycka, det är att vara lycklig. Det är inte att få andra att tro att man är det.” (Jules Renard)

”Ju lyckligare man är, desto mindre lägger man märke till sin lycka.” (Alberto Moravia)

Kram Linnéa

Det känns konstig att bo i Norge. Inte konstigt på något dåligt sätt utan mer konstigt att jag trivs så fantastiskt bra. Det hade jag inte trott för något år sedan. Att jag skulle bo i Norge och må så bra. Eller det hade jag inte trott för 3 månader sedan heller. Ehh, Vem försöker jag lura, det trodde jag inte för bara 5 veckor sedan heller. Jag vet att mina norska vänner kanske blir lite arga när jag skriver detta men vad tusan, det kan jag leva med. Jag tänkte nämligen att jag skulle försöka förklara hur jag såg på Norge innan jag flyttade hit och om mina fördomar har stämt eller inte.

Här kommer min lista om Norge (mina fördomar). Detta är alltså vad jag ansåg innan jag flyttade hit.

1.     Alla i Norge går runt i lusekoftor. De har inget annat i sin garderob än ett par jeans och 10 st olika lusekoftor.

2.     17 maj. Årets största och viktigaste dag i Norge. Om de känner att lusekoftan de har hemma inte är tillräckligt festlig så slänger de på sig den norska folkdräkten. Denna dag går alla ut på gator och torg och firar.

3.     Varje ledig stund går de ut och åker skidor. Eller, går på tur, som de själva skulle kalla det. Går på tur förresten, det är en konstig mening. Man åker väl ändå på skidorna? Vad jag sett av vinterns skidtävlingar så vore det nog mer passande att säga att Sverige gått på tur och Norge faktiskt åkt på sina skidor. Men mer om detta i nr 4.

4.     Norge älskar vintersport och de är fruktansvärt bra i detta. Det spelar ingen roll vilken gren det gäller, ge en norrman eller norska ett par skidor och en tävling så vinner dem. Detta är något som får en annan vansinnig hemma i den svenska soffan. Att bara höra namn som Björgen, Svendsen eller Northug ger en rysningar i hela kroppen.

Björgen och Northug iklädd lusekofta

5.     Olja. Vad mer behöver jag säga. Vi svenskar är avundsjuka över att det finns olja utanför Norges kuster och inte de svenska.

6.     Språket. I Norge pratar man glatt. Höga toner och glada ändelser på orden. En arg norrman låter som den gladaste svensken du träffat. Allt är bara kämpe fint hela tiden.

7.     Snåla. I Norge tjänar man bättre än vad man gör i Sverige. Samtidigt är det dyrare att leva i Norge. Så för en person som jobbar i Sverige att åka och handla i Norge är inget annat än idiotiskt. Norrmännen dock. De tjänar storkovan i Norge men åker mer än gärna till Sverige och köper på sig både det ena och andra. Billigt värre för dem. Snåljåpar.  

Detta var alltså vad jag visste om Norge innan jag flyttade hit. Visste? Detta var mina fördomar om Norge. Till alla er norrmän eller norskor som sitter och läser detta nu och blir väldigt arga på mig. Jag vet att ni har lika många fördomar om oss svenskar. Jag har redan lärt mig att ni kallar oss svenskar som kommer till Norge och jobbar ”partysvenskar” . Ni anser att vi kommer till Norge, tar era jobb för att sedan på helgerna festa upp allt vi tjänat. Till detta kan jag bara svara. Vi kommer till Norge och får de jobb som ni inte vill ha. Som att stå och rensa fisk hela dagarna. Efter en vecka med ett sådant jobb tycker jag man kan vara värd att få ha lite roligt. Åter till ämnet. Jag trodde alltså att mitt liv här i Norge skulle innebära att jag skulle ”gå på tur” var och varannan dag, iklädd min lusekofta. Att jag skulle fira 17 maj i ett parad tåg, iklädd en norskfolkdräkt. Som om detta inte vore nog skulle jag behöva låta glad på rösten hela tiden. Även på morgonen då jag alltid har mina absolut värsta stunder, skulle jag behöva svara ”kämpe fint” på frågan hur jag mår. Jag skulle dessutom behöva skämmas över att vara svensk varje gång det visas skidor på tv. Nej, vem utsätter sig för sådant. Jag tydligen.

Nu har jag inte varit här så länge, så om alla mina fördomar stämmer eller inte kan jag inte riktigt svara på. Detta har jag åtminstone kommit fram till än så länge.

1.     De har faktiskt vanliga kläder här. När jag tänker efter har jag nog inte sett en enda lusekofta.

2.     17 maj har ju inte varit än men jag har frågat mig runt lite om det. Det visar sig att det är en väldigt stor dag. Folk samlas på gator och torg och det är ett stort parad tåg. Det viftas med norskaflaggor och precis som mina fördomar var, det har på sig en norskfolkdräkt. Inte alla givetvis men många.

3.     Att de går på tur varje ledig stund stämmer kanske inte helt heller, men visst förekommer det. Vi hade ledigt nu över påsk och jag skrattade gott när jag fick ett sms från en norska i mitt lag där det stod ”årets sista tur” följt av en ledsen gubbe. 

4.     Eftersom jag lyckligtvis kom hit precis när vinterns alla skidtävlingar slutat så har jag inte velat nämna Norges totala dominans inom detta. Därför vet jag inte om alla följer sina skidhjältar eller inte.

5.     Oljan. Det behöver jag inte prata mer om, det är ju ren fakta att de har olja och inte vi.

6.     Japp! De pratar precis lika glatt som jag hade föreställt mig. Inga ledsamma eller dystra toner här inte. Har inte tagit tag i saken än men målet är att reta upp någon av norskorna till maxgränsen. Enbart för att få se om tonläget eller ordvalen förändras. Jag tvivlar starkt.

7.     Om norrmän är snåla eller inte vet jag faktiskt inte. Några i laget har berättat historier om att de åker till Sverige och handlar men jag känner att jag inte har klara bevis på att det verkligen är snåla. Jag låter helt enkelt den fördomen förbli just det, en fördom.

Jag hoppas att ni inte tar allt jag skriver för seriöst och bokstavligt. Det mesta är skrivet med humor och glimten i ögat. Jag trivs hur bra som helst här i Norgelandet, som vi säger hemma. Det är härliga människor och kulturen är väldigt lik den svenska. Jag är väldigt glad och tacksam över att jag fått möjligheten att bo och spela här i Avaldsnes.

Avslutar dagens blogg med några gamla norgehistorier

- Vad får man om man delar ett A4-ark i två delar?
- Ett norskt pussel.

- Varför kryper norrmännen på golvet i snabbköpet?
- De letar efter lågpriser.

-       Varför föddes Jesus inte i Norge?
- De kunde inte hitta tre vise män.

- Har du hört om norrmannen som stod och stirrade i solen en hel dag?
- Nej, varför gjorde han det?
- Jo, han ville så gärna ha bruna ögon.

Hört i Norge:
- Hur fångar man en kanin?
- Man ställer sig bakom ett träd och låter som en morot

Den norska badvakten till sin arbetsgivare:
- Det är ovanligt många trevliga badgäster här idag.
- Hurså?
- Minst sju stycken har vinkat till mig.

Kram Linnéa