linnealiljegard.blogg.se

Väldigt länge sedan jag bloggade nu och jag ber om ursäkt för det men jag har haft fullt upp kan man säga och inte haft tid att sätta mig bakom tangenterna. 

Ja, ny klubb klar!

Som det har stått i olika tidningar och media de senaste veckorna så är det klart med en ny klubb för min del. Det blir Norska Avaldsnes IL. Klubben är nykomlingar i högsta toppserien i Norge men med stora ambitioner och mål.

För två veckor sedan satte jag mig på ett flyg från Göteborg mot Norge och Haugesund (beläget på Norges västkust). Målet var att få en inblick i klubben och få besöka staden. Jag fick ett väldigt bra intryck av både laget och allt runt omkring. Kvalitén på den träningen jag såg var väldigt hög och stämningen bland både spelare och ledare verkade vara världsklass. Jag trivdes från första sekund som jag steg in i omklädningsrummet. Jag satt ner och hade samtal med tränaren, om hans fotbollsfilosofi och hans syn på min roll i laget, allt kändes bra.

 Här sitter jag i väntan på flyget hem efter första besöket. Trött men glad

Jag har förstått att olika ”experter” har haft åsikter om mitt val och att de tyckte att jag skulle valt spel i damallsvenskan istället. Jag tänkte inte kommentera det egentligen. Alla har vi rätt till våra åsikter och får tycka och tänka precis vad vi vill. Jag är väldigt nöjd med mitt val och känner att jag kommit till en miljö där jag kan utvecklas väldigt mycket, för det är prio ett för mig. Jag tycker inte att jag ska behöva försvara mitt val egentligen men jag kan säga så såhär. Ni som påstår att jag enbart spelar här för pengarna har helt fel. Jag valde Avaldsnes för att kvalitén på träningen jag såg var väldigt hög. Jag gillade tränarens sätt att se på fotboll och sättet han vill spela fotboll på. Jag gillade hans syn att se på lagidrott, hur en grupp måste fungera för att nå resultat. Han är dessutom en väldigt meriterande tränare som jobbat inom det norska fotbollsförbundet i ca 10 år, jag tror att han kan utveckla mig massor. Laget verkar ha en väldigt bra sammanhållning och jag tror verkligen på den satsningen som klubben gör. För mig känns det spännande och inspirerande att få vara med i början av en ny satsning. En början på något stort förhoppningsvis. Sen kommer vi till det här med pengar. Ja, jag kommer vara heltidsproffs i Norge. Men för mig handlar det inte om pengar utan möjligheten till att kunna träna mer. Det handlar om utveckling. Om jag inte jobbar kan jag träna mer, så enkelt är det. Så jag är här för min egen utvecklingsskull, för att jag tror att det är här jag kommer utvecklas allra mest. Att det är här jag har bäst förutsättningar till det. Jag vill bli en bättre fotbollsspelare, jag vill ta ytterligare kliv i min utveckling. Därför är jag i Norge och Avaldsnes. Jag tror att jag kommer utvecklas när jag får chans att spela mot nya lag, mot annan typ av fotboll. Jag är väldigt nöjd över mitt val, men det är som med alla val man gör i livet, man vet aldrig förrän efteråt om det var rätt eller inte. Så fram till dess tänker jag ha min åsikt så får alla andra ha sin.

Just nu är jag precis hemkommen från ett träningsläger med laget. Vi har varit i Spanska La Manga under en vecka. När vi samlades på flygplatsen förra tisdagen var det första gången jag träffa några av mina lagkamrater och det var en liten märklig känsla, att åka iväg en vecka med ett gäng främlingar, men shit vad roligt vi har haft. De som kändes som främlingar i början av veckan kände som personer jag känt i flera år när vi lämnade. Alla i laget är hur goa och lättsamma som helst. Det har verkligen varit en toppenvecka. Även om jag inte kunnat vara med på de två träningsmatcherna vi har haft så har det varit bra för mig att få se laget spela och få en inblick i hur vi vill spela fotboll och hur mina lagkamrater tar löpningar och vill ha boll och så vidare. Det finns givetvis massor att berätta från lägret, det har hänt hur mycket som helst. Jag har skrattat så mycket att jag tror jag har fått ett sexpack på magen.

