linnealiljegard.blogg.se

Oj! Nu var det visst ett tag sedan jag bloggade igen, mer än en vecka faktiskt. Skärpning på mig. Det har hänt hur mycket som helst denna vecka så det har helt enkelt inte funnits tid. Desto mer att skriva om nu då.

I fredags satte sig jag och mamma oss i en bil och körde upp till Stockholm där brorsan bor. Eftersom jag fortfarande inte fick köra bil då fick stackars mamma köra hela vägen både dit och hem. Jag gjorde mitt bästa för att vara en rolig resekamrat men tror jag lyckades sådär om jag ska vara ärlig. Efter en lugn kväll med tacos och på spåret väntade en hektisk lördag. Ikea. Min storebror Richard behövde åka en sväng dit och eftersom han inte har någon bil i Stockholm tyckte han det var perfekt att åka dit när vi kunde köra, så vi drog dit. Jag som fortfarande behövde kryckorna när jag skulle gå längre sträckor hoppade på så mycket jag orkade men blev snabbt trött i armarna. Jag som egentligen älskar Ikea fick nog efter en timma. Eftersom resten av familjen var långt ifrån klar så fick lösningen bli att köra omkring med mig i en kundvagn, perfekt! Jag kan erkänna att jag skämdes lite när jag satt där i kundvagnen men det var roligt att kunna vara med. Det värsta var när de ställde mig någonstans och sedan gick iväg för att kolla på något lite längre bort.  Då satt jag där i min kundvagn och kunde inte komma någonstans. Oftast satt jag inne i ett hörn någonstans och fick kolla rakt in i väggen.  

Richard hade fixat tacos

Såhär såg det ut när familjen Liljegärd besökte Ikea.

Jag fick köpt mig en ny tv innan vi åkte hem också

I tisdags skulle jag alltså få ta mina stygn. Två veckor hade faktiskt gått väldigt fort. Jag fick gå in i ett rum å sköterskan sa att jag kunde lägga mig på britsen så skulle han komma alldeles strax. Jag la mig där och kände hur trött jag var. Jag kämpade med att hålla ögonen öppna. Det hade varit fruktansvärt pinsamt om jag somnade där tänkte jag. Efter 10-15 min kommer sköterskan in och jag var lättad att jag hade hållit mig vaken. Då var det dags att börja, stygnen skulle tas bort. Jag har aldrig haft problem med att se blod eller sår eller något sådant så jag tittade när förbandet togs bort men när stygnen skulle börjas ta bort valde jag att kolla bort. Egentligen inte för att jag tyckte det var så läskigt utan för att jag vet att sist jag tog bort stygn så blev jag väldigt yr. Så där låg jag på en brits och kollade bort. När vi bara hade ett stygn kvar kände jag hur jag blev helt kallsvettig och illamående. Nej, nej, nej, inte svimma nu! Jag började bli mer och mer yr och jag hinner säga till sköterskan att jag är väldigt yr, sen svimmade jag. När jag vaknar upp tog det ett tag innan jag förstod vart jag befann mig. Det kändes som om jag sovit jättelänge och till en början förstod jag inte att vi hade börjat ta bort mina stygn. Utan jag trodde att jag somnat där på britsen innan han hade kommit in. Han frågade hur jag mådde och i min skam över att jag hade somnat innan vi börjat (som jag trodde) skutta jag upp och sa att jag mådde prima. Precis när jag svarat ser jag att han håller i mina ben och då kommer jag ihåg allting och förstår att jag ar svimmat. Efter att fått ett glas vatten så mådde jag bättre och vi fortsatte med att ta bort det sista stygnet. När vi var klara skämdes jag så mycket över att jag svimmat så jag skyndade mig ut därifrån ganska snabbt, något blek om nosen fortfarande. Efter att läkaren som opererade mig tittat på foten och konstaterat att allt såg kanon ut så fick jag lämna.

Dagen efter jag tog stygnen åkte jag till sjukgymnasten, och vilken skillnad. Från att inte kunnat gå och ha behövt hoppa på kryckor så släppte allt helt plötsligt. Jag kallar det för mirakel men sjukgymnast Karin kallar det rehab. Olika hur man ser det! Efter det har rehaben gått kanon, jag tar nya steg framåt varje dag som går och nu kan jag gå helt utan att halta och kommer få börja springa i tjockmatta redan nu på onsdag. Rehaben känns riktigt rolig just nu. Det är klart att jag hellre hade varit på en fotbollsplan men nu är läget som det är. Det är roligt att se hur mycket bättre man blir för varje gång man är där och även om jag är väldigt trött när jag går därifrån så är det just det jag har saknat mest. Att få träna och bli sådär trött som bara idrott kan göra med en. Nu är det rehab tre gånger i veckan som gäller och det ska även läggas in spinning, wet west och givetvis vanlig styrketräning också. Det är härligt att vara igång nu.

