Bergsklättrare
Kategori: Allmänt
När jag flyttade till Ryssland gjorde jag ingen hemlighet av att det var mycket för att lära mig stå på egna ben, långt ifrån allt vad trygghet var. Hade någon sagt till mig 5 år tidigare att jag skulle flytta till Ryssland hade jag skrattat och sagt att det inte var min grej, att det inte är jag. Anledningen att jag flyttade till Norge var någon helt annan men hade någon sagt det till mig för 5 år sedan att jag skulle flytta hit och spela fotboll hade jag skrattat lika mycket och sagt samma sak. ”Det är inte min grej, det är inte jag.” Jag tycker det är intressant. Hur många gånger har man inte hört dessa fraser. ”jag vill hitta mig själv” eller ”jag tappade bort vem jag var”. Det är väldigt individuellt det där, vissa är väldigt trygga i sig själva och vet vem de är medan vissa kan söka hela livet efter den där känslan, det här är jag. Jag skulle vilja påstå att jag är väldigt trygg i mig själv, att jag vet vem jag är. Samtidigt som jag säger det kan jag också erkänna att jag inte har en aning. Jag har nämligen det senaste året gjort så många saker som inte är jag, som jag aldrig skulle göra och det har fått mig att fundera, vem är jag? Måste man veta det? Kan man inte bara leva livet och se vad som händer och vem man blir?
Om jag skulle beskriva mig själv kortfattat skulle jag säga att jag är en småstads tjej, vem försöker jag lura, jag är en lantis. Jag är en person som är väldigt beroende av nära och kära och tryggheten som de ger. Jag är en lättsam, social tjej som har nära till skratt men som innerst inne också är en extrem grubblare.
Det är vem jag är. Eller det är alltid vem jag trott att jag har varit, tills september förra året, då jag packade min väska och flyttade till Ryssland. Det var inte jag, det skulle jag aldrig göra. Jag behöver familjen nära, tryggheten och är ingen person som letar efter utmaningar eller äventyr. Den Linnéa jag trodde jag var, hon var nöjd med livet och mådde bra där hon befann sig. Ändå satte jag mig på de där flyget som tog mig till Ryssland och efter det även ett flyg som gjorde att jag bosatte mig i Norge. Det är det här jag tycker är så intressant. Hur vi människor är dem vi är men samtidigt kan göra saker och ta beslut i livet som helt går emot vår personlighet och dem vi är, eller dem vi tror att vi är.
Den här helgen har det varit uppehåll i serien eftersom det har varit landskamper och detta innebar ledig helg för oss. Så vad gör man då en ledig helg i Avaldsnes? Jo, man flyr Avaldsnes. Nä, jag skämtar bara! Men jag och Mia bestämde oss faktiskt för att komma iväg lite och hitta på något annat.
Innan jag flyttade hit till Norge hade jag aldrig träffat Mia. Jag visste absolut vem hon var och vi hade spelat mot varandra några gånger men vi hade aldrig pratat eller träffats utanför planen. Det finns ingen mer lättsam människa än Mia. Vi ”klickade” redan första dagen jag kom hit. Jag har aldrig träffat någon som skrattar så mycket som hon gör eller som får mig att skratta så mycket som hon får. Jag är helt säker på att jag funnit en vän för livet i Mia Jalkerud. Så när Mia frågade mig om jag ville följa med på ”hajk” i helgen var mitt svar givetvis, ja.
Vi träffades dagen innan för att planera inför vår utflykt. Vi handlade mat, fika, frukt och dryck som vi skulle ha med oss och satte tiden för avfärd till klockan 10.00 igår (lördags) morse och vårt mål var Langfoss, ett känt vattenfall i Norge, som faktiskt utsetts som ett av världens 10 vackraste vattenfall. Detta var vi ju tvungna att se. Det skulle ta ca 1,5 timma att köra dit och sedan skulle vi vandra uppför hela berget och kolla på den underbara utsikten som det talats så mycket om. Vilken kanon dag vi skulle ha.
Även om jag är uppvuxen på landet så är jag ingen friluftsmänniska och även om jag är uppväxt med en ladugård runt hörnet så gillar jag inte djur sådär värst mycket. Jag hade skrutit för Mia att jag faktiskt gick i scouterna när jag var liten så om det hände något kunde jag allt vad överlevnad hette. Det var tills jag insåg att jag inte kunde en enda knop och att vi dessutom inte hade med oss något annat än bullar som överlevnad. Att vandra och gå på hajk är helt enkelt inte min grej. Vissa människor njuter av att gå ute i naturen, jag hör inte till en av dem. Att gå är bland det tråkigaste jag vet och jag är mest rädd att jag ska stöta på något farligt djur medan jag är där ute i skogen. Nej, för mig är det inte det minsta rofyllt. Ändå skulle vi på hajk. Vi skulle gå uppför ett högt berg mitt ute i naturen och jag såg faktiskt fram emot det.
