linnealiljegard.blogg.se

Jag gör ofta ganska korkade saker. Det hör liksom till min vardag. Det är inte så att jag försöker göra idiotiska saker, jag söker inte upp det och jag lever verkligen inte efter mottot ”living on the edge”, det bara händer. T.ex. igår morse när klockan ringde. Jag sträckte mig efter mobilen och det var då olyckan var framme. Det jag inte såg var att madrassen på sängen hade glidit lite åt sidan under natten, vilket gjorde att sängen såg bredare ut än vad den egentligen var. Ett brak senare och sprattlandes på golvet lyckades jag tillslut stänga av mobilen. Ytterligare exempel är från förra året när jag cyklade till träningen. På väg till träningen passerar jag en park och när jag cyklar som bäst genom allén smäller det till i huvet, av förvåning tappar jag balansen, vinglar till och ramlar av cykeln. Jag hoppa snabbt upp och borsta av mig gruset och kolla runt omkring ,för att försäkra mig om att ingen hade sett mig. På marken såg jag också ”mordförsöksvapnet”, en kastanj. Som tur var hade jag en ganska tjock mössa på mig vilket hade tagit den värsta smällen men en bula i huvudet blev resultatet. Jag skulle kunna berätta om miljoner saker, det händer något nytt varje dag. Många har sagt att de skulle vilja sätta en kamera på mig dygnet runt och jag är nog beredd att hålla med, det skulle kunna bli till 20 avsnitt av funniest homevideos, eller vad det programmet heter.

Sedan några år tillbaka har jag haft sömnproblem till och från men för några månader sedan blev det allt värre. Varje kväll låg jag och vände och vred på mig i sängen med klarvakna ögon. Jag provade allt från att läsa till att dricka ett glas mjölk innan läggning, inte fungerade. Kroppen var trött men inte ögonen. När jag väl somnade hade klockan allt som oftast blivit fem på natten. Under en försäsong är det allt annat än optimalt om inte helt otänkbart. Så för någon vecka sedan sökte jag hjälp och fick utskrivit sömntabletter. Det är inte världens starkaste tabletter men det hjälper mig enormt. Jag tar dem runt en timma innan jag ska gå och lägga mig och efter ett tag blir jag tillräckligt seg i huvudet och somnar.

I lördags skulle vi spela träningsmatch mot Mjällbys pojklag. Ett bra motstånd för oss, som senaste veckan fokuserat på försvarsspel. På morgonen när jag vaknade kände jag att jag hade en hemsk huvudvärk. Jag trodde att det skulle ge med sig men tyvärr gjorde det inte de. Med samling bara en halvtimma bort bestämde jag mig för att ta en huvudvärkstablett. Jag vet inte hur jag tänkte, antagligen gjorde jag det inte alls, av ren gammal vana tog jag en sömntablett. Direkt när jag svalt den inser jag mitt misstag men då var det försent. Alternativet var att sätta fingrarna i halsen och försöka spy upp den men att spela match på tom mage kändes som ett sämre alternativ än en sömntablett i kroppen. Jag cyklade till samlingen och hoppades att det inte skulle påverka mig så mycket. Jag kan erkänna att jag kämpade mig igenom vårt matchmöte och i bilen på väg till Sölvesborg försökte jag prata så mycket som möjligt för att inte bli allt för trött. Jag tyckte faktiskt inte det påverkade mig allt för mycket under matchen, den friska luften hjälpte säkerligen till, men det är inget jag rekommenderar. När jag kom hem igen hann jag nämligen knappt sätta nyckeln i låset innan jag hade somnat. Jag kan med säkerhet säga att det är den största tabben jag gjort på väldigt länge och efter alla gliringar jag fått av laget det senaste så kan jag lova att det aldrig kommer hända igen.

