linnealiljegard.blogg.se

Då kom den dagen jag hade hoppats aldrig hade kommit. Den dagen det inte gick längre. Min fot klarar inte mer. Det är stopp. Jag måste operera mig. Jag måste operera mig nu.

 I några år har jag känt att min fot inte riktigt är som den ska. I slutet av säsongerna har jag haft värk i den och känt ett behov av att knaka den, som om det är något jag måste lägga till rätta. Efter några veckors vila på vintern har smärtan lagt sig och jag har kunnat spela en säsong till. Sådär har den hållit på. Smärta i slutet av säsongerna, vila och läkning, smärta i slutet, vila och läkning. Det är aldrig något som har stört mig nämnvärt. I år kom smärtan tillbaka i slutet av säsongen, fast denna gång värre än den någonsin varit. Fotbollsmässigt fungerade det ganska bra. Jag åt smärtstillande tabletter varje dag och lyckades träna och spela matcher. Det var nätterna som var det stora problemet, jag låg sömnlös då det värkte i min fot. Vissa nätter sov jag ingenting då jag hade så ont. Något stod inte rätt till.

Efter undersökningar visade det sig att jag har en lös benbit i foten som kommer i kläm varje steg jag tar. Jag har även ett extra ben som har börjat växa ut, en inflammation i foten, en sena som är helt trasig och väldigt mycket vätska i foten. Foten var helt trasig med andra ord. Dags för beslut nummer ett, vad skulle jag göra åt det? Alternativen var ganska få. Antingen operera mig och köra rehab tre månader och på så sätt missa i stort sätt hela säsongen med Rossiyanka eller ta en kortisonspruta och hoppas på det bästa, att den skulle hålla tills juni, då säsongen skulle vara slut. Jag valde det sista alternativet. Givetvis. Jag vill spela fotboll, jag vill vara på planen, jag vill försöka göra en skillnad i varje match jag spelar. Jag fick en spruta och började hålla mina tummar.

Första veckan efter spruta kändes det inte alls bra, nästan värre än det gjort innan men redan vecka två började det kännas bättre. Foten var ju inte bra men den var bättre. Jag började kunna sova lite bättre igen och jag började tro att det här nog skulle gå bra. Jag intalade mig själv att det givetvis skulle göra ont i perioder men jag skulle kunna hålla ut tills juni.

Bild på skitfoten 

 Första träningen tillbaka i Ryssland blev inte som jag hade hoppats. Sedan jag hade börjat egenträna lite hemma hade jag känt att smärtan hade börjat komma tillbaka lite men jag hade försökt hålla mig positiv. Efter första fotbollspasset tillbaka i Ryssland hade jag blandade känslor. Jag var fantastiskt glad över att vara tillbaka och träna fotboll igen, det var fruktansvärt roligt men något inom mig grät hysteriskt. Foten, den höll inte. Smärtan var redan värre än den någonsin varit och det var bara första träningen för året. Vart skulle det här sluta? Värken på nätterna var tillbaka och jag började inse att detta aldrig skulle gå. Jag drog på mig en förkylning i samma veva och tänkte att vilan bara skulle göra mig gott, min fot gott. Det var önsketankar. Foten blev bara sämre och sämre. Nätterna blev värre och värre. Jag fick färre och färre timmar sömn. Jag började äta smärtlindrande igen, inget hjälpte.

Jag började inse att det inte skulle fungera, foten skulle inte hålla. Kanske en vecka eller två till men inte mycket mer. Jag var fruktansvärt ledsen, ville inte inse det och än mindre prata om det. Jag nämnde det som hastigast för min bror, ingen mer. Förnekelse. Vi åkte iväg på träningsläger till Cypern och första dagen skulle vi bara ut och jogga lätt i 45 min. Det fungerade inte. Jag försökte bita ihop och tog mig igenom passet men efter det kom tårarna. Det Gick inte, det var kört.

