linnealiljegard.blogg.se

Klockan stod på 06.00 och taxin kom och hämta mig, Sofia och Fabiana 20 min senare. Det var fortfarande mörkt ute och jag var allt för trött för att tänka på om jag fått med mig allt jag skulle ha med. Det obligatoriska kisstestet som jag hade gjort på morgonen låg i säkert förvar i väskan, hoppades jag ifll! hade vart jobbigt om det läckt ut och nu låg i väskan bland kläder, mat och böcker. På tal om mat, vi fick tydligen inte äta något innan testet men redan när vi kom fram till Moskva 2 timmar senare var min mage hungrig, bra start!

Testerna gick bra till en början. Blodprov har man tagit förr och är inget jag är rädd för. Läkarna var även noga med att plåstra om det lilla lilla såret som hade blivit. Här var det inte tal om ett lite plåster som man får i Sverige, här skulle de vara rejäla grejer, på med bandaget! Men problemen och chockerna skulle komma senare. Efter att han gjort ett hörseltest som gick ut på att en doktor satt i ett hörn med munkavel på sig och viskade fram engelska siffror till mig som stod på andra sidan av rummet och höll för ena örat. Lite tyst hörde jag honom, tvänty too. Jag repetera, 22. Nöjd med min insats går jag ut och möter Sofia som precis kommer ut från ett annat rum. Hon skrattar väldigt mycket men jag hinner inte ens fråga varför innan jag slängs in i samma rum som hon precis kom ifrån. Varför ett gynekologtest skulle vara nödvändigt vet jag inte men eftersom den ryska damen inte kunde någon engelska så var det inte läge att säga emot. I chock efter vad jag precis har upplevt går jag ut till Sofia igen, som fullständigt bryter ihop när jag frågar varför hon inte varnat mig om vad som skulle hända i det rummet. Resten av dagen fortsätter med det ena testet efter det andra. Allt skulle vi göra. Hjärtundersökning, gå till tandläkaren, syntest, ta kort på lungorna, prata med flertalet doktorer och mycket mycket mer. Detta var helt klart den märkligaste dagen i mitt liv men jag kan trösta mig med att jag måste vara helt frisk nu, så många tester som jag har gjort. Måste dock erkänna att jag aldrig hade klarat dagen utan min tolk, Sofia. Om det är jag som är trög eller om det är Sofia som har extremt lätt för att lära sig språk vill jag inte svara på. Men Sofia pratar säkert 4 olika språk flytande och fick hjälpa mig med att förklara allt idag. En kontroll glömde hon att förklara och då blev det genast fel. En man höll fram en penna och jag trodde att jag skulle försöka nudda den med mitt finger. När jag närmade mig flyttade han den, jag följde efter och så höll vi på ett tag. Tills han drog den så långt bort att jag inte kunde nå den och ropade NJET. Jag vände mig mot Sofia och ryckte på axlarna. "du ska bara följa den med blicken, inte fånga den" AHA.. Det är inte lätt i det här landet men jag hoppas att jag lär mig lite varje dag.

Om det är sådana tester som killar alltid gör när de skriver på för olika klubbar, det vet jag inte. Om det är det, så är jag glad att vi på tjejsidan ligger lite efter där. För efter ca 11 timmar när jag kom hem igen var jag både trött, fundersam men framförallt chockad!

I morgon tar jag nya tag, då är det nämligen dags för min första träning med laget

här kommer lite bilder från dagen

 

Kram Linnéa

Idag var första gången jag träffade mitt lag. Vi hade träningsmatch mot ett pojklag (jag trodde dock vi hade träning.) Så min första gång jag träffade både spelare och ledare blev alltså på samling innan match. Kanske inte helt optimalt men det är bara att gilla läget, som Thomas Ledin hade sagt. Lite typiskt svenskt gick jag runt och tog alla i hand och försökte säga mitt namn så tydligt som möjligt. Folk kollade på mig väldigt konstigt, att ta i hand verkar inte vara något man gör här i Ryssland. Inte kan jag ha sagt mitt namn speciellt tydligt heller eftersom nästan alla kallar mig, något i stil med, Helena. Men men. Värre skulle det bli. För några veckor sedan stukade jag min fot och behövde nu hjälp med att tejpa den, det fick bli ett besök inne hos Ivan. Ivan som enbart pratar ryska. Vi hade 10 trevliga minuter jag och Ivan, han pratade nonstop och jag förstod ingenting, bara log lite. När jag gick därifrån lyckades jag få ur mig ett litet ”spatsiba”, det var väldigt uppskattat. Ivan blev så glad över mitt lilla ryska ord att han gav mig en kram innan jag gick därifrån.

I andra halvlek fick jag göra min debut i Rossiyanka, skönt att vara igång! Vet knappt hur det gick, kämpade mest med att försöka förstå vad mina ryska lagkamrater ropade till mig. Pava hit, levi (lr nått) dit. Tror det betyder höger och vänster men även det är oklart. Efter 45 min var det ”levande frågetecknet” helt slut. Att spela på gräs är en omställning, speciellt då jag inte tål gräs så bra. Att dessutom spela på innermittfältet när jag inte vet vad någon heter, inte kan styra någon och inte förstår vad någon säger, det kallar jag UTMANING!! Men jag gillar de.

Nu blir det sängen för mig. Imorgon kl 06.15 ska jag nämligen åka in till Moskva för läkarundersökning och något säger mig att jag även då kommer vara ett levande frågetecken.

Kram Linnéa

Jag själv befinner mig just nu i Ryssland och imorgon ska jag göra min första träning för min nya klubb Rossiyanka. Det är en dag jag alltid kommer komma ihåg, en dag jag kommer minnas hur det än kommer gå. Det kommer vara första dagen på något nytt, något spännande, något ovisst. Jag ser fram emot dagen samtidigt som jag är lite nervös. Men för en nära vän till mig betyder morgondagen något helt annat. Visst, jag tror det kommer vara en dag som hon alltid kommer komma ihåg, något hon kommer minnas. Men om det är en dag att se fram emot, nja. På sätt och vis kanske. Imorgon är nämligen dagen då en av de bästa människorna jag känner, Sara Lindén, ska operera sitt korsband. Det är första gången för henne och jag vet att hon är lite nervös.

Jag och Sara lärde känna varandra för snart 5 år sedan och har upplevt väldigt mycket tillsammans sedan dess. Under flera år har vi spelat forwards ihop, men det har varit väldigt mycket mer än så. Under nästan alla resor vi gjort med laget har vi delat rum. Varenda tåg eller flygresa har vi suttit bredvid varandra. Vi har också fått vara med om ett stort mästerskap ihop, EM 2009. Även där delade vi rum. Eftersom både jag och Sara har varit pendlare så har det även funnits mycket tid mellan träningar att umgås på. Sara känner mig, jag känner henne. Därför är det extra jobbigt att veta att en dag som för mig känns spännande och som jag ser fram emot, kommer betyda något helt annat för henne.

Sara, det kommer gå hur bra som helst! Imorgon börjar vägen tillbaka och även om jag just nu befinner mig ganska långt bort, så kommer jag stötta dig genom hela din rehab

Kram Linnéa