När vi satte oss i bilen igår och började vår resa mot vattenfallet hade klockan redan hunnit bli lite över 11. Eftersom vi var lite sena i starten tryckte jag lite extra på gaspedalen. Vi hann inte komma många meter innan jag frågar Mia, åt vilket håll ska vi? Ingen av oss hade någon jättekoll på detta, men som tur var hade vi gps i bilen. Eller tur. Jag brukar älska det norska språket, det låter alltid så glatt. Vår norska vän (gps:n) som vi hade i bilen var extremt tråkig, dessutom hittade hon ingenstans. Inte ens till Haugesund som ligger 10 min härifrån och som bara är raka vägen kunde hon hitta till. ”Gör en u-sväng om möjligt” eller om ”muligt” som hon sa. Nej, henne orkade vi inte lyssna på någon längre stund. Problemet var bara att hon var helt omöjlig att stänga av. Vilka knappar vi än tryckte på så fortsatte hon att babbla. Så där satt vi i bilen i 1,5 timma och lyssnade på den tråkigaste norska rösten jag någonsin hört och som var och varannan sekund tyckte att vi skulle vända och åka tillbaka, om ”mulig”.
Mia försöker stänga av den irriterande rösten
När vi väl kom fram så spöregnade det. Varken jag eller Mia hade tänkt på att ta med oss några regnkläder, typiskt. Vår planering hade mer handlat om mat än kläder. Vi satt kvar i bilen, tittade upp mot vattenfallet och åt vår medhavda pastasallad, som vi egentligen skulle äta uppe på toppen. Medan regnet började avta litegrann satt vi och skrattade ihjäl oss i bilen, detta var så typiskt oss. Två andra tjejer i laget hade varit här någon vecka tidigare. De hade haft klarblå himmel och sa att det var bland de bästa platserna de hade besökt. Här satt jag och Mia, kvar i bilen och kollade på vattenfallet på avstånd. Vi kunde ju inte bara åka hit och vända, vi beslöt oss för att trotsa vädret och börja vår klättring uppför berget.
Vattenfallet från bilen
Till en början var det en ganska enkel passage. Trots att det sluttade uppåt och man ganska snabbt började bli trött i låren så följde man bara en stig inne i skogen. Vi gick där och pratade om allt och ingenting. Vädret tycktes bli bättre, inte en regndroppe hade vi fått på oss och när vi hade kommit upp en bra bit över havet så var jag tvungen att stanna. Vilken utsikt. Det var fantastiskt fint. Jag blev nästan lite rädd för mig själv. Här stod jag mitt ute i skogen i Norge och njöt. Det var en fantastisk utsikt och man hörde ett brus från vattenfallet som inbringade någon slags lugn inom mig. Vad var det som höll på att hända. Jag tyckte det var roligt. Den Linnéa som jag trodde att jag var skulle inte uppskatta det här men nu gjorde jag det. Jag fick blodadtand, jag ville högre upp, se hur det såg ut längre upp, uppe på toppen. Jag glömde av att jag egentligen tycker det är tråkigt att gå och vi fortsatte vår klättring.
Det blev allt brantare ju längre upp vi kom och stenarna som vi var tvungna att klättra på hade blivit blöta och väldigt hala av allt regnande tidigare. Jag tyckte det var kul. Man fick planera sina steg så man inte skulle halka och någonstans på vägen förvandlades jag till någon som hatar att gå på hajk till någon som verkligen njöt av det. Jag blev så inne i det att jag tillslut sa till Mia. Hör du? Hör vadå? Frågade hon. Nä precis, det är helt tyst, hur skönt är inte det?
Vi började tillslut se lappar som var uppsatta. 300m över havet, 400m, 500m och slutligen 600m- du har snart nått toppen. Vi skrattade högt åt att vi bara gått 600 m och att det tagit ca 1 timma och 15 min. Ingen av oss hade räknat med att det skulle vara så jobbigt och så brant. Det kändes som vi gått flera mil men snart skulle vi få vår belöning, vi var snart framme, bara några meter till.
Vilken besvikelse. Här hade vi gått i 1 timma och 20 min och så såg vi ingenting. Det var bara ett vitt dimtäcke som bredde ut sig och vattenfallet hörde vi bara ett brus ifrån. Vi satte oss ner på en blöt sten och fikade, kaffe och kanelgifflar. Det finns ingen annan person som jag hellre hade haft bredvid mig där uppe, högst uppe på berget, i all den besvikelsen som fanns, än Mia. Mia kan inte vara sur, hon är ett stort leende hela hon. Vi bröt i stort sett ihop av skratt av vår otur. Jag ringde mamma medan vi satt och fikade och när hon säger, ta ett kort så jag får se hur det ser ut, så skrattade jag och Mia så mycket så vi höll på att ramla de 620 metrarna ner igen. Här hade vi kämpat oss upp hela vägen och så såg vi ingenting. Vi var knappt sura, vi bara skrattade, ryckte lite på axlarna och sa till varandra att vi åtminstone hade haft väldigt roligt på vägen upp. För det hade vi. Det var ju bara synd att belöningen inte blev så stor som vi hade hoppats på.