 

 Lite bilder från min rehab

Jag måste avsluta med att lägga upp en bild på det bästa laget. Korvarna FC. När det passar och tid finns så brukar jag åka med dem på cuper och vara tränare. I helgen var det dags för säsongens sista inomhus cup. Tjejerna/damerna/tanterna, jag vet inte vad jag ska kalla dem. Oj, det kommer jag få skit för känner jag. Dem gjorde en fantastisk insats och vann en silvermedalj. Korvarna FC är ett f30 lag, men medelåldern ligger betydligt högre än så. Det flesta har flera barn hemma och därför finns det inte så mycket tid till träning. En gång i veckan är tanken men nu i vabruari har det inte ens blivit det. Att då komma till cupen och spela en så fruktansvärt bra fotboll som de gjorde är väldigt imponerande. Att vinna mot både div 1 och 2 lag säger det mesta. I helgen var jag en mycket stolt coach.   

Glada silvermedaljörer

Kram på er

”Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten”. Klassiska ord från Neil Armstrong när han satte sin fot på månen.

Okej, det kanske är lite väl överdrivet och snarare tvärtom i det här fallet, men jag tog mina första steg utan kryckorna i söndags och jag var väldigt glad över det. Det som kändes som en omöjlighet bara en dag innan dess hände. Jag firade det storslaget.

Jag var hos sjukgymnasten första gången förra fredagen. Jag är väldigt dålig på att vara skadad har jag kommit på. Jag tycker synd om mig själv och har absolut inget tålamod. Jag vill kunna och klara av allt direkt. Så fungerar det inte riktigt när man är skadad. Det är små steg varje dag. Den stilen passar inte mig speciellt bra. Sedan jag var liten har jag fungerat såhär. Jag ska kunna och klara av allt jag gör och om jag inte klarat det så har jag aldrig mer gjort det. Åtminstone när det kommit till idrott. I skolan var det inte samma sak, då hade jag aldrig kunnat gå på historia eller naturlektionerna igen. Det är ett ganska sjukligt beteende men sådan är jag! Jag vill kunna och helst vara väldigt duktig på det jag gör. Så att vara skadad och inte klara av att göra lätta saker (som att gå) är oerhört jobbigt för mig. Min sjukgymnast Karin gav mig en enkel uppgift i fredags. Jag skulle bara vicka lite på tårna och sedan försöka röra foten sakta fram och tillbaka, jag klarade inte av det. Frustration. Hjärnan ville men foten förstod inte, den var helt still. Ännu mer frustration. Att röra på foten lite upp och ner är världens lättaste sak och något som jag vet att jag klarar av normalt. Jag skrek till mig själv, ”HUR SVÅRT KAN DET VARA”

Jag och mina två vänner i väntan på tåget till Göteborg och sjukgymnasten Karin

Nu har det alltså gått nästan en vecka sedan jag var hos Karin första gången och jag har tränat hela tiden på att försöka röra min fot. Jag har legat hemma i soffan och tränat, försökt få foten att göra som hjärnan vill. Efter ex antal misslyckade försök så gick det helt plötsligt. Foten förstod att den skulle röra på sig. När jag hade klarat av det så försökte jag att stödja lite lätt på min fot. Jag höll i kryckorna men försökte lägga mer och mer belastning på den opererade foten. I början gick det inte alls. Det gjorde ont och jag klarade inte av det. Så i söndags när jag vaknade och skulle gå upp så provade jag igen. Och vips, så gick det. okej, det var inte så att jag gick snyggt och bra men jag stapplade mig fram och det var en seger i sig.

Nu, nästan en vecka senare har det sakta men säkert gått framåt. Hemma använder jag inte kryckorna längre. Korta perioder klarar jag av att gå utan dem. Jag kan inte gå upp på tå på den opererade foten så att ta ett vanligt steg fungerar inte, utan jag går med sträckt ben. Det är inte snyggt men jag tar mig fram. Längre perioder behöver jag fortfarande kryckorna dock. Men jag ska till Karin imorgon igen och då hoppas jag hon säger att jag snart kan slänga dem åt skogen.