Inte allt för pigg kl 5 på morgonen innan vi åkte till Spanien

”Ibland blir tillvaron precis som man tänkt sig – det är när man inte tänkt sig något särskilt!”

Tyvärr kommer jag inte ihåg vart jag läst detta någonstans men jag tyckte det var bra så jag skrev upp det. För visst är det ofta så? Man planerar mycket och förbereder sig och så blir det aldrig så bra som man trodde det skulle bli. Jag tänker på alla stora högtider man planerar för. På midsommar t.ex. man ska göra det och det, leka den och den leken och allt ska bli så roligt men det blir aldrig så roligt som man planerar för. Jag har bestämt mig för att leva lite mer avslappnat, ta dagen som den kommer. Vara mer spontan och inte ha så stora förväntningar på saker. Det blir som det blir ändå och så länge man går in i saker med ett gott humör och en positiv inställning och din omgivning gör det samma så brukar det bli hur bra som helst. Precis så känner jag efter den här veckan. Jag visste inte vad jag hade för förväntningar och åkte med en väldigt avslappnad inställning. Jag hoppades att det skulle bli roligt givetvis och att foten skulle hålla tillräckligt för att vara med på några av träningarna, mer än så tänkte jag inte. Det blev betydligt bättre än så. Foten höll för att vara med i spel på lägrets sista träning och jag har haft mer än roligt.

Mark Twain skrev en gång:

”Tjugo år från nu kommer du att vara mer besviken över de saker du inte gjorde än över de saker du gjorde. Segla iväg från en säker hamn, fånga förliga vindar i dina segel. Utforska. Dröm. Upptäck”

Jag har lämnat en säker hamn i Göteborg, jag har fångat de norska vindarna i mina segel. Jag håller på att utforska, drömma och upptäcka och jag njuter av varenda sekund av det. jag har inte mått såhär bra på länge och jag längtar tills jag kan vara på fotbollsplanen till 100 % också. För även på fotbollsplanen handlar det om att utforska, drömma och upptäcka. Det är inte ofta jag säger det, men jag älskar mitt liv just nu.

 Pokerturnering sista kvällen på lägret

Mitt lag hade ett grymt bra pokerface men tyvärr räckte det inte hela vägen till vinst

Och för att citera "Guddan" th i bild. "Vi vinner när vi snackar riktiga pengar.. inte lätt när pengarna går att äta!"

Från och med nu kommer bloggen förflytta sig från Ryssland till Norge, jag hoppas ni hänger med!

Förlängning 1

Mitt huvud är faktiskt nära en explosion snart. Det är för mycket språk i mitt huvud. Svenska och engelska vågar jag nog säga att jag pratar flytande. Jag läste spanska i skolan men tyvärr måste jag erkänna att det enbart är vissa fraser som sitter kvar och det är tyvärr fraser som ”Hej, jag heter Linnéa och jag gillar katter” med andra ord, inte så användbart. Ryskan sitter fortfarande där inne någonstans och utan att jag tänker på det kommer det ut vissa ryska ord från min mun. Nu är det givetvis norska som gäller. Även om jag förstår det mesta så är det vissa i laget som pratar på en fruktansvärd dialekt som gör att man måste fokusera till tusen för att förstå vad de säger. Inte nog med det. Vi har fyra isländskor i laget också så jag försöker lära mig lite isländska nu. Jag har delat rum med en av dem på lägret och ”hemma i Norge” bor jag just nu med en annan isländska. För att riktigt imponera på er får ni här tre isländska smakprov på vad jag lärt mig under veckan. Gurkor, tomatur och tonfiskur. Ja, ni förstår ju själva, inte lätt att lära sig det språket! Även om tjejerna från USA, Irland och Australien givetvis pratar engelska så är det olika dialekter och accenter på allt vilket gör mig förvirrad. Japp, det är kaos i min hjärna. Eller som en norska i laget säger, kokos. Så om jag nu över påsk är hemma och pratar värre än Tony Irving så ber jag om ursäkt.

