linnealiljegard.blogg.se

Hej igen!

Eller vad man nu säger efter nästan fyra års tystnad!!

Jag kikade igenom den här gamla bloggen för ett tag sedan och insåg att den fungerade mer som en dagbok för mig än som något annat, framförallt under min tid i Ryssland. Oavsett vad jag ska kalla detta skrivande så har jag insett att jag saknat det och tänker nu alltså starta upp igen.

Vad det blir hädanefter vågar jag inte lova. Det kanske blir ofta, det kanske blir sällan. Det kanske blir oviktiga saker, det kanske blir vettigt. Det kanske blir fotbollssnack, det kanske handlar om ridsport. Ja, helt enkelt, den som läser får se! 

Fyra år sedan alltså! Vad har tiden tagit vägen? Det känns som jag inte har gjort någonting sedan förra gången jag skrev, samtidigt som det känns som det var ett helt annat liv sedan. För att jag ska kunna skriva om det som händer och sker i mitt liv idag känner jag att jag måste skriva av mig om de fyra år som gått. Orkar ni läsa? Nädå. Jag ska försöka hålla mig så kortfattad jag kan. Så kan jag skriva mer om de viktigaste stunderna någon annan gång. Vi kör helt enkelt fyra år i snabbversion. 

I mitt senaste inlägg jag skrev, 25:e november 2014, som handlade om att jag ställde skorna på hyllan och avslutade min aktiva fotbollskarriär så avslutade jag med dessa ord. "Okej, det är dags att göra det officiellt nu. Jag kommer inte släppa fotbollen helt givetvis. Nästa år kommer jag vara huvudtränare för Bergdalen i div 2. Detta är något jag velat göra länge och som jag ser fram emot oerhört mycket. När det kommer till tränarbiten känner jag glöd, målmedvetenhet och där har jag viljan att utvecklas, allt det som jag saknar som spelare för tillfället.” 

Jag minns den dagen så väl. Jag minns vilken lättnad det var att få skriva ut de där orden. Men jag minns också vilken osäkerhet det fanns inom mig. Tankar som. ”Det var det de!” Tomhet. ”Vem är jag nu? Vad ska jag göra nu? Hur ska jag göra nu? Vart ska jag bo nu när inte fotbollen styr mig? Jobb? Det måste jag ju ha!! Ett RIKTIGT jobb.” Så mycket tankar som for genom huvudet. Så mycket som kändes så ovisst, osäkert, skrämmande men samtidigt helt rätt och spännande på samma gång. Jag ska vara helt ärlig nu. I början kände jag mig helt vilsen. Det var så mycket beslut jag var tvungen att fatta, på väldigt kort tid. Det skrämde mig. Viktiga beslut. Ännu större klump i magen. Jag var dessutom van att följa ett schema, ett fotbollsschema. Där någon (tränaren) bestämde vart och när jag skulle vara någonstans och bestämde exakt vad jag skulle göra. Jag var inte van att fatta egna beslut, jag var bra på att infinna mig och göra det jag blev tillsagd. 

När jag tog mitt beslut att lägga av var det oktober. Allt kändes helt okej. Det kändes som ett vanligt vinteruppehåll från fotbollen bara. När sen januari kom och alla fotbollsspelare började sin försäsong, det var då ångesten började komma. ”Ska jag inte träna nu?” Jag ville nästa ringa upp varenda allsvensk klubb där och då och nästintill betala för att få vara med och spela. Jag var vilsen. Andra hade definierat mig, jag själv hade definierat mig som fotbollsspelare i så många år. Det var min identitet. Nu var jag ingen. Helt bortglömd. På bara 2 månader gick man från att vara en i gänget till att inte finnas mer. Utåt sätt sa jag att allt var toppen, men inombords fanns det helt andra tankar. 

Men precis som jag skrev i mitt senaste inlägg. Jag skulle inte lägga av helt, jag skulle bli tränare. Det blev räddningen!  

Det är många som frågat mig under dessa fyra år, saknar du det aldrig? Klart jag gör! Varje dag, varje sekund, fast aldrig. Jag vet. Den meningen går inte alls ihop, men så känns det. Jag saknar känslan av att kunna leva på att göra det roligaste som finns. Jag saknar alla härliga lagkamrater. Tjötet i omklädningsrummet. Adrenalinet när domaren blåser igång en match. Glädjen efter ett mål, en vinst. Jag saknar till och med att få vara sådär sur efter en match när det gått dåligt. Jag saknar den romantiserade bilden och de minnena jag har av fotbollen. Samtidigt som jag inte saknar det alls. Jag var färdig. Min kropp var färdig. Mitt huvud var färdig. Min motivation var färdig. På elitnivå. 

Återigen. Jag har löst det bra. Jag blev fotbollstränare, jag är fotbollstränare. Jag får ha kvar alla de göttigaste bitarna. Jag har ynnesten att träna ett gäng med helt underbara tjejer. Jag får ha kvar tjötet i omklädningsrummet. Jag får nästan ännu värre adrenalin nu när domaren blåser i pipan. Jag får känna den där glädjen efter ett mål, efter en vinst. Jag får vara förbannad och ligga sömnlös efter en förlust. Jag har egentligen inte förändrat mer än sista ändelsen i mitt yrke. Från fotbollsspelare till fotbollstränare. 

Jag tycker glädjen idag är ännu större än den någonsin varit. Mina spelare känns som mina barn. Jag vet, vissa av spelarna är bara 3 år yngre än mig. Men jag bryr mig om dem lika mycket som om de vore mina egna barn. Jag vill att de ska få lyckas på fotbollsplanen och bli så bra som bara de kan men framförallt vill jag att de ska må bra som människor och utvecklas även utanför planen. Därför är glädjen extra stor idag efter en bra match. Jag gläds givetvis för min egen skull, det tänker jag inte ljuga om, men jag gläds också minst lika mycket för alla mina barn. Att få se de lyckas med något som vi tränat på länge, de är äkta lycka för mig. 

Ni ska få höra mycket mer om min tid med Bergdalens damer som jag nu tränat i 3 år, i år går jag in i mitt 4:e. Det finns många saker jag vill gå in närmare på och berätta om, men vi tar det en annan gång. 

När jag tog över Bergdalen var de nykomlingar i div 2. Samma år vann vi serien och klarade även kvalet till div 1. Idag är vi ett etablerat div 1 lag. Men trots att jag inte trodde de för fyra år sedan så finns det mer än fotboll i livet. På de fyra år som gått har jag även hunnit med att flytta till Borås. Blivit sambo, förlovat mig, gift mig, blivit faster och börjat jobba på förskola och det är ungefär där jag befinner mig idag.  

Jag bor i en lägenhet i Borås tillsammans med min hästtokiga fru Martina. Jobbar på förskola 80% och resterande av dygnets timmar är jag alltså fotbollstränare för Bergdalens damer i div.1

Bästa dagen i mitt liv! 

Hoppas ni vill följa med!