Jag sitter just nu på Cypern med laget. Eller de andra i laget sitter inte, de tränar. Inte jag, foten klarar inte mycket belastning alls just nu. Efter många diskussioner fram och tillbaka med både läkare i Sverige och i Ryssland kom så beslutet idag, jag ska åka hem för operation. Klubben kommer skicka hem mig direkt från Cypern till Sverige för en operation. Jag vet i nuläget ännu inte när jag kan få operationstid men jag hoppas på att det ska lösa sig inom kort. Rehab tiden kan ta allt från 6-12 veckor. Säkert mer om jag har otur men jag är fast besluten att försöka ta mig tillbaka den här säsongen. Efter flera diskussioner med min tränare har vi bestämt att jag ska hem och opereras för att sedan återvända till Ryssland och köra rehab och förhoppningsvis kunna vara på plan igen så snabbt som möjligt. Vi spelar vår första Champions League match om 8 veckor, den kommer jag nog med största säkerhet att missa. Men jag ska tillbaka i år, jag ska spela några matcher. Jag ska vara med och bidra. Jag ska vinna Ryska liga och cupen. Såhär målmedveten har jag inte känt mig på länge. Helt plötsligt har det väckts något inom mig, en fighting spirit jag inte haft på länge.

Här är lite bilder på hur jobbigt jag har det här på Cypern när jag inte kan träna

 

 

Jobbigt att vara på fel sidan linjen

Förlängning

Jag kommer alltså flyga direkt från Cypern till Sverige, det innebär vissa problem. Jag har ALLA mina saker hemma i Ryssland. ALLA kläder och ALLT, ALLT, ALLT. Så om ni ser en naken tjej endast iklädd ett par fotbollsskor i minusgraderna hemma i Sverige inom en snar framtid så vet ni vem det är.

Jag vill också passa på att skicka ett STORT tack till Karin Schröder. Vad skulle jag göra utan dig? Du är BÄST

Sist men inte minst vill jag skicka ett kort till alla mina kusinbarn. Kolla vem vi träffa på flygplatsen, Bärgarn!

Kram 

Idag har tvättning och packning stått på schemat. Imorgon bär det nämligen av till Cypern på träningsläger. Även om jag precis kommit till Ryssland så ska det bli skönt att komma iväg till lite varmare breddgrader. Visst, det är inte supervarmt på Cypern just nu men det skiljer ju ca 35 grader från vad vi har här. Det ska bli oerhört skönt att kunna träna i enbart shorts och t-shirt igen och slippa kränga på sig hundra lager av underställ och varma tröjor.

Sedan jag kom hit har jag hunnit med ett ordentligt fotbollspass med laget. Shit vad kul det var! Vi åkte och tränade i en stor inomhushall i Moskva, givetvis med konstgräs. Det var ett ganska lugnt pass som innehöll olika passningsövningar, kvadde, avslut och spel. Ja, det blev lite löpning på slutet också men det hör väl till när det är försäsong. Efter den träningen kände jag att min förkylning jag burit på under hela julen återigen började komma tillbaka men jag försökte att förtränga den. Sedan den dagen har jag inte sett en fotboll. Vi har enbart gjort fystester. Efter ena dagens löptest kände jag återigen att kroppen inte var helt okej, denna gången gick det inte att förtränga. Feber och förkylning. Skit också!

Jag har fått lite mediciner av vår läkare och känner redan att det är lite bättre idag så jag hoppas att det går över väldigt snabbt. Om inte annat hoppas jag att värmen på Cypern kan hjälpa mig lite mot min rinnande näsa.

fin julgran som står utanför min lägenhet

 Veckans roligaste

5. Att min osthyvel som jag tog med från Sverige (finns inte i ryssland) gick sönder första hyvlingen

4. Ryssarnas sätt att se på tid. Vi hämtar dig om 20 min visar sig ofta betyda 1h

3. Träna fotboll igen

2. Träffa alla lagkompisar igen

1. När personen som gör löptesterna med oss frågor mig om mina föräldrar är maratonlöpare. NEJ!! Skrattade jag hysterisk fram

Kram

Då var jag tillbaka på rysk mark igen då. Både bloggen och jag har haft 7 (välbehövliga) veckors ledighet men nu är vi båda tillbaka. Jag kommer givetvis berätta för er vad jag gjort på min lediga tid och hur mina tankar går om vårsäsongen här borta men det får bli en senare blogg. Just nu är jag mest inne för att skriva att jag har kommit på plats och återigen befinner mig i Ryssland och mina tankar inför att vara tillbaka och återigen lämna Sverige.