Förlängning 2

Vi filmade våra matcher nere i Spanien. Vi gör det för att kunna titta på det efteråt och kunna se vad vi gör bra och vad vi måste göra bättre. Jag gillar det. Man får saker svart på vitt och det är ett tydligt sätt att lära sig på. Vi har ingen kameraman i klubben utan vi spelare som inte kunde vara med på matcherna agerade kameramän(kvinnor). Jag och min svenska kollega Mia Jalkerud försökte komma undan in i det sista men sista matchen var det bara vi kvar som inte hade filmat, det gick inte att komma undan. Varken jag eller Mia hade filmat någon match tidigare och inte gjorde det saken bättre att vi skulle stå högt uppe på ett rangligt torn i en fruktansvärd blåst. Jag har även en fruktansvärd höjdskräck och Mia var inte världens kaxigaste heller där uppe. Vi var nöjda med resultatet tillslut åtminstone men om vår tränare var det eller inte låter jag vara osagt då vi aldrig har fått se några klipp från just den matchen vi filmade. 

 Jag vet att Mia inte gillar det här kortet. Men ja ska inte träffa henne förrän på måndag så jag hoppas hon har glömt av det tills dess!

Ovärt 1

Att smörja in sig och ladda för en ledig dag i solen för att sedan när man kommer ut inse att det blåser storm ute och man fryser ihjäl i blåsten så man måste gå in igen och lukta solskyddsfaktor en hel dag. Det är helt klart ovärt!

Nu ska jag bli bättre på att hålla igång bloggen så ni slipper läsa såhär långa och tråkiga inlägg. Ha d! Som man säger i Norge

Kram Linnéa

Fotbollen har varit mitt liv och mitt allt i 20 år nu. Jag började spela fotboll när jag var 4,5 år och sedan den dagen har det varit det som tagit all min tid men också det jag älskat allra mest. Det har varit en del av min vardag men på senare år har det också varit mitt jobb. Det är farligt det där, när det blir vardag. Jag har gått till träningarna varje dag, givetvis gjort mitt bästa och velat utvecklas så mycket som möjligt. Men precis som jag sa, det har blivit vardag. Torbjörn Nilsson (Kopparbergs tränare) sa flera gånger till oss när vi samlades för morgonträning att vi skulle njuta av den här träningen. Att den här dagen aldrig kommer igen.  Det gjorde jag, fast kanske bara tillfälligt. Dagen efter hade man glömt av hur lyckligt lottad man var som fick ha sin hobby som sitt jobb. Det var mitt liv, det var mitt jobb och även om man vissa dagar verkligen kände sig lyckligt lottad så var det många gånger man glömde av att njuta.

Det har gått nästan precis en månad sedan jag gjorde min operation. Det har faktiskt gått väldigt fort. Denna vecka har rehaben gått än mer framåt. Jag har börjat jogga nu, konditionen har börjat komma tillbaka och styrketräningen går väldigt bra. Men det är något som har saknats, bollen. Att få vara på en fotbollsplan, att få passa, skjuta. Ja, allt sådant som känns självklart i vanliga fall. Gud vad jag har saknat det. Jag tänkte inte så mycket på det i början av min rehab, för då var det så avlägset. När man hoppar där på sina kryckor och får ont i foten när man bara rör på tårna, då känns allt så långt borta. Då orkar man inte ens sakna något som känns så långt fram i tiden. Nu den senaste veckan har saknaden blivit allt större och större. Jag har känt att jag snart kan hoppa av cykeln och istället börja jogga. Jag har känt att jag snart kan börja sparka på en fotboll igen. Så fort jag kände att det snart var möjligt då kom saknaden, saknaden efter att få vara på en fotbollsplan igen. 

 Efter förra veckans blogg gav min sjukgymnast mig en övning med boll i början av veckan

Annars har det varit mest svett och slit på en cykel

Så igår (fredag) hände det. Jag fick ta mina första riktiga löpsteg. Jag började med att trippa fram litegrann, var rädd att det skulle göra ont. Jag sprang runt koner, hoppade i sidled. Foten då? Hur gick det med den? Jag kände ingenting. Klart att den är lite stel men ingen smärta. Jag fick klart godkänt av min sjukgymnast och fick genast ställa mig på löpbandet. Ingen smärta där heller. Lycka. Som om inte dagen redan hade varit väldigt lyckad fick jag nu klartecken till att börja med boll, till att gå ut på en fotbollsplan igen. Jag har känt mig som ett barn på julafton många gånger under min rehab. Som när jag kunde släppa kryckorna eller när jag fick börja springa i tjockmatta. Nu vet jag inte hur jag ska beskriva det. Jag kände mig som ett barn som har födelsedag, får ett påskägg och får julklappar på samma dag. Total lycka.

