linnealiljegard.blogg.se

Äventyret är slut. Jag flyttar hem. Ni har säkert redan läst om det i olika medier men här är min historia, mina ord.

Igår när alla medier ringde var jag oerhört trött. Jag hade gjort en resa på 12 timmar från Cypern till Ryssland. Väl i Ryssland mötte jag upp några från klubbledningen, skrev på papper på att jag lämnar och begav mig sedan hem till lägenheten för att packa alla mina saker. Jag hade 4 timmar på mig, sedan var det dags att åka igen. Hem till Sverige. Efter att ha sovit en timma fick jag sätta mig i en taxi mot flygplatsen igen. Efter 9 timmar och en mellanlandning i Berlin senare så befann jag mig återigen på svenskmark. Mina ögon var så trötta och jag visste knappt vad jag hette. Då ringer media. Jag får skylla mig själv, jag hade själv skrivit om det på twitter så jag har ingen annan än mig själv och skylla. Men just därför känner jag att jag vill skriva om det. Att det blir mina ord. Igår vet jag knappt vad jag svarade.   

Jag och klubben har gemensamt kommit fram till detta under veckan. Klubben satsar allt på att ta sig vidare i Champions League och håller just nu på att värva för fullt. De kräver att jag ska vara med på de matcherna, några sådana löften kan jag inte hålla. Jag ska operera mig nu på måndag och räknar med ca 10 veckor innan jag kommer tillbaka helt. Champions League spelas om 7 veckor. Jag kommer inte kunna vara med i den första matchen. Klubben behöver pengar för att värva in en ny spelare på min position. Jag känner att jag behöver lugn och ro i min rehab och inte känna att jag måste skynda mig tillbaka. Foten ska hålla många år till och jag tänker inte slarva med min rehab. När jag väl kommer komma tillbaka i spel är serien i Ryssland i stort sätt slut. Jag skulle alltså missa allt för mycket. Jag skulle kunna spela kanske 4 matcher till den här säsongen. Jag vill även göra min operation och rehab i Sverige och inte i Ryssland som de föreslog. I torsdags skrev jag därför på pappren på att jag lämnar Rossiyanka och flyttar hem till Sverige. Helt i samförstånd med Rossiyanka. Ingen har brutit något kontrakt egentligen, vi har gemensamt kommit fram till att gå skilda vägar.

Mina alternativ var alltså att vara kvar i Rossiyanka men då var jag tvungen att

1.     Spela Champions League

2.     Göra min operation och rehab i Ryssland och sedan spela de 4 sista matcherna

Eller flytta hem till Sverige och göra min rehab och operation här. Kunna spela en hel säsong och samtidigt ge Rossiyanka chansen att värva in någon ny inför Champions League.

Vi kom alltså överens om att detta var den bästa lösningen för båda parter.

Beslutet känns bra. Det har varit några tuffa månader här i Ryssland och jag längtar efter att få komma hem, operera mig och sedan hitta tillbaka till glädjen i fotbollen igen. Allt jag vill är att spela fotboll. Sedan jag kom till Ryssland har det varit så mycket runt omkring som har tagit focus. Inte minst sjukhusbesöket, visumstrul och nu operation av foten. Jag behöver lite lugn och ro och jag tror att Sverige är bästa platsen för det just nu. Det känns som ett riktigt bra beslut även om det givetvis känns tråkigt att lämna. Jag hade mer än gärna spelat klart mitt kontrakt, om jag hade vart skadefri och kunnat gå för fullt. Nu är inte situationen sådan.

Snabb packning

Jag skrev i mitt förra blogginlägg att jag var oerhört taggad. Att jag kände mig väldigt målmedveten och var ruskigt sugen på att komma tillbaka. Ingenting har förändrats, jag känner fortfarande så. Bara förutsättningarna har ändrats. Istället för att satsa på att komma tillbaka och spela kanske 4-5 matcher till med Rossiyanka ser jag nu fram emot en helt ny säsong i Sverige (eller vart jag nu kommer spela). Förutsättningarna har blivit bättre. Jag kommer att få spela mer fotboll, fler matcher. Jag och Rossiyanka skiljs som goda vänner. De förstår min situation och jag förstår dem. Jag har haft ett fantastiskt äventyr och något jag aldrig kommer glömma eller ångra, men nu är det dags att gå skilda vägar. Vad framtiden har att erbjuda återstår att se men jag ser redan fram emot nya äventyr, stora som små.

Jag kommer fortsätta blogga ett litet tag sedan får vi se vad som händer med bloggen. Jag ska försöka summera min tid här i Ryssland mer noggrant och kanske skriva lite om min rehab och givetvis berätta för er vilken som blir min nya klubbadress.