När man håller på med idrott så är man van att få lyckas men saker och få vara nöjd och glad på sig själv. När man har lyckats med en bra passning eller gjort ett snyggt mål på träningen eller matchen den dagen. Eller när man lärt sig något nytt som man inte kunnat innan så mår man som bäst. När man är skadad är det svårt att få samma känsla. Man får inte den ego-boosten som man är van att få och behöver. Jag trodde åtminstone att det var så, tills i söndags. När jag lyckades stappla mig fram utan mina kryckor var jag som ett litet barn på julafton och skrek på mamma att hon skulle kolla på mig. Precis som ett litet barn ”mamma, titta på mig, mamma titta på mig”. Underbar känsla. Nu är jag på väg känner jag. Operationen är gjord och jag har tagit mina första steg i min väg tillbaka.

Här kommer en lista på saker som är väldigt svåra at utföra när man går på kryckor

5. Att behöva skynda sig till toaletten. Att få ordning på kryckorna och sedan hoppa så fort man bara kan är otroligt jobbigt. Att öppna en dörr, låsa och lyckas komma ner till stolen är ett projekt kan jag säga.

4. Att ta sig långa sträckor. Armarna orkar inte hoppa speciellt långt. Avstånd har fått en helt annan betydelse nu. 100 m känns helt plötsligt väldigt långt.

3. Gå på kryckor i en tåg”korridor”. Det är smalt och när tåget rör på sig är det allt annat än lätt.

2. Att äta mat. Eller egentligen är det inte själva ätningen som är problemet utan att hämta maten. Att stå vid spisen och göra i ordning en tallrik och sedan förflytta sig med den tallriken till ett bord är helt omöjligt. Jag har ju ingen ledig hand, båda används för att hoppa på kryckorna.

1. Duscha. Detta är egentligen inget negativt. När man är nyopererad får man inte få vatten på det opererade stället. Detta gör att jag måste ha en stor plastpåse på benet, eller som jag kallar den, världens största kondom. Detta är lite bökigt givetvis och det faktum att jag inte kan stå upp å duscha är givetvis lite jobbigt. MEN!! Jag har insett att detta också är det bästa med att vara skadad. Att sitta på en pall å duscha är verkligen underskattat. Det är inte omöjligt att jag fortsätter med detta även efter jag har fått ta bort stygnen på tisdag.

Då var operationen avklarad och jag kan börja blicka framåt. Allt gick fantastiskt bra. D tog ca 4 timmar från det att jag kom dit till dess att jag åkte hem. Personalen var helt fantastisk och Christer Swensson som gjorde ingreppet var kanon. Jag har mått oförskämt bra hela tiden. Inte varit speciellt illamående och inte haft jättemycket värk heller. Sen är det klart att jag går på tabletter men jag trodde nog att jag skulle må sämre. När jag är uppe och rör på mig blir jag lite yr men annars har jag inga större problem. Jag försöker att vicka lite på tårna ibland och det fungerar okej. Att stödja på foten är givetvis inget alternativ ännu utan jag hoppar mig fram på mina kryckor. Jag är vid gott mod ändå och ser redan fram emot att starta min rehab och ta mig tillbaka så snabbt som möjligt.

Snygga kläder på inför operationen

”Smärtan du känner idag är styrkan du känner imorgon.”

Jag vet fortfarande inte vart jag kommer spela härnäst men tror och hoppas att det kommer lösa sig inom en snar framtid. Just nu lever jag efter citatet ”Jag vet inte vart jag ska men jag är på väg” och det känns bra. Jag har klarat av ett delmål nu med operationen och ser fram emot framtiden och vad den har att erbjuda.

Jag vill passa på att varna känsliga läsare innan ni kollar på bilderna här nedanför. Det är bilder från min operation. Så för er som inte vill se det, sluta läs här!

 här är den lilla benbiten som legat och irriterat min häl

Kram Linnéa

Äventyret är slut. Jag flyttar hem. Ni har säkert redan läst om det i olika medier men här är min historia, mina ord.