Söndagen den 2:e september förra året gjorde jag min sista match i Kopparbergs svarta tröja. Jag skulle skriva på för Rossiyanka några dagar senare och visste redan innan matchstart att detta var min sista match på Valhalla IP. Samma match skadade sig en av mina bästa vänner och min radarpartner under alla åren i Göteborg, Sara Lindén sitt korsband. Det var en jobbig dag på alla sätt. Igår, 6 månader senare, tränade vi för första gången ihop igen. Ingen av oss visste innan den matchen mot Piteå att vi några månader senare skulle köra rehab tillsammans efter två olika operationer, och det kanske var tur det. Det är klart att jag önskar att läget vore annorlunda för både mig och Sara men nu är det som det är. Det som har hänt har hänt. Nu är båda på väg tillbaka från olika skador och operationer. Vilken kick det var att få träna ihop igen. Sara får mig alltid på så gott humör.

Jag och Sara under en av alla våra matcher ihop i Göteborg

 Sara in action på gymmet. Eller just här var det inte så mycket action utan mest en pose för att få till ett fint kort

Karin plågar henne lite åtminstone. Jag kollar glatt på

Efter ett rehabpass ihop och en lunch på stan så var det dags. Träning nummer två för dagen. Jag skulle få träna fotboll igen. Med Sara. Vilken lycka. Vi sprang, gjorde olika passningsövningar, men framförallt det jag saknat mest, sköt. Lyckan var total. Foten kändes bra och att få springa omkring på en grön konstgräsplan igen, den känslan är obeskrivlig. Innan operationen pratade jag om att det kunde ta upp till 12 veckor innan jag var tillbaka igen. 6-12 veckor var det sagt. Det har gått 4 veckor nu och jag står redan på en fotbollsplan igen. Det är både med en lättnad och en glädje jag kan konstatera att det förstnämnda kommer vara mer korrekt.

Skorna snörade. Dags för första fotbollspasset

Givetvis var vi fullt upptagna med att faktiskt träna när vi var ute på fotbollsplanen så dessa kort är efterkonstruktioner, men vad gör det. 

Fotbollen har inte varit vardag för mig det senaste och det är först då man lär sig att uppskatta det. Det är först då man lär sig att njuta av det, att varje sekund på planen är det bästa som finns. Jag hoppas jag kommer fortsätta att känna och tänka så när jag är tillbaka på riktigt igen. Att jag inte låter fotbollen bli en vardagslunk. Fotbollen kan vara en hobby, ett jobb eller bara ett intresse. Det spelar ingen roll. Jag ska njuta. Jag ska uppskatta varje träning på ett annat sätt nu framöver. Fotbollen är inte längre en självklarhet på samma sätt det varit innan. Det är en förmån. En förmån jag ska uppskatta och njuta av.

Vill avsluta med att tacka Kopperberg/Göteborg som låter mig träna med dem nu under min rehab

Trevlig helg allihop

Kram Linnéa

Jaha.. då har ännu en vecka med rehab gått då!

Denna vecka känns det som jag har fått jobba mer med huvet än med foten faktiskt. I början av min rehab var det så fruktansvärt roligt eftersom man gjorde så stora framsteg varje dag, så är det inte riktigt längre. Jag menar inte att jag inte gör framsteg, för det gör jag verkligen. Jag menar bara att sedan jag började kunna gå och allt sådant så syns inte framstegen lika tydligt, även om det för mig känns allt bättre och bättre. Därför får huvudet jobba mer nu. I början fick jag ett glädjerus bara jag kunde gå några meter och den dagen jag kunde slänga kryckorna åt skogen var givetvis en fest. Nu får jag glädjas åt att jag klarar av att göra min rehab näst intill helt utan smärta. Det är inget som syns för de som kollar på och därför känner jag mig lite dum när jag firar. Så istället för att fira stort och synligt firar jag mycket inombords och det är jobbigt. Jag vill fira storslaget, så att det syns.