Utsikten från toppen
Fikapus
Vägen ner blev minst lika jobbig. Om man hade jobbat med baksida lår på vägen upp så var det nu framsidan som fick jobba på vägen ner. Ibland var det så brant och stenarna så hala att vi till och med fick sätta oss på rumpan och hasa oss ner. Rötterna från träden hade förvandlats till en halkig livsfara och det var även en av dem som höll på att bli min död. Jag hade varit nära på att ramla många gånger men den här gången kunde jag inte parera. Jag halkade till på en hal rot, benen åkte rakt upp i luften och jag föll handlöst bakåt. Som tur var hade jag en ryggsäck på ryggen som tog hela smällen. Bananerna i väskan blev till mos men jag klara mig helt utan blåmärke och Mia förlängde sitt liv med 10 år efter det skrattanfallet.
Väl nere vid bilen igen kom nästa skrattanfall, hur såg vi ut egentligen. Vi var helt dyngsura. Mina vita strumpor var numera som två svarta disktrasor, byxorna var fyllda av lera och kepsen satt helt på sned. Mias vita skor hade förvandlas till två bruna lerhögar och hennes vita linne var numera så blött att det såg ut som en långklänning.
För att göra allt lite tyligare för er på vår otur av väder ska jag visa er ett kort från när jag och Mia var uppe på toppen
och ett från när våra två lagkamrater var på samma ställe för ca en vecka sedan
Egentligen skulle man kunna säga att vår dag var helt misslyckad. Vi åkte för att se ett av världens 10 finaste vattenfall men allt vi såg var ett dimtäcke. Men på väg hem insåg jag att jag sett något mycket finare än de, jag hade sett en ny sida av mig själv. En sida jag gillade dessutom. Det kanske låter töntigt men jag ser en parallell mellan att klättra i berg och livet i allmänhet. Ibland tar det emot och känns jobbigt och du tror att du inte orkar mer, precis som i vanliga livet. Ibland går det bra och känns lätt och du får uppleva och se fantastiska saker, precis som i vanliga livet. Ibland tappar du fotfästet och faller på samma sätt som man ibland misslyckas i livet. På samma sätt som jag valde vilken väg jag skulle klättra på, vilka stenar jag skulle stå på eller luta mig mot när vi klättrade uppför berget, på samma sätt fungerar livet. Vi väljer olika vägar, vilka människor vi litar på och vill luta oss mot och ha nära oss. Jag ser också en likhet i när vi kom upp på toppen efter allt hårt slit och gick miste om hela belöningen, utsikten. På samma sätt fungerar det i livet. Ibland jobbar man stenhårt för någonting men får ingenting för det.
Jag fick verkligen se en ny sida av mig själv under gårdagen. Den personen jag alltid trott att jag har varit var helt borta och en ny Linnéa kom fram. Jag tycker det är härligt. Jag älskar att man kan vara en person fast i många olika former. Man kan vara en person som vill ha trygghet fast ändå gilla äventyr. Man kan vara en person som är rädd för saker fast ändå gillar att prova och utmana sig själv. Jag tror att vi människor måste våga prova nya saker i livet. Det man har är ofta tryggt och bra men vem vet om det är det bästa, om man aldrig provat något annat. Jag är jag, men jag behöver inte bestämma mig för vem jag ska vara. Mina grunder och värderingar kommer nog alltid vara de samma men hur jag är som person kommer nog ändra sig längst resans (livets) gång. Saker och ting händer i livet som gör att man ändras, som gör att man utvecklas som människa. Jag har trott förut att om man ändras som människa är det en ful sak, en dålig sak. Man ska vara den man är. Nu har jag insett att man alltid är den samma, fast att man utvecklas och lär sig nya saker och det tycker jag är en underbar sak. Man ändras inte, man får bara mer erfarenhet och en annan syn på saker. Så sluta försök hitta dig själv. Du finns där hela tiden. Du kommer formas av alla saker som händer i livet och allt du upplever. Jag tror inte man kan tappa bort sig själv. Man kan välja fel vägar i livet ibland men de betyder inte att man tappar bort sig själv, man formas bara om och utvecklas.
Hädan efter ska jag våga göra fler saker som jag är rädd för eller tror mig veta att jag inte tycker om. Jag ska utmana mig själv mer och vara mer äventyrlig. Vem vet, jag kanske gillar det på samma sätt som vår bergsklättring. Om inte annat så har jag åtminstone provat och fått ett minne för livet.
Tack bästa Mia Jalkerud för en helt fantastiskt bra dag. Detta kommer vara ett minne för livet och några dagars träningsvärk i låren från klättringen och i magen för alla skratt!
Kram Linnéa