Veckans hissa och dissa:

Hiss: Att vinna fredagens fotbollstennis med en målvakt, klass

Diss: Öl-leken som pågår på facebook! Kom igen nu. Jag skulle kunna predika länge och väl om detta men nöjer mig med att säga, lägg ner skiten! 

Nu har jag haft ett väldigt långt blogguppehåll. Anledning är att det tog för mycket energi och jag helt enkelt inte hade lust att knappa på tangenterna men suget har börjat hitta tillbaka. Hur ofta och hur mycket jag kommer blogga ska jag låta vad osagt, det blir helt enkelt när andan faller på eller när jag har något viktigt att säga, eller bara behöver skriva av mig.

Det kan väl inte ha undgått någon att OS har börjat. Jag är så fruktansvärt blödig när det kommer till idrottprestationer. När Kalla kom på upploppet idag kände jag tårarna komma smygande och när hennes glädjeskrik för andraplatsen skar genom tv-rutan då sprutade de ut. Även om jag givetvis inte följt Kalla och hennes träning på nära håll så kan jag bara föreställa mig hur många timmars slit som ligger bakom den här framgången. Hur många gånger hon har sprungit ute på myrarna uppe i Piteå, hur många gånger hon gått till gymmet och lyft skrot och hur många gånger hon dragit på sig skidorna och plöjt fram mil för mil. Det är ofantligt många timmars, veckors, månaders och års slit som belönar sig. Återigen, jag vet inte hur Kalla fungerar men jag kan tänka mig att det funnits dagar när klockan ringt tidigt på morgonen som hon hellre velat ligga kvar i sängen än att låta snoret frysa fast längst kinderna i minusgraderna i spåren. Det har säkert funnits gånger då hon velat slå ner en reporter eller två som direkt efter ett misslyckat lopp frågat vad som inte stämt. Men hon har knutit handen i fickan. Tränat hårdare än någonsin och finslipat på detaljer. Det är det jag tänker på när hon kommer på upploppet, det är det som framkallar mina tårar. Jag känner det jag tror att hon känner, det var värt allt slit och det här är min belöning.

Just nu är vi mitt upp i vår försäsong. Benen blir bara tyngre och tyngre och blånaglarna pulserar varje steg man tar. Hjärnan vill men benen orkar knappt. Det är då jag är glad att jag inte är en individuell idrottare. När man ser en lagkamrat ta i 100% då vill man göra detsamma. Eller när man är som tröttast och hör ett uppmuntrade ord eller får en klapp på axeln av en lagkamrat, ja, det är då jag är glad att jag inte är en individuell idrottare. Jag älskar att få träna ihop med andra, att få utvecklas ihop, dela glädje men också stöttas och uppmuntras av andra. Jag behöver det. Jag behöver de där orden ibland, den där klappen på axeln. Jag behöver folk runt omkring mig. Det är också med de känslorna som jag imponeras ännu mer av Charlotte Kalla och alla andra individuella idrottare. Det sliter helt själva. Det har ingen som pushar dem att ta i det sista lilla de sista metrarna. De har ingen annan att luta sig mot eller gömma sig bakom om resultaten uteblir, de står på egna ben och är helt och hållet själva ansvariga för sin prestation. Men när de vinner eller gör bra resultat är det också bara de själva de kan tacka. De är ensamma om att bli hyllade. Men jag skulle inte för en sekund byta ut mina lagkamrater för att ensam få hyllas, för att få känna att JAG gjorde detta. Jag vet att jag behöver dem och jag vill dela alla framgångar med dem.

 Detta är hur jag ser ut varje kväll. Återhämtningsbyxorna på och min kära foam roller

Så till alla spelare och ledare i Kristianstad DFF. Tack för att ni hjälper mig i min utveckling och hoppas vi får dela många framgångar tillsammans. Och tack till Charlotte Kalla som idag påmint mig, mitt i försäsongen, att allt slit är värt det.

 

 

Framgång beror på möda. – Sophocles

Kram Linnéa