Familj, släkt, vänner och er som följt media de senaste dagarna vet att jag hade lite problem med att få mitt visum så jag tänker inte gå in mer på det. En vecka senare än planerat är jag nu här. Jag tänker vara helt ärlig nu, nästan blotta mig lite grann. Efter veckorna hemma i Sverige ville jag faktiskt inte åka tillbaka hit. Jag har nästintill haft ångest de senaste dagarna över att behöva åka tillbaka. Jag sov över hos min storebror Richard i Stockholm i natt och jag vägrade att gå och lägga mig. Om jag somnade skulle det ju betyda att jag bara hade några få timmar kvar i Sverige. Jag har gjort nästan allt för att inte inse att det är dags att åka tillbaka. Det hänger givetvis ihop med att jag har oerhört svårt att säga hejdå till folk. Jag fixar inte det. Förra gången jag lämnade grät jag när jag skulle göra det, denna gång hade jag lärt mig. Jag tog snabba farväl. En kram och ett hejdå bara, det var allt. Jag visste att jag inte skulle klara av mer än så. Jag har klarat mig från tårar denna gång, även om det var nära när jag ringde ett sista samtal för att säga hejdå innan jag lyfte. Som sagt, jag ville inte åka. Jag har varit hemma i 7 veckor och det är en lång tid. Det har varit på både gott och ont. Jag har hunnit smälta allt som hände under hösten och kunnat laddat om batterierna, det är givetvis positivt. Men jag var också hemma så pass länge att jag hann bli bekväm med det, att jag började komma in i mitt svenska liv, i den svenska vardagslunken. Därför var det extra jobbigt att åka igen. Att veta att det kanske, eller säkerligen, dröjer ca 5 månader innan jag får träffa alla igen. Jag som precis hade vant mig vid att kunna träffa alla varje dag, när jag ville. Kunna ringa när som helst, messa när som helst. Jag hade vant mig vid att alla förstår mig, i mataffärer eller var som helst. Ni som sitter och läser detta undrar kanske vad jag gör här, varför jag valde att åka tillbaka om allt nu känns så hemskt, ni kan vara lugna. Det kommer ett ”men” i allt det här. Hur skönt det än har varit att vara hemma och kunna göra sig förstådd, hur mycket jag än älskar min familj och mina vänner och hur skönt det än har varit att få lite ledigt och kunna läka min kropp så har jag faktiskt saknat det. Jag har saknat att göra det bästa jag vet, spela fotboll. Jag har saknat att vara på mitt livs äventyr och jag har saknat att lära mig och upptäcka något nytt varje dag.