I ett svagt ögonblick så lovade jag min agent att jag skulle skriva på tyska, så han förstod vad jag skriver om. Problemet är bara att jag inte kan tyska. Av någon konstig anledning valde jag att läsa spanska i skolan så detta kan bli svårt. Så jag hoppas han nöjer sig med någon enstaka mening. Så till alla er som kan tyska, ni får inte skratta och behöver inte heller rätta mig. Detta är en engångsföreteelse och en hälsning till min agent. (enligt googletranslate ska detta vara rätt, haha!)

Danke Dietmar! Vielen Dank für immer für mich da und hilft mir mit allem. Ich bin ewig dankbar.

Förlängning 1

När jag befann mig på Cypern fick jag helt plötsligt ett sms från min hyresvärd hemma i Ryssland. Han frågade vart jag var, om jag var hemma. Jag trodde att han ville komma och byta glödlampor igen. Han har nämligen gjort det ungefär en gång varannan vecka. Inte för att det behövts utan för att han tycker det är roligt att prata med mig. Han pratar väldigt knackig engelska men tycker därför det är roligt att få träna lite på det. Åter till ämnet. Jag svarade att jag var på Cypern på träningsläger och fick till svar att det var väldigt bra, eftersom det brann i mitt hus och alla stod nere på gården utom jag. Det visade sig lite senare efter några mess fram och tillbaka med min hyresvärd att det inte var något allvarligt men att han hade blivit orolig när han inte såg mig nere på gården. Fin hyresvärd ändå!

Jag hade glömt av att det hade brunnit men när jag kom hem och klev in i trappuppgång så kände jag genast att det luktade rök i hela huset. Det är ingenting som syns och i min lägenhet har ingenting hänt (tur, då var det inte mitt fel att branden startade som min mamma och bror trodde) så allt tycks vara okej. Skönt att jag var på Cypern och missade all den dramatiken.

Förlängning 2

När jag satt i taxin på väg mot flygplatsen och resan hem till Sverige var det mycket känslor. Jag hade bara sovit en timma och satt nu i taxin med halvöppna ögon och tänkte på allt som hänt senaste veckan men också på hela äventyret i Ryssland. Det var trafikerat som vanligt på vägarna och klockan tickade iväg. Jag började bli lite stressad att vi var sena. Jag vet hur lång tid det tar att checka in i Ryssland med alla deras kontroller och deras inte allt för effektiva sätt att jobba. Att jag dessutom hade tre stora resväskor att släpa på gjorde inte saken bättre. Jag slumrade till litegrann och öppnade dem inte förrän taxigubbe sa att vi var framme. Jag kollade upp, FEL flygplats (Moskva har tre olika). Som tur var hade jag kollat på biljetten dagen innan och sett vilken jag skulle åka ifrån, annars hade jag gått av där, på fel flygplats. Jag förklarade på knackig ryska att vi var på fel flygplats och skrek DAVAJ DAVAJ, KÖR KÖR. Taxigubben skrek ut sin frustration på ryska och satte högsta fart mot nästa flygplats.

Trafiken hade blivit än värre och det var svårt att ta sig fram i snökaoset. Mindre än en timma innan flyget skulle gå kom vi fram till rättflygplats. Hur jag fick i springa med min fot som jag inte kan springa med inne på flygplatsen för att hinna med mitt flyg orkar jag inte ens skriva om, men det var en hektisk dag.

Jag orkar inte heller skriva om alla trubbel i Berlin där jag skulle mellanlanda. Även där fick jag mig ett ofrivilligt träningspass nämligen. Men jag hann med båda flygen, så inget att klaga på!

Straffsparkar

Efter en oerhört lång dag var jag äntligen hemma i Alingsås. Klockan var halv åtta på kvällen när jag och mamma slängde oss in på Maxi för ett sista stopp innan vi skulle åka hem. Jag ville bara hem till sängen, jag behövde sömn. När vi e klara och ska gå ut så piper det till. Jag går tillbaka in igen och det piper återigen. Jag visar upp min kasse och de kontrollera den, allt är betalt så den ska inte pipa. Jag får gå igenom själv en gång och det piper igen. Det är JAG som piper, inte påsen. Jag får gå med till ett rum, där de ska kolla upp mig. Det visade sig att jag hade lyckats få med mig en febertermometer från Ryssland och att det var den som gjorde att det pep. Mamma fullständigt bröt ihop av skratt. Här hade jag åkt från Ryssland till Sverige, mellan landat i Berlin och gått igenom tio tal olika säkerhets kontroller, helt ovetandes om min febertermometer i fickan och inget hade gett utslag men inne på Maxi, då pep det. 

Den värsta av alla kontroller

Kram Linnéa