 Okej. Detta är en gammal bild men sjukgymnasten och lokalen är den samma

Jag började veckan med att jobba på med det rehabprogrammet jag hade men kände genast att det var dags att öka. Jag klarade av allting och behövde fler och svårare övningar. Det är här jag och min sjukgymnast är lite oense. För när jag menar att jag vill ha några nya övningar så menar jag några nya ROLIGA övningar. Vad jag får är nya TRÅKIGA övningar. Jag kanske hade tänkt mig några övningar med boll. Varför inte lite skottövningar? Eller kanske kvadde, det hade vart trevligt. Det kallar jag roliga övningar. Det jag får är istället olika step up övningar och en form av utfallsteg på en balansplatta. Jag skulle vilja gå in i hennes hjärna. Undra vad hon gör en fredagskväll liksom, när hon ska ha roligt. Kollar på gladiatorerna på tv samtidigt som hon står på en balansplatta. För hennes nya roliga övningar var inte speciellt roliga. Nej, nästa vecka röstar jag för lite övningar med boll. Är vi överens Karin? Jag vet att du läser detta så spela inte dum nu när jag träffar dig på måndag. Rolig = boll (medicineboll räknas EJ). Tråkig = balansövning.  Skönt, då fick jag det sagt!

Okej, jag hänger kvar lite hos Karin. Det är trots allt henne jag träffar mest nuförtiden. Även om det kanske inte är speciellt roligt att det är på grund av rehab så trivs jag oerhört bra med henne. Hon är ärlig och rak, tuff men också fruktansvärt rolig. Jag sliter som ett djur där på rehab men samtidigt skrattar jag väldigt mycket, det är en skön och härlig mix. Jag har tjatat på Karin ett tag att foten känns bra nu och så i onsdags höll hon med. Dags att ta mina första löpsteg. Innan har det varit cykel och rodd som gällt. Nu var det så dags, springa i tjockmatta. Jag kan inte riktigt förklara hur taggad jag var inför detta. Ofta när man beskriver hur försa matchen för säsongen ser ut så säger man ”dem såg ut som kalvar på grönbete”. Hmm. Jag skulle vilja beskriva det på något liknande sätt. ”Bambi på hal is” är ett annat uttryck som jag gillar men det passar inte heller in. Jag tar mig helt enkelt friheten och sätter ihop dessa. Jag kände mig som ”Bambi på tjockmattsbete” taggad till tusen. Nu skulle tjockmattan få sig en omgång. Jag skulle gå på knock. Det var en härlig känsla när jag tog mina första steg. Ja, kanske de 3, 4 första stegen. Sen kom mjölksyran. Rollerna var ombytta. Tjockmattan hade gått på knock redan i första omgången och han lyckades. Jag slängde mig ner, näst intill medvetslös. Jag kippade efter andan och reste mig först på tio, han skulle inte få knäcka mig. På darrande ben körde jag en gång extra mot vad jag skulle. Jag skulle tjäna på det längre fram. Jag ville kräkas. Jag lämnade rehaben för den dagen och beslutade mig redan i bilen hem att nästa gång, då skulle ja ge tillbaka. Då skulle jag besegra tjockmattan.

 Så igår var det dags igen. Vilken utveckling. Från att bara två dagar tidigare ha fått lägga mig ner, näst intill medvetslös och nästan grön i ansiktet av trötthet efter varje omgång stod jag nu upp. Skrattade åt mattan efter varje omgång och minskade tiden på vilan. När jag var klar hånskrattade jag åt honom och sa 1-1 i matcher, you going down! Okej, jag sa inte detta högt givetvis. Det finns faktiskt andra som kör rehab där och jag vill ju inte att dem ska tro att jag är helt dum i huvudet. Jag avslutade sedan dagen med fler styrkeövningar och sedan intervaller på cykel. En bra dag. En lyckans dag!

 Lite kylning av fot efter ett hårt rehabpass

Jag vet att jag har sagt det förut men nu känns det som att jag verkligen är på gång. Jag kan köra på ganska hårt men styrkeövningar, foten blir allt bättre och bättre och konditionen börjar även den att komma tillbaka. Som ett tecken från ovan kom låten med texten ”this girl is on fire” på radion när jag satte mig i bilen och åkte hem efter ett 2,5 timmar pass igår. Nu är jag värd en fin helg. Karin är värd en fin helg. Tevlig helg allihop.

När jag lämnade rehab i onsdags såg jag att de gjort en staty av mig utanför. Jag har alltid haft en dröm om att få bli staty. Synd bara att det gjort det av en bild efter mitt första tjockmattepass.

Kram på er