Igår när alla medier ringde var jag oerhört trött. Jag hade gjort en resa på 12 timmar från Cypern till Ryssland. Väl i Ryssland mötte jag upp några från klubbledningen, skrev på papper på att jag lämnar och begav mig sedan hem till lägenheten för att packa alla mina saker. Jag hade 4 timmar på mig, sedan var det dags att åka igen. Hem till Sverige. Efter att ha sovit en timma fick jag sätta mig i en taxi mot flygplatsen igen. Efter 9 timmar och en mellanlandning i Berlin senare så befann jag mig återigen på svenskmark. Mina ögon var så trötta och jag visste knappt vad jag hette. Då ringer media. Jag får skylla mig själv, jag hade själv skrivit om det på twitter så jag har ingen annan än mig själv och skylla. Men just därför känner jag att jag vill skriva om det. Att det blir mina ord. Igår vet jag knappt vad jag svarade.   

Jag och klubben har gemensamt kommit fram till detta under veckan. Klubben satsar allt på att ta sig vidare i Champions League och håller just nu på att värva för fullt. De kräver att jag ska vara med på de matcherna, några sådana löften kan jag inte hålla. Jag ska operera mig nu på måndag och räknar med ca 10 veckor innan jag kommer tillbaka helt. Champions League spelas om 7 veckor. Jag kommer inte kunna vara med i den första matchen. Klubben behöver pengar för att värva in en ny spelare på min position. Jag känner att jag behöver lugn och ro i min rehab och inte känna att jag måste skynda mig tillbaka. Foten ska hålla många år till och jag tänker inte slarva med min rehab. När jag väl kommer komma tillbaka i spel är serien i Ryssland i stort sätt slut. Jag skulle alltså missa allt för mycket. Jag skulle kunna spela kanske 4 matcher till den här säsongen. Jag vill även göra min operation och rehab i Sverige och inte i Ryssland som de föreslog. I torsdags skrev jag därför på pappren på att jag lämnar Rossiyanka och flyttar hem till Sverige. Helt i samförstånd med Rossiyanka. Ingen har brutit något kontrakt egentligen, vi har gemensamt kommit fram till att gå skilda vägar.

Mina alternativ var alltså att vara kvar i Rossiyanka men då var jag tvungen att

1.     Spela Champions League

2.     Göra min operation och rehab i Ryssland och sedan spela de 4 sista matcherna

Eller flytta hem till Sverige och göra min rehab och operation här. Kunna spela en hel säsong och samtidigt ge Rossiyanka chansen att värva in någon ny inför Champions League.

Vi kom alltså överens om att detta var den bästa lösningen för båda parter.

Beslutet känns bra. Det har varit några tuffa månader här i Ryssland och jag längtar efter att få komma hem, operera mig och sedan hitta tillbaka till glädjen i fotbollen igen. Allt jag vill är att spela fotboll. Sedan jag kom till Ryssland har det varit så mycket runt omkring som har tagit focus. Inte minst sjukhusbesöket, visumstrul och nu operation av foten. Jag behöver lite lugn och ro och jag tror att Sverige är bästa platsen för det just nu. Det känns som ett riktigt bra beslut även om det givetvis känns tråkigt att lämna. Jag hade mer än gärna spelat klart mitt kontrakt, om jag hade vart skadefri och kunnat gå för fullt. Nu är inte situationen sådan.

Snabb packning

Jag skrev i mitt förra blogginlägg att jag var oerhört taggad. Att jag kände mig väldigt målmedveten och var ruskigt sugen på att komma tillbaka. Ingenting har förändrats, jag känner fortfarande så. Bara förutsättningarna har ändrats. Istället för att satsa på att komma tillbaka och spela kanske 4-5 matcher till med Rossiyanka ser jag nu fram emot en helt ny säsong i Sverige (eller vart jag nu kommer spela). Förutsättningarna har blivit bättre. Jag kommer att få spela mer fotboll, fler matcher. Jag och Rossiyanka skiljs som goda vänner. De förstår min situation och jag förstår dem. Jag har haft ett fantastiskt äventyr och något jag aldrig kommer glömma eller ångra, men nu är det dags att gå skilda vägar. Vad framtiden har att erbjuda återstår att se men jag ser redan fram emot nya äventyr, stora som små.

Jag kommer fortsätta blogga ett litet tag sedan får vi se vad som händer med bloggen. Jag ska försöka summera min tid här i Ryssland mer noggrant och kanske skriva lite om min rehab och givetvis berätta för er vilken som blir min nya klubbadress.