När planet skulle lyfta från Stockholm idag brydde jag mig inte ens om att kolla ut. Jag visste att det bara skulle få mig att börja fundera och tänka en massa. På Sverige och alla som jag kommer sakna, jag orkade inte det. Jag öppnade en ny bok som jag fick i julklapp och började läsa istället. Egentligen var jag allt för trött för att läsa, jag hade inte sovit många timmar på natten och borde passat på att sova men jag fastnade i boken redan på första raden och utan att jag visste om det så var vi framme i Ryssland och Moskva. Efter att ha gått igenom passkontrollen och hämtat ut min väska så gick jag ut mot taxin som skulle hämta mig. Rysskylan slog över mig och med snö som piskade mot kinderna kunde jag inte annat än le. Jag var ”hemma”. Hur grått Ryssland än var just idag så kändes det bra. Jag hade kommit ”hem” och längtade efter att få börja träna igen. Jag satt och skrattade när jag såg varenda människa gå runt i sina pälsmössor och den typiska ryska musiken som spelades på radion fick mig på något konstig sätt att må bra. Jag var så glad när jag satt där i taxin. För att vara riktigt ärlig så hade jag varit väldigt orolig för hur jag skulle reagera när jag kom tillbaka. Tänk om jag skulle längta hem redan när jag landat, då skulle dessa 5 månader bli LÅNGA. Nu var känslan raka motsatsen och det kändes så himla bra. Min ryska visade sig vara väldigt ringrostig men jag och taxigubben hade några trevliga timmar tillsammans i bilköerna hem till Puchkino. Jag lyckades till och med få honom att stanna vid en mataffär och låta mig handla lite. Trevlig man det där.

Nu vet ni att jag är på plats och att jag mår bra. Jag sitter här framför datorn med ett leende på läpparna och känner mig taggad för att börja träna imorgon bitti. Det ska bli kul att träffa både spelare och ledare igen, det var ju trots allt 7 veckor sedan. Jag vet också att det givetvis kommer gå i perioder. Vissa dagar kommer jag längta hem väldigt mycket och det är jag förberedd på. Imorgon startar också min försäsong på allvar och det kommer vara dagar då jag bara vill spy på allt, men så är det vid den här tiden på året. Oavsett om du är i Sverige eller i Ryssland. Vi spelar inte match förrän 20 mars så nu gäller det att träna stenhårt och vara i bästa möjliga form tills dess.

Jag kommer starta lite nya saker här på bloggen. För er som följer mig på twitter så har ni säkert sett att jag börjat ranka saker som jag tycker är ”värt” och det kommer även komma med på bloggen. För er som inte förstår vad jag menar med det så kan jag säga att det kommer ni göra, längre fram. Jag tänker också köra med något som jag kallar ”förlängning”. Där kan jag skriva saker som kanske inte alls hör till ämnet för dagen men som jag ändå vill dela med mig av. Alla som kollar på fotboll eller andra idrotter vet att när en match går till förlängning så är det som mest spännande och roligt och det är det jag kommer ha med där. Roliga saker helt enkelt som inte alltid hör till ämnet jag skrivit om. Det kommer också bli lite listor av alla dess slag och givetvis kommer ordspråken och talesätten hänga kvar. Jag vill också uppmana er till att gärna lämna en kommentar här på bloggen. Det är så himla kul att få lite hälsningar hemifrån och det betyder mycket för mig. Jag vet att vissa säger att de inte vågar, då kan jag lugna er. Jag läser igenom alla kommentarer innan jag publicerar dem så vill ni bara skriva en hälsning men inte att det ska vara synligt på bloggen så skriver ni bara det, så lägger jag givetvis inte upp det.

Kram på er allihop och hoppas ni fortsätter att följa mig och mitt äventyr även under våren.

Förlängning

När jag klev på flyget idag och satt mig på min plats så tog det inte lång tid innan en flygvärdinna kom fram till mig. Det hade tydligen blivit något fel med bokningen och just mitt säte hade blivit dubbel bokat. Hon frågade om jag kunde tänka mig att byta plats så att en mamma och hennes lilla barn kunde få sitta bredvid varandra. Det kändes inte som något stort problem för mig, så jag sa att det givetvis gick bra. Det fanns bara ett problem, flyget var i stort sett fullbokat. Flygvärdinnan bad mig följa efter henne så skulle hon visa mig vart jag skulle sitta istället. Det fanns två lediga platser på hela flyget och jag fick en av dem, näst längst fram. För er som flyger ofta vet ni vad det betyder, första klass. Min nya sittplats betydde att jag istället för en plats precis vid motorerna och där jag hade behövt betala för att ens få en liten macka byttes mot en fin plats långt fram och med varm mat och dryck som ingick. Snacka om att byta upp sig!