I ett svagt ögonblick så lovade jag min agent att jag skulle skriva på tyska, så han förstod vad jag skriver om. Problemet är bara att jag inte kan tyska. Av någon konstig anledning valde jag att läsa spanska i skolan så detta kan bli svårt. Så jag hoppas han nöjer sig med någon enstaka mening. Så till alla er som kan tyska, ni får inte skratta och behöver inte heller rätta mig. Detta är en engångsföreteelse och en hälsning till min agent. (enligt googletranslate ska detta vara rätt, haha!)

Danke Dietmar! Vielen Dank für immer für mich da und hilft mir mit allem. Ich bin ewig dankbar.

Förlängning 1

När jag befann mig på Cypern fick jag helt plötsligt ett sms från min hyresvärd hemma i Ryssland. Han frågade vart jag var, om jag var hemma. Jag trodde att han ville komma och byta glödlampor igen. Han har nämligen gjort det ungefär en gång varannan vecka. Inte för att det behövts utan för att han tycker det är roligt att prata med mig. Han pratar väldigt knackig engelska men tycker därför det är roligt att få träna lite på det. Åter till ämnet. Jag svarade att jag var på Cypern på träningsläger och fick till svar att det var väldigt bra, eftersom det brann i mitt hus och alla stod nere på gården utom jag. Det visade sig lite senare efter några mess fram och tillbaka med min hyresvärd att det inte var något allvarligt men att han hade blivit orolig när han inte såg mig nere på gården. Fin hyresvärd ändå!

Jag hade glömt av att det hade brunnit men när jag kom hem och klev in i trappuppgång så kände jag genast att det luktade rök i hela huset. Det är ingenting som syns och i min lägenhet har ingenting hänt (tur, då var det inte mitt fel att branden startade som min mamma och bror trodde) så allt tycks vara okej. Skönt att jag var på Cypern och missade all den dramatiken.

Förlängning 2

När jag satt i taxin på väg mot flygplatsen och resan hem till Sverige var det mycket känslor. Jag hade bara sovit en timma och satt nu i taxin med halvöppna ögon och tänkte på allt som hänt senaste veckan men också på hela äventyret i Ryssland. Det var trafikerat som vanligt på vägarna och klockan tickade iväg. Jag började bli lite stressad att vi var sena. Jag vet hur lång tid det tar att checka in i Ryssland med alla deras kontroller och deras inte allt för effektiva sätt att jobba. Att jag dessutom hade tre stora resväskor att släpa på gjorde inte saken bättre. Jag slumrade till litegrann och öppnade dem inte förrän taxigubbe sa att vi var framme. Jag kollade upp, FEL flygplats (Moskva har tre olika). Som tur var hade jag kollat på biljetten dagen innan och sett vilken jag skulle åka ifrån, annars hade jag gått av där, på fel flygplats. Jag förklarade på knackig ryska att vi var på fel flygplats och skrek DAVAJ DAVAJ, KÖR KÖR. Taxigubben skrek ut sin frustration på ryska och satte högsta fart mot nästa flygplats.

Trafiken hade blivit än värre och det var svårt att ta sig fram i snökaoset. Mindre än en timma innan flyget skulle gå kom vi fram till rättflygplats. Hur jag fick i springa med min fot som jag inte kan springa med inne på flygplatsen för att hinna med mitt flyg orkar jag inte ens skriva om, men det var en hektisk dag.

Jag orkar inte heller skriva om alla trubbel i Berlin där jag skulle mellanlanda. Även där fick jag mig ett ofrivilligt träningspass nämligen. Men jag hann med båda flygen, så inget att klaga på!

Straffsparkar

Efter en oerhört lång dag var jag äntligen hemma i Alingsås. Klockan var halv åtta på kvällen när jag och mamma slängde oss in på Maxi för ett sista stopp innan vi skulle åka hem. Jag ville bara hem till sängen, jag behövde sömn. När vi e klara och ska gå ut så piper det till. Jag går tillbaka in igen och det piper återigen. Jag visar upp min kasse och de kontrollera den, allt är betalt så den ska inte pipa. Jag får gå igenom själv en gång och det piper igen. Det är JAG som piper, inte påsen. Jag får gå med till ett rum, där de ska kolla upp mig. Det visade sig att jag hade lyckats få med mig en febertermometer från Ryssland och att det var den som gjorde att det pep. Mamma fullständigt bröt ihop av skratt. Här hade jag åkt från Ryssland till Sverige, mellan landat i Berlin och gått igenom tio tal olika säkerhets kontroller, helt ovetandes om min febertermometer i fickan och inget hade gett utslag men inne på Maxi, då pep det. 

Den värsta av alla kontroller

Kram Linnéa